tystlidande

Kom precis hem efter en promenad på 12 km, där jag faktiskt joggade 3 km av de 12 kilometrarna. Blev förvånad över att jag orkade jogga så länge med tanke på att jag har ganska dålig kondition och att det är många år sedan jag sprang en längre sträcka/sportade, men det gick! Har dock ont i benen nu kan jag lova.

 

 

I måndags när jag satt på jobbet slog det mig, som en blixt från klar himmel, att jag inte fått någon avi för att betala bostadsköavgiften det här året. Har ingen aning om hur jag kom på det, satt och jobbade som vanligt och tänkte inga tankar i närheten av det ens. Tur att jag kom på det i alla fall! Har stått i kön sedan 2007 och det känns dumt att förlora köplatsen när jag kanske kommer flytta till den staden (staden jag kommer ifrån) någon gång i framtiden och då är det skönt att kunna få lägenhet snabbt. Har ju redan stått i kön i 6 år så då kan jag lika gärna fortsätta, köavgiften handlar inte alls om mycket pengar.

 

Jag mailade i alla fall till dom snabbt som tusan och skrev att jag inte fått någon avi och att jag ville få en skickad till mig, via förmedlingsadressen på skatteverket. Fick inget svar på två dagar så jag mailade igen igår kväll och fick ett svar idag där de skrev "då du har skyddad identitet hanterar vi inte ditt ärende via mail". Blev irriterad och tänkte att det fan alltid ska krångla, de hade jätte dåliga telefontider så jag skulle bli tvungen att ringa från jobbet... MEN, när jag kollade brevlådan idag så hade jag fått ett brev från dom med en avi, så personen som hanterade första mailet skickade iväg den. Skönt för mig, men mindre bra gjort av dom egentligen.

 

För en vecka sedan var det 7 år sen han kom ut efter att ha avtjänat ett fängelsestraff och vi började lära känna varandra på riktigt, jag fick se dom sidor som han inte visade genom breven eller telefonsamtalen. Och jag förstår ju att det finns en anledning till varför han inte visade dom. Ibland undrar jag om han använde den tiden i fängelset till att samla på sig så mycket information om mig som möjligt, så han sedan skulle kunna förgöra mig med den. Frågade mig frågor, bad mig berätta saker, som han sedan använde emot mig. Efter ett tag började han slå mig för det jag sagt och det var något han i fängelset hade skrattat åt och tyckt var roligt. Jag förstod ingenting.

 

Jag tänker då och då på det här med min nya ansökan för att fortsätta få ha skyddad identitet och funderar på om jag ska strunta i att kämpa för kvarskrivning och endast ansöka om sekretessmarkering, en lägre skyddsgrad. Vissa stunder känner jag att jag inte orkar med allt som kommer med kvarskrivning och någon gång måste jag ju ändå leva utan den, livet måste få gå vidare... men en annan del av mig säger "stopp, så fattar du väl att du inte kan tänka, du kommer dö!", och det är den delen som får mig att tveka. Den påminner mig hur livrädd jag skulle bli om han dök upp utanför min dörr och vad som skulle kunna hända då, men samtidigt vet jag inte längre hur mycket han är beredd att offra för att få döda mig. Jag önskar att jag visste lite mer om honom, att nån kunde ge mig lite information om hans liv/hur han lever nu. Har han en ny flickvän t.ex. vet jag att han är ganska upptagen med att hålla koll på och kontrollera henne och om han har mycket problem med fiender, pengar eller polisen så vet jag att det tar mycket av hans vakna tid. Frågan är; vad offrar jag och vad vinner jag med att man får bättre tillgång till mina uppgifter?

 

Sov jätte dåligt natten till måndag och natten till tisdag, hittade ingen bekväm sovställning och kände mig spänd och stressad, fick ingen ro alls. I natt var det däremot mycket bättre, vet inte om det beror på övningarna och massagen på fysioterapin jag hade varit på men det kan nog mycket väl vara så.

 

Tog en lång skön promenad i morse igen och jag hoppas verkligen dessa promenader blir till en vana tillslut och något jag håller fast vid. Har gått promenader regelbundet i 2 veckor och min plan är att försöka fortsätta hålla mig motiverad hela sommaren för att sedan när det blir för kallt att gå ute eventuellt skaffa ett gymkort (om jag lyckas hitta något ställe jag kan skaffa ett utan att behöva ge mitt personnummer) och börja träna ordentligt! Min mobil hade dåligt med batterier så jag kunde inte mäta sträckan jag gick idag, men den var lite längre än mina tidigare promenader så jag gissar på att jag nog gick 14-15 km. Var riktigt slut i kroppen när jag kom hem.

