tystlidande

Jag håller på att skriva ner saker han utsatt mig för, både för att bearbeta och för att jag inte ska glömma hur saker gick till. Jag vill skriva ner det nu när minnet är färskt och man kommer ihåg detaljer i fall jag skulle behöva använda mig av det senare i livet. I en rättegång till exempel är det viktigt att komma ihåg detaljer, tidsföljd och ha en sammanhängande berättelse när det står ord mot ord. Och det vet jag att det kommer göra mellan mig och han. Ingen kommer våga vittna, även fast jag vet att de vill hjälpa mig och bryr sig om mig så förstår jag varför de inte vågar och jag vill inte heller att någon annan ska behöva utsätta sig för fara. Det är inte värt det speciellt inte när straffen är så låga som de är i Sverige. Journaler från sjukhus är bra bevisning i ett ord mot ord fall men eftersom han väldigt få gånger lät mig åka till sjukhus för att kolla upp mina skador så har jag inte så mycket att hämta därifrån heller.

Det är väldigt psykiskt påfrestande när jag skriver och börjar känna som jag kände just i de stunderna då jag var så rädd och jag minns alla ord och alla slag. Det är som att jag är där igen. När jag tänker tillbaks på vissa av händelserna får jag panikångest. Jag blir även arg, jag undrar hur jag bara kunde ta det, att jag sa förlåt när jag inte hade något att be om förlåtelse om och för att jag inte satte stopp för det för länge sen. Hur kunde jag bara ta det? Men jag vet att jag känner så nu för att jag börjar förstå mitt värde, då gjorde jag inte det.

För mig är det även viktigt att skriva ner vad som verkligen hänt i detalj för jag är rädd för att om något händer mig så är det ingen som vet sanningen. Nu vet jag att det finns på papper i mina egna ord, undertecknat med mitt namn och han kommer aldrig komma undan. Jag kommer aldrig låta honom komma åt mig, men det känns bra att ha reservplaner, det har jag med allt för det får mig att känna mig trygg.

Myndigheterna har börjat sätta en sån press på mig, och även när det gäller det här förstår jag inte hur de tänker. De vill att man snabbt ska komma på fötter igen och få ett vanligt liv, och det är förståeligt, men det erbjuder ingen som helst hjälp alls!? De tycker man borde bli "frisk" på bara några veckor helt på egen hand även fast man varit med om många traumatiska upplevelser. Hur kan människor som inte varit i min situation sitta och tycka så mycket? Jag är fortfarande dödshotad och mitt uppe i allt och vet inte ens hur morgondagen ser ut men ändå vill de att jag ska bestämma mig nu om vart jag ska bo och vad jag ska jobba med och sen får man inte ångra sig för då säger de "men du sa ju..." och blir tvära.

Jag förstår att man inte bara kan gå runt och inte göra någonting, men jag väntar fortfarande på många beslut som avgör vad jag har för mögligheter och vart jag kan flytta och leva mitt liv i framtiden. Jag kan inte ens gå ut och har ett enormt överhängande hot, men de bryr sig inte, de tar inte mig på allvar. Ibland känns det som de tror jag är psykiskt störd och hittar på allt. Det är en hemsk känsla men det är sanningen och de behandlar inte en bra. De tror jag lever loppan på ett skyddat boende och har ett underbart liv. Hallå hör bara hur det låter...

Det är så lätt för dom att sitta där på sitt kontor och tycka att allt är så enkelt och att man borde må bra. Jag undrar hur de skulle må efter allt jag gått igenom, och hur enkelt det skulle vara för dem att gå utanför dörren när du vet att du när som helst kan få en kula i huvudet eller frätande syra kastat i ansiktet. En  myndighetsperson sa till mig "du måste tänka bort det där och gå vidare" och jag svarade "försök vara i mina skor i 10 min ska vi få se om du ens orkar leva efter de minutrarna". Skulle jag lyssna på deras råd skulle de vara förödande, och ändå ska de vara "experter" på kvinnomisshandel.

