tystlidande

Jag har kommit in i en period som gör att jag kan tänka väldigt intensivt på det som varit. Jag förlorade hela mitt liv i samband med att jag lämnade han, och jag sörjer en del saker som jag fortfarande inte riktigt kommit över att jag aldrig kommer få tillbaks. Det som är svårast att acceptera är att det är en person som tagit allt ifrån mig, jag har inte valt det själv. Mitt liv kommer aldrig bli det samma igen, någonsin, men jag har kämpat för att bygga upp ett nytt liv och acceptera min situation. Jag har fått oerhört mycket hjälp från min psykolog och det är pga henne jag är där jag är idag, jag vet helt ärligt inte hur jag skulle klarat mig utan henne. Jag håller på att förändras och utvecklas till en annan person än jag var då och det får mig att må så mycket bättre inombords, jag känner inte lika mycket ilska, är säkrare och tycker om och respekterar mig själv bättre. Jag låter inte någon trycka ner mig längre och det är okej att säga nej, man ska inte göra saker bara för att vara andra till lags. Det är fortfarande en bit kvar tills alla bitar är på plats, men jag kommer att komma dit...

All energi som jag hade har plötsligt försvunnit, från att ha gått långa promenader 3-4 gånger/vecka orkar jag ingenting längre, knappt ens gå till mataffären. Men det är väl alla tankar som far runt i huvudet som snor energin. Skulle behöva göra något på dagarna men det är bara att vänta på att arbetsrehabiliteringen börjar, känns som det är en evighet kvar men jag försöker tänka på att jag ska uppskatta den sista tiden av ledighet.

Var hos psykologen igår, för sista gången på den mottagningen, nästa gång ses vi på det nya stället där jag ska gå i fortsättningen. Jag undrar om det kommer bli någon skillnad på vad vi pratar om? Igår pratade vi nästan under hela samtalet om han, innan har jag bara tagit upp honom ett fåtal gånger och vi har pratat om helt andra saker än själva misshandeln. Hur förhållandet var har kommit upp en del men annars har jag inte riktigt velat prata om det.

Vi pratade såklart om breven jag läste den här gången, tänkte att det inte var en så bra idé att jag läst dem och "väckt" massa känslor inom mig som kan få mig att må riktigt dåligt nu när jag börjar må så bra, men hon sa att det är bra att jag går igenom det igen fast med andra ögon och bearbetar det för att kunna lägga det bakom mig sen. Hon frågade om det fanns någon speciell anledning till att jag ville läsa dom nu, och jag tror det beror på att jag är mitt emellan den jag var och den jag kommer att bli och mitt liv har förändrats så drastiskt på bara 1 år och det kan vara lite svårt att hänga med , det är ibland faktiskt svårt att acceptera hur livet kommer bli när jag hade tänkt mig något helt annat när jag var i relationen och var inställd på det. Allt var så mycket annorlundare då och jag kan känna en enorm saknad ibland, jag skulle vilja ha det bästa från förr och nu samtidigt. Jag trodde att psykologen skulle vara skeptisk till att jag ser så fint på den bra delen i förhållandet men det var snarare tvärtom. Jag är alltid lite orolig för att folk ska tolka det som att jag vill gå tillbaka bara för att jag kan se den sidan också och försöka "tillrättavisa" mig och börja predika om hur hemsk människa han var som kunde göra det han gjorde mot mig m.m (det är det värsta jag vet när andra gör, och så måste man börja förklara och försvara sig), men det de måste förstå är att det finns två sidor av misshandelsförhållanden och det är sunt att låta sig sörja, sakna och minnas det man förlorade. Att man kan känna de känslorna betyder inte att man vill gå tillbaks på något sätt, jag skulle aldrig vilja tillbaka igen men jag vill ändå minnas, allt det där har ändå trots allt gjort mig till den jag är idag.

Jag kommer aldrig förlåta det han gjort mot mig, jag kommer heller aldrig glömma och det bra i förhållandet kommer aldrig någonsin väga upp till det dåliga. Man behövder inte stå ut med allt man gör i ett misshandelsförhållande och förlora så mycket av sig själv för att få kärlek, att bara ha en bra och 29 dåliga är inte värt det, man är värd så mycket mer än bara det.

