tystlidande

Färgade håret igår och klippte även det idag, det känns riktigt bra och hårfärgen blev precis som jag ville. Klippte inte speciellt mycket egentligen men hade väldigt slitna toppar så jag fick bort det och då känns alltid håret mycket fräschare. Ska klippa en ny frisyr länge fram när jag bestämt mig för vad jag vill ha.

Nu har jag bokat hembiljetten också så jag blir borta i ca 2 veckor. Kommer tillbaks näst nästa helg. Tar som sagt inte med datorn men jag kommer försöka skriva här så ofta jag kan ändå.

Det är inte första gången en människa dött på grund av att polisen gjort misstag eller inte tagit hot mot en person på fullt allvar. Läs om Carla Saado, som polisen/åklagaren inte agerade när hon ringde polisen då hon hade blivit dödshotad av sin exmake, vilket ledde till att hon blev mördad.

http://gt.expressen.se/nyheter/1.2307530/39-aringen-atalad-for-knivmord-pa-exfrun

Våld mot kvinnor är ett samhällsproblem och jag förstår inte att samhället inte sätter in mer resurser för att förebygga och skydda kvinnor som utsatts. Varje år dödas i genomsnitt 20 kvinnor av en närstående i Sverige, vilket utgör en femtedel av alla fall av dödligt våld.

Har varit på stan några timmar och shoppat lite, det känns som det var hur länge sen som helst jag kunde köpa något till mig själv! Jag köpte även hårfärg och tänkte färga håret imorgon, hoppas det blir någon färg iallafall i närheten av vad jag tänkt mig, ibland kan det ju bli helt annorluna än vad som står på förpackningen.

Imorgon får jag äntligen pengar! Har inte ens någon mat i kylskåpet så pengarna är verkligen efterlängtade. Imorgon åker jag iväg någon gång på eftermiddagen men har nu börjat fundera på att stanna där i 2-3 veckor, känns som att det är lika bra att passa på när man ändå är iväg. Men får se jag har ju tid hos psykologen 9 februari och har då inte varit där på 3 veckor, men kanske får strunta i det ändå och omboka tiden?

Sitter och funderar på om jag ska klippa sönder sim-kortet som han har nummret till. Jag har inte använt den sen augusti. Anledningen till varför jag har kvar den är för att jag känner att jag tappar kontrollen om jag inte kan kolla den om jag någon gång skulle vilja det. Jag vill inte, men tänk om? Jag vet att det där bara finns i mitt huvud, det är inte verkligheten, för letar han efter mig eller har någon aning om vart jag befinner mig skulle han ju knappast skriva det i ett sms. Är så rädd för att jag ska tro att allt är lungt och att det sen visar sig att det är helt annorlunda och han plötsligt står där utanför min dörr, men jag kan ju ändå inte kontrollera det på de sätten jag får för mig att jag kan...

Jag hade nyss samtal med min kontaktperson här och vi tog upp riktigt jobbiga saker som ger mig ångest. Det finns så mycket jag måste tänka på inför flytten och hur jag ska hantera personer jag möter och personer jag mött här på skyddade boendet. Vad ska jag säga om mig själv och hur mycket ska jag berätta? Jag känner stor oro för att bli hittad och ibland vill jag bara stänga mig in i lägenheten och inte behöva träffa någon för att inte behöva vara orolig för att andra pratar om mig till fel person. Vad ska jag säga när någon jag lär känna vill ta foto på mig? Det finns så många situationer jag måste vara förberedd på och veta hur jag ska agera.

Det roligaste med att flytta är att få välja möbler och inreda sitt hem precis som man vill, utan att någon kan komma och förstöra. Jag ser verkligen fram emot det. Har redan hittat det matbord och stolar jag vill ha (de på bilden ovanför) men resten får jag kolla ut när jag vet vad som får plats var och hur stora möblerna kan vara, men jag har ju min bild redan nu på hur exakt jag vill ha det. Jag kommer få köpa allt nytt i möbelväg, har bara en byrå sen innan + en liten tv som jag ska ha på väggen i somrummet. IKEA har skänkt startboxar, en med kastruller och en med tallrikar m.m, till det skyddade boendet jag bor på som man får när man flyttar ut. Det uppskattas verkligen!! Tack så mycket IKEA.

