tystlidande

Då var 2 års dagen här... och snart är den över. Läste precis mailet jag skrev till kuratorn 00:37 natten till 1 augusti där jag förklarade händelsen, kändes som jag var där... som om att jag satt och skrev mailet och att allt precis hade hänt, man märker på hur jag skrivit att jag var i chocktillstånd, det är ganska osammanhängande och lite rörigt. Vilken smärta alla de där känslorna jag hade skapar i mig, vill nästan krypa ihop för de gör så ont.

 

Den senaste tiden är det flera kvinnor som blivit mördade av sina män/ex män. Jag tänker varje gång på att jag kunde haft samma öde, och att jag faktiskt fortfarande inte är "utom fara". Döden skrämmer mig, ännu mer nu än då. Jag har kämpat hårt för att ta mig ifrån honom, för att undvika döden. Han ska inte få komma åt mig nu när jag kommit så långt. Kvinnorna som har blivit mördade borde ha fått leva, men nu är det borta för alltid... när jag läser om hur det hela utspelade sig så tänker jag på hur det måste känts för dom minuterna innan de dog; paniken, dödsångesten, rädslan... alla hemska känslor man känner på samma gång. Många gånger när jag blev misshandlad så sa jag "nej" istället för "sluta", om och om igen. Undra varför man säger det? "Sluta" borde väl egentligen vara de mest självklara?

Jag är där jag hoppades att vara när jag då satt och funderade hur livet skulle vara om 2-3 år, när allt kaos lagt sig. Det var så svårt då att föreställa sig hur allt skulle lösa sig, jag hoppades och önskade att allt skulle bli bra men det var inte alltid jag trodde på det. Vart vill jag nu då? Jag vill bli klar med studierna jag påbörjat innan jag lämnade honom och förhoppningsvis lyckas komma fram till vilket yrke jag känner är rätt för mig och påbörja någon utbildning. När jag väljer att hoppa på en utbildning beror mycket på ekonomin, helst skulle jag vilja börja inom 1 år men jag vill ha det på ett visst sätt innan jag sätter mig i skolbänken så jag är lite "säkrad" ekonomiskt. Jag hoppas jag får nära vänner/en nära vän och att relationen blir som jag hade med mina bästa vänner när jag var yngre, jag saknar det jätte mycket. Jag vill ha någon att dela allt med, någon jag inte behöver dölja något för och som är som en del av en själv. Jag har vänner jag är jätte tacksamma över att jag har, men det är ändå en såndär "bästa vän" som fattas. Om jag tänker längre fram i livet så hoppas jag på att flytta till något större inom några år, att jag träffar en bra kille när jag är mogen för det som behandlar mig på ett sätt som jag förtjänar och aldrig sviker mig. Någon som aldrig ens skulle kunna lyfta handen mot mig... Jag hoppas mer än något att jag slipper träffa på honom någonsin igen. Eller någon kille som honom.

 

Jag hoppas att jag till närsta årsdag blivit ännu starkare än jag är idag, och att jag tillåter mig själv att fullt ut vara den person jag vill vara. Jag vill vara en så bra människa som möjligt och tänka på andra människor, djur, naturen och miljön. Jag hoppas jag kommit ännu längre i bearbetningsprocessen av traumat och kan känna mig fri.

 

 

 

Jahap, måndag igen. Jobbar det sena passet denna vecka och då går det extra lååångsamt innan det är fredag, men vi har väldigt kul på jobbet så jag ska inte klaga, alls. Jag är glad över att jag ens har ett jobb och att det blev en sån "perfect match" med arbetsplatsen. Det är inte alla som har sådan tur...

 

Mådde inte bra igår kväll, kände hur ångesten kom närmare och närmare för varje minut. Började med ett telefonsamtal som inte alls var ett "ångest-samtal", utan ett helt vanligt samtal men det var när vi lagt på som jag kände ångesten helt plötsligt. Drömde också mardrömmar i natt, sånna där som är riktigt verkliga att man inte riktigt förstår till en början om det var en dröm eller verklighet.

