tystlidande

Jag har drömt om att få barn sen jag var runt 13 år, och har verkligen kännt starkt för inför just det. Det har alltid kännts som meningen med livet och jag har längtat i så många år tills den dagen jag för första gången får hålla min son/dotter i min famn. När jag träffade Han trodde jag att jag skulle få det liv jag alltid drömt om, och jag var så lycklig, allt var perfekt. Men min dröm blev en mardröm och jag kan ibland sitta och undra hur jag kunde låta det hända, hur jag kunde låta honom ta det ifrån mig.

Jag blev gravid och var överlycklig, jag kände såna underbara känslor jag inte trodde exicterade... men jag var den enda som var glad över beskedet. Jag insåg snabbt att han aldrig skulle vilja behålla vårt älskade barn och blev helt förkrossad, och det blev bara värre när jag insåg att han till vilket pris som helst skulle tvinga mig till abort. Han hade pratat så mycket om hur bra och underbart det skulle vara när vi fick barn och fick mig att drömma ännu mer, men allt var en lögn och en del av han sätt att få mig att stanna, att få bort mig från verkligheten.

Jag blev förvirrad av alltihop, får jag inte bestämma själv? Varför säger han att han ska döda mig om jag inte lyssnar på honom? Varför vill han inte ha barn med mig? Älskar han inte mig? Vad har jag gjort för fel? Många tankar kom och gick och jag visste att jag inte hade något val och gjorde det, men jag förlåter aldrig honom för vad han sa och gjorde mot mig.

Jag grät varje kväll i nästan ett år, och när jag grät sa han bara "jag orkar inte lyssna på dig", klick och så la han på. Första tiden var jag så deprimerad att jag inte orkade gå ut eller ens ta mig upp ur sängen vissa dagar och jag drömde ofta om aborten eller att jag var gravid och nån försökte dra ut barnet ur mig. Det tog mig nästan 3 år att komma över hela händelsen och acceptera det som hänt.

Jag har alltid älskat barn, och barn har dragits till mig. Även fast det inte är mina barn har jag känt något speciellt för dom... men allt det där är borta nu. Jag blir irreterad på barn och vill inte ha de nära mig. Jag drömmer inte om dagen jag får hålla min son/dotter längre... jag känner liksom ingenting när jag tänker på det. Det betyder ingenting för mig, Han tog allt ifrån mig, till och med mina drömmar.

På något konstigt sätt känner jag stor press över att jag måste fixa mitt liv snabbt och må bra, men jag vet inte varför jag känner så. Vi pratade idag om att man måste tillåta sig att "bara vara" och tillåta sig kännas vid känslorna.

Jag känner att allt börjar komma ikapp sakta men säkert och jag påminns om saker när jag hamnar i vissa situationer eller ser något som jag kopplar till en viss händelse. Det gör ont att känna det . Jag undviker verkligen trappuppgångar för det ger mig ett sånt obehag och jag ser saker Han gjort mot mig i mitt huvud och blir rädd. Även bilar är stor stress och om någon gasar upp snabbt är obehaget, paniken och minnena där.

Idag har jag haft mycket att göra och har en del kvar att fixa innan dagen är slut, underbart! Allt börjar rulla frammåt nu.

Jag känner en sån enorm lättnad över en sån skitsak att jag själv får bestämma om jag ska svara i telefonen eller inte. Det är frihet för mig och just nu känner jag mig fri som en fågel. Jag behöver inte längre hålla min mobil i handen eller ha den nära mig och på högsta volymen för jag absolut inte får missa Hans samtal... missade jag samtal från honom slog han mig, för enligt honom betydde det att jag var med en annan kille. Han sa till mig att jag alltid måste gå med mobilen i handen när jag är ute, oavsett vad, och han sa "jag skiter i om du ens håller på att bli våldtagen medans jag ringer, du ska ALLTID svara!"...men gissa om han brukade svara i sin telefon...?

Ibland hade jag sån stor lust att att stänga av telefonen någon timme, bara för att få slippa stressen ett tag och kunna gå runt i lägenheten utan att hela tiden tänka på vart min telefon är. Men jag vågade aldrig fråga honom om jag fick det. Ja ni läste rätt, jag fick be om lov om nästan precis allt. Patetiskt inser jag nu. Ett tag var jag till och med tvungen att ringa och fråga honom om jag fick gå på toaletten och sa han nej så gick jag inte. Han hade mig så hårt i sitt grepp, jag trodde han kunde höra varenda tanke och se varenda steg jag tog.

Jag kokar inombords när jag skriver det här, hur fan kan man behandla någon så som han gjort? Och hur fan kunde jag tillåta det? Varför såg jag inte hur himla fel det var?

Han förtjänar inte mig.

Jag har börjat drömma mardrömmar och vaknar fler gånger varje natt och är rädd, men somnar om snabbt tack och lov. Jag drömmer aldrig om att jag blir jagad som man brukar utan att jag är i ett rum/hus eller liknande och han står utanför och skjuter med pistol och polisen kan inte hjälpa mig och jag kan inte heller på något sätt ta mig ut därifrån utan jag vet att han tillslut kommer få tag i mig och döda mig. Det är varje gång liknande mardrömmar som grundar sig i den där enorma rädslan att inte kunna ta sig därifrån... precis som jag känt många gånger i verkligheten.

Kvällen slutade bra i alla fall, en annan här har sagt många bra saker till mig och vi har suttit och pratat hela kvällen. Även fast man vet som är rätt och fel så behöver man ibland någon som också påminner en om det när man snurrat in sig för mycket i sina egna tankar.

Jag blir rädd för saknaden som kommit trots att jag känner stor ilska och ett hat mot honom. Hur kan man sakna någon man absolut inte vill vara med? Det går inte ihop... jag menar det hade ju varit en sak om jag saknar honom så mycket för att jag inte vill något hellre än att träffa honom och att vi ska bli ihop igen, men så är det inte och jag vet inte vad saknaden grundar sig i... varför kommer den helt plötsligt?

Jag känner inte alls längre att jag inte passar in här, att jag "inte är som dom". Jag känner mig som en av dom nu och det är en skön känsla även fast det ju är jobbigt att inse. Alla här kämpar och stöttar varandra och alla har olika historier bakom sig men vi kämpar mot samma mål.

Jag hittar inte på något att göra och känner mig verkligen uttråkad. Vill gå ut men vet inte vart jag ska gå... blir irreterad när det blir såhär, allt är hans fel och jag har lust att bara ringa och skrika på honom, men det skulle ju knappast göra något bättre. Ibland är livet bra orättvist.

Har märkt att jag blandar in honom såfort det är något, om jag är arg, glad ledsen eller vad det kan vara. Måste lära mig tänka bort honom och fokusera på något annat.

Jag märker hur osäker men ändå självsäker på samma sätt Han gjort mig. Jag bryr mig inte längre vad folk tycker om mig, jag vet att alla är olika och man kan inte bli omtyckt av precis varenda människa, så funkar livet och om någon har svårt för mig behöver den inte komma nära mig heller. Jag orkar inte må dåligt en enda dag till pga andra människor...

...men det som är jobbigt är att han fått mig att bli osäker på mitt utseende, jag tycker inte jag är vacker och jag tror aldrig någon kommer kunna älska mig eller dras till hur jag ser ut. Jag tycker jag är ful för jag har fått höra varje dag att jag är det och Han påpekade alltid något fel med mitt utseende och kunde skratta åt det. Jag blir arg när andra säger att de tycker de är fula, för varje människa är unik och istället för att må dåligt för vad man inte har/ hur man inte ser ut ska man vara glad för det man har och vara stolt över sig själv, men det är svårt för mig att tänka så.

