tystlidande

Det har varit en underbar helg som blev mer än lyckad. Kom hem vid 19,  packade upp och åt en sen middag som bestod av hamburgare som jag hade köpt med mig från max på vägen och åkte sedan iväg och lämnade hyrbilen som jag haft de här dagarna. Passade på att handla lite matvaror eftersom jag behövde vänta på bussen hem från stan i 40 min och det var rätt så tomt i kylen, men det är det fortfarande så imorgon efter arbetsrehabiliteringen tänkte jag handla mer.

Är trött efter den ganska intensiva helgen så jag ska krypa ner i sängen strax och läsa lite om jag inte slocknar på direkten.

Oj, jag är inte riktigt van med det här tempot märker jag! Och ändå är det här ingenting mot vilket tempo en vanlig människa har. Svårt att få allt gjort, man är trött och har både det enda och det andra som måste göras innan det blir för sent och man måste sova. Ska åka iväg i helgen så då blir det också ännu mer som måste ordnas inför det, sprang jag runt på stan i flera timmar idag och letade efter kläder och annat som jag behöver.

Förhoppningsvis hinner jag klart med det jag tänkt till 11 då jag ska försöka gå och lägga mig, har börjat med att läsa ca 30 min innan jag släcker helt och jag har märkt att det är lättare att somna då och att jag sover bättre. Förut kollade jag alltid på tv eller satt vid datorn och då hinner ju inte hjärnan varva ner på samma sätt.

Tröttheten jag kände igår var något jag inte upplevt på väldigt länge, somnade som en klubbad säl vid 23 och vaknade 11 timmar senare, hade kunnat sova ännu längre men då hade jag inte kunnat somna ikväll. Fick också en väldans huvudvärk igår och känner fortfarande av den så jag ska bara ta det lungt idag, hade tid hos psykologen men hon har gått och blivit sjuk så vi fick skjuta på det 1 vecka.

Gick upp 06.45 i morse och konstigt nog vaknade jag av mig själv några minuter innan väckarklockan ringde. Åt frukost, kollade lite på vakna med the voice och gjorde sedan mig i ordning. Tog bussen och var tidigast på plats av alla deltagare, satt och gissade på alla människor som gick genom glasdörren vilka som såg ut att platsa på samma kurs som mig, vissa såg man det direkt på medans andra var helt otippade. Jag hade förväntat mig en helt annan gruppkonstelation, helt andra typer av människor. Trodde det skulle vara massa omotiverade knäppisar där men det var snarare tvärtom och att vara i en miljö med positiva människor som kämpar för sitt mål smittar av sig. Det var så skönt att äntligen komma ut bland folk och när jag gick därifrån kände jag mig viktigt, jag är någon nu och jag finns... det finns några som kommer sitta och vänta på mig nu och undra vart jag är om jag inte kommer.

Hamnade i en lite jobbig situation när gruppledarna ville att alla skulle skriva sitt namn, adress, telefonnummmer och mail på ett papper som skickades runt. Eftersom jag inte har en vanlig adress och det är väldigt utmärkande ville jag inte skriva det på det pappret, utan skrev uppgifterna på en enskild lapp som jag tänkte lämna till ledarna efter att mötet var slut och satt hela tiden och hoppades på att de skulle hinna avsluta (de var på väg att göra det) så det skulle bli lite stökigare och ingen förutom de två personerna brevid mig skulle märka att jag bara skickade vidare pappret. Men självklart så hann de inte avsluta tills det blivit min tur och ledaren såg att jag bara skickade det vidare och sa "ska inte du också skriva?", jag sa lite snabbt  "jag ger dig en lapp sen" och ingen verkade reagera nämnvärt på den lite konstiga situationen som uppstod, tack och lov. Vill bara smälta in och vara en i mängden, inte vara tjejen som "det är något konstigt med". Pratade med ledaren efter och berättade att det är jag som har skyddad identitet så de får ett ansikte på mig och förklarade hur jag vill att de skulle hantera mina uppgifter. Borde egentligen pratat med dem innan mötet började men då var jag upptagen med att tänka på allt annat, och det blev ju bra ändå trots allt.