Igår natt låg jag och tänkte jätte länge, kunde inte sova. Jag var så arg att jag nästan ville gråta för att jag blivit så misstänksam mot människor. Jag vill inte vara sån, det är jobbigt inombords och det går åt mycket tid till att tänka på det. Det känns som jag inte ens kan ha en normal kompis relation för att jag överanalyserar allt som personen gör eller säger vilket slutar i att jag funderar på att bryta vänskapen helt. Jag försöker tänka annorlunda, att jag inte är alla människors mittpunkt, för ibland tror jag att alla pratar om mig och planerar hur de ska göra mig illa för att de inte tycker om mig eller att han har skickat någon som ska lura mig. Och jag tänker så om människor jag pratar med om som jag utåt sätt vet tycker om mig, men det känns som att alla kan spela, jag har sett hur vissa gör och det är det som skrämmer mig. Det jag är mest rädd för är att jag ska sänka min misstänksamhet mot människor och sedan hamna i problem och ångra att jag var så dum och litade på någon. Jag vill ha lärt mig av det som hänt och aldrig begå samma misstag igen.

Jag vet inte vad som är normalt när det gäller en del saker, och det vill jag lära mig. Men hur? Jag vet att det skulle vara bra för mig om jag såg hur andra är i sina relationer, vad de tänker och vad de accepterar eller inte. Det är bara det att det är svårt nu när jag bara är bland människor som är i samma situation och tänker liknande som mig. Vi triggar varandra till att inte lita på någon och bekräftar varandras fel tänkande.

Imorse var jag hos läkaren (vårdcentralen) för att kolla om jag ska få den där operationen eller inte. Han höll med mig om mitt problem och skulle remittera mig till specialister inom områder som skulle få kolla närmare på det. Jag hoppas det blir operation men samtidigt är det läskigt för jag är så rädd för sprutor!

Vad dagarna börjar gå segt, måste komma härifrån snart! Tänkte egentligen åka iväg på lördag men tror att det snarare blir onsdag eller torsdag. Jag kommer inte ha möjlighet att ta med mig min dator eftersom jag kommer ha så mycket packning med mig på hemvägen så det blir för jobbigt så jag vet inte hur det blir med att skriva här. Men jag kommer tillbaks mellan 6-8 februari, får se hur det känns och hur länge jag vill stanna.

En kvinna som jag bott med här ringde mig igår och berättade att den nya mannen hon gift sig med har börjat behandla henne dåligt, precis på samma sätt som hennes ex gjorde. Det började efter de gift sig, innan var han hur snäll som helst. Blev så ledsen när hon berättade det, för jag hoppades verkligen på att hon skulle få det liv hon förtjänade när hon flyttade härifrån.

Jag har bestämmt för att göra en liten mini makeover tills jag flyttar, så när pengarna har kommit ska jag köpa hårfärg och jag tror jag ska klippa håret och ändra frisyr också. Jag vill att flytten ska symbolisera en ny männsika och ett bättre liv för mig, och därför känns det som jag blir av med den gamla jag genom att göra några förändringar. Jag vill även göra förändringarna för att det ska bli svårare att känna igen mig om fel person skulle råka se mig eftersom jag sen kommer synas mer bland folk, men jag gör det bara för att jag vill, inte för att jag måste.

För att göra det så säkert som möjligt tror jag att jag kommer börja använda mig av ett annat förnamn när jag presenterar mig för grannarna så ingen ska kunna fråga efter mig, men jag måste klura ut exakt hur jag ska göra så det inte blir fel eller misstänksamt. På dörren och i trapphuset har jag och hyresvärden redan bestämmt ett annat vanligt efternamn som ska stå. 

Jag tänker hela tiden på hur det kommer kännas att bo i en egen lägenhet, och även på att nu ska jag stanna här i den här staden. De finns ingen återvändo. Eller jag kanske inte ska vara så dramatsik, inget hindrar mig att flyta här ifrån om 1 år om jag nu skulle vilja det, men det jag menar är att nu är det här mitt liv ska vara. Men jag trivs, jag älskar den här staden. Jag tror verkligen det var meningen att jag skulle komma hit på nått sätt, att det var förutbestämt att jag skulle få ett bättre liv just här.

Att flytta trodde jag inte skulle väcka så många känslor bakåt i tiden, så långt bak som för 7-10 år sen. Jag tänker på hela livet också, varför det blivit som det blivit och vad jag har lärt mig av det. Det finns tyvärr något jag önskat att jag inte fått med mig efter allt, och det är att jag har tappat tilliten på människor. Jag tror att alla vill göra mig illa eller försöker utnyttja mig för sin egen vinning. Jag kan inte se att människor gör något bara för att vara snälla, utan jag tror alla har en svart baktanke bakom allt. Jag litar inte på någon och jag vill inte att någon ska komma för nära mig, varken relationsmässigt eller fysiskt. Jag var förut väldigt öppen och på ett sätt är jag det fortfarande, men skillnaden är att jag nu noga tänker ut vad jag ska säga och till vem för att ingen ska kunna utnyttja det dom vet om mig. Det är synd men jag tror de går att jobba på, men det kommer ta väldigt lång tid.