Jag förstår mig inte på myndigheter alls, deras motto är att "vänta in" allt. Några förebyggande insatser kommer det inte på tal om, utan något måste hända tills de agerar oavsett vilken person det gäller. Vissa människor får inte en andra chans, de har en chans och när den blir förbrukad finns de inte med oss i livet längre, då säger de istället "oj vad synd, vi borde lyssnat och tagit det på allvar".

När skillnaden mellan att grovt misshandla någon och att döda är hårfin borde man förstå vad nästa steg är. Jag förstår inte vad det är man väntar på? Räcker det inte att man blivit misshandlad i flera år? Behövs verkligen ett till bevis, till vilken nytta? Det jag också har tänkt på är att om han skulle döda mig skulle han inte få många år i fängelse, men skulle jag döda honom i självförsvar om han attackera mig skulle jag få ett rejält straff. Ska det vara så? Är det rätt?

Jag vill inte vara hon som kämpade och dog, utan hon som kämpade och överlevde. Varenda dag slåss jag för mitt liv mot myndigheterna och jag har inte tagit mig dit jag är idag för att han ska döda mig.

Jag tänker mycket på dom som inte vet det jag vet. Utan den kunskapen jag har fått hade jag inte haft det så bra som jag ändå har idag, eller kunna komma så långt jag vet att jag kommer göra. Jag tar inte ett nej, får jag det så ordnar jag saker själv istället. Det är jobbigt men det är värt det, sätt dig aldrig helt i myndigheternas klor, det låter kanske hårt men för dem kvittar det om du lever eller är död. De tycker inte människoliv är mycket värt i jämförelse med pengar.

Ibland kommer jag verkligen på varför jag startade bloggen och varför den är så viktig för mig... jag vill kunna hjälpa andra som har och har haft det som jag.

Nu har jag bott här i 2 månader och 1 dag, och som jag skrivit förut så trivs jag verkligen. Nästan varenda kväll umgås vi, sitter och pratar, spelar spel, tittar på tv m.m. I början är det alltid lite jobbigt men nu har jag kommit in i allt och det går på rutin. Man känner sig mer hemma och tar för sig och det är skönt att man kan vara sig själv. Vissa av oss är som en familj här och det känns så underbart att få känna gemenskap i en sån här situation. Jag har fått vänner och även fast alla kommer försvinna åt sitt håll så kommer man alltid hålla kontakten på ett eller annat sätt.

Det är så skönt att bo på en plats man verkligen känner sig trygg på och jag vet att han omöjligt kommer åt mig här. Det är en sån trygghet för mig att jag ibland har svårt för mig att känna att jag någonsin kommer kunna släppa den här tryggheten och flytta till en egen bostad. Här kan man slappna av och man känner sig befriad från stor del rädslan som annars alltid hänger över en.

Det känns svårt att jag inte kan ha kontakt med vissa personer som betytt jätte mycket för mig. Jag kommer säkert aldrig träffa dom eller ens kunna prata dom någonsin igen för det är människor som är i hans närhet på ett eller annat sätt också.

Det är en stor förlust att jag inte har de i mitt liv längre och det var även något jag var ledsen för redan innan jag lämnade han, så jag tog vara på varenda stund och tänkte alltid "det här kanske är sista gången vi träffas" och det var så jobbigt. Jag kollade noggrant för på dom för att aldrig glömma. Jag hann säga hur mycket de betydde för mig och det är jag glad för, men jag önskar jag kunde berätta allt så de skulle förstå. Jag vet att de förstår till viss del men jag önskar jag kunde berätta sanningen, för jag vet att de aldrig kommer få höra den...

Det gör så ont i mig när jag tänker på allt. De kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta. De fick mig att kämpa, att vilja och de var min räddning.

Jag tycker att det nästan är viktigast till att börja med att känna sig säker i sin lägenhet och försäkra sig om att ingen kan ta sig in. Om man bor i hyresrätt kan man prata med hyresvärden om att man vill ha en säkerhetsdörr och oftast läggs det på en mindre kostnad på hyran för dörren.

