tystlidande

Idag har jag äntligen kunnat unna mig med att handla lite saker bara till mig själv och inte till lägenheten. Det var ett tag sen jag gjorde det och jag har inte så mycket kläder som passar det här vädret eftersom jag inte varit ute speciellt mycket på sommrarna och jag har heller inte innan kunnat köpa vilka kläder jag velat för jag fick sån ångest när jag var i klädaffärer själv eftersom jag inte visste om han skulle godkänna det jag köpte, och tyckte han inte om det kunde man få höra det lååångt efter. Han såg också till att pengarna jag fick tog slut snabbt för att han skulle ha mer makt över mig och för att jag skulle bli mer beroende av honom. Han ville att jag skulle känna att jag inte kunde komma någonstans eller få något jag ville ha utan honom.

Dock blev det inte så mycket kläder, men köpte en klocka jag velat ha länge som det var 50% rabbat på. Jag känner mig väldigt nöjd med dagens köp och man ska inte vara allt för materiell men det gjorde mig väldigt glad att jag kunde göra det här för mig själv.

Tänkte visa er vilka möbler det är jag har här hemma, har gjort kollage eftersom jag inte vill ta bilder. Jag bor i en etta med sovalkov, vet inte om jag berättat det förut? Men när man tänker på en etta tror man den ska vara liten och trång, men den här lägenheten är ganska stor och väldigt bra planerad vilket gör att den känns större än vad den är. Den är bara några år gammal vilket gör att allt är i väldigt bra skick. Det är dessa möbler jag köpt hit, alla från IKEA. I vardagsrumsdelen har jag möblerna som ni ser på första bilden (soffan är 3-sitsig) och en limegrön ryamatta och lite prydnadssaker. Tvn hänger på väggen. I köksdelen har jag bordet och 4 svarta stolar till, vita bordstabletter på matbordet och ljus. I sovrummet har jag en 105x200 madrass med ekben och en vit garderob som fanns sen innan. Det som finns kvar att köpa är lite småplock, som t.ex. stolsdynor, tavlor, någon hylla ovanför tvn m.m. Men det har jag inte jätte bråttom med att hitta, tycker om att kolla runt och se vad som finns.

Sitter och kollar på bröllopet mellan Storbritanniens prins William och Catherine Middleton på tv4. Tycker det här bröllopet är mer spännande än det mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling, vet inte riktigt varför.

Vad otroligt fort det känns som den senaste veckan har gått, det är konstigt med tanke på att jag inte riktigt gjort något speciellt...

Idag har jag i alla fall varit ute i solen ett bra tag och gick och köpte glass när jag kände att det blev för varmt. Gick också till mataffären när jag ändå var i farten. Personalen som jobbar där måste tro att jag är galen när jag går dit så ofta. Rensat bland kläderna och städat har jag också hunnit med. Jag märker vilken skillnad det är på hur jag mår när jag kommer ut lite och är igång, har varit lite nere de senaste dagarna men idag känner jag mig glad och har mycket kraft, det har inte kännts lika jobbigt att göra saker.

Riktigt fina glasfigurer, man blir glad av att bara kolla på dom.

Den 17 april började Tv3 sända programserien "Det blir bättre" där 6 kända svenskar är med och varje vecka berättar en av dom om sin uppväxt och problem de tagit sig igenom. På söndag 20.00 är det Magdalena Graafs tur och hon kommer berätta om den misshandel hon varit utsatt för av sin exman. Jag tycker budskapet i det här programmet är så fint och det är verkligen värt att titta på.

"Magdalena Graaf var bara 19 år när hon gifte sig med en tungt kriminell man beroende av anabolasteroider. Hon var en liten tonårstjej som sökte bekräftelse och ville känna sig beskyddad. Det slutade med att hon flydde för sitt liv... Magdalena Graaf fick ett pris på sitt huvud bland exmannens kriminella vänner och tvingades leva under skyddad identitet... efter år av terror möttes de i rätten. Exmannen dömdes till elva månaders fängelse för misshandel och olaga hot ..."

Taget ur expressen, här är hela artikeln: http://www.expressen.se/nyheter/1.724889/magdalena-graaf-overlevde-aren-med-en-kriminell-man

Kom ut idag, efter många om och men, men ut kom jag i alla fall. Tog bussen till en mataffär på andra sidan stan där de hade många bra erbjudanden, det var väldigt stort där så det var kul att gå runt och kolla och få lite insperation till matlagningen.

Har städat nu på kvällen och rensat lite i lådor och skåp. Ska rensa ut bland mina kläder någon dag när jag orkar och ge de kläderna jag inte längre behöver till det skyddade boendet där det finns kvinnor som behövt lämna allt i samband med att de flytt och inte har mer än några plagg med sig. När jag bodde där var det några företag/klädkedjor och privatpersoner som hade skänkt kläder och även andra saker dit såsom barnleksaker, spel, pyssel m.m och jag har faktiskt fått väldigt stor respekt för de företag som tänkt på oss och som hjälpt oss att få det bättre. De satte leenden på mångas läppar.

Jag har varit så lat de senaste dagarna, orkade aldrig gå till eller från psykologen även fast jag egentligen ville. Allt jag gör känns så tungt att jag blir helt omotiverad. Har dock fått en del gjort hemma men jag gör allt halvdant, vilket inte alls är hur jag brukar göra saker och eftersom jag inte gör något ordentligt eller fullt ut har jag en del kvar att göra och bara tanken på det gör mig trött. Jag hoppas jag kan peppa mig själv men jag är lite klyven i om jag ska låta mig känna så här och ge efter ett tag så jag får slappna av ordentligt och vila upp mig, eller om jag ska kämpa emot det jag känner ifall det här är början till något som kommer bli värre. Det är svårt att veta vilket som är det rätta valet, men jag tror jag ska ge efter för det ett tag för jag tror verkligen det är något inombords som gör att jag känner såhär och att då pressa fram kraft som inte finns just nu skulle nog bara göra mer skada än nytta. Energin går nog åt någon annanstans där den kanske behövs bättre.

