tystlidande

Provet igår gick jätte bra! Kunde hantera stressen bra så det inte slog över och jag satte mig i klassrummet så jag hade alla bakom ryggen och ingen precis brevid mig och blev på så sätt inte störd av ljud och rörelser. Jag kunde behålla koncentrationen hela tiden eftersom det kändes som jag satt själv och bara hörde mina egna tankar, svarade till och med på 2 extrafrågor som man får högre betyg för. På förra provet fick jag två poäng ifrån betyget C, får se vad det blir den här gången. 2/3 av kursen är avklarad och jag längtar tills kursen är slut (21 december för att vara exakt) så jag verkligen vet att jag har betyget och på så sätt är helt klar med gymnasiebetygen, jag tar alltså "studenten"! (Fast flera år senare haha). Det ska absolut firas på något sätt. Som jag kämpat för alla de där betygen alltså, bokstavligen med blod, svett och tårar.

 

Imorgon ska jag hjälpa min handledare, hon jag var ute med i fredags, att flytta efter jobbet (hädan efter kan vi kalla henne M, det blir lite lättare). På fredag får jag besök som jag måste planera lite inför, hinna handla mat och städa (tvättar i alla fall nu) så kan bli lite körigt men så kan det vara ibland.

 

 

 

Har provet imorgon 18.00, innan det har jag tid hos psykologen. Har pluggat några timmar idag men sen tog det stopp. Ska försöka plugga lite till imorgon men sen inte försöka stressa upp mig så mycket över hur det går så det blir som förra gången. Jag ska köpa en ordentlig penna och sudd innan jag går till skolan, sist hade jag ett minisudd på en stiftpenna så jag inte kunde sudda ordentligt och blev orolig över att stiftet skulle ta slut och det gjorde knappt det hela bättre. Dubbel stress.

 

Var och handlade för att få en promenad och fylla på kylskåpet lite. Regnade ute men jag tvingade mig ut, man mår bättre om man får lite frisk luft. Längtar efter snön, trodde det skulle bli snö i morse men det regnade istället så det har alltså regnat hela dagen.

 

Har mått upp och ner idag, men jag blev väldigt lättad över att jag fick hem beslutet från skatteverket och de har godtagit mina uppgifter! Vilken otrolig lättnad, jag hoppas det hela är över nu. Har tänkt mycket på det sedan jag fick hem brevet och oroat mig, det hade kunnat förstöra hela mitt liv.

 

 

 

Känner att jag just nu har den där inställningen "jag orkar inte bry mig om något", mår inte speciellt bra och såhär brukar det bli innan jag går in i en dipp. Orkar inte plugga, jag försöker verkligen men det är tungt, pluggar långt ifrån så mycket som jag skulle behöva och just nu tänker jag på att jag bara måste försöka klara provet, men är även beredd på att få göra om det. Känns tungt att det till och med gått så långt att jag "accepterar" ett misslyckande.

 

Gick en promenad med min vän J igår, ca 5-6 km, var jätte skönt. Sedan satte vi oss vid några bord i närheten av min bostad och pratade. Var inte alls på humör först när vi träffades men det blev bättre efteråt.

 

Hittade ett mail med ett dokument som jag glömt på min mail där en speciell enhet inom socialen gjort en riskbedömning på hans våld, hur stor chansen är att våld fortsätter efter uppbrottet från honom. Det är olika delar och varje gång kommer kvinnan som gjorde detta fram till samma slutsats:

 

"***** har i nära relation under lång tid utsatts för mycket allvarligt våld. En riskbedömning har gjorts som visat på hög risk för upprepat våld efter separation"

 

"Även utifrån denna riskbedömningsmodell bedöms risken för upprepat våld som mycket hög. Det bedöms också somän mer oroande att våldet den senaste tiden trappats upp och blivit grövre"

 

"Vi har gått igenom Hans Ekbrands riskbedömningsmanual, senast idag 2010-08-05. Frågorna rör om mannen utsatt kvinnan för olika former av våld det senaste halvåret innan separationen. Vid 4 eller fler ja av 7 så bedöms risken för upprepat fysiskt våld som stor efter separationen.***** svarar ja på 6 av 7 påståenden, varav hon svarat nej på frågan om han skadat barnen då de inte har några barn"

"Jag bedömer att det vore mycket olyckligt både för hennes säkerhet, men också för hennes rehabiliteringsprocess om hennes vistelseadress riskerade att röjas för den man som hotat och utsatt henne för våld"

 

Trots detta blir jag ifrågasatt, dock så kommer dessa papper skrivas ut och tas med nästa gång det skulle bli tillfälle. Tycket det är sjukt att man i dagens samhälle ska ha papper på PRECIS ALLT, annars räknas det inte.