När någon kollar på mig, kille eller tjej tänker jag att de kollar på mig för att de tycker jag är ful. Det ger mig ångest och även fast andra säger många positiva saker till mig tror jag inte på det, jag blir glad för sekunden men när jag kollar mig i spegeln förstår jag inte vad de ser som är fint.

På dagarna här känner jag mig så stark, men när kvällarna kommer så blir jag så svag och sårbar. Jag tänker hela tiden på Han och jag blir så himla rädd för de här känslorna. Jag tänker på hur arg jag är, hur sårad jag blivit och hur enormt lurad på livet jag känner mig... men med det kommer också den här enorma tröst-känslan. Jag vill så gärna ha tröst av någon, och han är "den enda" jag "vet" kommer. Men det är inte sant, jag vet det, men varför envisas mitt hjärta med det?

Jag vet inte varför alla känslor sätts igång efter att jag pratat om Han... och inte de känslor som borde komma kommer, utan känslor av saknad. När jag berättat om saker han gjort mot mig till andra så känner jag inte riktigt hatet, istället vill jag ha tröst från honom... Han som har gjort allt det där. Jag förstår inte hur jag kan känna så, det är så fel. Men jag vet inte om det är så att han alltid har varit den enda jag haft i flera år, så det blir naturligt/automatiskt att jag vill vända mig till honom när jag blir ledsen eller mår dåligt... för även när han slagit mig har jag velat ha tröst av honom efter, att han ska vara med mig och krama om mig när jag gråter för det han gjort.

Jag vet att jag inte kan ge efter på direkten när de där känslorna kommer, för de går över. Jag har sagt till mig själv att vänta 1 timme när jag känner så och gå och göra något annat under tiden, och om jag känner likadant efter den timmen så ringer jag honom. Jag tror aldrig man ska säga till sig själv "jag får inte", för när du sen får en stark lust att ringa så kommer du ringa den sekunden... ha istället en plan för hur du ska göra när du får den där lusten, viljan att ringa kommer släppa även fast det inte känns så och då slipper man göra misstaget att kontakta dom för man kan inte "ta tillbaks" samtalet och då har man satt sig själv i en knepig situation. Jag har även sett till att jag har en person att ringa vilken tid på dygnet som helst i fall det blir lite kris och jag känner att jag verkligen behöver prata eller bara behöver något annat att tänka på.

Varför ser jag inte det hemska monstret framför mig i de här stunderna? Varför ser jag då människan som ska trösta mig och säga att allt blir bra? Det blir aldrig bra, Han kommer aldrig göra det bra men jag vill ändå ha den där trygga kramen jag ser framför mig, varför?

Så fort han närmar sig mig blir jag svag, han styr mina tankar utan att ens behöva öppna sin mun, utan att ens behöva vara i närheten egentligen. Jag börjar tvivla på mig själv, jag vill vara bestämd men jag hatar de här känslorna, de förstör allt. Och jag hatar skuldkänslorna Han lägger på mig, som om att allt är mitt fel. Han vet exakt vad han ska säga för att fånga mig, för att sätta igång det här inom mig.

Det här gör mig livrädd, vi har inte ens haft en konversation, varken via telefon eller på något annat sätt och ändå känner jag mig så styrd... nästan som jag är inprogrammerad. Jag vill inte ta ansvar, jag vill inte ta beslut, jag vill bara följa strömmen...

Jag vet att det jag känner är bevisen på hans enorma maipulation, det har satt sig så djupt i mig... nästan som jag hör hans röst hela tiden och jag per automatik gör det jag alltid gjort... spelar med som en pjäs i spelet.

 

Idag känner jag mig lite nere. Det är så mycket tankar som flyger genom huvudet. Han har försökt ta kontakt med mig, vill/kan inte skriva på vilket sätt men det sätter igång mycket inom en. Det är inte så att jag har börjat "ge upp", jag står fortfarande fast vid att jag inte vill vara ihop med honom och jag vill absolut inte träffa eller prata med honom på något sätt... men jag börjar tänka på allt igen. Hans förklaringar gör mig arg, han försöker hjärntvätta mig, vill få mig att tro att ingen bryr sig om mig förutom han... att han är den enda som kan ge mig ett bra liv och att jag bara blir lycklig om jag är med honom.

Han säger att han bryr sig, men jag går inte på det igen. Det han gjort mot mig, det är så långt ifrån att bry sig man bara kan komma och det finns inget i världen som kan förlåta det. Det är han som är lycklig när vi är tillsammans... han har någon att styra, att få ut sin ilska på, att slå på när han får lust, och han kan kontrollera mig som jag är en docka men jag är så olycklig med honom. Jag vill inte tillbaks till det livet, det ger mig ångest att ens tänka på det. Det som är jobbigt är att jag känner mig så bestämd, och jag vet sanningen... men det känns som han kan "lura" tillbaks mig vilken sekund som helst. Att det starka inom mig kan brytas på 2 sekunder.

Hittade inga byxor, köpte bara en tröja och några nagellack och gick hem ganska snabbt... hade ingen vidare lust att gå i affärer idag. Kollade på en film med en annan här på eftermiddagen men annars har jag inte gjort så mycket, kollat på tv och varit på mitt rum bara.

Mycket har hänt inom mig på bara några dagar... jag har inte kvar den här lusten att dela med mig med av saker med Han som händer i mitt liv längre, jag har andra att dela det med och de bryr sig på riktigt. När det frågar vad jag gjort eller hur jag mår så frågar de inte "bara för att", och jag kan säga att det var lääänge sen jag fick uppleva den känslan av att någon bryr sig om mig, den fula, tråkiga och ointressanta mig.

Den sista tiden så lyssnade han aldrig på vad jag sa, de kanske sista 4 månaderna. När jag ville berätta något viktigt eller något som verkligen betydde något för mig eller som gjorde mig ledsen, så kunde han mitt i konversationen börja prata om t.ex. vad jag tycker han ska äta till middag... och när jag sa "lyssnar du inte eller? jag höll ju på att berätta något" så kunde han antingen; 1. skrika "håll käften och ring upp mig när du gråtit klart (även fast jag inte alls grät) 2. säga "fattar du inte att jag inte orkar lyssna på ditt tråkiga liv" 3. säga "jo fortsätt" och sen hörde man att han la ifrån sig luren och när jag sa "hallåå hallåå" så tog han upp luren och skrek "jag lyyysssnnaaaarrr" och la ner den sen igen, och la jag på då så blev han helt galen så jag var tvungen att vänta i telefonen tills han tog upp den igen och sa "hej då".

Att skriva det här får mig att äcklas av honom och skämmas över mig själv att jag kunde tillåta honom göra så! Det är sjukt att man inte just så kan se hur otroligt fel det är att blir behandlad så. För mig var det där helt normalt. Fast det som är kostigt är att om någon annan hade berättat att sin kille behandlade henne så (både då och nu) så hade jag blivit jätte upprörd och arg... men när det gällde mig var det helt och hållet normalt.

 

Det var allt från mig för idag

God natt

Jag sover jätte skönt här, sägen är enormt bekväm och på morgonen vaknar jag verkligen utvilad.

Idag ska jag åka till stan och handla lite saker jag behöver, bland annat ett par byxor och bara någon simpel/bekväm tröja. Har inte så mycket kläder här och speciellt inga som jag trivs i att ha "hemma". Jag har aldrig samma kläder inne som ute, jag måste alltid byta om till bekväma kläder när jag är innomhus (hemma) som inte sitter så tight eller är så ömtåliga, men jag vill ändå att de ska se okej ut, inte så man ser ut som "hej kom och hjälp mig"... speciellt också nu när man är bland människor hela tiden

Idag gick jag igen och handlade mat, mest för att ha något att göra. För första gången i historien har jag blivit glad över att jag glömt köpa något och fått gå tillbaks igen...så jag var alltså i affären två gånger och det fick tiden att gå. I affären var jag heller inte snabb någon av gångerna, strosade runt och kollade utbudet lite och kollade om det fanns någon ny spännande vara man kunde köpa, haha.