Idag kände jag verkligen att samtalet hos psykologen gav mycket, jag börjar lära känna henne bättre och kan slappna av mer och allt blir naturligare då, man krystar inte fram allt för att man måste, utan nu gör jag det för att jag vill. Fick mycket sagt och en hel del att fundera på. Jag måste börja reflektera mer över vad det är som utlöser mina dalar, det går väldigt upp och ner i hur jag känner och jag tycker det är jobbigt och frustrerande. Vet man orsaken kan man påverka och styra det bättre, men jag upplever det som att det bara plötsligt kommer och inte smyger sig på som det annars brukar, utan väldigt starka och negativa känslor kommer på en och samma gång. Hon frågade om jag då tänker på att jag inte orkar leva, men det är mer att jag önskar att jag inte var jag då, att jag hade sluppit gå igenom allt det här, att det hade varit lättare om jag inte fanns. Men jag känner annars stor livslust och är glad över vem jag är och har blivit, så det är verkligen helt skilda känslor jag kan känna. Jag har väldigt svårt att föreställa mig att jag skulle få självmordstankar eftersom jag inte vill dö. Jag vill inte dö nu när jag har klarat mig ifrån alla de gånger jag trodde att jag tog mina sista andetag. Jag tog mig ur för att överleva, inte för att dö. Jag känner verkligen efter allt att jag måste passa på att leva nu, för livet väntar inte.

Eftersom det blev några onyttiga dagar i samband med besöket och påsk så har jag bestämt mig för att väga mig nästa tisdag istället för idag. Hoppas då på att ha gått ner 1,5 kg.

Trots det fins vädret har jag spenderat hela dagen innomhus. Mår dåligt bara jag tänker på det, en dag som denna måste man vara ute, men jag kom helt enkelt aldrig till skott med det. Hade planerat att i alla fall komma ut vid 4 men då stod jag och monterade klart det sista av byrån och efter det hade jag ingen lust. Men imorgon ska jag i alla fall ta en promenad till psykologen, tar nog ca 50 min att gå dit och sen hade jag tänkt gå tillbaks om jag orkar. Egentligen ville psykologen att vi skulle vänta 3 veckor tills vi skulle träffas nästa gång (pga all ledighet kring påsk), men jag tycker 2 veckor emellan till och med är för lång tid så jag sa att jag absolut ville ha en tid den här veckan om det gick att ordna.

Jag tror jag ska gå och besöka personalen på det skyddade boendet i veckan, antingen på torsdag eller fredag och samtidigt passa på att hämta alla anteckningar som finns om mig, skulle egentligen fått de när jag flyttade ut men både jag och min kontaktperson glömde bort det. Det finns en kvinna som jobbar där som jag kom nära och som jag skulle vilja bjuda hem, hon sa förut att hon gärna ville komma och titta så jag ska nog fråga henne när jag är där.

Har spenderat de senaste två timmarna med att försöka montera ihop byrån jag köpte och det är inte det lättaste när man inte har någon som kan hjälpa till. Trodde ett tag att det aldrig skulle gå och att alla delar skulle behöva ligga över hela golvet tills någon kunde komma med en hjälpande hand men efter lite funderande löste jag det och nu är ramen till byrån i alla fall klar. Resten får jag göra någon annan dag för jag har så ont i ryggen av alla tunga lyft så jag orkar inte göra något mer idag.

Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska lägga ut bilder på lägenheten här på bloggen, vilket var tänkt från början men har nu bestämt mig för att inte göra det eftersom jag inte känner mig helt trygg och bekväm med det så jag väljer att istället kunna skriva mer detaljerat om mig själv än att lägga ut bilder. Lägger jag ut bilder kommer jag känna mig mer begränsad i vad jag kan skriva och det vill jag inte, men jag hade ändå tänkt att visa vilka möbler det är jag har i ett collage som jag ska lägga ut här.

Det är denna byrå jag monterat ihop

Idag är det påskafton men jag har ingen ork att laga någon god mat eller äta något speciellt "påskigt", känner mig så seg idag så jag ska bara ta det lungt och leva på som vanligt. Godis åt jag både igår och i förrigår så det blir inget sånt idag, men jag är jätte sugen på vattenmelon så jag kanske tar en sväng förbi mataffären lite senare.

Glad påsk på er.

Gästerna har nu åkt och jag sitter nu och väntar på att tvättstugan ska bli ledig, har tid 18.00. Har varit på Ikea både igår och idag och nu börjar äntligen lägenheten bli klar, ska bara montera ihop byrån så är jag helt klar. Köpte ett matbord och stolar vilket jag först inte tänkt göra men började tänka om och insåg att det ändå var bra att ha, känns mer hemtrevligt då. Det här är mitt hem nu och det är helt underbart.

Tänk att jag fick det bra, att allt fixade sig. Jag tror det var meningen att jag skulle hamna här, i den här staden och den här lägenheten. Det finns någon mening med allt. Jag försöker att aldrig vara ledsen över det som har hänt, för nu har det hänt och jag kan inte göra något åt det, men det jag kan göra något åt och påverka är framtiden. Jag känner mig stark i mig själv vilket jag aldrig gjort innan. För mig är det jätte viktigt att bli självständig för att jag aldrig mer ska behöva hamna i beroendeställning till någon annan. Jag vill ha min egna lägenhet, en egen bil, en utbildning och ett jobb. Jag vill kunna ta hand om mig själv och ha det bra, med eller utan någon annan.

Får gäster idag som ska stanna till imorgon. Vi ska åka och handla lite möbler så lägenheten blir helt klar, det blir kul. Hörs imorgon.