 

Imorgon är det dagen D. Dagen då jag för två år sen i samband med en händelse bestämde mig för att lämna han. Det var ett hastigt beslut, jag visste att jag skulle ta det beslutet men aldrig när, på bara 20 min gick jag från "det vanliga livet" jag hade med han till ett liv i kaos, rädsla och flykt. Livet förändrades för alltid på de 20 minuterna eller vad det nu var. Kändes som flera timmar men det hela gick väldigt snabbt. Har tänkt mycket på det hela idag, och imorgon kommer jag tänka på det hela konstant. 2 augusti är det två år sedan jag flyttade till den här staden och jag har 1 år och 5 månader kvar på min skyddade identitet, sen måste jag söka på nytt vilket jag inte ser fram emot, får ont i magen av bara tanken att jag kanske inte får samma säkra skydd, eller kanske inte något skydd alls! Känns så konstigt att en främling ska sitta och bedömma och avgöra hela mitt liv. Försöker dock inte tänka så mycket på det just nu men ska börja planera när det närmar sig, måste ha en plan om det inte går som jag tänkt mig, en säker plan som gör att jag känner mig trygg.

 

Köpte god frukost till imorgon, värt att kosta på det lite när det är en sån betydelsefull dag för mig. Egentligen kanske jag inte borde vilja minnas? Men det vill jag!! Det är den viktigaste dagen för mig, den är förknippad med så mycket och att minnas får mig att uppskatta vad jag har och jag inser hur jäkla mycket jag kämpat. Jag märker skillnaden mellan mig och andra i min ålder, ibland kan jag önska att jag slapp allt mörkt i mitt liv, att jag slapp ha så mycket i "bagaget" och bara kunde leva så fritt som dom utan hämningar, jag missade mycket i livet under åren med honom och jag missar även en hel del av "mina bästa år" pga situationen jag lever i. Jag kommer aldrig få tillbaka det och det kan göra mig ledsen, varför har jag fått kämpa så mycket? Varför kunde livet inte fått vara lätt för mig också?

 

Idag har jag känt saknad, jag saknar honom. Det är sällan jag gör det men jag antar att det är för att jag känner mig ensam ibland, ensam och oförstådd. Jag försöker beskriva vad jag känner, men ingen förstår. Skulle han förstå då? Nja... både och. Skulle jag ta kontakt med honom nu, då VET jag att han skulle lyssna på varenda ord jag sa, finnas där för mig, låta mig ringa mitt i natten och jag skulle få gråta ut och han skulle säga "allt kommer ordna sig, jag fixar det åt dig".... men när vardagen och verkligheten kommer ikapp skulle han plåga mig, GÖRA så att jag gråter för att vara elak och se till att jag kände mig så liten som möjligt. Men fan vad jag vill ha en sån där bra stund med honom nu, jag behöver det mer än något.

 

 

 

Igår började jag morgonen med att tvätta så fort jag klivit upp ur sängen efter att väckarklockan ringde 09.00, tvättade en hel del kläder som jag sedan lämnade in till en second hand affär senare under dagen. Blev 4 fulla påsar med kläder, skor, en badrumsmatta och lite annat småkraffs. Så skönt att bli av med det! Har lite fler saker som jag nog ska lämna in nån dag när jag orkar.

 

Träffade också en vän igår och gick runt lite i affärer, fikade och satte oss vid vattnet och bara njöt av solen. Vi båda var jätte trötta och sega men det var ändå skönt att träffas. Får se om vi hittar på något nästa helg. Idag åkte jag in till stan och handlade lite saker jag behövde som tex mascara, ögonbrynsfärg, tygskor, strumpbyxor, klocka...m.m. Hittade även en jätte fin (!) sittpuff på Åhlèns som jag köpte, har letat överallt men inte hittat speciellt många och de jag hittat har inte passat hos mig men denna var som gjord för mig. Den såg rätt exklusiv ut så jag trodde den skulle vara alldeles för dyr men en sådan fin sittpuff för endast 599:- var rena kapet, fanns bara 1 kvar i den färgen jag ville ha och ingen på lager så jag köpte den direkt.

 

Har köpt tågbiljetter till näst nästa helg, det tar emot men jag "måste" åka. Bara att stå ut, typ. 2 veckor kvar till psykologen kommer tillbaka, skulle velat prata med henne innan jag åker, är inte direkt "på topp" just nu men jag är verkligen inte helt nere, bara mycket tankar och känslor kring 2 års dagen och annat som händer.

 

 

Igår var jag med kollegorna på en uteservering och satt några timmar, det blev en helt annan sak att träffas utanför jobbet och man fick se mer av deras personlighet och stil. Blev en del jobbprat men även en hel del annat prat och vi alla kom överrens om att vi ska försöka träffas snart igen. En av kollegorna har fest hos sig imorgon men jag känner mig inte så sugen på att gå så jag ska träffa en från rehabiliteringen på dagen istället och gå runt i stan/shoppa lite och fika efteråt.