Läste precis en del brev från förr, det började med att jag städade/rensade lite tidigare idag och skulle lägga några block på samma ställe där jag har andra grejer undanstoppade, och där finns bland annat lådan med breven i. Jag öppnade lådan för att kolla vad som exakt fanns där i och bestämde mig sedan för att läsa ett brev, det som låg längst ned bara för att påminnas... men vet inte riktigt vad det vad jag ville påminnas om riktigt, det bra? Det dåliga? Både och?

Det där första brevet väckte såklart jätte många minnen, det kändes nästan som jag var just där jag var när jag läste brevet första gången, jag kommer till och med ihåg varenda känsla jag kände då och orden kändes så bekanta, som om jag hade läst det igår. Jag valde brevet längst ner eftersom jag trodde det var det första brevet, men kommer nu ihåg att jag hade blandat de längst ned lite för de kuvären var större än de andra så det var lättast att ha de längst ned i lådan.  Jag råkade få upp ett brev så påminde mig om de bra stunderna och de bra sidorna hos han. Var det slumpen eller var det meningen? Jag tänker ofta så...

Nu på kvällen bestämde jag mig för att läsa fler brev av den enkla anledningen att jag ville få ett bättre helhetsperspektiv, för när jag läser ett av de finaste breven han skrivit så är det lätt att man glömmer bort allt annat som egentligen är sanningen, man börjar fantisera om hur bra allt var och hur mycket man saknar allt det där fina i förhållandet, det väcker helt fel känslor som dessutom är falska.

Nu när jag läser breven kan jag se det han skrev ur ett helt annat perspektiv, jag är inte mitt i det och reagerar inte likadant på de hårda orden, visst blir jag arg men jag blir inte sårad. Orden som "hora" bleknar i jämförelse med det fina orden han skrev om mig, det var så länge sen jag fick höra att jag är vacker, att mina små egenheter är charmerande och att jag är speciell för någon och jag känner nu hur mycket jag skulle behöva höra det igen. De fula orden och hoten i breven skakar jag av mig och suger åt mig av det positiva och tar med mig det i tankarna, inte som några ord han har sagt till mig utan som några ord för att påminna mig om att jag är värd mycket mer än vad jag ibland tror. Det finns en anledning att han skrivit det han har gjort, vissa saker kan man inte skriva utan att man känner dom och därför känns det äkta, äkta på det sättet att jag kan tro på dom och inse att en person kan tycka så om mig. Han älskade mig för att jag är värd att älskas och jag inser att jag hade mycket större betydelse för honom än vad han någonsin ville erkänna, man förstår det om man läser mellan raderna och jag känner mig som en dålig människa men jag njuter nästan av att förstå att han måste mått/må jätte dåligt av att jag lämnade honom. Jag tycker han förtjänar att känna lite av all den smärta jag kände under alla de där åren.

I vissa brev märker man också väldigt tydligt hur oerhör labil han är som person, det är nästan obehagligt att jag levt så nära en person som honom, han hade verkligen lika gärna kunnat ta mitt liv.

De senaste dagarna har jag märkt att jag är i större och större behov av en almanacka, jag har haft allt nedskrivet på små lappar lite överallt (konstigt nog har jag aldrig tappat bort någon) och jag som har haft almanacka de senaste 3 åren är ovan vid att ha så lite koll på saker som nu. Det är svårare att planera saker när man har allt på små lappar, man har igen översikt på hur det ser ut den kommande veckan eller månaden och nu när jag börjar arbetsrehabiliteringen är det viktigt att jag inte glömmer bort något eller "dubbelbokar" så jag tog tag i saken idag och åkte till stan för att kolla efter en filofax. Jag hittade en jätte fin på akademibokhandeln som ser lite "business-aktig" ut vilket jag verkligen tycker om, den innehåller allt man behöver så jag är riktigt nöjd med den även fast den överskred budgeten lite - men det var den värd. Nu har jag bättre koll på födelsedagar, möten och allt vad det kan vara.

Har haft en väldigt trevlig söndag med besök, vi var på en marknad och gick runt i en jätte fin park jag aldrig tidigare besökt, märker att det finns en hel del mer att upptäcka i den här stan...