Har varit lite frånvarande både igår och idag pga att jag kände att jag behövde lite tid till att tänka på annat eftersom det varit ganska intensivt den senaste veckan. Mycket tankar, minnen och funderingar. Idag har jag inte ens kommit ut någonting utan har bara haft en seg dag och egentligen inte gjort någonting meningsfullt. Men sånt behövs också ibland. Det är så underbart att jag kan koppla av här i lägenheten och känna mig trygg, jag känner verkligen att jag är på väg tillbaka, bara jag är försiktig med stressen så tror jag absolut jag kommer vara redo att börja arbetsträna i augusti. Jag har blivit lite bättre på att inte stressa upp mig vilket gör att jag mår bättre, när min hjärna börjar gå på högvarv över något brukar jag försöka tänka att jag får lägga bort det för en stund och ta tag i det senare om det inte finns någon direkt lösning på problemet och sedan göra något som distraherar mig från att tänka på det. Någonting jag också gjorde mycket förut var att jag kunde ligga i sängen innan jag skulle sova och få för mig att jag skulle kolla att massa saker låg där dom skulle eller oroa mig för att något var borta så jag gick upp och började leta även fast det inte var viktigt att jag hade det just då, det kunde ju vänta till morgonen men jag kunde inte sova om jag inte kollade/hittade saken. Om jag får för mig något sånt nu kliar det lite i benen och jag vill upp ur sängen, men jag ligger och resonerar lite med mig själv och bestämmer mig sen för att kolla det morgonen efter istället. Små knep kan göra stora skillnader.

Ställde mig på vågen och jag har gått ner ytterligare 1/2 kg, har alltså sammanlagt gått ner 1 kg på 2 veckor. Är nöjd med det resultatet och känner inte att det behöver gå snabbare än så. Innan 1 juni räknar jag med att ha gått ner mina 4 kg jag ville bli av med (och på köpet fått en hälsosammare livsstil), har ätit alldeles för mycket skräpmat det senaste halvåret!

Idag insåg jag nog varför sommaren framkallar ångest för mig, jag har alltid acossierat sommaren med att jag känner mig instängd och olycklig. Varje sommar har jag för det mesta suttit inomhus, jag kom nästan bara ut när jag och han hittade på saker, vilket inte var speciellt ofta. Ibland var jag ute, men han fick mig att känna mig konstig som gick själv, alla andra hade ju någon att vara med förutom jag. Jag är fortfarande ensam, men jag känner mig inte konstig. Jag trivs ibland med att vara ensam och nu känner jag att jag i alla fall kan göra vad jag vill. Förra sommaren var det ju jätte varmt och en dag tröttnade jag på att sitta inne i värmen och frågade om han ville följa med och bada, men det ville han absolut inte och sa "kan du inte ta med dig en kompis?" fast han visste att jag inte hade någon att ta med, då sa jag att jag isåfall skulle gå själv men då blev han jätte irriterad och sa "du fattar väl att du inte kan sitta där själv, alla kommer titta på dig" (och menade att jag skulle skämma ut honom om nån han kände såg mig där själv). Men jag känner efter idag att jag nog i år kommer börja uppskatta sommaren, istället för att sitta och längta efter vintern som förut, får då kände jag att det ändå var mer okej att sitta inne eftersom alla andra också gjorde det.

Jag förstår inte hur jag orkade med allt så länge, om jag skulle hamna där igen nu tror jag inte att jag skulle klara det, för jag känner mig så svag ibland. Men det beror nog på att ju mer han psykade mig destor starkare var jag tvungen att bli, så med tiden byggdes orken och faktiskt viljan att överleva på. Ett tag var jag så deprimerad att jag inte tänkte på något annat än att jag önskade att dö, men det försvann sakta och ersattes av något helt annat.

Satt och kollade på MTVs program "16 and pregnant" (realityserie) som idag handla om en 16 årig tjej som födde en dotter och som hon tillslut bestämde sig för att adopterade bort till sin mammas bror och hans fru. Satt nog och grät halva programet, tyckte det hela var så sorgligt. Jag är jätte känslig för att kolla på sånt för jag påminns om den smärta och sorg jag kännt för allt. När någon gråter tycker jag man ibland kan se den smärta de känner i ansiktet, och det gör ont i en av att bara kolla.

Tog en lång promenad i det fina vädret och satte mig sedan och läste en tidning i solen en timme. Riktigt skönt.

Har en hel del riktigt starka minnen från förra sommaren, jag minns nästan allt i minsta detalj, även små obetydliga saker. Jag kommer ihåg varenda känsla och jag tror det beror på att jag så intensivt förberedde mig på att lämna honom, det var väldigt svårt för mig de sista månaderna och jag mådde jätte dåligt. Jag glömmer aldrig den dagen när jag var jätte ledsen och han kom hem för att vara med mig, vi låg i sängen och jag började gråta, han frågade "varför gråter du?" och jag svarade "jag vet inte". Jag visste egentligen varför jag grät, och det var för att jag visste att allt en dag bara skulle vara ett minne. Det jag upplevde i den studen skulle jag aldrig få uppleva igen. Jag hade enorm separationsångest och ville på ett sätt att det aldrig skulle ta slut men det var så nära och det var bara en tidsfråga tills den dagen skulle komma. Jag skulle förlora min bästa vän, som han var i de stunderna när allt var perfekt. Det var riktigt svårt och det gjorde så ont. Jag låg med huvudet inborrat i hans bröstkorg och för första gången visade han faktiskt medlidande, det var väl kanske därför den stunden var så speciell för mig också.

När man lever i ett misshandelsförhållande kan man hamna i farliga situationer där man behöver hjälp. När jag var ihop med han var det i början var det inte alls tänkbart för mig att ringa 112 när jag blivit hotad och slagen eftersom jag inte ville att han skulle få problem. Jag var även rädd för vad han skulle göra mot mig om jag gjorde det och eftersom han var grovt kriminell så lärde han mig att man absolut aldrig får prata med en polis och han pratade om det så ofta att jag till slut blev rädd för poliser. Men i slutet av förhållandet misshandlade han mig så kraftigt att jag var rädd för mitt liv och min kurator var den som fick mig att förstå att det var okej att ringa 112 om något hände och att polisen inte ville något annat än att hjälpa mig. Vid en händelse där jag lyckats springa i från mitt ex ringde jag 112 då jag var livrädd och trodde han skulle döda mig, jag vill inte uppge mitt namn eller adress för jag var fortfarande osäker över att jag ringt polisen men kände att jag inte hade något annat val. De hittade mig pga mitt mobilabonnemang, mitt namn och min adress var ju registrerat på nummret så de sökte upp det när jag inte vågade säga vem jag var. Jag vet aldrig vad han hade gjort mot mig om polisen inte hade kommit, det var min räddning i den situationen som hade kunnat sluta riktigt illa. Jag kommer aldrig ångra att jag skaffade det där abonnemanget och skulle nu utan tvekan ha abonnemang om det inte var för att det är en säkerhetsrisk.  