 

När jag duschat, ätit lunch och vilat ett tag cyklade jag iväg till affären för att köpa bland annat frukt. Kom hem med vattenmelon, kärsbär, nektariner, kiwi, clementiner, bananer och även lite annat nyttigt till kommande veckan.

 

 

Den här dokumentären måste verkligen ses av alla som älskar elefanter:

 

Naturfilm - Av kärlek till elefanter

 

Den handlar om fantastiska människor i Nairobi som räddar och tar hand om små föräldrarlösa elefanter (ofta med posttraumatisk stress för att de sett sina mammor bli dödade av tjuvskyttar) tills de klarar sig i naturen. Jag önskar verkligen att jag någon gång får chansen att hjälpa elefanter på något sätt, för mig är det den största lyckan jag kan uppnå.

 

 

Det blev en pizza tillslut, tänkte gå och köpa lite godis också men där tog det stopp, det är så mycket skit i det som inte är bra att få i sig.

 

Fick ett sms som gjorde mig så varm i hjärtat tidigare, mitt under pågående bröllop tar min kusin upp mobilen och skriver till mig. Låter kanske som en liten sak men för mig betyder det hur mycket som helst, är tacksam över att ha en sådan person i mitt liv.

 

 

Vaknade tidigt, men det känns bättre idag. Gav mig ut på en promenad efter frukost, då ringde M och vi började pladdra på i telefonen. Efter en stund sa M "men jag kanske kan möte upp dig så kan vi gå tillsammans och pladdra istället", så hon mötte upp mig med bil efter 5 minuter och parkerade precis i närheten där jag var och tog vi en långpromenad i mitt favoritområde. Vi gick nog 1 mil, men vi gick ganska sakta mot vad jag annars brukar så det tog ca 2,5 timme. Skulle träffat J idag men det sket sig, tar det lugnt hemma istället. Sitter och funderar på om jag ska gå till pizzerian och köpa en pizza, eller är det onödigt? Kan inte bestämma mig!

Jag mår jätte dåligt just nu, de senaste timmarna har varit... ja jag vet inte ens. Jag önskar att det var någon här som kunde trösta mig, tårarna rinner och jag vill springa iväg från mina känslor, lämna dom här och aldrig komma tillbaka och hämta dom. Mitt hjärta är tungt och det snurrar i mitt huvud, i morgon gifter sig en av mina syskon och jag kommer inte vara där, mitt systers blivande man som jag känt i över 10 år ringde nyss och sa "det skulle vara så roligt om du kom, jag kan till och med komma och hämta dig, vi vill ha dig här...". Jag blir lycklig samtidigt som jag blir så jävla ledsen, lycklig för att de vill ha mig där, för att jag betyder något, till och med så mycket att de är beredda att hämta mig med bil eller betala tågbiljett... ledsen över att jag är den enda som inte kommer vara där, jag kommer missa denna stora dag och jag vet att jag kommer ångra mig. Det här är ett aktivt val jag gjort p.g.a. att jag är rädd för min säkerhet men det gör ont, ont att jag måste göra det valet. Medan jag sitter och gråter märker jag att mina katter kommer närmare, de känner nog min smärta, förstår att något inte är som det ska. Ena katten lägger sig på stolen brevid mig, nära min fot jag har på stolen, den andra ligger nedanför. Vad hade jag gjort utan dom? De är mitt ljus i mörkret...

 

Innan samtalet från min systers blivande man pratade jag med J, vårt samtal var en enda stor röra. Stackars J. Orkar kanppt med mig själv, hörde min egna röst och ville bara stänga av den, få tyst på eländet. Jag börjar bli förbannad på mitt liv, eller snarare situation. Jag vill snart inte gå med på det här längre, jag vägrar vara rädd mycket längre till! Jag vill ha ett liv som alla andra, känna frihet när jag kliver utanför dörren, vägra låta ondskan styra. Det är lätt att säga, men jag ska kämpa, kämpa för min rätt till mitt egna liv. Önskar bara att det fanns någon vid min sida som kämpade med mig...