Den nya CEN-normen för säkerhetsdörrar heter ENV 1627 och är indelad i 6 klasser;

Klass 1. Inkräktare förväntas försöka bryta igenom fönster, dörr eller jalusi genom åverkan utan verktyg (genom att sparka, riva, bända).
Klass 2 Som klass 1, men inkräktaren förväntas vara utrustad med mindre verktyg som skruvmejsel, tång och dylikt.
Klass 3 Inkräktare förväntas försöka bryta igenommed hjälp av flera skruvmejslar samt kofot.
Klass 4 Inkräktare förväntas ha en viss erfarenhet av inbrott och utöver verktygen enligt klass 3 även ha tillgång till såg, hammare, yxa, mejslar och batteridriven borrmaskin.
Klass 5 Inkräktare förväntas vara en erfaren inbrottstjuv och utöver verktygen enligt klass 3 även ha tillgång till en omfattande uppsättning hand- och maskindrivna verktyg inklusive vinkelslip med en skiva med 125 mm diameter.
Klass 6 Som klass 5, men inkräktaren förväntas vara utrustad med vinkelslip med skiva med 230 mm diameter.

Skillnaden i den nya standarden mot den gamla är, förutom att det nu finns 6 klasser, att tjuvens "kaffepaus" är inräknad i testtiden. Att bryta sig igenom säkerhetsdörrar är jobbigt och kräver både vilopaus och eftertänksamhet. I testtiden för ss-ENV 1627 ges testpersonen tid till vila och tid till att tänka igenom nästa steg.

MK 2 Total testtid 15 min varav effektiv angreppstid 3 min. Angrepp med verktyg som skruvmejslar, hammare och kilar.
MK 3 Total testtid 20 min varav effektiv angreppstid 5 min. Angrepp med verktyg som kofot, kilar, skruvmejslar med mera.
MK 4 Total testtid 30 min varav effektiv angreppstid 10 min. Angrepp med verktyg som borrmaskin, kofot, yxa etc.
MK 5 Total testtid 40 min varav effektiv angreppstid 15 min. Angrepp med verktyg som vinkelslip med 125 mm skiva, tigersåg, borrmaskin med hårdmetallborr etc.

Om man har en säkerhetsdörr klass 6 men ändå känner sig rädd/otrygg kan man även ha en gallergrind innanför dörren för att fördröja tiden tills personen som försöker komma in når dig och polisen hinner anlända.

Jag har märkt att det är lite tabu att prata om att man saknar den som misshandlat en. Man skäms och vågar inte prata om känslorna kring det. Jag tycker det är synd för även det känslor måste man bearbeta för att kunna gå vidare. Det är en stor sorg när man inser att den man älskat och levt med i så många år visar sig vara någon helt annan än man trott , att han har ljugit en rakt upp i ansiktet och levt ett liv på sidan av man inte hade en aning om. Det är det största sveket och man har blivit sviken av någon som stått en så nära.

De flesta har också systematiskt varit otrogna, och att acceptera det är svårt. Att ta in det och förstå är en omöjlighet för mig just nu. Jag kan inte tänka på det eller ens prata om att det kan ha varit så. Det får inte ha varit så. Jag gav honom mitt liv och mitt hjärta och han bara trampade på allt.

Men huvudsaken nu är att han inte får ta en enda dag till av mitt liv.

Vad dålig jag blivit på att skriva...

Mycket har förändrats med mig under kort tid. Jag har blivit starkare och ser nu framåt istället för bakåt. Visst det kommer timmar då allt känns svart men på ett helt annat sätt än förut. Jag hade ett möte i veckan med en person som verkligen triggade mig, men på ett bra sätt. Han har fått mig att verkligen vilja kämpa och sa det alla i min situation behöver höra "gör det du vill, det du drömmer om... låt inte rädslan eller han stoppa dig". Han fick mig att inse att jag ska följa mitt hjärta, jag ska flytta dit jag vill och inte till en stad där jag inte kommer trivas bara för att gömma mig för han. Det är mitt liv nu och jag måste se till att ordna det så som jag vill ha det. Han ska aldrig få styra mina beslut.