Lyckades ta mig ut i solen några timmar, kände mig jätte seg och trodde aldrig jag skulle lyckas men till slut så... tycker det är trevligt att sommaren börjar komma samtidigt som jag tycker det är lite jobbigt. Kanske beror det på att det har hänt så mycket i mitt liv och med mig själv sen jag lämnade honom och jag känner mig lite vilsen just nu och inte riktigt vet vart jag är påväg? Det är ganska omvälvande med så stor förändring på så kort tid. Fast jag känner mig ändå positiv, jag har kommit mycket längre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig för 8-9 månader sen, jag ångrar (såklart) inte en sekund att jag lämnade honom, jag har kommit över honom som person och det gjorde jag helt för några månader sen, vilket jag trodde skulle ta flera år. Det enda som finns kvar är allt han har gjort mot mig, och jag kommer aldrig glömma det men jag kommer ändå kunna gå vidare och lämna det bakom mig. Jag känner mig fri att göra vad jag vill, jag får inte dåligt samvete eller undviker saker för att jag tänker på honom och vad han tycker och tänker om det, jag har kvar vissa begränsningar men som mer är till följd av hur jag blev behandlad. Jag har bättre självförtroende och självkänsla än vad jag någonsin har haft och jag trivs trotts allt med mitt liv i helhet. Jag försöker att inte jämföra mig med andra, utan hur jag har haft det innan och om man jämför med det svävar jag på rosa moln just nu.

Har inte gjort så mycket mer idag än att jag tvättade på förmiddagen och tog efter det en promenad till mataffären och handlade lite. Somnade vid 17 tiden och sov några timmar så jag åt precis en sen middag och ska nu kolla på tv.

Kom hem för ungefär en timme sen, blev medbjuden till en tjej som hade födelsedagsfest. Jag hade roligt men hamnade i en jobbig situation när några ville ta foto med mig. Jag vill absolut inte vara med på några bilder alls eftersom de flesta bilderna hamnar på facebook och det skulle vara katastrof om några bilder på mig hamnade där, då blir det väldigt lätt att förstå vart jag finns. Jag valde att skämta bort det i en ren paniklösning och vände på mig snabbt och gick ifrån dom och låtsades att jag skulle göra något viktigt för att de inte skulle få med mitt ansikte, kroppen/bakifrån spelar inte alls lika stor roll även fast jag ju helst vill undvika att vara med alls. Jag visste att den här situationen skulle komma och det blir fler... hur gör man egentligen för att undvika pinsamma situationer i samband med detta? Jag tycker det är svårt att planera i förväg, och tänk om någon insisterar, vad ska man säga då? Man kan ju inte berätta anledningen till nån man inte riktigt känner bara sådär och dessutom ska man vara försiktig med vem man berättar för i allmänhet, så vad finns det för bra bortförklaringar? Jag är orolig för att jag kom med på några bilder ändå, men jag kan och orkar inte stressa upp mig för det för just nu känner jag att mer stress än jag redan har skulle göra mig sjuk, så jag försöker att inte låtsas om det.

Skickade precis in en ansökan till olika universitetsutbildningar, sista ansökningsdagen till höstterminen 2011 är idag och det var inte förens idag jag kom på att jag ville ansöka efter att ha blivit uppmuntrad till det. Jag ansöker för att jag vill se vilka utbildningar jag kommer in på, sen om jag kommer in och bestämmer mig för att plugga så göra jag det, känner jag att jag inte riktigt är redo tackar jag nej men kommer då antagligen ansöka till vårterminen 2012. Mycket kan hända på några månader och jag vill kunna ha olika valmöjligheter, men planen är fortfarande att att börja med arbetsträning. Det blir kul att se vad jag kommer in på, har sökt till lite allt möjligt eftersom jag inte har någon aning om vad jag vill utbilda mig till, men vet på ett ungefär vilka områden som skulle passa mig.

Var hos psykologen 11.15 idag, hade inte någon lust att gå dit när jag vaknade i morse men tog mig dit ändå, man ångrar ju aldrig efteråt att man gått. Jag tog inte upp något känsligt, vi pratade mer om stress och beteende, jag känner mig inte riktigt redo för att öppna upp och eftersom jag blivit remiterad till en annan psykolog så kan det lika gärna vänta. Vill först och främst ta tag i nuet och framtiden så jag kommer vidare och det gör jag nu.

Somnade i eftermiddags och sov lite mer än 3 timmar, när jag vaknade åt jag middag och kände sen att jag verkligen måste komma ut. Har inte alls varit ute speciellt mycket idag så jag tog en liten promenad och det kändes så skönt när jag kom hem.

Påskafton är nästa helg, 23 april, och den tänkte jag fira själv. Men jag har aldrig riktigt firat den dagen som en högtid och min familj frågade om jag ville komma till dom den helgen men jag vill faktiskt vara ensam. Jag tycker det är lite roligt att kunna skapa sin egen tradition kring högtider och sånna där dagar, Jag tycker det är viktigt att kunna vara självgående och inte vara för beroende av andra människor, för man kan lätt bli sviken om man endast förlitar sin lycka på andra. Så på påskafton ska jag nog laga lite god mat, baka något, äta godis och kolla på någon bra film.