Hela min kropp är så spänd, har känt det ovanligt mycket ända sedan jag vaknade. Försöker slappna av, men det går knappt, musklerna drar ihop sig snabbt igen och jag känner oro i kroppen. Det är obehagligt och påfrestande. Igår när jag precis lagt mig i sängen kom någon händelse upp väldigt starkt och jag kände det i hela kroppen, ett stort obehag sköljde över mig och jag tänkte för mig själv "åh nej vad jobbigt..." och jag kände hur dåligt jag mådde, men några sekunder efter precis när jag vände mig i sängen försvann det, helt och hållet. Kommer inte ALLS ihåg var det var, har inte ens ett pyttelitet minne av vad det var jag tänkte på. Väldigt märkligt, men jag undrar om det på något sätt hänger ihop med spänningarna jag känner? Det är något under ytan min hjärna försöker dölja, något som är väldigt svårt att minnas. Igår innan jag la mig kände jag mig också sjuk, fast på något konstigt sätt. Var tvungen att lägga mig i soffan för att jag kände mig snurrig och nästan illamående.

 

Jag går inte till jobbet imorgon heller utan satsar på att gå på måndag istället, mår inte speciellt bra och jag behöver ta hand om mig själv. Tänkte lägga mig i sängen snart med händerna på magen och andas lugnt och försöka fokusera på signaler från kroppen, vara här och nu...

 

 

Skickade betygen jag har sen innan till studievägledaren för några dagar sedan för att hon skulle kontrollräkna hur många poäng jag har kvar att läsa innan jag blir klar, trodde det var 150 poäng men det visar sig bara vara 50. 50 ynka poäng och sen är jag färdig med gymnasiet! När jag läste den här meningen i mailet "...Så Du kommer att ha ett slutbetyg i december enl vår planering!" blev jag nästan rörd. Jag kämpade så hårt med skolan under tiden jag var ihop med mitt ex, och att jag snart är klar gör mig så glad och lättad. Min plan var egentligen att bli klar helt innan jag lämnade honom, men jag var verkligen nära mållinjen. Ska stryka en av de två kurser jag sökte till så jag kan satsa till 100% på en kurs och få ett så bra betyg som möjligt. Håll tummarna för att jag i december står med ett slutbetyg i handen!

 

Jag har gjort det igen. Stannat hemma fast jag inte är sjuk. Har inte varit sjuk sedan januari 2012 men ändå är det nog kanske 4e gången jag är hemma p.g.a. "sjukdom". Jag bestämde mig redan igår när jag skulle gå och lägga mig att jag inte skulle gå idag och anledningen till det är att jag och en annan tjej igår fick en arbetsuppgift som gjorde mig så stressad och spänd att jag kände att jag inte kan utsätta mig för den pressen och må jätte dåligt p.g.a. en sådan sak. Visst, jag borde kunna säga ifrån, säga sanningen, men ni skulle förstå varför jag inte gör det om ni kände till min arbetsplats. Egentligen kände jag väl också samtidigt att jag behövde vara hemma, ta det lugnt och ta hand om mig själv. Har känt mig väldigt spänd och sovit dåligt så jag behövde lugn och ro. Är nog hemma hela denna vecka och går till jobbet på måndag igen.

 

I dag vaknade jag 06.15 och gick upp då, var så pass pigg att jag inte kunde somna om. Åt frukost och kolla lite på tv, sedan la jag mig i sängen igen och läste ur psykologiboken, där stod det bland annat om stress, hur bra motion motverkar höga stresshormoner i kroppen så då blev jag sugen på att gå en promenad. Tog mig ut vid vid 14.30 och gick nästan en mil (9,8 km), när jag kom hem fortsatte jag med lite arm och ben träning innan jag tog en dusch. Sitter nu och funderar på vad jag ska äta...

Hade möte med skolan igår, börjar två kurser i augusti på sammanlagt 150 poäng. Ena på distans och den andra dagtid. Kommer få extra stöd för att klara dom och jag håller verkligen tummarna för att jag gör det! Klarar jag dessa båda kurser är jag helt klar på den här studienivån och det skulle vara så befriande. Eftersom vi på jobbet endast får ha 3 veckors semester mellan en viss tidsperiod om man vill få bonus så drog jag av en vecka på min semester och använder istället semestern till att gå på lektionerna som kommer vara på onsdagar och fredagar så slipper jag gå miste om bonusen. Har en bok till ena kursen hemma redan så jag tänkte börja läsa redan nu så det inte blir så mycket sen, speciellt eftersom det kommer vara mycket på jobbet när skolan börjar.