Rädslan är förstås det största problemet, jag får inte bli hittad, men allt går bara man ser till att skapa trygghet runt omkring sig och tar hjälp av all säkerhet man kan få tillgång till. Visst extraskydd som man kanske vill ha för att verkligen känna sig säker kan kosta extra, men trygghet går före alla pengar i världen. Att få leva gör även också det.

Det viktigaste av allt just nu är att inte ge syre till elden. Man ska aldrig besvara samtal, sms, mail, brev eller ens exictera i deras värld. Det har jag märkt är nr 1. När de jagar febrilt efter en utan någon framgång, så tröttnar de till slut. För vissa tar det längre tid än andra men någon gång ger de upp. Man hamnar längre och längre bort i deras tankar och deras egna liv tar över den där platsen, de blir upptagna med sitt. Mitt tips är att aldrig ens ha kontakt med gemensamma vänner eller med någon i deras närhet för om de får höra om en av andra så väcks det ett intresse hos dom som gör att de vill hitta en ännu mer. Det bästa är att försvinna som om att man vore död...

Har inte uppdaterat något på flera dagar pga att jag mått dåligt och haft mycket i huvudet. Har lite svårt att få ihop livet just nu. Jag vill så mycket men ser liksom inte lösningen. Rädslan tar över.

Ibland tänker jag att jag riskerar mycket genom att skriva här. Jag skriver inte speciellt detaljerat men det är ändå för mycket kanske? Men jag vill verkligen att andra människor ska förstå, för det är inte många som gör det. Jag vill öppna folks ögon, det här kan hända vem som helst... det är inget speciellt med mig, jag är inte sämre än någon annan och kommer heller inte från dåliga familjeförhållanden eller är missbrukare, jag är en helt vanlig tjej som hamnade med fel kille som i början var helt underbar.

Det finns så mycket fördomar om oss, och det gör att jag skäms ibland när jag träffar någon jag vet inte förstår sig på hela den komplicerade psykologin bakom ett misshandelsförhållande. De tror man är en svag person för man varit med en man som misshandlat en, men jag skulle säga att vi är några av de starkaste människorna som finns. Vi har blivit nedbrutna till den minsta smulan, men ändå tar vi oss därifrån och upp. Vi hittar kraften som får oss att kämpa för våra liv. Vi är starka som orkar med hela den processen utan att ge upp och även om vi faller så tar vi oss någongång upp, och för mig är det en enorm styrka.

Jag vet att de som inte förstår inte ser mig på det sättet jag själv gör, därför väljer jag till vilka jag vill och inte vill berätta. Men det som räknas är vad jag känner, inte vad andra tycker.

För några månader sen fick jag en ganska allvarlig skada när han gav sig på mig och misshandlade mig som jag trodde hade läkt men har plötsligt fått väldigt ont igen. Ligger för det mesta och vilar så därför har jag inte skrivit något i bloggen och väntar med att göra det tills jag mår bättre.

Tänk om livet kunde vara såhär för alltid. Jag känner mig fri. Rädslan finns men den går inte att jämföra med förut... jag blir trött på kvällarna och behöver inte tvinga mig själv att sova när jag varit vaken över 20 timmar i sträck och fortfarande inte är trött. Jag kan gå ut, jag är försiktig men den där ständiga paniken är inte närvarande längre. Alla jobbiga känslor och dödsångesten finns kvar, men de tar inte över mitt liv. Jag vet att min familj är trygg, jag är tryggare. För stunden i alla fall. Det här varar bara några månader. De här månaderna kanske är de enda för flera år frammåt? Jag känner mig som en människa nu, men sen då? Kommer jag orka ha det som förut igen? Jag vill ta vara på den här stunden, men då kanske det blir för jobbigt när allt är över... kanske ska jag fortsätta som förut för att det inte ska kännas som om att jag förlorar allt igen?