Jag är ändå glad att jag är där jag är idag, jag har kommit så långt om man bara jämför med 1 år tillbaka. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna bli något, att jag aldrig ensam skulle kunna he en fin lägenhet, må bra och ha vänner. Jag kände mig misslyckad. Men nu vet jag att jag kommer få det jag drömmt om jag bara kämpar. Vissa dagar kanske inte det känns så, men det är ändå sanningen. Jag kommer lyckas. Nu har jag framtiden i mina händer.

Har gått en promenad idag till en mataffär som ligger lite längre bort. Behövde inte handla något speciellt egentligen men det var skönt att bara gå och under tiden jag gick pratade jag i telefon med en kompis jag inte pratat med på länge. Har bestämt mig för att börja ta upp de relationer jag vill ha kvar igen för under tiden jag bott här har jag varit så upptagen med mig själv men nu när livet snart börjar på riktigt måste jag se till att få livet så jag vill ha det och omringa mig med människor jag tycker om. För ingen människa tycker om att vara ensam, inte jag heller.

Jag känner sån ångest. Kanske för att jag inte längre riktigt kan kontrollera mina tankar som förut? Då hade jag ju knep som automatiskt "aktiverades" i huvudet när jag inte ville börja tänka på allt jobbigt jag gått igenom, men de fungerar inte längre. Jag känner att alla förväntar sig att jag ska komma över allt och gå vidare bara för att det börjar gå framåt i live, de tror att allt bara kan vända på några veckor. När jag inte bor på skyddade boendet kommer ingen ha lika stor förståelse för mig (och redan nu är den väldigt liten), för då är jag ju inte längre "utsatt". Då ser alla det som att jag borde kunna vara som "alla andra", eftersom jag utåt sett då har ett liv som alla andra.

Jag vill inte att nån ska tycka synd om mig, det är inte det de hela handlar om, utan jag vill att alla ska förstå att jag fortfarande har långt kvar. Det tjatas en hel del om att jag nu absolut måste hitta ett jobb eller börja plugga, men det känns som det är nästan det sista jag borde tänka på just nu. Det enda jag borde jobba med är mig själv. Jag måste bli lycklig, få tillbaks självförtroendet och tilliten för människor, klura ut vad som är viktigt för mig och vad jag vill göra med livet. Varför ska man alltid göra allt på en gång? Jag måste få ta det i min takt. Självklart kan jag inte vänta i flera år, men varför denna stress? Jag är faktiskt kapabel till att själv planera mitt liv, men hur lätt är det att veta vad man vill göra bara sådär när man har haft en annan som bestämt hur man ska tänka och tycka i 5 år? Jag fick inte utvecklas som person under de där åren och därför måste jag nu klura ut; vem är jag?

Till sommaren, senast juli, vet jag att jag kommer att ha börjat med arbetsträning och kommit igång mer med allt. Men längre än så tänker jag inte planera, för under den tiden jag arbetar kanske jag får upp ögonen för någon speciell arbetsplats och börjar på någon utbildning inom det området. Jag måste bara få ta det i min takt.

Var precis och skrev kontrakt på en drömlägenhet! Var och kollade på den idag och den låg i ett jätte bra område där jag kan känna mig trygg och lägenheten var helt underbar. Jag trodde den skulle vara mycket mindre än den var och planlösningen var perfekt och sovrummet är så långt ifrån ytterdörren det bara går. Äntligen börjar det vända, jag hade sån tur som fick den här chansen och att det här privata bostadsbolaget ville hjälpa mig. För första gången på länge känner jag mig verkligen lycklig!!!!

Tänk om man fick ligga i den sängen och sova varje natt, mysigt.

Har pratat lite med personalen här om hur jag känner angående lägenheten och vi kom överrens att jag först ska kolla på lägenheten och se hur det känns och sen tänka över helgen på vad jag vill och ge fastighetsägaren ett svar i början av nästa vecka. Jag har ingen aning om hur lägenheten ser ut och vet ju därför inte ens vad jag ska ta ställning till så jag ska försöka ta ett steg i taget. Men om jag tycker om den kommer jag flytta i början av april, alltså om lite mer än 2 månader.