 

 

 

Hade en jätte trevlig kväll igår, kom hem vid 01.40 och somnade vid 03, blev väckt av en av minna katter vid 09 så jag är ganska trött. Vi gick först till en pizzeria och åt och sedan gick vi vidare till en typ bar där det fanns två delar, en riktig partydel och en lugnare där vi satt och pratade. Det var inte så hög musik på det stället men man fick ändå höja rösten lite så jag vaknade en aning hes och har lite ont i halsen.

 

Vi pratade jätte mycket om allt möjligt hela kvällen och det kändes så skönt för mig men även henne också tror jag. Vi kan säga allt till varandra och det är inte många jag känner så med. Igår kom jag fram till att jag måste börja öka mitt kontaktnät och försöka lita på människor genom att testa mig fram, jag blir väldigt ensam när jag inte vill berätta om min situation för någon, inte ens för dom jag egentligen känner förtroende för. Jag måste bara mentalt förbereda mig innan jag tar det stora klivet och gör det för jag blir väldigt osäker. Känner mig hotad på något sätt. Det finns redan två som jag bestämt mig för att säga det till, men det finns några fler på jobbet som jag umgås mycket med där som jag skulle vilja säga det till. Det blir så svårt att komma när någon när man måste ljuga och jag känner mig så ensam. Jag måste förändra en del saker i livet nu, jag har nått den gränsen där jag inte står ut längre. Jag orkar inte spela, ljuga, behålla en falsk fasad och inte får vara mig själv.

 

Jag ska träffa J och ta en promenad vid 15, tills dess är det plugg på schemat.

 

Köpte med mig "take away" hem efter jobbet så jag har mat till lunchlåda imorgon, använde en kupong där man får två rätter till ett pris så då hade jag mat till middagen idag också, man får dock så stora portioner att det räcker till 4 måltider, jätte bra. Handlade god frukost till imorgon innan jag gick förbi restaurangen, även lite mat till helgen.

 

Kvällen har gått alldeles för fort, är jätte trött och egentligen borde jag gå och lägga mig nu eftersom jag sovit dåligt två nätter och blir jag övertrött blir det en tredje natt med dålig sömn.

 

Var hos psykologen igår, vi pratade om att jag ett tag framöver kommer må sämre eftersom jag har börjat kunna stressa ner och i och med de kommer känslorna som jag annars döljer med stressen och min konstant spända kropp. Jag märker ganska stor skillnad, både igår och förra tisdag kände jag att jag var närmare mina känslor och även i allmänhet har jag kunnat visa fler känslor som är jobbiga att kännas vid/erkänna annars. Jag har närmare till gråt vilket jag tycker är jätte jobbigt, var några sekunder från att börja storgråta hos psykologen och det var inte pga något speciellt vi pratade om egentligen, men "gamla" känslor vill nog fram.

 

Tycker det är så påfresdande att inte må bra, världen blir grå och jobbig och lusten att gå till jobbet är 0, samtidigt som man vet att man måste gå och spendera 9 timmar där. Jag lider mig igenom timmarna. Något positivt i det hela är väl att man får lön imorgon och jag får flera tusen mer än jag hade väntat mig (vet inte hur jag kunde räkna så fel) och det känns jätte skönt. Trodde inte jag skulle kunna lägga undan något den här månaden utan snarare behöva ta från sparpengarna och blev lite orolig.

 

På fredag ska jag fika med hon som var min handledare på jobbet när jag började, ser verkligen fram emot det, var ett tag sen vi hade tid att prata efter allt som hänt i hennes liv.