 

Idag var jag på fysioterapin och sedan hos psykologen, båda mötena var mycket givande. Satte upp mål både hos fysioterapeuten och psykologen, mål som jag verkligen önskar att jag någon gång kommer uppnå. Hos psykologen var ett av målen att jag ska lära mig känna känslor (och inte stänga av/inte ha kontakt med mina känslor som nu) och även visa dom. Sorg och skam är nog de känslor som jag har svårast att komma åt, jag tycker inte om dom...de är obehagliga. Den här gången var en sådan gång där jag kände hur gråten var i halsen, kände mig så ledsen utan att veta varför... antar att det egentligen kanske är så att jag behöver gråta, att sorgen inom mig är för stor? Ett annat mål var också att kunna vara mig själv bland andra människor, i nuläget känner jag inte alls att jag är det. Jag är rädd för att bli dömd, rädd för att visa vem jag är eftersom jag inte vet om någon verkligen tycker om mig som jag är, den jag är där djupt inne i hjärtat. Jag vill också börja tycka om mig själv, på riktigt. Jag blir lätt osäker, känner mig dålig såfort någon säger något nedlåtande, så dåligt att jag ibland hatar mig själv. Jag vill vara stolt över mig själv, känna den där grundkänslan att "jag är bra"... ibland känner jag det men den kan försvinna snabbt, för snabbt. Målen hos fysioterapeuten var bl.a. att jag vill känna mig som "ett" med min kropp, just nu känner jag inte alls det, min kropp lever sitt eget liv, det är som den inte ens tillhör mig. Jag vill även kunna känna ro här och nu och kunna växla mellan olika stämningslägen, jag är uppe i varv precis hela tiden och det är inte alls bra för kroppen och jag tror också det hänger ihop med mina problem med koncentrationen.

 

 

Trodde det skulle bli regn hela dagen idag, det var vad det stod på nätet så jag "slängde" mig ut efter att jag vaknat och ätit frukost och tog en lång promenad som slutade på 12 km. Både gick och joggade. Det har dock inte varit regn alls idag så jag hade inte behövt stressa på morgonen men jag ville verkligen hinna med en promenad innan regnet kom. Hela dagen efter promenaden har jag känt mig seg, har legat och läst i flera timmar och är nu klar med boken "Hjärnkoll på vikten" och har börjat på boken "Ett sötare blod". Har beställt boken "Och bergen svarade" av Khaled Hosseini som har skrivit "Flyga drake" och "Tusen strålande solar", boken har inte kommit ut än (ges ut 2013-06-03) så jag väntar med spänning, "Tusen strålande solar" var helt grym så jag tror även denna kommer bli en favorit. Hans första bok har jag inte läst än så det är väl snart på tiden. I slutet av förhållande med mitt ex läste jag en hel del, det blev som en flykt från verkligheten och med böckernas hjälp kunde jag helt koppla bort allt som hände.

 

Igår träffade jag J på kvällen och tog en pizza (med surdegsbotten) som vi delade på och en milkshake efter det. Nästa helg hade vi tänkt att ta en pizza igen, men då gå till en speciell restaurang som tydligen ska ha stans godaste pizzor.

 

 

Gick hela 11,70 km! Det tog 1 timme och 41 minuter och jag joggade till och med 10 minuter av den tiden, helt plötsligt bara släppte det och jag började springa utan att känna att jag knappt kunde andas efter 1 minut som det blivit förut. Det var så otroligt skönt och jag tyckte om faktiskt det, började svettas som en gris men det kändes konstigt nog härligt, som att kroppen rensade ut lite. Vågar man kanske ge sig ut på en liten joggingtur?

 

Tror inte jag tidigare har nämnt att jag har ett möte med skolan på måndag, ska försöka ge mig på en kurs för tredje gången, nu med extra hjälp. Posttraumatiskt stressyndrom gör att man kan får svårare med minnet vilket har hänt mig och jag kanske kommer få undervisningen anpassad till mina behov för att jag ska klara de två kurser jag har kvar för att bli helt klar. Det är jobbigt att tänka på att man klarat skolan galant förut men nu knappt klarar ens hälften av det man gjorde förut, jag blir orolig över att jag aldrig kommer bli som förut.