Har redan fått ett erbjudande om en lägenhet, men det var inte riktigt en sån lägenhet jag letar efter. Jag ville dels ha en större eftersom jag inte vill känna mig instängd eller sova nära ytterdörren och jag hade ställt in mig på att bo i ett område mycket längre bort och hela situationen gör mig orolig. Jag blir jätte stressad av sånna här småsaker, det är så jobbigt. Det känns som jag måste tacka ja även fast jag kanske inte tycker om den eftersom den här fastighetsägaren varit så snäll och hjälpt mig och jag är så rädd för att hamna i en lägenhet jag bara vill fly ifrån. Jag vill ha ett hem att trivas i för en gångs skull.

Sov två timmar idag på eftermiddagen, från 17 - 19. När jag vaknade kände jag ett enormt illamående som hållt i sig ända tills för kanske 30 min sen.

Imorgon ska jag till stan och äta lunch med en annan kvinna som bor här, jag och hon har fått väldigt bra kontakt sen hon kom hit och det känns kul. Alla jag blivit bra vänner med på det skyddade boendet har flyttat till andra städer så det är svårt att träffas, men hon ska bo kvär här som jag också med största sannolik ska så det känns skönt att ha någon man kan umgås med när jag sen flyttar till egen lägenhet.

En kvinna jag har bott med ända sen jag flyttade hit ska flytta i början av februari och det känns lite jobbigt, hon har alltid fått mig att känna mig trygg här och när hon försvinner känns det som lite av tryggheten också gör det på något sätt. Hon har liksom hållt ställningarna här och sett till att det är ordning och reda.

Har mått jätte illa idag och min kropp har kännts så tung, men jag har trots det fått ganska mycket gjort idag. Fast jag har fått tvinga mig själv så nu ligger jag i sängen helt utslagen. Måste vila en stund.

Idag har jag i alla fall skrivit brev och postat till 20 olika privata hyresvärdar och ringt runt och kollat om de har några lediga lägenheter (det låter enkelt men det har tagit en väldans tid). En speciell hyresvärd sa att de värnar extra mycket för personer i min situation så de skulle kontakta mig så fort något blev ledigt som passar mig. Mitt mål är att få en lägenhet innan maj för sen tror jag inte jag står ut mer och jag har ändå bott här 5 långa månader redan.

Var också hos psykologen, jag hade så mycket att säga att vi gick över tiden med nästan 20 min, men jag tycker om henne. Idag kändes det verkligen som att hon förstår mig.

Jag kan äta och dricka normalt men det känns fortfarande konstigt i magen, men jag tror jag är typ, frisk? Fast jag har för mig att det måste gå 48 timmat från sista gången man kräktes för att man ska bli helt friskförklarad.

Idag flyttade det in en ny familj, så nu är det fullt här. En ny liten tjej ser så ledsen ut och sånt får mig att må jätte dåligt. Det är nog en av de värsta sakerna med att bo här, att man ser många ledsna barn.

Har fortfarande inte kräkts men känner mig inte mycket bättre än när jag skrev sist, snarare lite tröttare och segare men jag mår inte alls illa. Jag bara måste fortsätta må bättre så jag kan gå till psykologen imorgon på morgonen. Gick och köpte kebab tidigare, kanske inte den bästa maten efter att man kräkts, men den kom inte ut där den gick in i alla fall. Fast jag åt inte alls mycket, inte ens halva.

Ringde till vårdcentralen idag för att se om de kan skicka en remiss så jag ska få göra en mindre operation, fick tid om en vecka och då ska en läkare kolla på mig och avgöra om han tycker operationen är nödvändig. Det är en operation som är väldigt ovanlig att göra på vuxna, därför vill jag inte skriva ut vad det handlar. Men jag hoppas jag de anser att jag har tillräckliga skäl för att göra den! Skulle vara skönt att få det gjort.

Jag med min otur så blev jag självklart smittad med magsjuka, kräktes två gånger i går kväll och hela natten var jätte jobbig, hade kramp i magen och ont i kroppen. När jag skulle gå upp och hämta ett glas vatten höll jag på att svimma, blev helt kallsvettig och det svartnade för ögonen.

Kan inte förstå varför jag blir sjuk precis hela tiden, jag måste nog nästan ha rekordet i antal sjukdomar på kortast tid. Men det jag fick nu verkar vara något snabbvirus för jag mår mycket bättre idag och det känns som att jag är på väg att bli frisk.