Det har varit en bra helg, mycket att göra och jag har mått bra, får se vad veckan har att erbjuda.

Idag har jag haft fullt upp med tvättning, städning och inhandling av mat. Det var nästan tomt i kylskåpet så det var mycket som behövde handlas, tog cykeln till affären för att kunna handla mer och packa det på cykeln men det blev så  mycket (och för tungt) så jag fick ta det som var mest nödvändigt just nu så får jag åka och handla resten någon annan dag. Har haft fullt upp idag och tiden har bara flygit iväg, är jätte trött nu.

Imorgon får jag besök över dagen av några familjemedlemar.

Det är 1 månad kvar på min ledighet och det får mig att även tänka på att det här verkligen är slutet på ett kapitel i mitt liv som har varit otroligt jobbigt och smärtsamt. Jag har kämpat, jag har gråtit och jag har lidit. Men jag kommer aldrig mer vara tillbaka där. Livet är inte smärtfritt, jag kommer må dåligt flera tusen gånger till under min livstid, men jag kommer aldrig mer behöva gå igenom det jag gjort de senaste åren. Jag är helt övertygad om att jag har de rätta verktygen för att upptäcka varningssingnaler hos killar som är potentiella kvinnomisshandlare, dock vet jag att jag måste reagera på mindre signaler än vad jag är van vid eftersom det är ganska ovanligt att en kille är så aggressiv som han var från hela början. Jag skyller på att jag var ung, ville ha spänning, och nån som tog mig från det livet jag levde i som jag inte trivdes med och jag visste ju inte bättre så jag tycker jag kan få skylla på det lite. Jag mådde otroligt dåligt när vi träffades, var inne i en depression och självkänslan och sjävförtroendet exicterade inte.

Jag har bestämt mig för att absolut inte träffa någon förens jag känner mig tillräckligt stark och vet att jag inte kan hamna i beroendeställning. Jag vill utveckla egna intressen och en självständighet som inget kan bräcka, ett förhållande ska bara vara ett plus inte det som avgör allt, man ska inte bygga upp sig själv genom ett förhållande eller genom en person för det kan rasa och då rasar hela du med i fallet. Det är viktigt att kunna bekräfta sig själv och inte vara beroende av att få bekräftning från andra hela tiden. Att kunna umgås ensam med sig själv och trivas med det är otroligt stort och får en att må så mycket bättre, människor är flockdjur och behöver andra människor runt omkring sig men att även kunna vara ensam har stor betydelse för ens mående. Man lär sig älska sig själv.

Som sagt, 1 månad kvar, sen kommer mitt liv vara i full rullning. Det börjar sakta, men det kommer nog kännas ganska intensivt för mig. Jag är så peppad nu, det finns så mycket jag längtar till att uppnå, sånt som jag aldrig trodde skulle ske.

Skulle handla lite mat idag och gick först till en mataffär för att handla några saker som bara finns där och skulle sen gå vidare till nästa affär och vid en parkering vid första affären ser jag 4-6 personer stå och prata, jag går förbi parkeringen (en bit ifrån) för att komma till ett övergångsställe så jag kan gå över bilvägen. När jag tryckt på knappen för att få grön gubbe vänder jag mig om och kollar mot parkeringen och tycker jag känner igen en av personerna som står där. Vill inte att de ska se att jag kollar så jag vänder mig om men vänder mig sedan om igen för att se om det verkligen är personen jag tycker mig känna igen, märker att ingen av de som står där reagerar på att jag står vänd ditåt så jag försöker kolla vilka andra personer det också står där men jag hade inte glasögonen på mig så jag såg inte jätte tydligt. Tycker i alla fall att jag känner igen ytterligare en person i skaran som jag vet umgås mycket med den andra personen jag känner igen, ser sen att den första personen jag kände igen kollar mot mitt håll så jag låtsas att jag står och kollar på annat men försöker vänta mig snabbt med ryggen emot så han inte ska få chansen att känna igen mig också.