Det har börjat väckas massor av olika känslor inom mig jag inte kännt förut. Mitt huvud tar mig tillbaks till vårt förhållande, till de stunderna emellan den fysiska misshandeln då det kunde vara bra. Men det jag definerar som bra med vårt förhållande skulle vara över smärtgränsen för många men jag var så van med att bli behandlad som om att jag inte var värd något att jag inte kunde se det själv och kan nog egentligen inte det fortfarande heller. Jag förstår bara det, att det inte är normalt att bli behandlad så i ett förhållande, men när jag tänker på det nu tycker jag vi hade det jätte bra ändå. I framtiden när jag får känna på hur man kan och borde bli behandlad tror jag att jag kommer inse vilket sjukt förhållande jag var i, men nu... nej inte riktigt. Helt ärligt.

Jag känner mig så sviken av honom. Jag börjar tänka på det bra vi hade, hur han kunde rycka det ifrån mig när han visste hur mycket det betydde för mig.

Du visste den dagen, som jag, att det var slutet. Jag har kämpat för oss så länge, men du har alltid krossat det jag byggt upp. Jag hade rätt när jag sa; när jag slutar kämpa finns det inget kvar. Jag visste länge att det skulle sluta såhär, jag visste att dagen skulle komma då jag aldrig får se dig igen och att mitt liv aldrig någonsin skulle bli desamma. Det var därför jag grät, det var därför jag ville att du skulle krama om mig de där gångerna... för jag visste och jag egentligen inte ville släppa dig. Bara tanken skrämde mig. Tårarna rinner ner för min kind när jag tänker på det. Jag hatar dig för att du blev det där monstret. Jag kommer aldrig förlåta dig för vad du gjort mot mig".

Det bästa som kunde hända har hänt! Allt har tagit en helt annan vändning, i alla fall för några månader frammåt men det här behövdes verkligen. Varenda dag räknas och det kunde inte varit en bättre timing.

Seg dag. Vaknade klockan 3 och har bara legat i sängen och kollat på tv. Imorgon är det äntligen måndag och jag har jätte mycket saker att fixa. Jag kanske också får ett besked som är det bästa jag någonsin kunnat få höra. Det är något som jag hoppats på länge och det finns inget som skulle kunna hjälpa mig mer just nu än det.

Det är så skönt att få vara ensam lite. På det skydadde boendet kan man vara ensam på sitt rum men det är inte samma sak som att få vara helt ensam. Jag trivs jätte bra där, men ibland behöver man en liten paus från den miljön för det är ändå påfrestande att bo där. Jag längtar tills jag får flytta till en egen lägenhet, men just nu känns det tyvärr väldigt långt borta. Jag skulle gissa på att det kommer dröja minst 1 år innan allt som behövs ordnas är klart och jag är redo psykiskt och fysiskt att börja på ett nytt liv. I nu läget känner jag att jag inte alls skulle klara av att ha ett vanligt fungerande liv med den rädsla och oro jag känner.

Den största rädslan jag har är tanken att känna mig instängd eller hamna i en farlig/livshotande situation jag inte kan ta mig ur. Det plågar mig verkligen. Jag har varit i många sådana situationer därför känner jag att det är så svårt att ta sig ur det tankesättet då jag fortfarande sitter i en väldigt utsatt situation och min rädsla är realistisk. Man brukar säga att "ångest inte är en realistisk rädsla utan överdrivna farhågor och tankar om att det kan hända katastrofer", men för mig är det tvärtom.

"Polisen är inte tillräckligt bra på att bedömma hur sannolikt det är att en kvinna som misshandlats av sin partner blir utsatt för våld av samme man igen. Trots att polismyndigheter har genomfört utbildningar struntar åtta av dem att använda de verktyg de har bl.a. en checklista med strukturerade hot- och riskbedömningar. De åtta polismyndigheterna är; Uppsala, Jönköping, Kalmar, Blekinge, Halland, Västernorrland, Jämtland och Norbotten (...)" står det på text-tv.