Var på stan i dag flera timmar med en av de nya kvinnorna som flyttat in här och vi träffade upp en av hennes vänner också och tog en fika. Jag köpte inget för jag har inga pengar kvar förutom matpengar så det får vänta tills pengarna kommer den 25e. Det har varit en rolig dag men jag har kännt mig jätte trött ända sen jag vaknade och nu på eftermiddagen började jag känna mig dålig, undra om jag blivit smittad av familjen som har magsjuka här?

På onsdag ska jag till psykologen igen så jag hoppas inte jag behöver ställa in det! Känner att jag verkligen behöver få komma dit.

Tiden bara springer iväg, hade velat gått och köpt en tidning som jag kunde läsa ikväll men såg att klockan är mycket och alla affärer är stängda. Får se vad jag hittar på men känner mig redan trött så jag kanske går och lägger mig efter att jag duschat. Det går magsjuka här och jag hoppas verkligen inte att jag blir smittad, har redan varit sjuk tillräckligt många gånger! Försöker hålla mig undan och inte alls vara nära de som är sjuka.

Idag är de flesta bortresta så det är lungt och skönt i huset. Annars brukar det vara 8 barn som springer runt och skriker i huset, och ibland blir det verkligen för mycket. Det har bestämmt att ett allrum här ska vara ett lungt rum för de som inte har barn och det behövs, ibland blir man stressad av alla ljud och alla barn som kommer och stör hela tiden så man inte ens får äta i fred. Och sitter man och pratar med någon om t.ex. något jobbigt kan barnen komma och börja skrika och försöka få ens uppmärksamhet även fast man säger att man är upptagen just nu och de får vänta och går man undan kommer de efter en. Jag kommer nog vänta fleeera år innan jag känner mig redo för att skaffa barn.

Idag vaknade jag på fel sida och har inte varit på speciellt bra humör, så det är skönt att det är så lugnt här just idag! Somnade vid 2 eller 3 igår och vaknade 12.30, får ställa väckarklockan imorgon så jag inte sover bort hela dagen när de är ljust ute, det hinner ju bli mörkt innan man kommer ut.

Jag är så himla trött idag, men jag kan inte lägga mig och sova en stund för då är jag rädd att jag sabbar mina sovrutiner och att det blir som förut igen.

Det gick bra på mötet jag hade på morgonen, känner att de inte lägger samma press på mig längre utan försöker tänka utifrån mitt perspektiv. Kanske för att de märker att mina krav och de saker jag stått fast vid har gjort att jag kommit längre än vad jag hade gjort om jag lyssnat på dom? Jag är i alla fall nöjd med det som sas och nu ska jag försöka lägga ner krut på att hitta en lägenhet och det känns riktigt bra. Jag har innan haft en bild av att jag måste hitta den "perfekta" lägenheten innan jag flyttar men en kvinna som jobbar här sa att man ska försöka att inte vara så kräsen, utan börja med någonting som man tycker är okej men kanske inte ens drömlägenhet och sen jobba sig uppåt. Hon berättade hur det hade varit för henne och det hon sa var verkligen något jag behövde höra, så efter det har jag fått en annan och bättre syn på det hela. Jag behöver inte tänka att jag "fastnar" i den lägenheten jag flyttar till för alltid, inget hindrar mig att leta efter en annan sen men jag måste ju börja någonstans än att bo här hur länge som helst.

Idag flyttade det in en till kvinna här så snart är det fullt igen. Jag och några i huset har suttit och umgåtts nu på kvällen och tog en promenad tillsammans tidigare, men jag ska gå och lägga mig strax så jag är pigg imorgon eftersom jag har ett viktigt möte klockan 10.

Egentligen är det obehagligt att se alla kvinnor som kommer och går här, tänk hur många det är i hela Sverige som blir misshandlade varje dag. Det finns så många dåliga killar, och de dåliga erfarenheterna jag har delar jag med alla jag träffar här så man börjar tappa hoppet om att det finns några bra kvar.

Igår gick jag till apoteket och skulle köpa alsolsprit och den låg precis vid vitaminerna så då kom jag på att jag ju skulle köpa vitaminer eftersom jag äter dåligt just nu och blir sjuk så ofta så jag köpte Multi tabs Complet som kvinnan på apoteket sa ska vara bra. De kosta 199:- för en burk som det är 90 kapslar i och man ska ta 2 st/dag. Får se om de hjälp något men det tror jag för jag åt vitaminer förut och började då må bättre både psykikst och fysiskt.