Får först lite smått panik när jag är påväg därifrån, satte på mig glasögonen när jag kommit en bit för att det ska bli ännu svårare att känna igen mig om de skulle åka förbi eller något, men när jag hamnar i sånna situationer har jag börjat försöka utgå efter några frågor för att slippa all ångest jag kan få flera dagar efteråt; 1. såg personen att det verkligen var jag? 2. vilken relation har personen till han? 3. vem/vilka känner personen som eventuellt känner han? 4. kommer personen prata om mig med andra som kan föra det vidare omedvetet/medvetet? Blev jag genast lugnare efter att ha löst svaren på frågorna och det får en att bli mer realistisk till hur stor faran egentligen är, man slipper gå runt livrädd i onödan. Det var lite mer än 5 år sen jag såg de två personerna sist och jag såg mycket annorlundare ut då, kan heller inte vara helt säker på att det var dom ens eftersom jag såg lite suddigt.

Världen är liten, mindre än vad man ibland tror. Jag ser det här som en påminnelse om att jag måste vara försiktig, faran är inte över än. Jag måste påminna mig om att jag fortfarande inte riktigt kan leva som alla andra, även fast jag känner mig närmare och närmare målet att leva ett normalt liv.

Mötet med arbetsförmedlingen idag gick toppen, över förväntan. De tar hänsyn till min situation vilket uppskattas enormt mycket (tyvärr är det ingen självklarhet) och de lyssnar på vad jag vill, sen kanske det inte riktigt kan gå som jag tänkt mig men de har varit väldigt tillmötesgående och jag hoppas och tror att jag till sommaren kommer ha ett riktigt jobb. Läskigt, men jag längtar.

Efter jul är det tänkt att jag "på riktigt" ska börja där när jag är klar med arbetsrehabiliteringen, om allt går som det ska. Eventuellt så kommer jag få gå en utbildning genom arbetsförmedlingen (pga många orsaker) och det hoppas jag blir verklighet. Ser fram emot framtiden, det finns mycket jag undrar över hur det kommer bli...

Vad gör regeringen i arbetet mot mäns våld mot kvinnor?

När Anna cyklade genom parken för att lämna sonen på dagis väntade hennes före detta man på henne. Anna fick ta emot knivhugg mot bröst, hals och ansikte. Mannen slutade inte förrän kniven fastnade i Annas käkben. Ett par dagar senare begärde han vårdnaden om den gemensamma sonen med motiveringen att Anna nu var för skadad för att ta hand om barnet. Först många år senare efter en utdragen rättsprocess fick Anna ensam vårdnad och hon lever idag med skyddad identitet.
Det här händer i Sverige, och Anna är långt ifrån ensam. För många går det inte så ”bra” som för Anna. I genomsnitt mördas 17 svenska kvinnor varje år av en man som de har eller har haft en kärleksrelation till. BRÅ:s statistik visar att ca 60 000 kvinnor per år utsätts för misshandel. Problemet drabbar även barnen; Rädda Barnen uppskattar att det kan det vara uppemot 190 000 barn som bevittnar våld i det egna hemmet.
Idag är det FN:s dag mot våld mot kvinnor och jag vill uppmärksamma att problemet fortfarande är utbrett i Sverige. Men vi har anledning att vara stolta! Sverige är på många sätt ett föregångsland när det gäller arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Alliansen tar mäns våld mot kvinnor på stort allvar och vi har under mandatperioden gjort stora satsningar. Totalt satsas över 800 miljoner kronor på 56 åtgärder som definierades i Handlingsplanen 2007.
Åtgärderna inkluderar en skärpning av socialtjänstlagen, ökat stöd till kvinnojourer och utveckling av metoder för att inom exempelvis mödravården upptäcka kvinnor och barn som utsatts för våld. Det handlar också om enkla förändringar som gör stor skillnad, som att informera våldsutsatta kvinnor om när de dömda gärningsmännen får permission från fängelse och vårdinstitutioner.
Med andra ord har mycket gjorts att vara stolt över, men vi får inte nöja oss. För Anna och hennes son är det aldrig riktigt över eftersom mannen fortfarande letar efter dem. Arbetet mot mäns våld mot kvinnor måste fortsätta även under nästa mandatperiod, så att inte fler kvinnor tvingas genomleva samma helvete som Anna.