Pratade med polisen idag och vi beslutade att inte fortsätta med larmtelefonen. Det har känts väldigt tryggt att ha den men jag kan ju inte ha den för resten av livet så det är bra att jag nu får jobba på att känna mig trygg såhär, utan den. Även fast han fortfarande letar efter mig måste jag börja leva så normalt som möjligt, jag vet inte när jag kan definera att jag har ett normalt liv, men jag känner att jag kommer närmare och närmare. Polisen jag pratade med sa polisen i min hemstad har bra koll på honom (pga andra händelser) och det är en trygghet i sig. Jag hoppas också han märker att de är honom hack i häl, då är han alltid försiktigare med vad han gör och han har även då viktitigare saker att tänka på än att försöka hitta mig.

Tog mig iväg till studivägledaren vid 10 men hon kunde inte riktigt hjälpa mig så nu måste jag ringa runt för att få mina betyg hemskickade så jag kan räkna ut vad jag har för snitt betyg och sen börja kolla på utbildningar som verkar roliga. Jag kommer till att börja med jobba när min sjukskrivning upphört helt och jag är "friskförklarad" men sen kommer jag absolut vilja studera. Jag kämpade jättehårt med mina studier samtidigt som jag var ihop med han och det var inte lätt, men jag klarade det, dock beror mycket av min utmattning på att jag så gärna ville göra bra ifrån mig i skolan och pluggade flera timmar varje dag fast jag egentligen inte hade kraft till det. Jag vägrade ge upp och skolan gav mig självförtroende, det var när jag gick där som jag insåg att jag faktiskt var bra på något, men i slutet var det riktigt tungt när han bara blev värre och värre men jag är glad över att jag aldrig lät honom förstöra. Eftersom jag visste att det skulle bli såhär som det blev när jag lämnade honom så stod jag också ut längre än jag borde, jag ville bli klar med skolan och inte bara lämna allt mitt i en kurs när jag hade kämpat så hårt. Jag tror många tror att de var en bortförklaring till att jag inte ville lämna honom, men jag vara bara fast bestämt i hur jag ville ha det och hur jag skulle kunna göra det lättare för mig själv eftersom jag redan en gång tidigare fått försmak på hur lång och krokig väg det här skulle bli.

Det blev en ganska kort promenad, gick en helt ny väg jag inte gått förut och kom tillslut till affären och köpte mina tomater, det slank även ner en kycklingfalukorv också. Tror det blir korvstroganoff till lunch eller middag imorgon.

Är ganska trött så jag tror det blir sängdags tidigt ikväll men får se vad jag hittar på tills dess... går det något bra på tv?

Vaknade 07.30 idag men somnade om igen vid 9 och vaknade vid 12. Ska ta och göra mig i ordning nu och sen kanske ta mig ut på en långpromenad, men får se om jag orkar eller om jag tar en kortis till affären och handlar tomater, är så sugen på tomat och mozzarella!

Har varit så trött idag, vaknade 07.30 men var tvungen att lägga mig i sängen igen vid 9 och somnade om till 11 (då det ringde på dörren). Skulle kunnat sova ännu mer idag men då kanske att man inte kan sova på natten så jag vågade inte chansa. Ska gå och lägga mig strax och imorgon kanske jag ska gå till en studievägledare och prata lite, orkar jag inte tar jag det på torsdag istället men det måste göras denna vecka, har skjutit på det alldeles för länge! Jag ska inte börja plugga nu, men jag vill ändå kolla läget lite så jag kan börja tänka inför framtiden.

Igår när jag skulle sätta på mig ett par jeans som förut var för stora för mig men som jag tänkte skulle passa nu eftersom jag gått upp i vikt var alldeles för små, kollade om jag hade dragit ned dragkedjan ordentligt eller vad det var för fel för jag har alltid sett de som mina "tjockis byxor", men helt plötsligt kändes de mini. De är i storlek 27, och förut hade jag runt storlek 24-25 i byxor. Jag har ganska breda höfter så jag måste varit riktigt smal för ha lyckats komma i dom storlekarna, och jeansen satt då heller aldrig speciellt tight. Många sa till mig att jag var jätte smal men jag reagerade inte alls på det de sa, jag var så upptagen med allt inom mig. Jag kommer ihåg att jag tappade aptiten ett tag och mådde väldigt dåligt när mitt ex ett tag psykiskt misshandlade mig i princip varje dag. Han höll på så i perioder men vissa var värre än andra. Har inte hittat några bilder på mig från den perioden, men skulle gärna vilja se hur smal jag egentligen var eftersom jag aldrig uppfattade det själv.

 

Vägde mig eftersom det är tisdag och jag tänkte göra det varje tisdag tills jag nått målet och gått ner 4 kg. Har gått ner 500 gram, det är inga mirakel som skett men sakta och säkert går det nedåt.

Har varit på restaurang med en utav mina föräldrar som hade vägarna förbi, kollade på lägeheten lite snabbt efter det och sen var h*n tvungen att åka vidare.

Har äntligen tagit tag i saken och ringt runt/mailat och avslutat mina medlemsskap hos Ica, MQ, H&M m.m. Har mitt gamla namn på de korten och det är ändå ingen idé att be om ett nytt eftersom jag inte kan använda dom då det kopplar mig till vart jag är. Har haft lite svårt för att ta tag i det här innan för det är det sista jag hade kvar med mitt gamla namn och man får lite separationsångest på något sätt. Det är är ändå ganska sorgligt att den oskyldiga lilla flickan jag var växte upp och blev så illa behandlad, jag önskar jag kunde vrida tillbaka klockan och rädda henne. Jag kan nästan börja gråta när jag ser bilder från när jag precis hade träffat honom och även från när jag var liten, jag ser den lilla tjejen framför mig som om att det inte vore jag och tycker så synd om henne, för jag vet vad hon kommer gå igenom...   