 

Dags att börja gå och lägga sig nu, i morgon väntar tvätt, disk och städning och något påhitt med J.

Slutade tidigt igår och tog mig då tid för en långpromenad, den slutade på 10,41 km och jag hade så mycket spring i benen att jag joggade nån minut då och då. Jag brukar alltid bli trött efter att jag promenerat och eftersom jag andas så ytligt tror jag att det har med det att göra så under promenaden försökte jag tänka på andningen hela tiden och tog djupa andetag och jag märkte att jag inte var lika slut som jag brukar när jag kom hem, antagligen för att kroppen fick mer syre än den brukar den här gången. Ska gå en promenad vid 20.00 tänkte jag, känner mig uppsvullen och "förgiftad" som jag alltid brukar efter att ha ätit massa strunt som man egentligen borde undvika.

 

Ska klä på mig bekväma promenadkläder nu och strax ge mig ut, skriver kanske mer ikväll.

Har äntligen fått böckerna Ett sötare blod, Hjärnkoll på vikten och Mat för hjärnan. Började läsa Hjärnkoll på vikten efter att jag ätit middag och läste nog i 1,5 timme, grymt bra bok måste jag säga. Läs den!

 

 

Jag var idag, för första gången, och träffade en person som jobbar med en speciell terapiform som går ut på att man ska lära känna sin kropp och kunna hantera t.ex. stressade situationer bättre. Blev remitterad dit av min psykolog eftersom jag har svårt att slappna av, är alltid spänd och stressad i kroppen och har svårt att "komma tillbaka" till nuet när jag får flashbacks eller den posttraumatiska stressen sätter igång. Jag tror verkligen det här kommer göra mig gott. Utlåtandet efter första mötet blev att man kan se (jag gjorde några övningar) att jag är väldigt spänd i rygg och axlar när jag går och att jag andas "onormalt" ytligt, hon (som jag alltså träffade) sa att hon inte ens kunde se min rygg eller bröstkorg/mage röra på sig under övningarna. Om det sa också "jag är utbildad och har jobbat med det här länge så jag om nån borde se sådana rörelser på kroppen men jag såg inget alls". Jag själv har märkt tidigare att mina andetag är väldigt korta och slutar ganska tvärt i bröstkorgen, jag tror det är en följd av mina brutna revben, jag har vant mig att andas så eftersom jag hade ont så länge. Hon frågade även "märker du inte ibland att du får dåligt med luft?" haha, det gör jag faktiskt inte! Men nu när jag tänker på det är det lite konstigt att jag klarar mig med mina miniandetag, att jag inte blir snurrig ibland...?

 

Efter att jag varit där cyklade jag till psykologen och efter det hade jag tid hos optikern, ska pröva några andra linser eftersom det blir så dyrt med de jag har nu. Gick in i en klädaffär mittemot optikern och köpte två jätte fina tröjor innan jag började cykla hemåt.

I dag tänkte jag på hur lycklig jag är här. Jag är fri på ett sätt jag aldrig hade kunnat vara i den andra staden och jag har fått ett liv jag aldrig tror jag hade fått om jag hade bott kvar, inte ens om jag inte hade träffat mitt ex. Jag har träffat nya människor som gjort mig till en person jag är nöjd med att vara, en person som jag är stolt över att vara. Jag hatar inte mig själv längre, jag kollar mig inte i spegeln och säger "du är ful, äcklig, motbjudande, kan aldrig göra rätt, straffa dig själv ditt äckel, du förtjänar att lida...". Ibland hör jag hans röst som säger alla de saker jag sa till mig själv, men det är det, det kommer inte från mig längre, det är inte min egna röst jag hör. Han röst kommer försvinna med tiden, jag hör hur den tystnar mer och mer för varje gång.

 

Det som gör mig olycklig just nu är den nya ansökan om skyddad identitet, jag vet att jag inte kommer få kvarskrivning, chanserna är så sjukt små. Varför får jag inte fortsätta vara lycklig och fri, varför får en myndighet bestämma över min lycka och mitt liv? Det gör ont när jag tänker på det och jag är så rädd för att dö, jag är rädd för att han lyckas ta ifrån mig livet och allt som kommer med det. Ibland tänker jag att det är onödigt att planera för framtiden för jag kanske ändå inte får uppleva den. Det där med döden är nog svårt att förstå för personer som inte upplevt dödsångesten som kommer när man tror att man ska dö, den ångesten är något av det värsta jag upplevt och den slutar aldrig göra sig påmind. Om ca 2 månader är det 3 år sedan jag lämnade honom, flydde därifrån. Jag undrar om poliserna från den dagen tänker på mig någon gång? Om de undrar vad som hände tjejen med de bryta revbenen, rödgråtna ögonen och den stora väskan som de släppte av på ett hotell. Jag såg på polisens ögon och hela ansiktsuttryck när han vände sig om i bilen mot mig att han tyckte synd om mig, kanske undrade hur jag hamnat där i baksätet i deras polisbil, vad som hänt på vägen till just den stunden där i bilen.