Källa: http://bouveng.blogspot.com/

Det onda i halsen är helt borta och förkylningen har blivit mycket bättre men jag känner mig fortfarande halvt om halvt död. Har bara varit hemma och inte gjort någonting hittills, förutom att fixa lite till mötet med arbetsförmedlingen imorgon. Vet inte om jag orkar gå ut en stund, känner mig helt omotiverad så jag kanske struntar i det även om det skulle vara bra att få lite frisk luft.

Förra veckan kom jag på att jag ville göra något, något typ av volontärarbete så jag kollade runt lite på internet och hamnade på polisen hemsida om volontärarbete hos dom och blev väldigt intresserad, jag mailade den ansvarige inom det området och jag får se om jag börjar som polisvolontär i början på nästa år, mycket beror på vad jag gör då och hur mycket tid jag har över men det skulle vara kul.

Min gäst åkte hem ganska tidigt igår, städade lite efter att hon åkt men orkade inte fixa allt, tyckte det var bättre att vila så jag blir frisk och bestämde mig för att inte ens gå till mataffären en snabbis utan jag ville vila så mycket jag kunde eftersom jag inte haft möjlighet till det i helgen och jag har en del att fixa med på stan idag.

Åkte på halsont och förkylning, men klarade mig från de värsta symtomen man kan få vid dessa krämpor. Kan knappast säga att jag ångrar att jag fyllde på medicinskåpet den här månaden, även om det kostade en del. Köpte batteri till febertermometen så sent som i tisdags och nässprayen förra veckan. Otroligt skönt att jag hade det fixat. Min gäst var gullig och hade köpt mucoangin till mig mot det onda i halsen så jag har knappt känt av det.

I fredags var jag på möte angående arbetsrehabiliteringen och jag är återigen så tacksam över vilken otrolig hjälp jag får. Eftersom det är ett speciellt utformat arbetsrehabiliteringsprogram kommer jag inte nämna speciellt mycket vad det är jag kommer göra där, men planen är att jag ska gå där 5-8 veckor (eventuellt längre om det behövs) beroende på hur det känns, hur jag mår och vad jag känner att jag klarar.

Igår kväll var vi hemma hos min gästs kompis några timmar och gick sedan ut men ikväll blev det lungt, jag har varit hemma och vilat medans min gäst har träffat sina vänner.

Var hos psykologen på morgonen och när jag var påväg hem så kände jag hur jag började få ont i halsen och det blir bara värre och värre. Jag får besök om 2 timmar av en vän som jag lärde känna här men som flyttade från staden i somras, hon ska stanna till söndag så det var verkligen dålig timing att jag skulle börja må dåligt just idag! Som tur är känner hon ju andra här som hon kan sova hos om jag nu skulle bli jätte sjuk, men det är tråkigt om det blir så. Jag har ingen feber men har huvudvärk och kroppen känns som den brukar göra när man är sjuk.

Jag hade tänkt gå till frisören nästa helg och klippa håret, men eftersom jag inte skulle klippa på längden utan bara så det blir lite mer frisyr av det hela (vilket inte är speciellt mycket klippning) så bestämde jag mig för att göra det själv i morse. Har gjort detta förut så det gick som en dans på rosor och jag blev riktigt nöjd. Nästan all färg sen jag färgade håret sist är urtvättat så jag ska ta och färga håret också när jag får tid.

Träffade tjejen (en an kvinnornas äldre barn) jag bodde med på det skyddade boendet idag som vi bestämt, det fanns så mycket att prata om att det tog hela dagen, tror närmare bestämt det blev hela 7 timmar tillsammans. Vi pratade så mycket minnen, fina minnen. I den svåraste tiden i mitt liv hade jag kvinnorna på skyddade boendet och de betydde så mycket, jag tänker tillbaks på alla kvällar vi satt i köket, alla gånger vi gick till mataffären tillsammans och hur roligt vi kunde ha. Det var jobbigt att bo där, något annat kan jag inte säga, men jösses vilka underbara minnen jag har ifrån det. Ibland skulle jag vilja ha tillbaks till just de stunderna.