 

Har lyckats plugga en hel del idag vilket känns jätte skönt och minskar stressen som hela tiden känns överhängande. Jag satte alarm på telefonen och pluggade mellan 45 min - 1,5 timme och tog pauser emellan, det blev på något sätt enklare att plugga eftersom jag tänkte "är jag effektiv nu så kan jag verkligen koppla av i pausen". Provet är nästa tisdag så hela helgen + måndagen är det bara plugg, plugg, plugg.

 

Har fått någon "hang-up" på te, även fast jag inte ens tycker om det (fast jag tycker om att lukta på det), hur det nu går ihop? Ska gå förbi någon bra teaffär någon dag och köpa blandningar som kan tänkas passar mina smaklökar. Ska försöka lära mig dricka te helt enkelt, dricka det så mycket att jag tillslut vänjer mig till att tycka om det, precis som jag gjorde med keso. Te är ett bättre alternativ än t.ex. varm choklad en kall morgon, innehåller antioxidanter och vissa sorter ska även vara väldigt bra för hälsan på flera olika sätt.

 

Försöker hitta substitut för att kunna ha en hälsosammare livsstil, det är viktigt att ta hand om sin kropp och allt man stoppar i sig har effekter på hälsa, välmående, kropp osv. Har börjat byta ut chips mot popcorn som är nyttigare i jämförelse och försöker verkligen dra ner på socker. Att äta enbart vegetariskt som jag har gjort i 2 veckor nu är absolut inga problem.

 

Har gått ner 6 kg sedan förra hösten, men där har det stått still ett tag så nu hoppas jag på att gå ner de sista 4 kilona innan jul så är jag tillbaka i den formen jag trivs i.

 

 

 

 

 

 

En ny vecka, ledig idag och imorgon. Plugg står på schemat och imorgon ska jag till arbetsförmedlingen och psykologen också. Igår hade jag en dålig dag med ångest, tanken på att plugga och jobba fick mig att må ännu sämre och jag sa högt till mig själv "vad skönt om jag fick bli sjukskriven igen, slippa all press och stress". Hela samhället är uppbyggt av att man ska överprestera precis hela tiden, som om att vi vore robotar. En dålig dag på jobbet? Det kan du fetglömma, vill du behålla jobbet måste du vara glad, tacksam för att chefen ger dig lika mycket uppgifter på en dag som en människa normalt skulle klara om han/hon fick 2 veckor på sig. Man är en handelsvara, och du kan bli utbytt på nolltid för det finns alltid dom som kan ta över dina uppgifter, man är inte unik eller speciell i arbetsgivarens ögon även fast man gärna vill tro det. Nej fy fan vad jag är trött på det där, hur hela arbetssamhället är uppbyggt och att man hela tiden ska försöka passa in i det. TROTS att det är omänskligt och människor bara mår sämre och sämre av hur vi lever/förväntas leva. Psykisk ohälsa på arbetsplatsen hör väl till vanligheten och det är nog många som mår dåligt på söndagen för att de ska till jobbet dagen efter, får en släng ångest kanske.

 

En nytt program om stalkers börjar förresten 7 november på tv3, får ej missas!

 

 

Jag och J har haft en jätte trevlig dag, vi har pratat som bara den och klurat på både den ena och det andra. Vi träffades först 14.15 och gick till vårt vanliga fika och åt varsin sallad, därefter gick vi förbi mataffären för att köpa med oss massa gott innan vi tog bussen hem till mig. Jag vissade J massa bilder från tiden då jag var ihop med mannen som misshandlade mig, även bilder på familjen och gamla vänner. Även 5 bilder jag tagit efter att jag blivit misshandlad vid två olika tillfällen låg i samma hög så jag visade dom också. Jag tror inte jag fattar hur illa berörda människor blir av att se de bilderna, även fast de är lååångt ifrån extrema. J sa att man fick en annan bild av hela situationen när man ser bilder, det blir mer verkligt vad jag varit med om och man kan förstå mer på något sätt. Det förstår jag.

 

När J hade åkt hem kollade jag på bilderna igen, "vad är det som är obehagligt egentligen?". Jag försökte tänka mig in i att jag vara någon annan som ser dessa bilder på mig, som om att det där hade hänt min bästa vän eller något. Då såg jag det lite klarare, kunde förstå känslan som kan uppstå lite bättre. Speciellt på bilden där man ser hela ansiktet; bulan i pannan, uppsvullnaden vid ena ögat och läppen, hela ansiktet ser så olyckligt ut, man ser smärtan, mer än bara smärtan efter skadorna. Undra vad min familj skulle säga om dom såg bilderna?