Imorgon klockan 09.00 går startskottet för arbetsrehabiliteringen 8 veckor framåt. Blir så skönt att äntligen komma igång och det här är så stort för mig, jag tar ännu ett steg bort från han och det livet jag hade då. Jag vill att allt det där ska vara historia; förhållandet, flykten och allt som hör till. Det tar nog några år tills man kan skriva ifrån sig titeln "misshandlad kvinna på flykt" helt och kan berätta allt man varit med om som en historia i ens liv.

1 år och 3 månader har nu gått, har bott i lägenheten 7 månader och livet går verkligen åt rätt håll.

Gick upp 08.50 idag och gjorde mig i ordning för att gå till kyrkan till 10.00. Det ligger en kyrka precis i närheten och jag har ett bra tag funderat på att gå dit och slog slag i saken idag. Det var på något sätt avslappnande att sitta där på bänken och lyssna på det prästen sa och höra kören sjunga. På något konstigt sätt var det som att man blev fylld med kärlek och samhörighet, trots att jag inte kände en enda person där eller pratade med någon.

Har haft ännu en såndär extra bra dag, de börjar bli fler och fler och jag uppskattar de verkligen. Jag tänker att jag kanske nu får igen all tur jag varit utan de senaste åren? En person har sagt till mig: jag tror att för alla som har haft det jobbigt vänder det en dag och då har dom mer tur med sig än andra människor, turen kommer som på rullande band.

Men jag tror också man måste förvalta turen bra, vissa sabbar sina chanser och möjligheter det får, tar fel beslut som leder till otur. Man ska lyssna på både hjärtat och hjärnan, och den där innersta känslan som man har som säger vad som är rätt och fel. När man tar ett beslut måste man tänka på både kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser, gör man något som känns bra för studen men som långsiktigt får en att må dåligt så är det ju inte värt det i slutändan, då ska man hellre stå ut med det dåliga för stunden för att sedan må bra framåt i tiden. En sån här sak ska man tänka på när man t.ex. funderar på att gå tillbaka till sitt ex.

Fick en sak såld på blocket idag, hade gått 1,5 månad sen jag la in annonsen så jag trodde det var kört och hade nästan givit upp hoppet på att nån skulle ringa. Har fler saker att sälja som bara står i skåpen utan att fylla någon funktion, men det får bli senare.

Nu är det bara 4 dagar kvar tills arbetsrehabiliteringen, ska bli intressant att se vilken typ av människor det kommer vara där och jag hoppas jag lär känna någon, är lite rädd för att jag ska dra mig tillbaka om jag känner att jag inte passar in. Och det kan jag göra ofta, alltså känna att jag inte passar in, att jag är annorlunda och att ingen skulle tycka om mig. Mycket har det väl att göra med dålig självkänsla.

Pratade med en vän till mig, och det vi kom fram till i kombination med vissa samtal hos psykologen kring samma ämne så måste jag börja jobba mer med att förändra mig själv (det som jag inte är nöjd med och mår dåligt av, man ska aldrig förändra sig för någon annans skull) och tänka på hur jag uppfattas av andra. Det finns stort samband mellan vilka signaler man sänder ut och vilka människor man drar till sig och jag vill inte längre dra till mig samma typ av människor jag gjort innan och ha samma typ av förhållanden. Jag vill ha något helt nytt, människor som ger något tillbaks och som får mig att må bra och utvecklas. Jag är trött på vän förhållanden där jag lyfter upp personen medans dom drar mig längre och längre ner, jag måste visa mig själv respekt och se till att få det jag förtjänar. Jag har ofta fått höra att jag uppfattas på ett sätt första gången man träffar mig, men sen när man lär känna mig är jag nästan totala motsatsen och det är det jag först och främst vill förändra. Jag vill att man ska kunna se vem jag är, inte alla dessa masker jag gömmer mig bakom.