Fick mail från min förra kurator som hjälpte mig att ta mig ur hela den här soppan, jag gick på samtal hos henne i hela 1,5 år och hon blev mer som min vän än kurator även fast vi ju inte hade kontakt utöver samtalen. Jag kände från dag ett att hon genuint brydde sig om mig och jag har aldrig utvecklats så mycket som när jag gick hos henne, vi klickade från första stund. Vi mailar varandra lite då och då och jag saknar att gå hos henne, hon hade varit det bästa för mig nu efter separationen eftersom hon var med så långt innan och redan vet om allt som hänt och träffade mig när jag var mitt uppe i allt, hos psykologen jag går hos nu måste man ju ta om allt från början och det kommer ta ett tag tills hon förstår hur jag fungerar och tänker men hon kommer nog aldrig få sån bra insyn i det hela som min förra kurator. Jag vet med all säkerhet att det är tack vare henne jag är så stark som jag är idag.

Kom upp 07.40 idag så det var perfekt, åt frukost och tittade på vakna med the voice.

Fick en ny tid för operation 24 maj, får vänta så länge för att jag ville ha samma läkare som förra gången eftersom han tog sig tid med mig när jag sa att jag var spruträdd och att han vet bättre än någon annan hur det såg ut från början och hur han ska operera den här gången. Känns alltid mer bekvämt när man vet vem man ska träffa och vad man har att förvänta sig.

Jag har haft samma typ av mardröm nästan varje natt den senaste veckan, den enda skillnaden är att de utspelar sig lite olika men rädslan är alltid den samma; Jag är rädd för att han ska få reda på vart jag bor.

Jag tänker ofta i verkliga livet på hur jobbigt det skulle vara om han fick reda på min adress, hur arg och ledsen jag skulle bli om jag skulle vara tvungen att flytta från den här lägenheten och den här staden där jag börjat bygga upp mitt nya liv. Allt skulle ju bara rasa mitt framför ögonen och jag skulle behöva börja om ännu en gång. Jag tror inte att jag skulle klara det, och det är därför jag är så rädd för att det skulle hända. Jag skulle ge upp. Jag borde inte tänka på det sättet, "tänk om...", för det finns ju en miljon saker som skulle kunna hända, men jag har hakat upp mig lite på just det där. Men jag börjar faktiskt även väldigt intensivt tänka på allt som hänt, inte bara slagen utan allt möjligt runtomkring också. Funderar och har mig lite för mycket men jag vet inte om det är en del i processen eller något helt annat? Jag vet att man kommer in i olika faser, men har ingen koll på vilka faser det är.

Igår bakade jag kanel och vaniljbullar och idag tänkte jag baka lantbröd, lika bra att ta till vara på tiden när man ändå är ledig och göra något lite vettigare än att kolla på tv hela tiden. Ska iväg till affären nu och handla de ingredienser jag behöver till middagen och brödet.

Skulle gått upp vid 9 idag men jag somnade om och vaknade 11.30, går inte så bra med mitt försök att ändra morgonrutinerna men imorgon måste jag upp tidigt så jag hinner fixa lite innan jag får besök från en av mina föräldrar. Tänkte ta mig upp vid 08.30 så jag hinner titta lite på vakna med the voice på kanal 5, tycker det det är ett roligt morgonprogram som jag alltid kollade på förut.

Har varit ute och gått en kvällspromenad och kollat runt lite i ett område längre bort, det finns så mysiga ställen här och när man går runt bland villorna drömmer man sig bort och önskar att man kunde spola fram tiden lite och trycka på play när man kommer till den tiden i livet då man har en man och barn och kanske bor i något av de där fina husen.

Bestämde mig för att ha en ätardag idag då jag äter allt onyttigt jag är sugen på och som jag skippa de andra dagarna tills nästa ätardag som jag brukar ha samma dag varje vecka. Jag använder alltid den här "metoden" när jag vill gå ner i vikt för jag tycker den ger ett hållbart resultat och man ska även fortsätta leva efter den här principen när man uppnått sin målvikt för att inte gå upp de där kilona igen. Jag äter vanlig mat (frukost, lunch, mellanmål, middag och frukt emellan måltiderna om jag är hungrig) resten av dagarna och äter mig alltid mätt, dock inte proppmätt men mätt och belåten och försöker alltid äta en god sallad till måltiden. Detta ger inte någon drastisk viktnedgång men neråt på vågen går det och det här är den metoden som passar mig perfekt. Ju snabbare jag vill gå ner desto mer rör jag på mig på dagarna.

Efter min operation i munnen blev det en förbättring, men resultatet blev inte så det var tänkt och jag har fortfarande lite problem på samma ställe och måste antagligen operera en gång till. Ska kontakta läkaren på måndag och se vad de säger men eftersom problemet kvarstått har jag svårt att se att de kommer neka mig operationen. Även om det gjorde väldigt ont förra gången, speciellt sprutan, och det var jobbigt att inte kunna äta så är det värt att gå igenom det igen. När jag ändå givit mig in i det här är det lika bra att avsluta det så jag får det resultat jag vill ha än att endast få det halvgjort, då finns det ingen mening med att jag gjorde första operationen. Man ska aldrig låta rädslan styra en, så även fast jag är väldigt rädd för sprutor får jag fokusera på det positiva det ger istället.

Ikväll finns det ingenting att hitta på så jag ska nog bara sitta och kolla på tv tills jag blir trött, känns lite tråkigt men jag får stå ut. Vetskapen om att det kommer bli bättre får en att orka och vara positiv. Ibland önskar jag att jag slapp vara jag för en stund.

Jag ligger lite efter i årstiderna och håller just nu på att koka egen risgrynsgröt, blev så sugen på det och jag är inte så petig med vilken årstid jag äter vad, jag äter det när det passar mig helt enkelt. I julas blev det heller inte så mycket grötätande så jag tar igen det nu istället.

Idag är det en ny dag och jag mår bättre än igår kväll, tänkte egentligen gå upp vid 07.30 men jag var så trött så jag somnade om och sov till 10.25. Vill börja gå upp tidigare på dagarna så jag slipper stressa mig iväg för att få något gjort på dagarna, det är mysigare att kunna kolla på tv ett tag och ta lite tid på sig innan man ska iväg. Jag får också för mig att man mår bättre av att inte vara uppe så sent på kvällarna, för det är oftast på just kvällarna man känner sig ensam och mår dåligt, på dagarna lever staden mer.