 

När jag satt och pratade med en kollega igår så upptäcker jag en kille som sitter med ryggen mot mig nära oss och får någon typ av flashback (vet inte om man kan kalla det flashback?) men plötsligt glömmer jag tid och rum och tror att det är han som sitter där (de var väldigt lika bakifrån; frisyren, kroppsbyggnaden, sättet att sitta på...) och jag blir jätte rädd, stelnar till och mitt i meningen tappar jag helt orden och får inte fram ett ljud, men jag kommer snabbt "tillbaka" och försöker låtsas som ingenting och fortsätter prata därifrån jag slutade. När det där händer är det som att världen stannar och det bara är jag och "han" där, jag ser inget annat än den jag tror är han. Obehagligt.

 

 

Nu är det bestämt att vi ska träffas efter jobbet på torsdag, men vi skippar bion och istället endast sätter oss på något ställe, ser fram emot det jätte mycket.

 

Idag träffade jag en ur personalen från skyddade boendet i mataffären, hon började någon månad innan jag flyttade därifrån och arbetade med barnen och innan det var innan volontär så vi har pratat lite, men inte speciellt mycket, inte som med andra från personalen. Jag sa bara "hej" och log när jag såg henne och gick förbi för jag hade verkligen ingen lust att prata, och speciellt inte i mataffären, var även trött efter jobbet. Vet inte om hon inte riktigt kunde placera mig/inte kände igen mig eller om hon egentligen ville fråga något men det blev lite konstig stämning på något sätt och efter att jag stött på henne en gång till i affären bestämde jag mig för att gå mot kassan och betala istället för att fortsätta handla så att hon inte skulle säga/fråga något om vi möttes igen. Vet inte varför egentligen? Varför ville jag inte prata? Jag tyckte om henne, hon var jätte snäll och hon bryr sig mycket om människor men ändå kände jag att jag absolut inte ville prata.

 

För två år sedan var jag utomlands vid den här tiden, med han. Var hemma 1 dag innan jag lämnade honom. Har många fina minnen från den resan och det var det sista vi gjorde tillsammans... jag visste då att det var slutet på vår historia och jag sörjde att någon dag var den sista jag någonsin skulle se honom. Samtidigt som jag hatade honom älskade jag honom, smärtan i revbenen var ibland olidlig och den påminnde mig om vad han hade gjort mot mig och gjorde att jag ville att han skulle hålla sig långt borta från mig, men ändå vara så nära som möjligt så att jag kunde känna hans lukt och ta med mig den känslan, den studen, när vi inte längre skulle vara vi. Jag led över tanken att aldrig mer få se honom, aldrig mer få röra vid honom eller skratta med honom. När jag skrattade blev jag ledsen för jag visste att allt det där endast skulle bli ett minne. Jag led så fruktansvärt, över allt... ingenting var lätt.

 

 

 

 

 

Kom hem vid 22 tiden igår och började 7 i morse. Trots det känner jag mig inte speciellt trött även fast helgen bestod av en del åkande (var på olika ställen) men det var väldigt skönt och avstressande att komma bort, bort från stan och alla människor. Var även vid en släktings grav där jag inte varit på 6 år, så det betydde mycket.

 

Vi har sommarjobbare till sista augusti på jobbet och några av dom kommer jag väldigt bra överrens med, vi skrattar och har kul på rasterna och en av dom har föreslagit att vi 5 kan gå på bio och sätta oss på någon uteservering efteråt, antingen efter jobbet eller någon helg. Blir glad över att de vill träffa mig utanför arbetstid och hitta på saker, det är det jag älskar med den här staden, de är så öppna och trevliga här och man har inga problem med att komma in i "gänget" vilket jag tycker det annars kan vara.

 

Har varit en skön vecka hittills på jobbet, fick ta mig an roliga arbetsuppgifter idag och fortsätter med dom imorgon, då känns det extra kul att vakna imorgon. På fredag jobbar jag bara 08.30-15.00, hur skönt som helst. Blir upphämtad med bil efter jobbet så jag slipper åka tåg dit vi ska vara i helgen, på hemvägen blir det dock tåg men jag blir avsläppt på en station som ligger närmare mig än staden vi är i så slipper jag byta tåg och hålla på.

 

Nu ska jag alldeles strax gå och lägga mig i sängen, ska upp och tvätta håret innan jag börjar och det tar ju sin lilla tid med torkning och frisyrfixning osv så det är lika bra att lägga sig nu så man är utvilad imorgon.