Idag lagade jag en pastagratäng efter ett recept jag själv kommit på;

400 gram nötfärs
6 dl fullkorns snabbmakaroner
1 burk (mediumstorleken) chunky salsa (santa maria)
5 dl creme fraiche (34%)
1 tärning grönsaksbuljong
Rotselleri (efter smak)
1 liten rödlök
2 vitlöksklyftor
1 morot
Grillkrydda
Salt
Peppar
Soja
Kvibille ost (34%)

Gör så här:

Koka makaronerna enligt anvisningarna på förpackningen. Stek köttfärsen i olja tills den blir gyllenbrun i en stekpanna, pressa ner de 2 vitlöksklyftorna och låt det stekas tillsammans i ca 2 min, därefter häller du i creme fraichen och lägger i grönsaksbuljongtärningen. Efter ca 2 ytterligare minuter häller du i chunky salsa såsen,  river i morötterna och lägger i rödlöken (skär löken först i tunna ringar och sen delar du ringarna på mitten så det blir halva ringar). Häll i kryddor efter smak + riv fint ner rotsellerin, även den efter smak. Häll i soja för färgens skull. Låt puttra i 7-10 min.

Ta fram en ungssäker form där du först häller i makaronerna och sedan såsen från stekpannan och blandar dessa och sedan klickar i bitar kvibille ost (inte så mycket, jag brukar ta lite mindre än halva osten) och blandar igen.

Ställ in i ugnen i ca 20 min på 200 °C

Pröva att göra det här, det blir jätte gott!

Idag känner jag mig mer "hemma" här, jag börjar komma in lite mer i hur det fungerar och jag tycker verkligen det är bra att personalen inte stör en i onödan. På förra stället jag bodde på för några år sen så väckte de alltid en klockan 07.00 på morgonen för de tyckte det var dåligt om man sov längre och man var tvungen att gå upp oavsett om man ville eller inte, de kunde stå och knacka i 20 min tills man kom ut. Många hade svårt att sova och kunde ha somnat vid 4 tiden på natten men det struntade dom i, man var tvingad till att gå upp och om man fortsatte sova så väckte dom en igen.

Här så går inte ens personalen i onödan i korridoren där rummen ligger för de tycker man ska få lugn och ro, men de finns alltid tillgängliga om man vill fråga något eller behöver hjälp och man har möten (enskilda) då och då för att få prata av sig m.m. Man vill inte ha folk på sig hela tiden och bli bokstavligt talad tvingad till saker som på förra stället, utan här får man tid för sig själv och även med "gruppen" när de har frivilliga aktiviteter... och man får bestämma hur man vill ha det utifrån vad man vet passar en själv bäst så man trivs.

Sedan 2006 har Alliansen satsat drygt en miljard kronor på olika insatser som bidragit till omfattande förbättringar i kampen mot mäns våld mot kvinnor. Vi har skärpt straffen för mord och allvarliga våldsbrott, tillsatt 2 800 fler poliser och utbildad närmare 10 000 poliser inom bemötandet av brottsoffer. Som ett resultat av våra insatser står samhället idag bättre rustat för att hantera mäns våld mot kvinnor än någonsin tidigare."

"I sina båda regeringsförklaringar har den borgerliga regeringen uttalat att brottsligheten måste bekämpas med kraft. Det sägs att det är en avgörande fråga för allas trygghet i samhället att utvecklingen mot allt fler brott bryts. Regeringen säger sig tillmäta all brottsbekämpning stor betydelse men vill därvid särskilt prioritera vålds- och narkotikabrott. Denna målsättning kommer också till uttryck i årets budgetproposition."

Jag kan helt ärligt säga att det märks att de satsat på just den här frågan, men mycket mer behöver göras.

Ja allvarligt, det är jobbigt här! Absolut inte så jag ångrar att jag flytta hit, för äntligen kan jag sova gott om nätterna och strunta i alla ljud jag hör... men alla känslor kommer på en och samma gång. Jag tycker också det är orättvist. Varför ska jag känna mig inlåst, när det är Han som gjort fel? Det är väl han som borde må dåligt av den här känslan, inte jag. Det är Han som borde sitta där bakom galler och tänka över vad han gjort! Han får ju leva sitt gamla vanliga bekväma liv, med sina vänner, med sin familj... ska det verkligen vara så?

Det känns lite konstigt att bo bland massa människor man inte känner och man kan inte vara i fred på samma sätt som när man bor själv. Man har ett eget rum här (ganska litet med säng, garderob och en byrå) men allt annat delar man på.

Jag känner lite som förut här, att jag inte passar in, att jag inte är som dom... jag tycker synd om alla här som är i den här situationen och även om jag bor här precis av samma anledning som dom ser jag inte riktigt det så, jag får för mig att jag hamnat fel. Men det tar väl ett tag och smälta och jag har i allmänhet inte heller förstått riktigt vad jag varit med om egentligen.

Gick och åt en hamburgare och sedan handlade mat hit, men jag vill inte riktigt än ställa mig i köket och hålla på och laga mat, det känns pinsamt. Det är ju inget pinsamt med det men det känns som att jag inte känner någon här och att jag inte bara kan gå och ta för mig i deras kök, ungefär som jag är på besök här...

Jag vet att det blir bättre när man mer kommit in i hur det funkar här och allt men i början är det alltid lite jobbigt... nu ska jag ta och vila en stund och sedan får jag se vad jag gör....

Idag flyttade jag till det skyddade boendet. Det känns skönt att vara här, här känner jag mig trygg. Det finns olika larm man kan slå på om man känner sig rädd eller om något händer som går direkt till polisen och personalen håller koll så man inte bara kan försvinna utan att nån märker.

Uppdaterar senare om hur det är här, ska jag gå och äta någonting nu.

Katie - förlorad skönhet 03.50 på tv4 i natt

När jag kollar på bilder på oss känner jag ingenting längre, det är som att kolla på fotografier av okända människor... jag kunde inte bry mig mindre. Han är ingenting för mig längre och känslorna för honom är inte som förut. Jag kan säga att jag inte älskar honom längre... och jag vet inte om de känslorna egentligen försvann för länge sen, bara att man fortsatt hålla kvar vid dom för att orka.

Jag vill inte att Han på något sätt ska finnas i mitt liv längre, jag ska gå vidare och se till att få det livet jag alltid velat ha och blir lycklig av att leva. Jag vill inte se honom, inte höra hans röst... jag vill inte ens ha ett förlåt.

Igår låg jag och grät i sängen halva natten, det bara började rinna tårar när jag försökte sova och jag såg framför mig några av de gånger som han slagit mig. Jag grät inte för att minnena gjorde mig rädd, utan för att jag tänkte på hur han ens kunde lyfta handen mot någon han påstod sig älska, hur kan man? Jag kommer aldrig förstå det.

Jag såg "Inte utan min dotter" på tv på natten igår, och en scen i filmen där mannen börjar slå kvinnan och hon upprepar det hon säger flera gånger för att han ska lugna ner sig påminde mig verkligen om vissa händelser i mitt liv. Ibland brukade Han hålla korsförhöra med mig, det kunde pågå i upp till 2 timmar där han ställde frågor om exakt samma sak, men omformulerade frågorna för att jag skulle ge honom fel svar eller för att han skulle kunna påstå att jag "undanhöll" något. Under den tiden fick jag inte göra någon grimars i ansiktet som tydde på att jag ljög, jag fick inte gå där ifrån eller säga sluta, de slutade när han bestämde det och han psykade mig otroligt mycket när detta pågick. Om jag inte svarade på pricken (och jag menar verkligen ordagrant på pricken) likadant på samma fråga under de där timmarna blev han helt galen och började slå mig. Han kunde även ställa samma fråga en vecka senare för att se att jag gav honom samma svar och sen en månad senare osv. Men då, när han började slå mig, gjorde jag precis som henne... jag upprepade det jag hade sagt flera gånger snabbt efter varann... nästan som om att jag trodde att han inte hörde första gången eller de andra gångerna.