Jag har märkt själv att polisen har väldigt svårt att uppfatta hur hotbilden ser ut och tar det inte alltid lika allvarligt som de borde. Man måste oftast kräva en hotbildsbedömning för det är inget de gör per automatik, vilket jag tycker borde vara självklart oavsett vilken situation kvinnan är i. De som inte vågar anmäla borde ses som en större risk eftersom jag nog tror alla misshandlade kvinnor vill se den som gjort de så illa få sitt straff och sättas där de hör hemma men det finns en anledning till att man inte vågar och den borde tas på allvar.

Polisens informationssida om brott i nära relationer;
http://www.polisen.se/komtilloss/

Från idag till och med måndag har jag fått chansen att vara helt ensam och kunna ta det lugnt någon annanstans än där jag annars alltid är. Jag ska passa på att sova, sova och åter sova! Tv tittande blir det nog också en hel del av. När man kommer bort från allt och känner att man kan koppla av så slår tröttheten bara över en och man förstår hur stressad man varit...

Igår när jag skulle somna kom plötsligt alla känslor som jag kände den där sista gången. Jag såg allt spelas framför mig i huvudet och jag hamnade just i den stunden känslomässigt. Jag brukar annars kunna tänka bort det ganska snabbt med vissa egna knep men den här gången gick det inte och det var riktigt obehagligt.

Jag har fått tipset att tänka ut ett eget slut som slutar bra för att kunna tänka bort "tänk om...", för då har du redan slutet så du vill ha det i huvudet och då är det enklare att komma ifrån den värsta rädslan om hur det kunde slutat och det kan även hjälpa mot mardrömmar tydligen. Men eftersom jag vet sanningen så går det inte, jag vet hur det hade slutat och det kan jag omöjligt tänka bort. Jag vet att han nu vill avsluta det han aldrig fick gjort.

Det som gör mig väldigt osäker när jag går ut är hur jag ska agera om jag ser honom från långt håll eller om han plötsligt bara hoppar på mig utan förvarning, t.ex. bakifrån. Hur mycket jag än planerar för olika scenario känns det som att om det kommer ske på ett sätt som jag inte alls är beredd på. Jag är så orolig för att jag ska bli handlingsförlamad, att rädslan ska slå ut hela systemet i kroppen och jag bara står där, helt chockad.

Jag vet att jag inte har någon chans mot honom, han är dubbla mig och att göra motstånd gör bara saken värre. Det är som den gången när han tog hårt struptag om min hals och vägrade släppa, jag försökte dra i hans händer några gånger men gav snabbt upp när jag märkte att han började tryckte hårdare och jag liksom accepterade läget... så jag låg bara helt still och nästan väntade på att dö. Jag är så rädd för att det ska bli så igen, att jag inte ska kämpa för mitt liv om den dagen skulle komma då han hittar mig...

Kan inte sova, som vanligt.

Idag har det inte hänt mycket, går bara och väntar på svar, tills dess står livet lite stilla men det kan jag ta.

Det känns som det inte är förens nu jag verkligen får veta vem jag var tillsammans med. Han var så bra på att ljuga och dölja, han fick alltid saker att framstå så som han ville och styrde det. Han såg till att man såg det han ville att man skulle se och jag förstår verkligen inte hur han lyckades med det, det var som att han kunde styra hela världen från sitt huvud.

När jag var med honom var jag som i en helt annan värld, i hans galna värld. Vi spelade ett spel framför många, och jag spelade det som en erfaren spelare utan att jag ens fått spelreglerna. I det spelet fick jag leva ut drömmarna och leva det liv jag önskar jag hade... varje dag längtade jag tills vi skulle få spela igen för det blev det jag höll fast vid, de bra stunderna då vi spelade så bra, då vi hade det perfekta livet. Då vad jag som hans robot, hans tankar var mina och han styrde till och med mina rörelser som en marionettdocka. Han behövde bara kolla på mig så visste jag vad jag skulle göra, vad jag skulle säga. Hans blickar sa allt.