Kapslarna innehåller:

Fiskolja	693 mg	*
Varav omega-3	450mg	*
Varav EPA	229 mg	*
Varav DHA	152 mg	*
Vitamin A	200 mcg	25%
Vitamin D	2,5 mcg	200%
Vitamin E	5 mg	42%
Vitamin B1	0,7 mg	64%
Vitamin B2	0,8 mg	57%
Vitamin B3	9 mg	56%
Vitamin B5	3 mg	50%
Vitamin B6	1 mg	71%
Vitamin B12	0,5 mcg	20%
Folsyra	100 mcg	50%
Vitamin C	30 mg	38%
Magnesium	45 mg	12%
Järn	7 mg	50%
Zink	7,5 mg	75%
Mangan	0,9 mg	45%
Jod	75 mcg	50%
Krom	12,5 mcg	31%
Selen	20 mcg	36%
* RDI ej fastställt.

Igår natt somnade jag nog vid 2-tiden, satt hela kvällen och prata med en ny kvinna som flyttat in här så i morse bestämde jag mig för at ha sov morgon så jag inte skulle vara så trött hela dagen. Brukar ju annars alltid gå upp klockan 09.00 och äta frukost med nybakat bröd som det bjuds på här, det är det som får mig att orka gå upp på morgonen för jag vill inte missa det goda brödet.

Gick till akademibokhandeln idag för att kolla om de hade boken pinocchioeffekten, de hade inte den inne men de skulle beställa den till mig så om ca 1 vecka ska jag gå tillbaks och hämta den. Fick tips om att den skulle vara rolig och intressant att läsa, såhär står det om boken:

Det bor en Pinocchio i oss alla, en marionett som reagerar på ett förutsägbart sätt, även om vi tror att vi är rationella och fritt tänkande varelser. Hundratals experiment inom olika områden visar att alla människor är lätta att manipulera, bara man drar i de rätta trådarna. De experiment som beskrivs i den här boken handlar om allt från kärlek, lömska lögner och avslöjande kroppsspråk till de senaste upptäckterna inom marknadsföring och ekonomi. En tankeväckande samling sanningar om oss själva och våra medmänniskor att både skratta åt och ibland förfäras över.

Författarna har vaskat fram en otrolig mängd fakta om mänskligt beteende ur undersökningar inom psykologi, religion, filosofi, antropologi, ekonomi och medicin. Våra vanligaste vanföreställningar, självbilder och uppfattningar blir avslöjade på ett både obarmhärtigt och roande sätt.

Kostar bara 41 :-

Håller just nu på att skriva brev jag ska skicka till olika privata hyresvärdar, och i månadsskiftet tänkte jag ringa och kolla om det finns några lediga lägenheter. Även fast tanken på att bo själv är ganska jobbig känner jag att jag måste ta ett kliv i rätt riktning nu och inte bara stå kvar på samma ställe och stampa. Jag vill att det ska hända något och att jag ska få chansen att börja bygga på mitt liv. Eftersom jag inte ens vet vart jag ska bo just nu är det så svårt att planera så jag vill kunna ha en fast punkt att börja med. Jag har fått förlängd sjukskrivning och förhoppningsvis mår jag så pass bra när den går ut att jag smått kan börja jobba.

Idag känner jag mig på bra humör och positivt humör, hoppas det håller i sig ett tag.

Har inte orkat laga ordentlig mat sen jag kom hit så jag har kört på Billys panpizza till varje måltid, kan säga att jag börjar tröttna. Tänkte gå och handla något nu, får se om jag kan vara lite uppfinningsrik den här gången.

I natt tog det lite tid att somna, men jag somnade i alla fall! Gick upp vid 9 och har varit jätte trött hela dagen, men det skulle vara typiskt om jag blev pigg i samband med att det är dax att sova.

Det gick bra hos psykologen, tyckte hon var helt okej och vi pratade om hur mitt liv varit med honom. Hon sa inte så mycket utan vi ska prata några gånger till tills hon ser helheten på problemet och sen ska vi diskutera vad jag behöver hjälp med. Kände att hon kanske inte riktigt förstod mig, men jag tror det blir bättre ju längre tid jag går där.