Efter att jag varit sådär rädd som tidigare idag och det sen lugnar ner sig så får jag en så enormt stor lust att ringa Han. Jag vill ringa för att få kontroll över hela situationen och honom. Jag vill kunna hålla koll på vart han är, vad han tänker, vilket humör han är på.... jag hatar den här ovissheten. Ibland tänker jag också att mitt liv skulle bli så mycket lättare om jag gick tillbaka, då skulle jag slippa vara såhär rädd. Men det jag ofta glömmer är att jag inte har mer kontroll för att jag är med honom, då har jag ingen kontroll alls. Han kan få sina utbrott närsomhelst och var som helst, och då får han ju tag på mig på 2 sekunder och jag har ingen chans att fly. Då är jag fast tills han slagit mig så mycket tills han tycker att det räcker, eller rättare sagt tröttnar.

Chansen är större att han dödar mig om jag är med honom än om jag är här där jag är nu. Lösningen är inte att vara med honom, lösningen är att se till att han aldrig får tag på mig. Man intalar sig själv att man kan kontrollera dom när man är med dom, att man kan prata och lugna ner dom när de är arga, men kunde man det skulle man ju aldrig bli misshandlad, då skulle det ju funka... och det gör det inte.

Man har så många lösningar i huvudet som man måste inse inte fungerar i praktiken. Man kan inte stoppa en sån där kille... vill han slå så slår han.

Jag är jätte rädd. Fan fan fan. Jag hatar den här ångesten, att behöva vara rädd för att dö. Jag vill inte dö, inte nu, och Han är den sista som ska få ta mitt liv. När jag tänker på det får jag panikångest, jag får svårt att andas, hela kroppen skakar och hjärtat slår jättesnabbt. Panikångesten gör att det känns som att jag håller på att kvävas och det gör att jag får ännu mer panik... det blir en ond cirkel.

Jag blir rädd för allt jag läser i tidningen, tror att han ska få idéer och göra samma sak mot mig när han väl får tag i mig. Jag vågar inte gå ut, vill bara sitta i ett hörn och gråta i flera timmar.

Idag ska jag bara vara inne förutom ett snabbt ärende jag måste uträtta inför helgen. Efter helgen gäller flytten... sitter och tänker mycket på hur det kommer vara där, hur det kommer kännas och om jag kommer börja må sämre. Jag hoppas verkligen jag kommer trivas där, inte för jag tror att det ens går att stormtrivas på ett sånt ställe, men att jag kan göra det bästa av situationen och se det som ett sätt att gå vidare. Där är jag i alla fall trygg och det känns så otroligt skönt.

Jag undrar vad det är för fel på de män som misshandlar? Jag menar...alla gör ju nästan exakt samma sak. De alla använder samma metoder, säger samma saker, behandlar kvinnorna nästan exakt likadant. Alla börjar och fortsätter på samma sätt, de går efter samma mönster... enda skillnaden är att vissa tillslut dödar sina kvinnor medans andra nöjer sig mig att halvt slå ihjäl dom. Vissa använder mer psykisk än fysisk misshandel och tvärtom men det är ändå samma utgångspunkt och tillvägagångssätt de har. Har de någon psykisk sjukdom? Något syndrom som inte blivit upptäckt? Något måste det ju vara. Jag tror i och för sig att alla dessa män har någon psykisk störning, fast det har väl aldrig varit så att man kommit fram till att alla har samma "sjukdom"?

Jag är inte så insatt i vad man tror angående detta ämne, men om nån vet bättre så skriv gärna till mig! Det skulle vara intressant att veta vad vetenskapen säger.

Första gången jag försökte lämna Han bodde jag på skyddat boende och kom då i kontakt med andra misshandlade kvinnor som hade varit med om vidriga saker. Då, för flera år sen var jag ett av de "milda" fallen, och när de andra berättade en del av deras historia för mig var min första tanke "det där skulle Han aldrig göra göra mot mig". Jag tyckte inte jag passade in där, jag tyckte inte jag var som dom, jag tyckte inte jag hade varit med om misshandel (han misshandlade mig väldigt svårt psykiskt, men fysiskt han hade "bara" givit mig örfilar ocn nypt mig) om man jämförde. Jag tänkte då att det han alltid hade sagt till mig stämde, han kunde inte kontrollera sig bara, han gjorde inte det där med flit för att göra illa mig eller såra mig, han älskade mig. Jag vet inte om det jag kände var pga att jag inte kunde acceptera att jag var ett offer för en kvinnomisshandlare eller att jag helt enkelt inte såg likheten i deras historier, alls.

Nu, några år senare så är jag en av dom med de vidriga historierna, den som som chockar folk med sin historia... som får folk att undra hur en människa kan behandla en annan på det sättet. Han kunde kontrollera sig men han ville inte, han var kapabel till allt det där jag inte trodde.

Ni som nu är i ett förhållande där ni blir slagna och tänker "jag är inte en av dom, min pojkvänn är inte som dom", tänk om! Det här kan hända alla, Du kan hamna där jag är... och jag kan säga att det är inte värt det... inte ens för all kärlek i världen.

Läs artikeln om Emma Pettersson som blev brutalt misshandlad av sin fd pojkvän. En hemsk historia om en helt vanlig tjej som råkade ut för helt fel kille.

 

 

Idag slog det mig att jag inte har något hem. Jag har någonstans att bo men det är inte mitt hem. Och det kan dröja så länge innan jag hittar ett hem där jag kan bo så länge jag känner för det. Just nu kan jag inte ens veta vart jag är nästa vecka, allt kan hända, allt kan förändras. Och när jag väl hittar en lägenhet...kommer jag någonsin kunna känna mig trygg? Kommer jag någonsin få ett bra liv?

Det känns som jakten bara börjat, åren där jag måste gömma mig, ljuga om vem jag är och alltid vara försiktig.

Jag är så besviken på mig själv att jag kunde fortsätta vara med honom när han började kalla mig hora, spotta mig i ansiktet och ge mig örfilar. Om jag bara då visste vad kvinnomisshandel var, då hade jag fattat att något var fel, att det aldrig skulle sluta eller bli bättre. Då hade jag lärt mig känna igen alla tecken. Jag hade ingen aning om vad kvinnomisshadel var då, jag trodde det var alkoholister eller knarkare som slog sina kvinnor.

Förut har jag aldrig haft svårt för att berätta för människor jag litar på vad han gjort mot mig, men nu helt plötsligt vill jag absolut inte det och tycker det är jätte jobbigt när nån ens ber mig berätta "i stort" hur vårt förhållande varit. När jag hade bloggen för 2 år sen skrev jag om ganska många händelser som jag varit med om, för det fick mig att känna mig lättad, men nu går det bara inte. Inte för att jag känner mig tvingad eller att jag måste, men man bearbetar händelser genom att prata/skriva ner dem och reflektera... men jag vill inte. Det är som att jag vill att det ska vara hemligt för alltid, att ingen ska få veta vad som egentligen hänt för att ingen ska veta hela sanningen om mig, att de då kan utnyttja det... eller nått. Ibland får jag också för mig att det ska vara min och Hans hemlighet, att jag sviker honom genom att berätta, att det bara var och ska vara vårat.