 

Har ätit popcorn och kollar på x-factor. Har ont i fötterna och känner mig som spaghetti i kroppen. Trött. Ska lägga mig i sängen snart och läsa "snabba cash", men sova är det inte dax för än, om jag nu inte nu skulle råka slockna nånstans mellan sidorna. Imorgon ska jag träffa J, vi vet inte vad vi har lust för att göra än men det lutar åt att vi ska äta någonstans och sedan gå hem till mig.

 

Har jobbat både igår och idag och har haft svårt att sova båda nätterna, jätte jobbigt. Jag tror att det kan bero på samtalet hos psykologen i tisdags, fick mycket att tänka på. Jag har på senaste tiden känt att de måste ske förändringar, att jag måste börja låta mig själv känna känslor som ger mig ångest och som gör mig stressad och spänd hela tiden så jag slipper leta efter "kickar" som distraherar hjärnan och håller tillbaka känslorna som jag är så rädd för att känna. Jag skrattar mycket, inte för att jag alltid tycker saker är roligt utan som ett slags skydd tror jag, ett skydd för att kunna dölja massa annat. Detta gör att människor inte alltid tar mig på allvar (i de stunder jag skulle vilja att de gör det) och inte förstår mig eftersom jag kan säga en sak men kroppspråket visar något helt annat, och kroppspråket betyder mycket i kommunikationen mellan människor. Jag försöker förändra många gamla mönster för att kunna börja släppa fram känslor och inte känna skam eller vara rädd för något.

 

Jag måste tänka och överväga i många situationer och det tar verkligen mycket energi, att förändra sig tar tid och det är bara att stå ut även fast det kliar i fringrarna att göra som man alltid gjort. Ångesten ökar tillfälligt och man måste hantera den, samtidigt som man ska jobba, plugga, vara social med vänner och försöka hinna med dom. I slutändan är det värt det men ibland känns allt överväldigande, kan jag inte bara få göra en sak i taget?

 

Jag försöker hitta mig själv bakom alla masker, bakom alla försök att vara någon annan. Mitt förhållningssätt till vissa saker är verkligen inte bra och jag känner det mer och mer, jag själv blir lidande och ingen tackar ju mig för det. Jag ska verkligen kämpa på, idag var det svårt att hålla tillbaka och inte säga och göra sånt som man brukar, men jag vet att i slutändan kommer jag bli en mer lugn och harmonisk person och slippa den ständigt spända kroppen och stressen som hela tiden rusar genom kroppen.

 

 

Har nu fått tag i domarna och ett (den viktigaste) av de två pågående målen. Han väntar på rättegång men ingen kunde svara på vilken tänkbar påföljd det kunde bli, men vad jag läst mig till kan det bli böter - max 4 års fängelse beroende hur grovt tingsrätten anser att brottet är. Jag hoppas på fängelse, det skulle betyda frihet för mig. Det datumet som en händelse ägde rum var jag i den staden och hälsade på familjen, den staden jag bott hela mitt liv innan jag flyttade hit. Känns obehagligt att veta vart han var och jag vet att jag var i närheten, inte alls långt ifrån. Jag tror att han har ett levnadsmönster som jag gissade på, rör sig precis där jag tror som han alltid gjort, men verkar mer aggressiv och okontrollerad än tidigare, och redan då var det "lite för mycket". Det gör mig rädd, det får mig att bli ännu mer övertygad om att våra vägar på något sätt absolut inte får mötas, han ska aldrig få tag i mig eller se mig, för skulle vi träffas ute tror jag att jag skulle få kämpa för mitt liv.