Fick tidigare idag reda på att han ringt till en släkting och låtsades vara från ett företag och undrade om min släkting visste vart jag var då "de inte får tag i mig". Han är inte dum han, han försökte ge sig på den svagaste länken men jag känner honom precis så bra som jag trodde, jag visste att exakt det här skulle hända. Jag väntade bara på att få höra det. Jag ska aldrig mer tveka på min intuition och lyssna på vad alla andra tror, jag känner honom bäst och vet hur han tänker efter alla år med honom och därför ska jag alltid följa det jag känner. Alla män är inte likadana och den som bäst kan avgöra hur stort hotet är, är kvinnan själv. Men det är inte många som tror på mig, de tror att jag är rädd för att han har skrämt upp mig, vissa har till och med sagt "jag tror nog han har fullt upp med sitt liv och har glömt dig nu", men han fungerar inte så. Jag vet hur han tänker för jag kännt honom i flera år, han följer ett mönster. Jag vet hur han ser på mig och hela situationen, för varje dag som går växer hatet och desperationen inom honom, tillslut kanske han vill få tag i mig till varje pris. Hur ska jag få alla att förstå det? Varför tar ingen mig på allvar? Som jag sagt innan; måste man bli dödad för att folk ska förstå? 

Det kan kännas lite förnedrande ibland, de låter mig inte vara rädd, men de vet inte hur det känns att vara jag.

Nu är jag här, sitter på sängen med datorn i knät. Det kändes faktiskt på ett sätt skönt att komma hit, har varit och handlat och fixat lite saker. Det är ganska tomt, tror 3 rum är lediga och har inte träffat på några nya så det verkar inte ha flyttat in någon medans jag varit borta. Nu hoppas jag bara jag kan sova i natt och vaknar utvilad imorgon. Det ska bli så spännande att äntligen få träffa psykologen, är nyfiken på vad hon kommer säga och vad vi kommer komma fram till.

Imorgon åker ja tillbaks till det skyddadde boendet, från början var det tänkt att jag bara skulle stanna några dagar men jag har bestämmt mig för att stanna där till runt 25 januari så jag hinner ordna lite och slipper åka fram och tillbaks hela tiden eftersom jag har lite olika möten inplanerade den kommande veckan och nästa. Jag hoppas verkligen att jag slipper sömnproblemen där och att jag inte börjar må alltför dåligt. Jag ska försöka tänka positivt och njuta av tiden jag är där för där kan jag gå ut fritt och det ska jag försöka ta vara på.

Igår kväll låg jag och tänkte för mycket och kunde inte sova, sov endast 3 timmar totalt. Tänker hela tiden på vad jag ska göra av mitt liv, men idag bestämmde jag mig för att jag ska strunta i alla jag känner stressar mig, jag behöver mer tid för mig själv. När jag är redo ska jag ta kontakt med arbetsförmedlingen/ försäkringskassan och försöka få arbetsträning; Arbetsträning är en vanlig form av arbetslivsinriktad rehabilitering. Det innebär att du arbetar utan krav på prestation, du gör det du kan och orkar medan någon annan har ansvaret för att arbetet blir utfört. Du kan arbetsträna på ditt vanliga arbete eller på något annat och träningen kan börja i liten omfattning och öka efter hand.

Jag vet fortfarande inte vart jag vill bo, alla Sveriges städer är kandidater än så länge. Om jag orkar någongång nästa vecka ska jag ringa runt till olika privata hyresvärdar och kolla om det finns lediga lägenheter på vissa ställen som jag blivit lite mer förtjust i än andra. Vet inte om det är bäst att flytta till egen lägenhet än eller fortsätta bo som jag gör ett tag till, men om jag får något erbjudande så ska jag fundera på det då, inte överanalysera allt innan jag ens vet något som jag gjort innan.

Jag vill lämna alla mina gamla vänner bakom mig, förutom en. Jag och hon har haft långa pratstunder om allt mellan himmel och jord och hon var den enda vännen jag kunde ha under tiden jag var med han. Vi träffades inte på fritiden, det hände bara några fåtal gånger, men vi gick en kurs ihop och umgicks flitigt med varandra i skolan. Jag berättade aldrig för henne att han slog mig, och när jag lämnade honom vågade jag inte berätta sanningen heller för jag skämmdes och tänkte att hon inte skulle förstå så jag sa aldrig den riktiga anledningen till varför jag flyttade och heller aldrig vart jag egentligen flyttade. Vi har smsat varandra under den här tiden då och då, men väldigt kort. Jag tycker väldigt mycket om henne och därför har jag aldrig brytit kontakten med henne.

På nyår bestämde vi att vi skulle börja logga in på msn oftare så vi kan prata med varandra som förut och idag när jag loggade in så var hon inne och vi började prata. Jag berättade sanningen för henne och hon förstod mig och min situation, hon är nog den enda som förstått mig på det här sättet även fast hon själv aldrig varit utsatt för något liknande. Det känns så skönt att ha det sagt och att hon kan börja ta en större plats i mitt liv nu när jag inte behöver ljuga. Hon är en sån snäll person och just nu är jag så himla glad över att veta att jag kan prata med henne när det är något. Bara vetskapen betyder allt.