 

Jag vet inte hur jag ska orka mig igenom ansökan, hur jag ska orka vänta på svaret om mitt öde. Känns som jag måste njuta av friheten nu för den kanske inte kommer på många år igen. 1 januari 2014, snälla kom aldrig.

 

Hittade den här, tycker han beskriver det så vackert...

 

 

 

Trots den stora blåsan på hälen bestämde jag mig för att gå en promenad i morse, satte på skavsårsplåster på hälarna med en bit silvertejp över så de skulle hålla sig på plats och det funkade perfekt. Gick en promenad på 10,5 km, tog sammanlagt 1 timme och 36 minuter men nu kommer det dröja till nästa helg innan jag ger mig ut igen. Hoppas på att blåsan är borta tills dess.

 

Tvättade två maskiner när jag kom hem och gick sedan till affären för att handlade lite mat inför veckan, såg att det fanns svenska jordgubbar så jag tog ett paket och köpte vaniljvisp till, hur gott som helst! Köpte även bl.a. såndär plocksallad som jag delat upp i två, ska äta ena hälften till middag och ha andra hälften till lunchlåda imorgon.

 

 

Det blev en promenad i naturområdet på 11.28 km, rundan tog sammanlagt 1 timme och 45 minuter. När jag kom hem märkte jag att det som gjort så ont i hälen sista delen av promenad var en jätte stor blåsa på höger fot, hade satt på skavsårsplåster på båda fötterna men de hade glidit av under promenaden.

 

 

Gick en promenad på 1 timme och 10 minuter igår kväll, kände verkligen "jag måste ut!". Såg ut som det skulle börja regna men jag struntade i det, jag behövde få röra på mig och jag hade till och med lust att springa. Sprang kanske 40 sekunder sen började jag få kramp i magen, har så sjukt dålig kondis. När jag kom hem så kände jag mig så ren på något sätt, älskar den känslan. Tänkte gå en promenad idag också, en lite längre. Väntar dock på att vädret ska bli bättre, funderar på om jag ska ta en runda i ett naturområde eller "den vanliga" runt området/bostadshusen.

 

För en vecka sedan stötte jag på tjejen från den gamla orten som bor granne med mig i porten, hon berättade att hon skulle flytta i slutet av maj och jag kände mig så lättad! Jag har tyckt att det har varit jätte jobbigt att ha henne så nära och känt en ständig rädsla för vem hon kanske berättar för vart jag finns. När vi träffas låtsas jag alltid ha bråttom för att hon inte ska ställa jobbiga frågor och jag vill absolut inte att hon ska veta något om mitt liv här. Visst, jag bor kvar och hon vet fortfarande vart jag finns, men det kommer kännas skönt att hon inte finns i närheten och att jag slipper vara orolig för att stöta på henne. Jag är faktiskt nästan säker på att hon tror att jag också kommer flytta härifrån snart...

 

Försov mig i morse! Min mobil har krånglat med väckarklockan några gånger innan och i morse ringde den inte alls, vaknade av att jag hörde att grannen smällde igen sin ytterdörr hårt och pratade högt och jag tänkte "...men de brukar ju aldrig gå hemifrån innan mig...", kollade på klockan på mobilen och såg att den var 07.54. Panik. Flög upp ur sängen och gick till badrummet och tvättade håret snabbt (kunde omöjligt gå till jobbet med så smutsigt hår som jag hade), ringde sedan till jobbet och sa att jag försovit mig men att jag skulle komma så snabbt jag kunde. Satte i linserna, sminkade mig snabbt, satte upp mitt blöta hår i en knut, drog på mig första bästa kläderna jag såg och cyklade sedan iväg, var på jobbet 08.31. På jobbet var det lugnt och vi fick sluta vid 15.00, känns knappt som jag har jobbat, det har varit en sån där konstig dag idag som det är ibland.