Jag har börjat känna känslor som är jätte jobbiga, jag sörjer att jag förlorat Han... inte att jag inte kan vara med honom för det vill jag inte, jag vet hur Han är och det kommer aldrig förändras, men jag känner verkligen av att det finns ett tomrum i mitt liv. Han var ju mitt allt, hela mitt liv kretsade kring honom och han var den enda jag hade. Det känns verkligen som jag sörjer någon som dött för jag vet att jag aldrig mer kommer kunna träffa honom eller prata med honom.

Det känns konstigt att ha så mycket olika känslor för samma person. Kan man verkligen vara livrädd för någon och sakna Han på samma gång? Vet inte om det "positiva" jag känner för honom är känslor som finns kvar som jag lärde mig att ha för att klara av att leva med honom, eller om det är riktiga känslor. Ingen kan svara på det förutom jag men jag har svårt att förstå mig på det jag känner, vad som är jag och vad som är Han.

I natt (morse?) vaknade jag 04.00 och var helt klarvaken, kollade på tv till 07.30 och somnade om till 11.00. Har varit trött hela dagen men vill inte vända på dygnet så jag har hållt mig vaken. Har inte gjort något idag, bara tvättat och suttit och funderat på allt möjligt.

Jag har börjat få jätte dåligt minne/minnesluckor och det är ganska obehagligt, jag vet inte om det beror på att jag mår dåligt eller vad det kan vara... jag kan t.ex. märka att jag satt på datorn, men inte komma ihåg när jag skulle gjort det (och jag vet att den var avstängd 5 min innan), även att jag skrivit in koden på datorn så jag kan logga in men jag kommer inte alls ihåg att jag tryckt på tangenterna. Jag kan också gå in i badrummet och ställa mig framför spegeln, men jag kommer aldrig på varför jag gick in dit... det där är en obehaglig känsla, ibland undrar jag om jag håller på att bli galen?

Det gick en dokumentär igår på tv4 som hette "Katie - förlorad skönhet" som handla om en ung tjej som blivit attackerad av syra av en kille som hennes före detta pojkvän lejt. En jätte hemsk och sorglig historia. Jag missade ganska mycket av programmet så jag ska kolla på reprisen som går 22 augusti 03.50 (alltså natten till måndag) på tv4. Värt att kolla på för de som missade den!

"Katie Piper var en framgångsrik modell och tv-presentatör och hade en lovande framtid. Men i oktober 2008 förändrades hennes liv för alltid då hon blev attackerad med syra. Katie blev blind på ena ögat och hennes hud i ansiktet förstördes och med det hennes karriär.

Attacken skedde på uppdrag av hennes före detta pojkvän som senare greps tillsammans med gärningsmannen och nu sitter i fängelse. Nu över ett år senare har Katie genomgått otaliga operationer och valt att öppet berätta sin historia för första gången".

Idag har jag haft mycket att göra, men det känns skönt att allt börjar rulla på och nu att vissa saker börjar bli bättre. Höll på att ge upp där ett tag. Det sista fixades idag med det skyddade boendet och snart flyttar jag dit. Ångest. Är rädd för att fastna där, att det blir så tryggt att jag kommer bli skrämd för att klara mig själv och hantera rädslan själv när jag flyttar till en egen lägenhet. Har varit ensam i flera år och kämpat och nu när jag flyttat långt bort har jag heller ingen, bara de. Jag vill inte vara ensam, jag är trött på ensamheten, att klara mig själv utan att nån stöttar eller hejjar på mig. Jag blir rädd för mig själv, tänk om jag får för mig att jag behöver honom när jag bor själv.

Jag önskar jag kunde vara bland familjen och släkten, har inte fått ha nån direkt kontakt med dom av Han och endast fått träffa dom nån gång/år. De som gjorde att jag verkligen kämpade för att lämna honom kan jag inte göra, därför känns det ibland som en nitlott, men det är Han som är en nitlott... jag kommer nog aldrig få ett normalt liv, men det är väl bara att acceptera. Jag får aldrig det perfekta livet, men jag får i alla fall leva...

Det kan finnas många anledningar till varför man inte lämnar, men här är några vanliga exempel:

Ensamheten
Känslan av ensamhet, att mannen är den enda kvinnan har kvar är något som får henne att stanna med en man som behandlar henne illa - för utan honom så skrämmer känslan av ännu större ensamhet. Det lilla hon har känns bättre än ingenting. Det här gör att kvinnan på ett plan lägger sitt liv i någon annans händer, någon som utnyttjar det.

Utökat våld
Kanske är det så att mannen hotar kvinnan, att om hon lämnar honom så kommer han göra hennes liv till ett ännu värre helvete genom att försöka förstöra alla hennes möjligheter till att gå vidare i livet. Han kanske hotar att förstöra hennes ekonomi, relationer och även försöka döda henne - allt för att få henne att förstå att hon inte ska och kan leva utan honom.

Om det finns barn i bilden:
Rädslan över en separation från den man som gör en illa kan också bero på att kvinnan och mannen har barn tillsammans. Tanken på att behöva lämna sitt barn ensam i mannens händer skrämmer och då kan tanken på att vara kvar och har "kontroll" över vad som sker bättre än om hon lämnar. Det kan också vara så att mannen hotar att försöka ta barnen ifrån kvinnan, eftersom han vet att det är hennes svagaste punkt.

Råd

Ett bra steg är att ringa och få en tid med en samtalskontakt hos t ex Kriscentrum för kvinnor. De är insatta i den här sortens problematik så du behöver inte förklara så mycket till en början. Samtalen där registreras inte och du behöver inte betala något för samtalen.

Kriscentrum för kvinnor kan ge dig råd och hjälp att förebereda dig för en brytning med den man som gör dig illa. Du behöver hjälp att bryta det emotionella bandet men kanske du också behöver hjälp med hur det praktiskt ska gå till att lämna din man.

Du kan också ringa Kvinnojouren där du bor för att be om råd. Om du tillfälligt behöver fly för att du är rädd att din man ska göra dig ytterligare illa så erbjuder de dig och dina barn ett skyddat boende.

Källa: TuvaForum

Här är några frågor du kan ställa till dig själv eller till någon du misstänker blivit utsatt för fysisk misshandel:

Har den man du har en relation till hindrat dig från att röra dig eller
lämna rummet?

Har har någonsn kastat något på dig eller slagit dig med något som
skulle kunna skada dig?

Har han någonsin knuffat dig, grabbat tag i dig eller skuffat runt dig?

Har han någonsin slagit dig i ansiktet?

Har han sparkat, bitit eller slagit dig med knuten/öppen hand på kroppen?

Har han slagit eller sparkat i väggar eller möbler?

Tagit struptag på dig eller hållit handen över din mun?

Använt eller hotat att använda skjutvapen eller kniv mot dig?

Har han hotat att ta livet av dig?

Tvingat dig till någon sexuell handling?

Skrikit eller vrålat åt dig?

Sparkat eller slagit dig när du varit gravid?

Svurit åt dig och kallat dig "fula ord"?

Vridit om dina armar, satt sig gränsle över dig och hållit fast dina armar?

Släpat eller dragit dig i håret?

Hotat att slå barnen?

Skrikit och hotat barnen?

Slagit eller hotat att slå/döda husdjuren?

Källa: TuvaForum

Han sa ofta i början när han slog mig att han hade problem med sin ilska, att han inte kunde kontrollera sig och att han var jätte ledsen för det... och jag trodde verkligen på honom. Men en dag sa en tjej till mig; "är det inte konstigt, de killar som misshandlar sina tjejer säger alltid att de inte kan kontrollera sig, men när de är i vissa situationer, som t.ex. med sina vänner eller andra situationer då det skulle bli pinsamt för dem om de skulle slå tjejen så kan de helt plötsligt kontrollera sig hur bra som helst". Det fick mig att tänka efter och hon hade helt rätt, att de säger att de har problem med kontrollen och ilskan är bara skit snack.