 

 

Mardrömmarna fortsätter, vaknade 05.30 i morse och hade svårt att somna om. Det är obehagligt att vakna när man drömt att man blivit jagad, speciellt när jag blir jagad av han.

 

Om ca 2 veckor är det 2 år sedan jag tog steget och lämnade honom, det väcker många känslor och minnen. Kanske är det en bidragande orsak till mardrömmarna? Kan vara. Nästa helg, på lördagen tänkte jag "fira" (hittar inget bättre ord) dessa 2 år. Den dagen jag lämnade honom förändrade hela mitt liv för alltid och den dagen kommer jag aldrig glömma. Jag orkade ta steget även fast jag visste vilket helvete som låg framför mig. Jag kan fortfarande rent tanke och känslommässigt komma tillbaka till den dagen och jag kommer ihåg det som om det vore igår. Tårarna, chocken, rädslan, blodet, poliserna, hotellet, flytten 2 dagar senare... I bilen på vägen hit kom låten "Without you" med Mariah Carey, fick lust att gråta så bara tårarna sprutade men jag var tvungen att vara stark, stänga av känslorna och bara acceptera att jag skulle till en stad jag inte visste något om.

 

 

 

LÄNGTAR till första hela lönen nästa onsdag! Känns som jag väntat i evigheter. 4700 kronor ska in på sparkontot direkt och det som blir kvar efter räkningar, mat osv ska läggas på sådant jag verkligen är i behov av just nu, mest kläder denna månad tror jag det blir faktiskt. När jag börjar närma mig min buffert ska jag dela upp sparandet i olika kategorier så man har koll på vad man får/inte får röra och vad som är till vad, och lägga undan en viss procent av lönen i varje kategori. Jag är helt ärligt livrädd för att hamna på botten igen, jag har fått försörjningsstöd/socialbidrag under tiden jag varit sjukskriven och gömt mig från honom och man känner sig så blottad, så liten och så beroende. Man ska blotta och redovisa hela sitt liv för någon man inte känner och sen ska personen varje månad bestämma om man får pengar eller inte.Aldrig igen, är det enda jag har att säga angåendet det. Där ska jag aldrig vara igen. Uppskattar verkligen den hjälp jag fått och är jätte tacksam, jag har fått otrolig hjälp i den kommunen jag bor och det har varit en lärdom men det räcker liksom. Det är som när man bränner sig på en varm platta och lär sig att man aldrig ska sätta handen där igen. Typ.

 

Måste gå med i A-kassan, har tänkt på att göra det länge men har inte orkat fixa det eftersom det är så himla krångligt när man har skyddad identitet, som med allt annat.

 

 

 

 

Fick för mig att jag skulle shoppa loss lite idag, efter allt slit på jobbet, och om jag shoppade! Hundralapparna flög åt alla håll och kanter men endå kom jag inte hem med en enda onödig sak... man har lärt sig av dessa tuffa år utan pengar att solla ut vad som är viktigt och mindre viktigt (och som inte behövs). Men jag antar att jag tillslut kommer glömma vad jag lärt mig, brukar bli så. Vad som är viktigt är olika för alla, men jag har köpt det som är viktigt för mig.

Jag har börjat engagera mig mer och mer i att försöka köpa produkter som inte är testade på djur och även utan parabener. Jag älskar djur och när jag tänker på vad de ska utstå för att jag ska smeta kräm på kroppen mår jag illa. Det går inte att undvika det helt, men jag kan göra så gott jag kan, som med allt annat egentligen. Jag har inga problem med att betala extra, om jag vet att jag gör det för en bra sak.

 

Vännen som skulle komma hit om två veckor skickade sms idag och skrev att hon inte kunde komma förens efter augusti pga ändrade planer av hennes chef, tråkigt samtidigt som det faktiskt var lite skönt. Jag vill jätte gärna träffa henne men jag vill egentligen ha en del saker fixade innan hon kommer och nu kan jag fixa det jag tänkt vilket gör att jag kan uppskatta besöket mer. Hade fått stressa som en galning om hon hade kommit det datumet som var tänkt. Men nästa helg åker jag bort, går två timmar tidigare från jobbet på fredag och kommer hem på söndag. Behöver nog komma bort, tror jag?