Det går bra med mitt försök att vara nyttigare, ska väga mig på tisdag då det gått en vecka sen jag började och se om det givit något resultat.

Ikväll är det ingen bra kväll, ingenting känns speciellt bra. Tror det är alla tankar kring allt som hänt de senaste åren som snurrar till det i huvudet. Jag hoppas jag mår bättre imorgon när jag vaknar och slipper mardrömmar inatt.

Jag har hela tiden en känsla som säger mig att han är i närheten, att han snart kommer hitta mig. Vart kommer den känslan ifrån? Varför känner jag det, och så starkt? Ska jag lyssna på min intuition eller bara ta det som ren paranoia? När jag går ut genom ytterdörren kollar jag alltid i titthålet innan jag låser upp och även fast det är släckt (lamporna styrs av rörelsedetektor) och jag inte ser någon så är jag rädd tills jag gått ut genom dörren och hunnit kolla mig åt alla håll och försäkrat mig om att ingen står där. Min kontaktperson på det skyddade boendet frågade mig förut hur jag tror att han kommer göra i fall han skulle få reda på min adress när vi pratade om jag var rädd för att bo själv, och jag sa att jag var helt säker på att han skulle försöka bryta sig in genom dörren och hon sa då "är det inte större chans att han väntar på dig och försöker få kontakt med dig istället?", och när hon sa det insåg jag att det finns större chans att han gör så än plötsligt försöker bryta sig in om han inte försäkrat sig om att jag verkligen bor där, och jag känner att jag inte kan skydda mig mot det och det gör mig rädd. Gallergrinden är mitt skydd i lägenheten, men utanför har jag inget. Jag är glad för att de här tankarna inte tar upp så mycket av min tid, men de dyker upp då och då.

Jag är rädd för att han ska misshandla mig till döds, skjuta eller knivhugga mig. Han har innan kunnat misshandla mig grovt utan någon speciell anledning förut, men nu har han ju verkligen en anledning och som dessutom legat och grott i honom; jag har lämnat honom och i och med det har jag i hans ögon gjort det värsta tänkbara. Jag försöker att inte vara rädd och jag har inte den här rädslan förutom i trapphuset vilket jag haft problem med innan och som inte försvunnit helt än. Mycket har hänt i trapphus och de känslorna sitter kvar som jag kände då, jag är så rädd för att behöva uppleva det en enda gång till. Jag kommer försöka träna bort det, men problemet är ju att jag vet att han fortfarande letar, så jag kan inte riktigt än intala mig själv om att det aldrig någonsin kommer hända att han plötsligt bara står där mitt framför mig, eller kanske smyger på sig bakifrån...

Jag har alltid haft lite problem med synen fast inget större fel som stört mig så jag har valt att inte skaffa glasögon innan, men på senaste tiden har det blivit sämre och måste nu skaffa det. Har svårt att läsa och se saker på långt håll och måste gå nära för att se ordentligt, jag har inte ett jätte synfel jag har men måste kisa ofta och tycker det är jobbigt att behöva anstränga ögonen hela tiden och det är även svårt att köra bil eftersom jag inte längre ser skyltarna i tid. Har inte alls råd att gå på en synundersökning förens efter 25 april så jag får vänta tills dess om jag inte hinner stöta på nått erbjudande om gratis undersökning innan. Ush det är inte roligt att ha så lite pengar som jag har just nu.

När jag stod i badrummet i morse ringde det på dörren, hjärtat började slå så snabbt att mina händer började skaka och jag fick tillbaka de känslor jag alltid kände förut när jag var rädd för mitt ex och de är väldigt jobbiga att känna för de tar fram massor av obehagliga minnen. Vågade inte gå fram till dörren och kolla i titthålet vem det var för jag såg framför mig att det var mitt ex som stod där utanför och för några sekunder stod jag bara och väntade att någon skulle börja bryta upp dörren. Jag kände mig dock väldigt trygg av att veta att gallergrinden var låst. Efter andra ringningen väntade jag några minuter tills jag antog att personen hade gått därifrån och vågade mig fram till dörren för att kolla om jag såg något, och då såg jag att fastighetsskötaren ringde på hos grannen så det var ju antagligen han som hade ringt på hos mig också, men jag vågade ändå inte öppna dörren och säa något tänkte att det var bättre att jag lät bli eftersom situationen gjorde mig så stressad. Det var bra i alla fall att jag hann se vem det var annars hade jag inte vågat mig ut idag. Jag drömde en mardröm inatt om att mitt ex hittade mig här i lägenheten...det var kanske därför känslorna blev ännu starkare.

Jag skrev förut att jag skulle berätta om min födelsedag på det skyddade boendet, så jag tänkte göra det nu. Jag hade varit sjuk och var fortfarande det på min födelsedag men höll på att bli bättre, så jag hade inte så stor lust eller ork att göra något. Jag ville absolut inte att någon av de andra kvinnorna skulle veta att jag fyllde år så jag höll det hemligt, jag ville inte att någon skulle fira mig men nu förstår jag inte riktigt varför jag inte ville det men jag kommer ihåg att jag bara ville att den dagen skulle vara över. Jag gick till ett bageri och köpte en bakelse till mig själv och köpte även hämtmat med mig till boendet. Dagen efter åkte jag och en ur personalen med en av kvinnorna jag var väldigt nära till ett stort köpcentrum och gick runt och kollade där och fikade efter för att fira mig.