Vi besökte det skyddade boendet, att gå dit tillsammans gjorde att det kändes som förr, speciellt när vi gick på den där gatan vi alltid brukade gå. Vi pratade lite med personalen tillsammans först och sedan enskilt med våra gamla kontaktpersoner. Kändes skönt att få prata lite, vi pratade om tiden på boendet, vad som var bra och dåligt, vad de hade kunnat gjort bättre och allt sånt. Vi pratade även om mig, och vet ni hur härligt det var att sitta där och känna att det faktiskt blev bra till slut, jag kämpade och lyckades. Jag var så långt nere på botten när jag kom dit, och nu 6 månader efter att jag flyttat därifrån så är allt helt annorlunda. Jag mår mycket bättre, ska snart ge mig in i arbetslivet och jag har massa drömmar. Min kontaktperson sa att det var som en helt annan person satt framför henne och det var kul att höra. Man ser inte alltid själv hur mycket man utvecklats.

Jag vet inte om jag berättat det förut men jag fick väldigt bra kontakt med en annan ur personalen som jag även pratade med idag, vi bytte nummer och hon ska komma hit någon dag så hon får se hur jag har fått det. Det var hon som hjälpte mig när jag letade lägenhet så det blir roligt att visa henne hur bra det blev, vi var inställda på att jag skulle få flytta till en grannkommun eftersom det är svårt att få lägenhet här och att det skulle bli nån nedgången lägenhet i ett mindre bra område.

Vi var på det skyddade boendet ca 1 timme, blev sedan lite tittande och shopping i stan och efter det fika. Hon föreslog sen att vi skulle gå till ett ställe som den här staden är lite känt för och som jag aldrig varit på, så vi tog en promenad dit och fastnade där för det var så mysigt.

Oj vad jag behövde en dag som denna. Underbart.

Har haft en tvätt och städdag idag, hade svårt att somna igår så jag har varit lite småseg hela dagen men tog mig ut på en promenad även fast det verkligen tog emot och tränade lite med hantlarna när jag kom hem.

Orkar inte göra så mycket mer nu förutom att gå och göra mig i ordning och sedan lägga mig. God natt.

Idag har det varit en riktigt seg dag, har bara väntat på att dagen ska gå. Har inte haft lust att göra något men det har inte funnits så mycket att göra hemma heller. Hittade ett recept på quesadillas som jag blev så sugen på så jag tog mig till mataffären för att handla allt som behövdes, gick en omväg så det skulle bli en liten promenad för jag hade ingen lust att ta en lång promenad idag, men jag gick nästan 2 timmar igår så det jämnade ut sig.

10 år sen terroristattacken mot USA, mina tankar går till alla de drabbade, både levande och döda.

 

 

Somande 1 igår och vaknade 10 i morse. Begav mig till Plantagen efter att jag ätit lunch, de hade så många fina växter där! Ville köpa med mig halva affären men jag har inte plats för några fler blommor, tråkigt nog.   

En kvinna jag bodde på skyddade boendet med i slutet ringde och berättade att hon fått flytta till ett skyddat boende igen, fast på en annan ort. Hon skulle försöka bli förflyttad hit nästa vecka så det hoppas jag går vägen, skulle vara roligt att träffa henne igen. På tisdag ska jag träffa en annan kvinnas barn som också bodde där, de flyttade ifrån den här staden i december men har nu flyttat tillbaks hit. Vi ska hälsa på skyddade boendet och ta en fika i stan, ska då passa på att hämta utskriften från min journal som jag inte lyckats hämtat än.

Känner att jag måste försöka bli mer social och se till att träffa de jag faktiskt lärt känna här i närheten. Har dragit mig undan ett tag och velat vara ensam men det blir inte bra i längden, även fast det känns tryggast. Har dock väldigt svårt för att bjuda hem någon eftersom jag inte alls känner mig trygg med det och det är väl också det som gjort att jag dragit mig undan, vill undvika vissa frågor och det hade varit lättare om man bara hade kunnat säga "kom över till mig", men man kan ju alltid hitta på något i stan och så kommer jag ut lite mer samtidigt också.