 

Tog mig till sportaffären idag tillslut, det var kritiskt där ett tag men det var skönt att komma ut och jag passade på att ta en promenad på ca 35 minuter till busstationen där jag brukar byta buss om jag tar bussen hemifrån mig. Väl i affären köpte jag en helsvart cykelhjälm (från märket Etto) som fått bäst-i-test 2012 och träningsbyxor som jag letat efter hur länge som helst, har alltid varit något som saknats på byxorna eller så har de suttit konstigt.

 

På vägen hem bestämde jag mig för att gå av i stan och passa på att handla lite på ICA och sedan ta bussen hem därifrån. När jag handlat klart och var på väg till busstationen såg jag en av de två killarna som jag träffade med M för några veckor sedan komma gående mot mig, när han kommit tillräckligt nära log jag och sa "hej, är det bra med dig?", han sken upp men sa "jag tyckte att jag kände igen dig men kopplar inte riktigt...", precis när jag börjat förklara vem jag var kollade han in i mina ögon och sa "ja du är ju hon med ögonen ja!". Vi började prata lite och han sa "min bror har inte kunnat sluta prata om dig sen den där dagen"... vi båda hade lite bråttom men han sa att jag måste komma förbi hans jobb någon dag och jag lovade att göra det.

 

Efter vårt "möte" så började jag tänka på min situation, tänk om de (han och hans bror) visste att jag flyttat hit pg.a. de omständigheterna som varit och att jag har skyddad identitet, tänk om de visste att jag knappt har några vänner och ingen familj här, att jag är så ensam som jag ändå är... ja tänk om de visste hela min livshistoria, hur skulle de reagera då? Skulle det vara avskräckande? Tråkigt och ointressant för unga killar? Det tänker jag ofta på när jag träffar olika människor, tänk om de visste... killen jag träffade idag tror nog med all säkerhet jag har massa vänner i min ålder, går ut och festar och att hela livet är en dans på rosor, att mina största problem är att jag inte hittar något att ha på mig på morgonen. Ibland kan det kännas lite komiskt när jag tänker på det.

 

 

Dagen har verkligen gått snabbt idag, hade jätte mycket att fixa med de sista två timmarna på jobbet och då flyger bara tiden iväg. Beställde en till bok idag, Mat för hjärnan, som handlar om hur olika typer av mat påverkar hjärnan.

 

I morgon hade jag tänkt att kanske passa på att kolla på cykelhjälm när jag ändå är ledig, har tänkt mycket på det där med att cykla helt oskyddad... det kan faktiskt sluta väldigt illa. Egentligen tycker jag inte alls om att ha hjälm, man känner sig verkligen jätte ful och mega töntig men jag tänkte försöka vänja mig vid känslan, man får vara rädd om sig själv och en hjälm kan vara skillnaden mellan en livslång hjärnskada och att klara sig oskadd vid en olycka.

 

Är också sugen på att ta en långpromenad i morgon men vädret ser inte ut att bli så bra så jag får se hur det går med den saken.

 

Har ätit för mycket och är proppmätt, hatar den där känslan när man är för mätt. Aja en ny dag i morgon och man lär sig av sina misstag, eller nått... Beställde två böcker idag, Ett sötare blod och Hjärnkoll på vikten. Har fått blodad tand för det här med hälsa, kost och vad som är bra och dåligt för kroppen att få i sig. Även tillsatser och annat konstgjort vill jag lära mig mer om och hur det påverkar oss människor.

 

Vill börja ta promenader igen, röra på mig i den friska luften och få motion. Går nog en långpromenad på torsdag då det är röd dag och man är ledig.

 

Känner mig faktiskt ganska avslappnad för en gångs skull, funderar på att lägga mig i sängen och lyssna på någon SR-dokumentär på mobilen och bara ta det lugnt. Från och med igår och nån/några veckor framåt kommer jag sluta 14.45 måndagar, tisdagar och torsdagar för att hinna ordna med den nya ansökan om kvarskrivning, känns jätte skönt att kunna lägga lite tid på att ordna med det. Hur det går sen är en annan femma men jag hoppas verkligen att jag får ett positivt besked.

 

Såg precis att en av mina katter ligger i sängen och sover, ska faktiskt ta och lägga mig brevid henne någon timme innan det är dags att ta hand om disken och göra mig i ordning inför natten...