 

Äntligen fredag! Kollegorna på jobbet sa idag att jag ser väldigt trött ut, känner mig så också så äntligen får jag vila lite. Missade samtal från banken idag, koderna har säkert kommit men från och med nästa vecka har det stängt i 4 veckor så jag får vänta tills dess innan jag får tillgång till kontot.

 

Har pratat med skatteverket angående brevet jag fick i tisdags men eftersom min handläggare i ärendet är på semester ända fram till 8 augusti (hur smart är det att skicka ett brev och sedan dagen efter ta semester?) kunde de inte säga så mycket än "det är endast hon som kan svara på dina frågor, du får vänta tills hon är tillbaka".

 

Det har varit en dålig vecka för mig, har även börjat få tillbaka hemska mardrömmar (sen i måndags) vilket är jätte jobbigt, varje dröm handlar om han.

 

När man tror att livet äntligen rullar på smärtfritt och dåtid är något man kan lägga bakom sig så *PANG* så är man där igen, tillbaka i skiten och försöker hålla huvudet ovanför vattenytan. Fick ett brev från skatteverket, såg så tjusigt ut eftersom det var ett större kuvert så jag tänkte "nämen åh vad är det här då", öppnar det och förstår först ingenting, men när jag börjar bläddra och ser hans namn, där mitt bland all text så står jag bara och gapar, när chocken lagt sig börjar jag svära. Ja förstår fortfarande inte helt varför jag fått dessa papper, men dessa papper betyder problem. Vad jag förstår har han fått problem med skatteverket, och i den utredningen har jag kommit upp. Jag tror att han har nämnt mig för att hämnas, och för att rädda sitt egna skinn. Hela det här gör mig rädd, jag har kommit upp i hans tankar igen, väldigt intensivt, eftersom det här är ett stort problem för honom och vad jag säger är avgörande. Det känns som jag har kastats tillbaka, tankemässigt och känslomässigt i vår relation. Jag började tänka "vad vill han att jag ska säga?" och ett plötsligt behov av att behöva prata med honom dök upp... det är som att det är vi två mot världen, igen. Men så är det inte! Det är jag mot honom nu, och ibland jag själv mot världen.

 

Ska ringa skatteverket och bli klokare på vad exakt det hela handlar om och vad det kan ha för konsekvenser för mig, just nu vet jag att det bara handlar om pengar som varit "mina" (enligt dom) och varför jag fått dom.

 

Jag blir rädd, rädd för att skatteverket ska råka avslöja vart jag befinner mig, för nu pratar han ju med dom, om mig... jag blir också rädd för att han ska börja leta upp mig igen, speciellt om jag inte gör som han vill i detta fall med skatteverket. Jag önskar att jag visste mer om honom, ifall han tex träffat någon ny, då hade jag kännt mig lugnare.

 

Jobbade igår och kände mig helt sliten hela dagen, kroppen är nog inte gjord för att arbeta mer än 5 dagar i streck. Inte min i alla fall. Fast idag sov jag till 09.30 och känner mig pigg, städade igår så jag slipper idag men ska iväg och handla mat till lunchlåda om ett tag och har tvättid 18.00. Hinner inte göra något mer än dessa "måsten" om jag inte ska stressa ihjäl mig, måste få vila lite. Att jobba helg på mitt jobb ger väldigt bra med pengar så det var verkligen värt det och jag kommer jobba fler lördagar när chansen kommer, min dator håller på att krascha och när jag börjar plugga måste jag ha en eftersom det är distanskurser så det hela går liksom ut på att man har en dator och en ny dator är inte billig så jag måste spara till det nu och till en buffert. Eftersom jag inte får ta något på avbetalning måste jag betala hela datorn kontant och när man väl köper ny vill man inte köpa den billigaste som ändå går sönder efter ett halvår utan det ska vara en ordentlig med bra kvalite.

Önskar att jag hade haft helg nu men imorgon är det bara att gå upp 06.45 och kämpa på jobbet ytterligare en dag. Det hade räckt med idag för den här veckan om man säger så...

 

Fick post idag från skatteverket, feladresserat. Rätt efternamn, fel förnamn. Reagerade direkt när det stod fel förnamn, men öppnade brevet för att se vad det var och mycket riktigt var det verkligen inte till mig. Var ett beslut om fastighetstaxering och jag äger inget hus. Blev arg och besviken på samma gång, inte för att brevet inte var till mig utan för att skatteverkets enhet som har hand om personer med skyddad identitet klantat till sig, tänk om nån av mina brev hamnat hos fel person? Det får bara inte hända! Väntar sen över 1 månad tillbaka på ett brev där det står väldigt ingående uppgifter om mig, sånt får inte vara på vift och det ska skatteverket se till. De har människors liv i sina händer. Ska ringa skatteverket angående detta nästa vecka, blir intressant att höra vad de säger.