Det blev en dag hemma idag, cyklade bara snabbt till blomsteraffären och köpte orkidékompost för att kunna plantera om min gamla orkidé. Tog paus från promenerandet idag och åt massa skräpmat istället, sånt behövs då och då. Har dock lyckats bli av med mitt läskberoende helt i sommar, ville förut undvika att dricka vanlig läsk (både för tänderna och hälsans skull) så jag drack mycket light men det är inte heller bra att få i sig mycket aspartam och allt vad det heter så nu dricker jag inget av det. Om det är något speciellt tillfälle kan jag dricka men annars håller jag mig till bubbelvatten med smak istället, mango och krusbär/päron är favoriter!

Gick upp vid 7 igår och cyklade till psykologen, det gick på nolltid. Tog en promenad på kvällen och gick och la mig tidigt. Imorgon tar jag sovmorgon. Det har gått väldigt bra med de nya morgonrutinerna och jag har bara en enda dag ställt om väckarklockan till 09.00, men tycker inte det är så farligt att gå upp vid 9 heller.

Igår kände jag att någon sjukdom var på g, trodde jag skulle vakna dödssjuk men verkade slippa det, är inte sjuk alls men jag känner mig lite seg. Får se om det blir något av det.

Hade ingen aning om vad jag skulle hitta på idag och eftersom vädret inte varit det bästa så bestämde jag mig tillslut för att baka bullar, hade alla ingredienser hemma förutom mjölk till vaniljkrämen i bullarna så medans degen jäste cyklade jag snabbt till affären och handlade lite. Har hört en del om kesella och varit nyfiken på vad det är för något så när jag såg den där på hyllan i affären tänkte jag att jag lika gärna kunde passa på att testa den, det blir dock till mellanmålet imorgon men det blir spännande att se hur den smakar.

Tog en promenad efter middagen men det började regna efter ca 45 min så då började jag gå hemmåt istället för att fortsätta min runda. Imorgon har jag tid hos psykologen redan vid 9 så jag tänkte ta en cykeltur dit, vet inte om jag ska till stan efter och kolla efter några byxor eftersom nästan alla mina byxor plötsligt har börjat gå sönder en efter en.   

En kvinna som jag bodde med på skyddade boendet som jag blev nära vän med och som flyttade från boendet i oktober 2010 gick ju tillbaka till sin man efter att ha bott själv ett tag (har berättat om detta innan), hon ringde mig förra veckan och sa att det inte alls funkade och att hon hade flyttat till skyddat boende igen. Han hade börjat visa sina hemska sidor mer och mer och till slut stod hon inte ut och lämnade honom. "Jag borde lyssnat på dig, de förändras aldrig, det hela är bara ett spel" var en av de första sakerna hon sa i telefonen, och så är det ju, de förändras aldrig. När hon berättade att hon gått tillbaks till honom sa jag helt ärligt vad jag tyckte om det, men la även till att jag accepterar hennes val och litar på att hon gör det som är rätt och att jag alltid kommer ställa upp för henne om hon behöver hjälp. Jag är glad att jag sa det just på det sättet jag sa det, jag tror det kan underlätta en hel del för en kvinna som blir misshandlad om hon får höra de rätta orden, jag vet att det hade betytt mycket för mig.

Jag träffade även en kvinna för några veckor sen som berättade om sin pojkvän som hon har ett distansförhållande med, alla varningssignaler fanns där och det var som om att hon berättade om hur mitt förhållande började och ens första intution är att tala personen till rätta och förklara vilken idiot killen är och att hon genast måste lämna honom, men det är nog det värsta man kan göra. Pratar man bara dåligt om killen så är ju kvinnans första reaktion att försvara honom och berätta hur snäll han är när han inte är elak och hur underbara saker han säger och gör, hon känner sig attackerad när någon ifrågasätter det hela vilket skapar fel tankegångar hos henne. När alla visar ogillande för killen kan kvinnan känna att det blir han och hon mot dom, och det för kvinnan närmare mannen och längre bort från vänner och familj. Kvinnan känner att hon inte kan vända sig till de som är emot killen om något händer eftersom hon inte kommer få stöd utan bara få höra "lämna idioten" och det i sin tur gör att hon blir fast i hans klor och hans vridna värld. Till kvinnan jag träffade berättade jag om hur mitt ex hade varit i början och att hon ska tänka sig för eftersom han visar tecken på ett beteende som inte är okej, men att jag litar på att hon vet vad hon gör och gav några tips på vad hon kan tänka på. En annan person som vi var med "attackerade" kvinnan så som jag beskrev innan vilket gjorde att det blev svårt att få kontakt med henne, hon blev väldigt defensiv och jag märkte att inget någon sa gick in. Hon antog försvarsställning direkt. Men när jag sedan sa det på mitt sätt så märkte man genast att hon tog in det jag sa och blev mer kritisk till hans beteende och vi började diskutera det hela.