 

 

 

Gästerna har nu åkt hem, de åkte vid 14.45. Vi har haft en jätte bra helg med massa shopping, god mat och roliga aktiviteter. Har nog aldrig fått såhär mycket bra handlat på en helg som jag fått på denna, det bästa kapet jag gjorde var en jacka jag köpte som har kostat 1.900 kronor men som nu kostade 290 kronor. Garderoben har fått en rejäl uppdatering och det är jag jätte glad för.

 

Just nu håller jag på att tvätta och städade innan lokalen (är som en lägenhet) som jag hyrt inför den här helgen. Jag bor ju litet och det passar mig som är ensam perfekt, men när det kommer gäster kan det bli lite väl trångt så när det är fler än 2 som kommer så brukar jag hyra lokalen. Väldigt smidigt.

 

Ångesten kändes i kroppen när gästerna åkt, frågade mig själv "vad gör jag kvar här?"... vet att vi inte kommer träffas på ett tag och de åker dit resten av min familj finns, min familj som inte längre finns i min vardag och som jag kommunicerar med via telefon och träffar då och då. Vi är inte en del av varandras liv på samma sätt längre, när vi om 20 år kommer prata minnen kommer vi inte vara lika stor del av varandras berättelser som vi hade kunnat vara... de får ha alla minnen tillsammans medans jag får ha mina utan dom.

 

Det känns bättre nu, men när tankarna börjar rulla igång blir allt svart...

 

Har verkligen haft en jätte bra dag idag, om man bortser att jag vaknade vid 3 i natt och var piggare än någonsin så jag har varit uppe sen dess. Jobbade 8-12.45 (vilket kändes som att jag inte jobbade alls) och hade tid hos psykologen 13.15 så jag cyklade dit och var där 1 timme. När jag var klar där cyklade jag till det "vanliga stället" och mötte upp J och tog en sallad och kladdkaka efter det sedan gick vi och handlade några saker på stan och satte oss till sist vid vattnet i solen med en varsin glass. Började cykla hemåt vid 17.45.

 

Det jag fick med mig hem från stan var tre nya te smaker, två röda teer (blåbär/lingon och jordgubb/vanilj) och ett grönt te som jag testade när jag kom hem och den smakade precis som piggelin! Var förvånansvärt god. Köpte även linser när jag ändå var i stan och bokade en tid hos optikern för att pröva andra linser, fick tid om 2 veckor. På Åhlens såg jag ett jätte sött mjukisdjur som föresällde en igelkott, den såg så mysig ut så jag var bara "tvungen" att köpa den.

 

Hade möte med M och en annan personalansvarig på jobbet idag om att jag vill sluta tidigare några dagar i veckan nu i maj för att kunna ordna med den nya ansökan om skyddad identitet/kvarskrivning, jag ska verkligen kämpa för att försöka få det beviljat ytterligare tre år, annars vet jag inte vad som händer med mig och mitt liv...

 

Imorgon får jag besök, de stannar till söndag. Blir full rulle här.

 

 

 

 

Besöket på vårdcentralen igår gick som det brukar gå för mig, känns som de vill att man ska gå innan man ens hunnit öppna munnen och en av de två personerna i rummet var jätte dryg och irriterad. Hela besöket blev en otrevlig upplevelse, som vanligt. Om problemen jag har på läpparna sa de att det antagligen är kontaktallergi/eksem och att jag ska pröva en kortisonsalva som jag använder såfort problemen kommer, blir det inte bättre skulle jag komma tillbaka. För femtioelfte gången fick jag ingen hjälp för mina problem med revbenen, läkaren sa att jag antagligen fått en kronisk nervskada i samband med att jag bröt revbenen och att jag kommer få leva med det. Jag kommer alltså för resten av mitt liv få leva med en skada han har orsakat, en ständig påminnelse om den där dagen, om honom. Fan vad lycklig han hade blivit om han hade fått hört det där.

 

Efter jobbet åkte jag hem en stund och tog sedan bussen till M och var där ett tag tills det var dags att gå och kolla på valborgs-fyverkerier. De höll nog på att smälla i 10 minuter och det var helt otroligt vackert!

 

Har tvättat idag och städat lite smått, ska strax färga håret och sedan ta en tur till mataffären och köpa massa nyttig mat! Har fastnat lite i nyttighetstänket vilket bara är bra!