Men missförstod jag någon gång och förstörde hans perfekta drömvärld, då slog han sönder mig.

Äntligen förstår ni mig. Ni ser smärtan och rädslan i mina ögon.
Ni förstår vad jag varit med utan att jag behöver säga något.
En tung sten har lyfts från mitt hjärta, jag är inte ensam längre.

När jag var med Han ville jag aldrig kännas vid tanken att jag skulle lämna honom. Även fast jag visste att han aldrig kommer förändras, att jag inte vill gifta mig med honom och att vi inte har någon framtid tillsammans så blev jag jätte ledsen av att tänka på det. Vi hade så många underbara minnen tillsammans och jag hade ju drömt i flera år hur underbart liv vi skulle få och hur bra vi skulle ha det. Jag levde på drömmarna...

Innerst inne visste jag ändå att det skulle komma en dag då jag skulle få nog, då han skulle misshandla mig så grovt att jag inte kunde stanna längre. Han blev grövre och grövre i sitt våld på kort tid och rädslan för att dö växte inom mig. Så en dag för inte så länge sen kom den där dagen då jag insåg att allt var över, att jag aldrig mer skulle behöva höra de elaka orden, känna hans knytnävar mot mitt huvud och frukta för mitt liv såfort han tände till.

Det han inte visste var att jag planerat den där dagen i över 1 år. Jag visste vad jag skulle göra, vad jag skulle packa och vart jag skulle ta vägen. Det fanns de som redan visste min situation och mina planer så när det väl hände så gick allt snabbt. Jag visste vart jag skulle ringa och jag behövde inte dra allt en enda gång eller förklara något och jag är så glad att jag förberedde mig. Jag hade redan i 1 år känslomässigt förberett mig på det här och därför tror jag jag mår bättre än vad jag annars skulle göra idag och är så säkert på att jag inte vill leva med en person som honom.

Jag gav mig själv tid att acceptera mitt öde, att jag aldrig skulle kunna komma tillbaks till min hemstad och  behöva släppa allt för att bygga upp ett helt nytt liv någonstans i Sverige eller utomlands. Jag hann även bygga upp lite av min självkänsla otroligt nog medans jag fortfarande var med honom och därför är jag så säker på att jag tog rätt beslut, jag förstod att jag har ett värde.

Det finns en person som hjälpt mig igenom allt det här, och jag är evigt tacksam till dig! Du räddade mitt liv.

Jag tycker absolut inte om helgerna, man får ingenting gjort och väntar bara på att det ska bli måndag så samhället börjar rulla igång igen. Helgen är två onödiga dagar då jag bara sitter och rullar tummarna och verkligen känner att jag inte gör någon nytta alls.

Vad är det som håller på att hända? När jag ser mig själv i spegeln vet jag inte vad det är jag ser, men det är i alla fall inte jag. Jag blir så ledsen över hon som står och stirrar tillbaks på mig, det går inte ens att förklara varför jag känner såhär, för jag kollar ju ändå på samma person som förut men det känns ändå som någon helt annan och man ser i hela ansiktet hur olycklig hon är.

Jag orkar snart inte mer. Jag kvävs av alla känslor. Jag skulle vilja bryta ihop, bara ligga och gråta i en hel vecka och verkligen få ut alla känslor, men jag vågar inte känna...

Äntligen en ny månad, september var inte en bra månad för mig men oktober ser ut att bli bättre. Nästa vecka har jag nog det viktigaste mötet jag någonsin haft i hela mitt liv och jag är verkligen nervös eftersom det jag säger är så avgörande och jag måste få de att förstå. Hela min framtid hänger på det här.

Idag har jag mått bättre än vad jag gjort på ett tag, men jag är inte alls lika glad och sprallig som jag var förut men det kommer väl med tiden när de flesta problem löst sig. Nu är jag mitt uppe i allt så vad kan man förvänta sig? Jag är nog egentligen så glad man kan vara i en sån här situation...