Oftast blir man psykiskt misshandlad innan det fysiska börjar, men det kan så klart se helt olika ut. Alla de här sakerna nedan gjorde Han mot mig och fortsatte även med under hela vårt förhållande men jag insåg inte då hur fel det var. I början reagerade jag så klart ganska starkt på det han sa men tillslut hade jag fått höra det så mycket att jag trodde på det. Han hade ju också tagit ner mitt självförtroende och min självkänsla i botten och han fick mig att tro att han visste allt och alltid hade rätt. Jag hade förlorat kontakten med alla mina vänner och pratade knappt med min familj, så det han sa blev ju min verklighet för jag hade ingen annan. Tillslut fick han även mig att tro att alla män misshandlar sina kvinnor... han sa: "...som vi t.ex, jag slår dig men ingen vet det eftersom det är inget man går och säger till folk man håller det i förhållandet och så är det för ALLA, fattar du inte det?".

Här är några exempel på psykisk misshandel:

- Frågar ut henne vad hon har gjort
- Kontrollerar var hon går
(kan även ringa hela tiden när hon är med t.ex. sina vänner)
- Ser ut och uppträder på ett visst sätt som upplevs hotfullt för henne
- Kritiserar henne
(påpekar hela tiden fel, både på utseende och beteende)
- Kritiserar hennes familj och vänner
(säger t.ex.att de inte älskar henne eller bryr sig)
- Begränsar hennes sociala liv
(vill/tillåter inte att hon träffar t.ex. sina vänner, säger ofta att de är "horor")
- Får henne att känna sig underlägsen inför andra människor
- Medvetet se till att hon har ont om pengar
(även utnyttjar det faktum att hon inte har pengar)
- Får henne att känna sig sexuellt otillräcklig
- Låtsas att vara på väg att slå henne utan att göra det
- Hotar att skada en familjemedlem
- Hotar att skada ett husdjur

En gång när den här låten kom på radion så sa jag till Han att jag tycker texten är bra, då blev han jätte arg och sa att det bara är horor som tycker om sånna låtar och att jag aldrig får lyssna på den igen, och om han hör att jag gör det så kommer jag få en fet smäll.... därför lägger jag upp den här... bara för att...

Många har sakt till mig att det inte riktigt går att göra samma saker som innan när man har skyddad identitet, allt blir så mycket krångligare och tar längre tid och jag har nog inte riktigt insett det förens idag. Jag gick till skatteverket för jag ville hämta ut papper jag behövde och visade min legetimation till kvinnan vid disken, hon knappa in mitt personnummer men det var helt tomt. Jag frågade om hon inte kunde ringa och fråga om de på sekretesshanteringen kunde faxa papprena jag behövde men det gick inte heller, inget får lämnas ut utan allt måste postas och det kan ta några dagar längre att få posten när man har skyddad identitet.

Har insett att det finns många saker jag inte kan göra som förut; inte skaffa abonnemang, inte öppna bankkonto, inte beställa saker från internet, svårigheter när man söker jobb eller ska ansöka om vad som helst där det krävs att man ska lämna ut sitt personnummer... jag måste också tänka på att inte ge min adress till någon, för det får inte hamna i något system.

Men hellre ha det såhär än att Han hittar mig.

Hade möte idag och jag kommer flytta till ett skyddat boende/kvinnojour. Har försökt undvika det så lång tid som möjligt pga väldigt dåliga erfarenheter från ett annat sånt ställe och för att jag är rädd för att alla känslor kommer komma när jag väl flyttat, för där blir allt så verkligt och man inser verkligen vad man varit med om. Jag vill inte tänka på det, jag önskar att man bara kunde glömma och gå vidare... som om inget hänt. Det är också jobbigt att vara bland andra kvinnor som man ser gråta och hör deras hemska berättelser... men samtidigt känns det bra att vara bland andra som förstår, som har varit där och som är i samma skede i hela den här processen som en själv.

Jag är så rädd för att gråta, jag vill inte att nån ska se mig svag. När jag berättar om mitt liv med honom så får jag panik om jag känner att tårarna börjar komma och försöker låtsas som att jag inte bryr mig speciellt mycket och avslutar meningen snabbt. Jag kan lätt beskriva hur hemskt en situation var och hur jag kände, men jag vill inte börja gråta, för det känns som att de kommer in på djupet då...når min svagaste punkt, och då är hela min fasad förstörd.

Han har många gånger slagit mig ganska rejält framför folk mitt på dagen, men ingen har reagerat. Jag tycker det är väldigt märkligt hur man bara kan stå och glo som det vore bio när en tjej blir nedslagen och ligger på marken och blir sparkad av en kille som är dubbelt så stor som henne. När de ser att han sparkat mig så hårt i bröstkorgen att jag tappat andan och blöder från munnen... varför ringer de inte polisen? Hur kan de bara gå där ifrån när han drar iväg mig? Hur tänker dom?  Skulle jag höra och se det folk har sett skulle jag aldrig tveka en sekund att ringa polisen, hade aldrig kunnat levt med mig själv om hon hade blivit dödad när jag visste att jag i alla fall kunde gjort något.

Det är bara en tjej som någonsin reagerat, hon var ung och lika liten som mig men när hon såg att Han slog mig och jag grät så skrek hon "vad fan håller du på med?" och gick fram till mig och kramade mig och frågade om allt var okej. Det hon gjorde för mig betyder hur mycket som helst och jag önskar att jag hade kunnat tacka henne mer.

Idag har allt känts okej om man jämför med de senaste dagarna, beror nog på att jag sov bra i natt och kom ut lite på dagen. Det som känns lite minde okej eller vad man ska säga är att jag börjar känna som jag gjorde förra gången jag gick tillbaks för 2 år sen... jag saknar Han, ganska ordentligt nu! Och ibland känner jag verkligen att jag innerst inne verkligen älskar Han, jag vet inte om det är så det brukar kännas? När de känslorna kommer upp så brukar jag tänka; man kan ju älska någon, men ändå ha insett att man inte kan leva tillsammans.

Ibland är allt så svart och vitt för mig, och det gör att allt ibland blir lite ihopsnurrat i mitt huvud. Jag tror att om man lämnar någon måste man hata den personen, och det borde jag ju egentligen göra efter allt som har hänt men samtidigt har jag sett honom som två personer... det är som att jag haft två förhållanden på något sätt, och jag har betett mig efter vilken "person" han varit. Det är så svårt att förklara. I alla fall så älskar jag den snälla killen han var, när han var snäll var allt perfekt och då var han min dröm man! Och det kommer alltid vara en saknad att jag "förlorade" honom, att jag inte får ha honom i mitt liv mer och det kommer jag även sörja över. Men bara för att jag älskar honom behöver det inte betyda att jag måste vara med honom... jag behöver inte gå tillbaks bara för att jag saknar honom, och de var de känslorna jag inte riktigt kunde hantera förre gången som gjorde att jag hamnade med honom igen. Det är okej att sakna Han...

...men jag ska också komma ihåg vad Han faktiskt gjort mot mig. Det han gör mot mig är INTE kärlek. Man älskar inte nån man förolämpar varje dag, nån man slår blodig och medvetslös och nån man totalt ignonerar och terroriserar när man känner för det. Han älskar inte mig för att han inte låter mig gå ut eller slår mig när han tycker jag gjort fel, det där är bara något han inbillar mig.

 

Har precis gjort potatisgratäng, det är något av det bästa jag vet!