 

 

Ringde kriminalvården, de var inte tillmötesgående som vanligt och sa att jag måste ringa häktet det hela gäller för att få ut transportbeslut på en intagen. Svårt när jag inte vet om han ens sitter i häkte/fängelse. Letade runt på internet hur jag skulle gå tillväga för att få ut någon information och kom då på att jag förut ringt till tingrätten i närheten av där jag tror han befinner sig och kunnat få ut domar, där framgår det ju om han sitter i fängelse. Dock är inte detta 100%-igt då tingsrätterna inte sammarbetar och man måste ringa till varje tingsrätt (kan ibland vara i andra städer) för att få ut en "dags färsk" dom. Jag ringde i alla fall tingsrätten och fick reda på att han har ett pågående mål, gällande olaga hot och en annan mindre företeelse. Jackpot. Verkade som att det fanns nån/några ärenden som var avslutade som tillkommit efter att jag senast pratade med dom men hon jag pratade med visste inte så mycket utan jag kopplades till en annan som inte svarade så jag pratade in på telefonsvararen. Får hoppas hon ringer upp idag.

 

Han är väldigt aktiv, känns som han spårat ur ännu mer efter att jag lämnat honom. Tycker en gnutta synd om honom, han kan inte må bra. Samtdigt skiter jag fullständigt i honom. Han fortsätter leva det där livet som han levt länge nu, när jag träffade honom trodde jag han inte ville något annat än förändras, att han ville ha ett vanligt jobb och leva ett lungt liv som vilken svensk som helst. Han var väldigt övertygande när han pratade om det, man såg liksom tårarna i ögonen men det var bara spel för galleriet. Jag tror, eller kan nästan säga att jag vet, att han aldrig kommer komma ur kriminaliteten, han är för förstörd.

 

Har kommit på ett bättre sätt för att få reda på om han sitter i fängelse än innan, letade runt på internet och läste att man kan ringa kriminalvården och begära transportbeslut på en intagen (och därmed ju få reda på vart personen befinner sig), det är inte sekretess på de uppgifterna men däremot får de inte svara på om man bara ringer och frågar om eller vart en person sitter. Så snart kan jag få det ur världen, sitter han eller sitter han inte? Jag håller tummar och tår för att han sitter inne, mitt liv skulle bli mycket enklare. Skulle det visa sig att han sitter i fängelse kommer jag ringa runt till möjliga domstolar för att begära ut domen.

 

Jag kollar på www.ratsit.se (utdrag ur folkbokföringen) någon gång ibland bara för att kunna ha lite koll, han står dock kvar på samma adress som han alltid gjort men jag vet att det inte behöver betyda att han bor där. Han lever ett sånt liv där man gör allt för att röja efter sig, skriver sig mer än gärna på adresser man inte befinner sig på.

 

 

Ska träffa min kära vän J 15.00, har sett fram emot det hela veckan. Det finns en del personer på jobbet som jag verkligen trivs med, men att prata med J är en helt annan sak, vi möter verkligen varandra på samma plan och jag känner att jag till 100% kan vara mig själv, J tar fram de bästa sidorna hos mig. På jobbet kan jag ofta känna att jag går in i en roll och jag tycker inte om det, men jag gör nog det för att psykiskt orka med vissa saker. På måndag ska jag till arbetsförmedlingen och skriva in mig som arbetssökande, vill antingen helt byta jobb eller skaffa ett till eftersom det är väldigt osäkert efter januari hur mycket jag kommer kunna jobba på nuvarande arbetsplatsen (pga lågsäsong) och eftersom jag är timanställd så litar jag inte alls på att få jobba tillräckligt för att klara mig ekonomiskt. Det är även pga vissa förhållanden på arbetsplatsen som försämrats som jag funderar på att byta jobb helt.

 

Sitter här med blött hår och måste börja göra mig i ordning för att åka. Älskar att vara ute nu när det börjar bli kallare och jag längtar hela tiden efter snön!

 

 

Sitter i soffan i min morgonrock och fryser, kollar på tv och tänker. Känner tryck mot bröstet, vill pausa livet så jag hinner med, hinner med det som är viktigt. Jag vill tänka och fundera medans tiden står still, och sen kan man trycka på play igen när jag vet, vet svaren. Det är svårt när man har ett visst sätt att förhålla sig till saker men inser att man måste ändra på det, att man måste börja tänka på sig själv, på sin vilja, och att man inte kan ta ansvar för andras känslor längre, inte när det inkräktar på en själv. Det är inte mitt ansvar att alla andra ska må bra när jag mår dåligt, jag kan inte göra saker helt mot min vilja för att slippa känna att jag sårar någon. Det är svårt... svårt att acceptera att man ibland måste såra någon när man lyssnar på sitt egna hjärta.