Fördelen som jag ser med mitt sätt att säga det på är att kvinnan börjar tveka på om han verkligen är så bra som hon vill tro/tror, attackerar man henne så blundar hon för allt som är dåligt och bortförklarar det och man börjar oftast själv tro på sina bortförklaringar eftersom man använder så mycket energi till att försöka övertyga andra, istället för att tänka över själva förhållandet. Man börjar också spela ett form av ett spel för att visa för andra hur bra man har det och man tar inte upp det dåliga som händer i förhållandet vilket gör att det blir normaliserat efter ett tag när man inte får se andras reaktioner på saker mannen gör mot en.

Man kan aldrig "rädda" en kvinna från en man som misshandlar henne, hon måste ta beslutet att lämna honom själv, men man kan hjälpa en bit på vägen och ge henne de rätta verktygen för att en dag kunna ta sig därifrån.

Var och lämnade in min cykel jag fick hit i helgen på en verkstad idag, det var punktering på båda däcken, växeln måste fixas och nåra skruvar dras åt men kan hämta den redan imorgon. Efter att jag lämnat in cykeln åkte jag till ett köpcentrum och köpte en ny badrumsmatta och handdukar, gick och kollade runt nån timme och åkte sedan hem igen. När jag kom hem städade jag hela lägenheten och passade på att tvätta, hade egentligen tvättid imorgon men det var lika bra att slå två flugor i en smäll.

Pratade med min handläggare idag, arbetsehabiliteringen börjar 24 oktober, men ska dit och prata med dom den 16 september tillsammans med min handläggare. Har inte tänkt på det förens jag skriver det nu men det är ju lång tid kvar till 24 oktober! Det är hela 7 veckor och jag trodde jag skulle kunna börja någon gång den här veckan eller senast nästa vecka. Väldigt dålig planerat från min handläggares sida men det är väl bara att finna sig i det, kan ju inte börja söka jobb på arbetsförmedlingen eftersom jag inte kan ta något jobb så jag vet inte vad jag ska göra fram tills dess. Jag ska försöka gå minst 1 timme 4 dagar i veckan och träna med hantlarna, men vad mer kan jag fylla dagarna med? Har inte så mycket pengar att röra mig med så då är det mycket som går bort... i alla fall av det som jag har i tankarna.

Har haft en väldigt bra helg med besök och nu är jag ensam igen. I fredags gick jag en 1 timmes promenad och i lördags tog vi en promenad på 1,5 timme så idag tänkte jag bara ta det lungt. Köpte äntligen träningsskor igår, det var 50% rabatt så jag fick bra skor till ett bra pris och jag har haft ont i mina knän den senaste tiden så bra skor att gå i är ett måste. Funderar på att börja jogga lite smått men det får vänta ett tag till. Vi var även på Ikea och jag köpte en helkroppsspegel och en orkidé.

Har bara hunnit äta frukost idag så nu ska jag ta mig något att äta och sätta mig i soffan och kolla på tv.

O så var det september... härligt. Jag hoppas verkligen jag kan börja med arbetsrehabiliteringen nästa vecka, får se vad min handläggare säger på måndag. Känns konstigt att jag snart inte kommer leva som jag gör nu, men det börjar bli enormt tråkigt att gå hemma så jag ser fram emot förändringen. Förhoppningsvis träffar jag någon där som jag kanske kan börja umgås med eller träffa ibland, saknar att ha vänner och nån som kan göra en sällskap när man inte vill vara själv.

Har bakat muffins idag och gick en lång promenad efter. Imorgon får jag besök till söndag, ska få min cykel hit så jag kan börja cykla till stan och slipper bära alla dessa tunga matkassar när jag handlat, att slippa passa bussar är också ett stort plus.