 

Dock får detta brev mig att fundera på vem den här personen är som också har skyddad identitet. Det är en man och jag undrar vad som kan ha hänt honom? Är det pga hans tjänst eller privata skäl? Han kanske är fd kriminell? Kommer aldrig få veta... men det är kul att fantisera lite.

 

 

 

 

Jobbade endast 5 timmar idag, skönt! Slutade egentligen 15.00 idag men jag gick 30 min tidigare för att hinna gå till banken och fixa med papper innan jag skulle till psykologen (sista samtalet innan sommaren). Det är så himla krångligt att öppna ett sådant konto jag ska när man har skyddad identitet, det har varit måga samtal och frågetecken men nu ska nog allt vara löst. Eftersom jag har kvarskrivning kommer koderna till kontot egentligen till min hemstads postkontor för att jag ska kunna legitimera mig och hämta ut dom, men jag har varken tid eller lust att åka dit endast för det så banken fixade så att koderna kommer till deras kontor och jag får legitimera mig till dom istället på ett speciellt sätt, blir så glad och tacksam när företag anstränger sig för att underlätta för mig.

 

På lördag jobbar jag extra, från 08.30 till 18, söndag ledigt och sen kör jag måndag - fredag nästa vecka. Semester förra sommaren = jobba ihjäl sig denna sommar. Måste ta igen det jag förlorat, eller nått...

 

 

 

Gick tillbaka i bloggen och kom på att det var exakt ett år sen en vän från min gamla hemstad var här och hälsade på, har känt henne i sen 2008. När hon var här var livet en stor röra, bara ett år senare så är det som att jag är en helt annan människa, på ett helt annat ställe i livet. Jag hade sjuk svårt med separationer förut, jag grät och/eller mådde jätte dåligt när någon åkte här ifrån och kände mig ensam och övergiven, kastad till vargarna. Jag var så rädd för ensamheten, den var hemsk, att bli lämnad var en mardröm och att ha förlorat han var som att ha förlorat allt. Glömmer inte hur det plågade mig, alla känslor som gjorde ondare och ondare för varje hjärtslag...

 

När jag tänker på alla känslor jag hade då kan jag inte förstå hur jag klarade av att bära dom och ändå orka fortsätta kämpa. Hoppet fanns alltid inom mig, hoppet och tron och det var väl det som gjorde att kämparglöden aldrig slocknade.

 

Jobbar från 08.30 till 18.00 imorgon så det är dags att sova, skulle annars kunna fortsätta skriva i timmar...

 

Gick på stan ett tag idag, åkte dit för att köpa en speciell krydda att ha till kött och torkade enbär som jag ska ha i örtomelett till lunchlåda imorgon, hittade ett recept på internet som såg smarrigt ut. Därefter gick jag och kollade på kläder, gick in i mååånga affärer men hittade inte så mycket.

 

Ska strax tona håret och resten av kvällen ha en lugn kväll i soffan.

 

Jag och en vän hade i veckan pratat om att vi skulle ha picknick idag om vädret tillät (vilket det gjorde) så vi tog våra cyklar och åkte till ett naturreservat och cyklade runt i naturen och bara njöt och satte oss och åt det vi hade med på en bänk vid vattnet. Det var så otroligt vackert och fridfullt där, dit kommer jag cykla många gånger när jag känner att jag behöver komma bort från stressen.

 

Det börjar närma sig 2 års dagen, jag tänker mycket på allt som varit och vart jag är nu, även vad framtiden har att erbjuda. Jag tänker mycket på hur tacksam jag är för allt; att jag hamna här, alla fina människor jag träffat, att jag lever, att jag lyckades vända olycka till lycka... Jag hade ingenting när jag lämnade honom men nu har jag allt jag någonsin önskat. Jag är så lycklig här, i den här underbara staden. Jag fick verkligen en andra chans att få ett bra liv och jag har lärt mig så mycket under åren med honom och nu efteråt, den kunskapen skulle jag aldrig vilja vara utan. Jag är oerhört tacksam att jag inte har några skador/men kvar från vad han gjort mot mig, hela jag är intakt, psyket är en annan femma men det håller jag på att reparera sakta men säkert.