 

 

 

Fan vad jag inte ville gå till jobbet idag, på riktigt alltså. Men det är bara att bita ihop och vara glad över att man har ett jobb. Hade mardrömmar i natt så jag var jätte trött i morse, sov inte alls bra och tröttheten fortsatte även på jobbet, blev pigg till lunch typ.

 

Igår var jag hos psykologen och efter det mötte jag upp några från jobbet för att gå på en raw-food föreläsning. Intressant men ganska komplicerat, tycker inte det smakade speciellt gott (var super nyttigt just det vi åt och det är ju aldrig lika gott som det feta och onyttiga) och jag känner att jag inte har den tiden för att testa denna "livsstil" eftersom man måste lägga en hel del tid på det, men det var kul att prova. Nått jag ska tänka på är dock att inte drick massa vatten till maten utan ett tag innan istället och tugga maten ordentligt. Just nu nöjer jag mig annars med att undvika konstiga tillsatser.

 

 

 

Så skönt med ledighet, vaknade klockan sju och åt frukost och kollade på tv till 8, la mig i sängen igen och somnade sedan om till 12 då väckarklockan ringde för jag hade tvättid. Ska snart till apoteket och köpa vitaminer, tror jag går förbi mataffären också när jag ändå är i krokarna. Ikväll ska jag försöka plugga, har prov 30 oktober så det är dags att sätta igång på riktigt nu så det inte blir så stressigt i slutet.

 

Idag såg jag något som verkligen gjorde mig ledsen, bilden sitter fortfarande på näthinnan och spelas upp om och om ogen det gör ont i mitt hjärta. Jag och de som varit på besök här åkte till ett naturreservat efter frukosten, vi njöt av naturen och gick en jätte fin runda, har varit där tidigare med min vän J så jag visste att vi skulle gå förbi hagarna. När vi gått bakom krönet ser jag att det står en öppen lastbil där med en person som väntar på något, tycker det var så konstigt att se en lastbil just där, det passade liksom inte in. Kollar längre bort och ser en person och en hund som vallar fåren som finns i hagen, kopplar först inte det hela utan tycker det ser väldigt gulligt ut med alla får som springer runt... men så slår det mig plötsligt! Jag lägger ihop alla synintryck och förstår att fåren är på väg mot lastbilen för att slaktas! Fåren som betat där hela sommaren och som springer runt och ser jätte glada ut vet inte att de är på väg mot döden, mot stressen i djurtransporten och den hemska behandlingen för att kunna bli mat. Jag får rysningar, vill bara springa där ifrån samtidigt som jag vill stoppa det hela, skrika "vad fan gör ni", men det går ju inte. Lite längre fram såg jag en till lastbil med den gul-röda skylten "djurtransport", ville bara kräkas rakt ut. Jag har tänkt på de stackars fåren hela dagen, är de döda nu? Eller lever de fortfarande och undrar vad som pågår, varför de plötsligt är någonstans där man känner lukten av döden? Varför det plötsigt är så trångt när de fått vara så fria?

 

Jag blev så illa till mods att jag där och då bestämde mig för att sluta äta kött. Hur kan jag påstå att jag bryr mig om djuren när jag äter kött från djur som transporteras till de hemska slathusen och blir behandlade på det sätt som kommit fram att de gör? Jag läste även på text-tv när jag kom hem att 160.000 kycklingar dör varje år i transporten till slakt, de blir vidrigt behandlade på vägen dit (stoppas t.ex. levande in i lådor som packas i containrar). Det är fan inte okej och jag tänker inte vara en del av det. Jag kommer endast äta kött nån/några gånger per år och från och med idag börja äta vegetariskt, gör sedan innan en del vegetariska rätter då jag inte är över förtjust i kött så jag är ganska van att laga rätter utan kött. Kommer aldrig glömma det jag såg och även fast jag mår dåligt av att tänka på det så var det de bästa som kunde hända att jag gick där, just då. Det fick mig att ta ett beslut som jag borde tagit för länge sen.

