tystlidande

Förut när jag täkte på att jag en dag skulle behöva lämna Han mådde jag jätte dåligt, jag tänkte att det här livet jag lever nu inte skulle vara ett värdigt liv och jag ville ha tillbaka det livet jag hade innan han. För vad väljer man helst; att bo i en egen lägenhet och ha sitt liv så som man alltid känt till det med vänner och familj eller gömma sig på ett skyddat boende långt hemifrån bland massa människor man inte känner? Jag tror nog alla skulle välja alternativ ett om de nu skulle få chansen att välja. Det jag inte tänkte på var ju att i mitt gamla liv kommer han alltid finnas, oavsett om jag vill eller inte och jag skulle aldrig kunnat avslutat relationen på ett bra sätt och levt vidare det livet. Därför saknar jag inte mitt gamla liv, för det jag saknar kommer ju aldrig någonsin finnas om man tänker realistiskt. Jag skulle inte ens kunna gå utanför dörren om jag flyttade tillbaks.

I det här livet jag lever nu och har framför mig finns det hopp, i det gamla livet visste jag att det aldrig skulle bli bättre men jag insåg inte då hur underbart det här livet kunde vara, jag trodde det skulle vara hemskt och värre än det liv jag levde. Bara smaken av friheten gör mig euforisk och jag vill ha mer av det här, jag kan inte sluta längta och drömma om den dagen jag har min egna lägenhet, vänner och kan göra det jag vill.

Man ska tänka utifrån den situationen man är i och inte utifrån andras "normala" liv, det här är det bästa som kunde hända mig eftersom jag levde i ett helvete med honom. Jag ser det här som en stor chans som har givits till mig och inte ett nederlag. Jag tog mitt pick och pack och drog till ett bättre liv som jag inte trodde exicterade.