 

Ett gott och krämigt recept för de som också är sugna ( 2 personer):

ca 10 st mjöliga potatisar

ca 4-5 dl 40% grädde

1 liten gullök

2 vitlöksklyftor

salt

svartpeppar

VEGETA

 

Så här gör jag:

Skala och skär potatisen i ganska tunna skivor (inte för tunna!) och lägg de i en ungsform. Hacka gullöken i småbitar och häll över potatisen i formen och pressa vitlöksklyftorna. Häll i grädden så den precis täcker potatisen och sedan salt, svartpeppar och vegeta efter vad du föredrar. Blanda alltihop med en sked och ställ sedan in i ungnen på 225°C i ca 30 min eller tills potatisen mjuknat.

 

För de som inte vet vad VEGETA är så är det en allkrydda som man kan använda till precis allt! Jätte gott att ha i potatisgratäng. Finns att köpa i bl.a. Willys.

 

 

 

TuvaForum är ett forum som fokuserar sig på kvinnomisshandel. Om du blir misshandlad/känner nån som blir det kan du gå in där och läsa om allt angående den här typen av relationer/misshandel (både psykisk och fysisk misshandel). Det är en sida jag verkligen rekommenderar och som man även kan läsa för att få mer förståelse för kvinnor som blir misshandlade och varför de stannar.

Kunskap är makt.

Klicka här för att komma dit.

Idag tog jag mig ut i alla fall, det var jätte skönt men jag blir så himla paranoid. Det var en jätte skum man i mat affären som var i 35-40 års åldern som stod och kollade på mig nästa hela tiden och var hela tiden där jag var. Han stod typ bakom pelare och kollade och verkade inte tro att jag såg och de andra i affären märkte det också och alla stog och kollade på honom för han betedde sig så konstigt. Först tyckte jag det var jätte obehagligt för jag började fantisera ihop om att Han hade skickat sin kompis för att kolla vad jag gjorde och att Han väntade på mig utanför tills jag handlat klart, men sen släppte jag den taken och fick övertala mig själv att det inte skulle vara så stor chans att det var så, att den där mannen säkert bara var konstig. Och ingenting hände ju...

Idag är tredje dagen jag inte gått ut på, och har inte direkt planer att gå ut heller. Jag har i alla fall mat här så det finns inget som "tvingar" mig ut. Vet knappt vad det är för väder för jag har heller ingen lust att dra upp persiennerna. Men imorgon ska jag gå ut. Jag måste! Ingen mår bra av att sitta och glo hemma.

I natt sov jag inte heller bra, men sov i alla fall i 6 timmar men när jag vakna kände jag mig så trött som att jag aldrig somnat. Jag har försökt somna om men det går inte, det är verkligen omöjligt men jag går runt trött som en zombie. Vet inte om det är för att jag har så mycket i huvudet nu att jag inte kan koppla av.

Nu börjar jag känna av allt, på riktigt. Innan brydde jag mig inte och bara levde på och tänkte inte på något som hade hänt men nu kommer alla känslor. Jag trodde först att det bara var att gå vidare, skaffa ett nytt liv och skita i det gamla och må bra, för jag vill inte ta mig igenom det jobbiga fast jag vet att jag måste, annars slår det tillbaks en dag.

Det gör ont att prata om allt, berätta min historia och vilket helvete jag haft. Varenda tår jag gråtit under de här åren har verkligen brännt på kinderna och tillslut så kunde jag inte gråta, det var som att tårarna hade tagit slut. Jag grät inombords men det kom inga tårar, jag blev hård och kall. Jag slutade gråta av orden, jag grät bara av rädsla när han slog mig, när jag var rädd för att dö.

Jag känner allt nu; saknad, hat, kärlek, avsky... ibland saknar jag verkligen Han, den snälla sidan, och ibland önskar jag honom det värsta. Ibland önskar jag bara att allt blev bra igen, att allt blev "som vanligt" och han skulle krama om mig i flera timmar och säga att allt blir bra. MEN jag vet att det aldrig blir så, han är inte den jag önskar han var och jag vet hur det egentligen kommer bli, han kommer döda mig. Varför känner man såhär egentligen? Det är sjukt.

Det är bestämt att jag ska flytta igen, det går inte att bo kvar här då jag är så rädd för att gå ut och börjar känna mig instängd och rädslan över minsta ljud tar upp mycket tid av mina dagar och ibland får jag nästan panik. Det blir skönt på ett sätt men det känns som jag inte hör hemma någonstans, och jag kan aldrig vara säker på att jag kommer stanna på ett ställe heller så man kan inte ens tänka 1 vecka in i framtiden... jag vet ingenting om hur mitt liv kommer se ut längre och det är svårt för mig att acceptera.

Har inte sovit än. Jag är ganska trött (borde egentligen vara tröttare) men kan inte sova ändå.

Idag har varit en skit dag. Har mått jätte dåligt och haft ångest över hela situationen. Jag känner mig så himla ensam och det är jätte jobbigt. Jag vill inte vara här jag vill hem. Jag vill ha mitt liv tillbaks, hur kan Han få ta det från mig såhär? Jag känner mig så sårad av honom, jag gav honomn allt, har aldrig behandlat honom dåligt, aldrig sagt något elak till honom (även fast jag haft lust ibland) och alltid respekterat honom. Vad fick jag tillbaks?!

Det känns så konstigt att jag har hat känslor mot honom, blir äcklad av att tänka på vårt förhållande men jag saknar när han kramade mig när jag var ledsen. Jag har alltid sett honom som två personer, en som jag hatat och en som jag älskat, och jag vill ha den personen jag älskade hos mig. Men jag är medveten om att mycket är önsketänkande, när man lämnat ett dåligt förhållande kan man efter ett tag börja tänka i ett önsketänkande (t.ex. jag saknar när han tröstade mig, när han brukade säga hur fin jag var, hur han brukade ställa upp för mig i jobbiga stunder) och glömma de som var dåligt och anledningen till att man lämnade.

Ush det känns inte alls bra. Jag vill bara lägga mig ner och gråta.

Har fortfarande inte sovit något, men tänkte gå och lägga mig snart. Skulle egentligen vilja gå och köpa med mig hämtmat hem senare men det är verkligen jobbigt att hantera stressen och ångesten när jag går ut, så jag får se hur jag gör... att det är fredag den 13e gör inte det hela bättre haha, jag är en sån som alltid tror att något ska hända dagar som denna, och oftast gör det de också! Jag är en otursmänniska och mitt namn och tur kommer nog aldrig nämnas i samma mening ;)

"Fredagen den 13, som inträffar en till tre gånger varje år, är enligt skrock en otursdag. Det finns flera olika hypoteser varför fredagen den trettonde uppfattas så. En grundar sig på att Jesus hade 12 lärjungar, och när Jesus blev förrådd var Judas den trettonde vid bordet. Det kan även ha varit så att det baseras på att det fanns 13 personer totalt och att Jesus korsfästes på långfredagen. Det var även så att Jesus dog på en fredag.

En annan hypotes grundar sig på att ett betydande antal ordenmedlemmar från Tempelherreordenblev fängslade av Filip IV av Frankrike fredagen den 13 oktober 1307 på order av påven Clemens V. Många av dessa torterades och avrättades dessutom.

Vidare finns i den nordiska mytologin en berättelse om hur svekets och ondskans gud Loke kom som den trettonde gästen till ett gästabud i Valhall - och sedan lurade blinde Höder att skjuta sin egen bror Balder till döds med en mistelpil"

Har knappt kunnat sova något i natt, max 2 timmar. Är nu uppe och klarvaken och kollar på tv men vid den här tiden finns det inte så värst mycket att titta på. Kommer säkert bli trött senare och sova bort hela dagen sen.

Jag är hungrig och vill äta, men har ingen lust. Jag har alltid älskat mat (och haft turen att kunna äta mycket skräp utan att se ut som en kanelbulle efter matintaget), men jag har tappat matlusten helt, jag njuter inte längre, jag äter för att jag måste. Bara för att jag vet att man inte mår bra utan mat.