 

 

 

Tycker det är så tungt att jobba nu, vet inte vad det är men det är något som tar emot. Har en del "cirkus" i privatlivet så det är väl det, känner att jag behöver vara hemma och ta hand om mig själv men det är så mycket man ska hinna med när man inte sitter och pluggar eller känner sig helt sliten efter en hård arbetsdag. Det är många motstridigheter inom mig just nu, det är det som är lite "cirkus", vet liksom inte vad jag vill eller tycker ibland. Jag har inget klart att gå efter, känner mig förvirrad, varenda situation får mig att känna två motsatta känslor. Det händer väl något med mig, jag utvecklas, förändras, jag håller på att lära mig på nytt att förhålla mig till livet och det är inte lätt.

 

Funderar mycket på att inte åka "hem" på jul och nyår, känner att jag vill vara själv, men min familj blir självklart jätte besvikna. Jag känner mig också besviken, eller sviken... det är en lång historia men det är svårt när man känner starkt att man vill en sak men vet att andra blir sårade på vägen. Vad är rätt i det läget? Jag vet inte, för jag är inte säker på hur starkt jag känner det. Är det tillräckligt starkt? Pga den situationen jag är i är det viktigt att planera inför en resa så det är därför jag planerar jul redan nu, det är inte bara att åka.

 

 Imorgon får jag besök till söndag och jag är ledig måndag och tisdag. Skönt! Måste verkligen plugga de dagarna. Håller på att tvätta nu och ska städa om ett tag, ska nog lägga mig i sängen och läsa "snabba cash" en stund först. Har läst ut "mamma försökte", tycker inte riktigt om hur den var upplagd, men jag vet inte om det beror på att jag inte läst Jens Lapidus andra böcker i den serien, men det återstår att se om jag förstår mer när jag läst ut "snabba cash".

 

Trevlig helg.

 

Ni måste bara kolla på det här klippet! Satt och grät när jag såg det, blir ledsen för alla djur som har det dåligt. Klippet handlar om en hund som blir hittad bland sopor och som är totalt blind, har fullt med loppor och är jätte rädd när hon hittas, men några underbara människor hjälper den här hunden att få tillbaka synen på ena ögat, blir fri från loppor och adopteras sedan bort. I klippet ser man hur lycklig hunden är, och jämför man med när hon hittades kan man inte tro att det är samma hund!

 

Jag har sagt till alla jag känner att istället för att köpa julklappar till mig vill jag att de istället skänker pengar till några specifika ställen där de tar hand om hundar och katter som haft det jobbigt, blivit övergivna, misshandlade, levt i missär osv. När vi människor redan har så mycket saker, varför ska vi ha mer? Jag behöver inget som är mer värt än det djuren behöver. En av mina katter tog jag faktiskt från en person som hade misshandlat henne i 1 år, när jag tog henne var hon så smal att man såg alla ben på kroppen tydligt, man kunde klappa henne lätt och ändå känna revbenen. Det lilla jag vet är att hon blivit sparkad i ansiktet, fått kattungar som blev levande bregravda, svansen har en skada precis vid toppen så något har ju hänt och hon var i början livrädd för människor. Nu har jag haft henne i 10 år och det är världens underbaraste katt. Personen som hade henne tänkte döda henne men när jag fick reda på det hela så tog jag henne på direkten utan att tveka en enda sekund, hela mitt hjärta gjorde ont och jag ville verkligen ge henne chansen till ett bra liv, ett liv hon förtjänar. Det är något av det bästa jag någonsin gjort. Den kärleken och lyckan den katten ger mig är ovärdelig. Skulle någon gång vilja ta hand om en hund från ett hundstall, någon gång i framtiden när jag bor större och kan dela ansvaret med en partner.

 

Kolla in hundstallets hemsida: http://hundstallet.se/

 

 

 

Skrev till Justitiekanslern för ett tag sen om ni kommer ihåg? Angående hur posten hanteras eftersom jag fått andras (!) post med känsliga uppgifter och andra har säkert fått min eftersom vissa av mina brev aldrig kommit fram vilket är väldigt allvarligt när man just har speciell posthantering för att det ska vara säkert. Det har gått ett tag och jag har inte fått svar så jag har täkt "äh de skiter väl i mig", men idag fick jag faktiskt svar! Blev hur glad som helst över att de tog de här på allvar och till och med valde att gå vidare med ärendet, så här stod det;

 

Har ni fattat att det redan är oktober? Jag har inte det, förutom när jag ser de gula löven på träden och känner det kallare klimatet när jag går utanför porten.