Det var kanppast min bästa födelsedag, men jag har varit med om värre. Min födelsedag var lite av en "helig" dag för mig tills mitt ex en födelsedag förstörde hela dagen. Jag bodde då själv i en lägenhet och gick hem till min familj dagen innan där vi firade mig, och där ringde mitt ex mig ungefär varje 10-15 minut och frågade varje gång när jag skulle hem och vad vi gjorde, och sa jag att vi precis skulle äta tårta eller något sådant skulle han promt prata med mig längre även fast han inte hade något att säga, och höll inte jag igång samtalet blev han jätte arg och sa att jag blir helt annorlunda runt min familj och att han inte skulle låta mig gå dit någon mer gång. På kvällen skulle jag få skjuts hem av en av mina syskon och dennes respektive, och det tog lite längre tid än vad jag hade sagt till mitt ex för de var tvungna att göra ett stopp på vägen och då blev mitt ex helt tokig. Han började hota mig när jag satt med dem i bilen, jag visste inte vad jag skulle sägatill honom för jag ville inte att de skulle märka något så jag svarade bara "mmm" och det triggade igång honom ännu mer. När de hade släppt av mig tog jag presenterna jag hade fått och gick in i porten, tryckte ner hissen och åkte sedan upp till min våning. När jag var påväg ut från hissen dyker plötsligt mitt ex upp bakom trapporna och går fram till mig och ger mig en örfil och säger "du lyssnar på din familj men inte på mig va" och ger mig sedan en till. Han tar en efter en alla presenter ifrån mig och slår och sparkar sönder dom. Jag börjar gråta och skriker "vad gör du?". Efter det drar han med mig in i lägenheten och börjar misshandla mig... har inte riktigt klart för mig hur han slog just den gången. Jag vet nästan exakt vad som hände alla de gånger han slog mig i lägenheten, men jag har svårt att koppla dem till rätt datum så därför utelämnar jag det så länge. Samma år som han fyllde år skrek han till mig "du ska inte få förstöra min födelsedag, fattar du det, aldrig i livet det kan du glömma" när han hade sagt vad han skulle göra och jag sa "men vill du inte vara med mig?", och det gjorde mig jätte ledsen för han tyckte tydligen att det var rätt av honom att ta den viktiga dagen ifrån mig.

Några av de kvinnor som jag bodde med och som jag fortfarande har kontakt med har nästan alla problem, och det är så tråkigt att höra. Två har gått tillbaka till sina män, en har träffat och hunnit gift sig med en kille som är exakt samma skrot och korn som hennes ex och en annan som flyttade ifrån den här staden för att komma ifrån sitt ex har blivit hittad av honom och han gör hennes liv till pest...osv. När de flyttade var jag så glad för deras skull, att de äntligen skulle få det liv de och deras barn förtjänar och när jag såg att de kunde få det bra fick det mig att orka kämpa för mig själv men nu när jag vet hur det slutat för dom gör det ont i mig. Jag är helt maktlös.

Har gått en promenad idag men tänkte om en liten stund gå en till, vill utforska området här omkring och rensa tankarna lite. Det är så konstigt att jag känner att jag mår ganska bra just nu samtidigt som jag mår jätte dåligt på samma gång, det är mycket som händer och jag känner mig lite vilsen. Det som grämer mig är att jag inte har något socialt nätverk här, det finns ingenting jag hellre skulle vilja just nu än att få några vänner... jag vet att allt kommer lösa sig men ibland blir jag bara så otålig.
 

De från säkerhetsföretaget var precis här och satte in gallergrinden, det tog ca 1,5 timme eftersom de måste fästa den ordentligt och alla dörrkarmar är olika så det var lite fixande tills den blev stabil. Känner mig väldigt trygg med att den nu är på plats, drömde i natt att han försökte bryta sig in och vaknade precis när jag skulle ringa på larmtelefonen i drömmen så när jag hade vaknat och låg där i mörkret så kände jag mig lugn av tanken att jag efter idag aldrig behöver vara rädd för att han ska kunna ta sig in här.

Jag tänker ofta på hur viktigt det är att ge komplimanger till andra människor för det kan betyda så mycket för någon. Minsta lilla sak kan förgylla någons dag. Istället för att bara tänka på hur rolig och underbar den personen du pratar med är, säg det! Eller hur fint hår eller tröja personen har. I slutet av mitt förhållande tog jag till mig varenda komplimang jag fick och tänkte på dom varje dag, och de människorna som gav mig dom förstår nog inte hur stark det gjorde mig. Jag trodde inte på dom, men jag tänkte att det måste finnas en anledning till varför jag fick samma typ av komplimanger, det måste ligga något bakom det. Så tänk på det, du behöver inte ens anstränga dig för att göra någon annan glad och kanske få den personen att le nästa gång den kollar sig i spegeln.

Har städat på morgonen och håller nu på att tvätta. När jag är klar hade jag tänkt gå till affären och handla lite mat men det blir inte det vanliga för nu är det dags att gå ner i vikt! Och även att dra ner på matkostnaderna för jag får så lite pengar och alldeles för mycket av dom går till mat när jag skulle behöva så mycket annat. Vill gå ner max 3-4 kg, vill inte bli lika smal som jag var förut men vikten jag har nu passar inte min kroppsform och jag vill kunna trivas med min kropp och det är heller inte bra att äta så mycket skräpmat som jag gör. Jag har skrivit om att jag ska ta tag i min vikt förut men det är väldigt svårt när man bor på skyddat boende, alla som bodde där samtidigt som mig gick upp i vikt och de flesta brukar nog göra det, men nu finns det ingen anledning till att fortsätta som jag gjorde där. Jag är inte den typen som hårdbantar för det är inget som är hållbart enligt mig, går man istället ner sakta kan man stanna där också och kroppen skadas inte av det. Får se hur de här planerna går, men det ska nog funka.

Mitt besök var här lite längre än planerat från början och åkte nu i morse istället, känns inte alls lika jobbigt att de åkte som förra gången så det är otroligt skönt. Känner mit lite nere men det är inte alls som förra gången. Helgen har varit jätte bra och jag har njutit av varenda stund, vi hittade på saker och umgicks massor. De lämnade mitt husdjur till mig och det gjorde mig så lycklig, jag börjar äntligen få det så som jag drömde om att jag skulle få men aldrig trodde det skulle bli. Jag har det kanske inte så jag hade haft det om det jag varit med om aldrig hade hänt, men jag har det så bra jag någonsin kunnat få med tanke på situationen.

OBS! Känsliga tittare varnas