Det finns mycket som har förändrats, även fast jag hade ett sånt jobbigt liv med Han så känns det ändå som jag var lycklig då. Då hade jag inga bekymmer (fast jag hade ju egentligen massor), jag bara levde i nuet och tänkte inte på problem. Det var väl därför jag klarade av att leva med honom...jag tänkte inte alls, jag glömde bort vem Han egentligen var och gömde och glömde alla jobbiga känslor. Jag levde i en drömvärld jag önska jag hade.

Livet har blivit så mycket jobbigare nu, ibland tänker jag "men kom bara och döda mig då så får vi det överstökat". Det är bara massa problem nu, så mycket som måste fixas och som finns att tänka på. Jag måste leva på ett sätt jag aldrig ville, och det var därför jag inte vågade gå. Jag är rädd för det här livet. Jag vet ingenting om det.

Det värsta man kan göra när man mår dåligt är att bara deppa ihop och skita i allt, och även hur man ser ut. För ser du en deprimerad och nedgången människa i spegeln är det klart du inte blir på bättre humör precis! Jag tycker det är viktigt, i alla lägen oavsett hur situationen ser ut, att du inte bara fixar dig för andra utan för dig själv, för det gör att du trivs bättre med dig själv. Även fast jag inte ska någonstans och vet att jag bara ska vara hemma brukar jag t.ex. måla naglarna, noppa ögonbrynen, sminka mig lite bara för att se piggare ut, lägga hårinpackning som jag har någon timme, ta en långdusch... och om man bara vill komma ut kan man gå till nån nagelsalong och fixa naglarna, klippa håret hos frisören, köpa en hårfärg och gå hem och färga... ja vad som helst som får dig att må bra och känna dig fin.

Man ska aldrig ge upp och bara sitta hemma och låta sig förfalla. Allt blir en ond cirkel och det blir svårare att ta sig upp.

Jag brukar även ha myskväll själv 1 gång/vecka då jag köper hem god mat och snacks och kollar på någon bra film/tv program. Finns inget bättre! Ingen som stör... det är bara du, chipsen och godisskålen :)

Jag har ingen lust att gå ut idag. Stannar hellre hemma och glor. Det är en sån ångest när man går genom ytterdörren, och ska gå alla de där trappstegen ner genom porten, och vet att han kanske kan stå där. För vad gör jag om han plötsligt dyker upp mitt framför mig? Vad säger jag? Springer jag? Min största rädsla är att han ska dra med mig någonstans, och även fast jag skriker så hör ingen/reagerar inte. Polisen är inte direkt megasnabba på att komma heller. Jag undrar hur stor chansen är att det här händer, och hur mycket som bara är sånt man gör "värsta scenario" av. En liknande situation har hänt mig innan, så sannolikheten är inte alltför liten... och den dagen ger mig fortfarande mardrömmar. Man har ingen chans mot någon som är dubbelt så stor och som man vet kan döda en om man säger/gör något fel i den stunden. Fan vad fega dom är egentligen, ge er på någon i er storlek om ni ska ge er på någon alls!! Har lust att skrika det i hans ansikte.

Trots allt han gjort mot mig, hur han sårat mig och hur mycket jag än känner avsky mot honom just nu, kommer jag aldrig säga att jag aldrig kommer gå tillbaks. Inte för att jag har planer att ens se honom igen och ännu mindre fortsätta förhållandet med honom utan för att för mig känns det som att när man säger aldrig om något... då händer det och det får bara inte hända. Jag får inte hamna där igen. Men jag blir ibland rädd för att jag ska få för mig att jag ska tillbaks, att jag ska handla på en impuls och plötsligt vara där igen.

Jag har kämpat länge för att kunna lämna honom, för att samla modet och stå emot, för att ens få mig själv att inse att det vi hade inte var kärlek. Att det inte finns några bortförklaringar till att slå! Jag vill så gärna vara stark nu, klara mig själv, inte behöva någons hjälp och ha ett nytt liv med han ute ur det på alla möjliga sätt, men verkligheten kommer ikapp och jag inser att det här kommer ta tid.

Nu är jag i den nya staden som jag flyttat till, har varit här i lite mer än en vecka och varenda minut är som flera timmar! Jag går ut och handlar mat och även åker till stan ibland, men stannar helst hemma för jag är så rädd för att han ska se mig eller att någon annan ska se mig så han får reda på att jag är här. Vet inte hur stor chansen är egentligen, men man blir enormt paranoid.

Det han gjort mot mig börjar komma upp till ytan nu, innan har jag bara förträngt allt för att orka med, men nu när jag är fri från honom så börjar jag grubbla på allt... Vad är det som har hänt egentligen? Hur hamnade jag här? Jag inser hur nära det var att jag inte skulle finnas här vissa gånger. Det är obehagligt att tänka så. Den som skulle älska mig, uppskatta mig och finnas där för mig var den som skadade mig och kunde gå så långt att han till och med kunde döda mig. Det är sjukt.

Har ansökt om skyddad identitet (sekretessmarkering) hos skatteverket och hoppas det går igenom snart, men tydligen är inte sekretessmarkering ett tillräckligt säkert skydd då man ändå lätt kan få reda på personens adress, så jag ska ansöka om kvarskrivning så fort som möjligt. Det är även på tal om att jag ska byta namn helt pga hotbilden mot mig, men jag vet inte riktigt om jag vill... för mig är det stort att byta namn och bli någon du inte föddes till att vara. Helt plötsligt ska andra börja kalla mig något annat, och man måste hitta på en historia om vem man är till alla man träffar... det känns... konstigt.

Nu ska jag ner till frukosten och se vad de finns för gott, sedan är det bara att gå upp på rummet igen, packa och checka ut. Har möte lite senare idag och förhoppningsvis går det bra där så jag kan åka härifrån.

Imorgon flyttar jag troligtvis härifrån. Bort från Han. Bort från alla jag känner. Jag kommer aldrig kunna komma tillbaks hit, aldrig gå här hur jag vill vilket borde vara självklart för alla. Ibland förstår jag inte riktigt hur samhället kan fungera såhär; jag får ge upp allt, blir instängd som i ett fängelse, får inte träffa dem jag älskar och gå med rädsla dag som natt, men Han som borde sitta i fängelse får gå fri, och fortsätta leva livet som han alltid levt.

Sitter på ett hotellrum nu...ensam... och ensamheten som alltid har varit den största rädslan av alla... ibland tänker jag hur jag kunde hamna här, men det är inte så konstigt egentligen...

Ligger i sängen och lyssnar på musik och kollar runt lite på internet, har gjort det ett bra tag nu... men vad kan jag göra? Kan inte gå ut och göra något, bara om jag måste handla mat eller något, kan inte träffa familjen heller, jag har inget val helt enkelt så man får göra det bästa av situationen. Men tänkte gå ut snabbt snart och gå och köpa en dricka så jag får se lite folk också, ibland får jag panik av att bara vara med mig själv...

Jag är ung, fast ibland känns det som mitt liv är slut. Men jag ska ta mig upp.

Börjar blogga igen. La ner den här bloggen/bloggnamnet för ca 2 år sen (tror jag det var?), mycket har hänt och med tiden kommer jag berätta vad jag varit med om. Jag är privat pga många orsaker och syftet med bloggen är att jag ska kunna kunna skriva av mig, allt jag har inom mig, och för att få folk ska få mer förståelse för sånna som jag och kanske hjälpa någon annan. Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig, inte heller efter att någon ska klanka ner mig för tro mig det har jag fått för mycket av i mitt liv redan. Jag vill berätta hur det är för oss som lever i tyst lidande.