Jag skulle verkligen vilja hitta nya vänner för man får ett helt annat perspektiv på livet enligt mig när man har andra att prata och diskutera med. Livet är inte det samma utan vänner. Jag längtar så mycket efter att ha någon som bryr sig om vad jag gjort idag, vad som händer i mitt liv och tvärtom. Jag vill inte ta upp kontakten med gammla vänner, utan jag vill hitta nya som jag börjar mitt nya liv med och som har samma intressen som mig men jag vet inte riktigt hur jag ska hitta några? Jag önskar att jag i alla fall skulle ha några internet vänner som man kan chatta med när man är ledsen eller bara har lust att prata med någon. Jag vet att det finns jätte många människor som är ensamma och känner som jag, men vart finns dom??

I natt somnade jag vid 3 tiden och vaknade 15.00 på eftermiddagen, mina sömnproblem har verkligen försvunnit sen jag åkte från det skyddade boendet. Blir jobbigt att behöva åka dit igen på söndag, bokade biljett idag. Får se hur länge jag stannar, allt beror på vad psykologen säger och hur mycket jag kommer ha att göra där. Undra om det flyttat in några nya personer sen sist?

Jag var ju bortrest mellan 1-4 januari, det var helt underbart. Som vanligt kommer ångesten när jag kommer hem och i går natt kunde jag inte sova, jag låg och vände och vred mig och fick "flashbacks" från jobbiga händelser och låg även och tänkte på mitt liv. Jag vill att det ska gå frammåt men det jag vill passar inte ihop med den förmåga jag har just nu. Många undrar varför jag har så bråttom, varför jag inte bara tar allt som det kommer just nu och låter mig själv läkas. Jag har suttit och funderat på varför och kom fram till att det hela handlar om myndighetera, som vanligt. Så fort jag haft kontakt med dom är jag jätte uppstressad och mår ännu sämre för i deras finns det inget som heter "vila", utan allt ska ske snabbt och dom tar ingen som helst hänsyn till mig.

Fick ett mail idag av en kontaktperson jag har där det stod att jag ska börja leta efter andrahandslägenheter på blocket eller liknande. Jag undrar hur hon tänker? I en andrahandslägenheter får man inte bara byta till en säkerhetsdörr och sätta in galler innanför dörren vilket jag måste ha för att kunna känna mig trygg i min bostad, och det vet hon mycket väl. Det där är en kostnad som läggs på förstahandsägarens hyra i flera år och jag skulle aldrig vilja berätta för den personen om min situation för då skulle jag känna mig riktigt utsatt. Det här är inte första gången jag känner att just hon inte tar mig på allvar.

Är fortfarande lika dålig på att skriva här trots att jag sagt att det ska blir bättre. Anledningen är att jag mår väldigt dåligt och inte orkar med mycket. Idag fick jag en fråga om hur jag mår på en skala från 1-10 där tio är toppen, jag kom på att jag är en 2:a. En 1:a för mig är när man har självmordstankar och det har jag inte, jag är snarare rädd för att dö. Jag känner att jag inte hunnit med något i livet, jag har bara haft ett liv fullt med smärta än så länge och jag vill inte dö så här. Jag vill dö lycklig, jag vill ha hunnit med saker... men det skulle vara typiskt mig att dö nu.

Allt det här är något jag ständigt tänker på. Jag är så rädd. Jag är rädd för att dö i sömnen, att någon ska döda mig, att jag ska råka ut för en olycka och så mycket mer. Det har inte tagit över, men det finns ständigt närvarande. Jag undrar om det är vanligt att ha de här tankarna? Förut kändes det som att jag levde jag med döden. För varje gång jag träffade honom visste jag inte om det skulle vara min sista dag i livet, han kanske skulle bli så arg just den dagen att han råkade döda mig. Ändå fortsatte jag, jag vågade inte lämna honom och nu i efterhand kan jag tycka att det hela är helt sjukt. Hur orkade jag leva så? Hur orkade jag hantera det?

Det kanske är de känslor jag borde känt då som kommer nu i efterhand? Den där stora rädslan jag var tvungen att dölja för mig själv för att klara av att vara med honom? Det är över nu men jag känner mig ändå så mitt i det, det gör så ont att jag varit med om allt det där. Det känns som någon klöst mig till små bitar inombords.