Det skyddade boendet jag bodde på var en stor villa med 3 våningar, men det kan se ut på alla möjliga olika sätt beroende på vart du söker skyddat boende och hur stort skydd du behöver (detta avgörs av dig och socialtjänsten tillsammans). Vissa skyddade boenden består av egna lägenheter som i ett hyreshus och det finns även ställen där du delar en vanlig lägenhet med andra och alla har ett varsitt rum, men som sagt det kan se olika ut, ett tips är att ringa till det skyddade boendet och höra efter hur det ser ut hos just dom, du kan även på vissa boenden få komma på besök och kolla om du är orolig/rädd för vart du kommer hamna. Där jag bodde fanns det 8 rum i olika storlekar, alla på översta våningen. Vissa hade handfat på rummet (i de större rummen) men annars delade man på toaletter, dusch, kök och tv-rum. I rummen fanns det säng/sängar, garderober, byrå, spegel (matbord och stolar i de större rummen) samt en del andra saker gjorde det lite mer hemtrevligt. På baksidan fanns en trädgård med högt stängsel, men det var väldigt sällan någon vistades där.

I köket fanns två spisar, 4 kylskåp och 2 frysar och man delade halva kylskåpet med någon annan och alla hade några frysfack var. Trots att det var 8 personer (både ensamma och familjer) som samsades om 2 spisar så var det sällan "kö" till spisarna, när man bor där blir det lite si och så med mattiderna så alla åt lite när som helst. Det fanns 1 matbord och ofta åt man tillsammans med nån annan som också åt, men när jag ville vara ensam tog jag upp maten på rummet och åt där.

Det fanns 4 tv-rum, men konstigt nog trängdes alla oftast i en eller två av rummen, kanske för att man oftast inte ville vara ensam? Det fanns de vanliga kanalerna 1-6:an, tv4plus, Discovery, tv11, tv4 fakta. Det fanns även ett datorrum med en dator med internet som man fick använda, men vissa hade med sig bärbar dator med trådlöst internet (som man stod för själv). På vissa skyddade boenden finns det tv-uttag i rummet så om man har en egen tv kan man titta på tv i rummet. "Gym" fanns, med 2 gåband och 2 cyklar men de var i ganska dåligt skick så ingen använde dessa.

Vi delade på 4 toaletter och ett duschrum med en dusch och ett badkar. Till duschen kunde det bli kö vissa gånger, men det flöt ändå på ganska bra.

1 gång/vecka kom volontärer som lekte med barnen och bakade, ordnade filmkväll, pysslade, gick till parker m.m med de som ville. De kunde även hjälpa en kvinna som var rädd för att gå ut att handla eller följa med henne om hon ville ta frisk luft. De som hade barn som kände att de behövde en stund för sig själva eller behövde gå på möte kunde få hjälp med barnpassning nån/några timmar. Det finns även barnpedagoger som finns som stöd till barnen och de har samtal (om föräldern samtycker till det) och aktiviteter för dom.

Tyvärr fick man inte ha med sig husdjur, och som jag uppfattat det får man inte det på de flesta skyddade boenden pga allergirisken. Men man kan alltid ringa och höra med personalen hur reglerna ser ut på just det boendet och de kanske även vet hur man ska lösa det hela eftersom det finns många kvinnor som flyttar till skyddade boenden som har djur.

Det är socialtjänsten man kontaktar när man vill flytta till skyddat boende, och de i sin tur tar kontakt med boendet. På vissa boenden finns det personal endast några timmar/dag och på vissa dygnet runt. Där jag bodde kom personalen 8 på morgonen och gick hem klockan 15-16 på eftermiddagen, ibland även vid 17. De hade sitt kontor vid ingången där de oftast höll till. Personalen var väldigt noga med att försöka att inte gå upp till de boendes våning då de ville att vi skulle känna oss trygga och det inte skulle vara massa springande där, det var vår privata våning där endast vi som bodde skulle vistas. Personalen kan bl.a hjälpa till med att ringa samtal, följa med på möten, ta kontakt med diverse myndigheter och de följer även med på rättegångar med de som anmält om man vill det. Var inte rädd för att be om hjälp, de finns där för din skull!

I huset fanns 2 olika larm, det ena var ett tyst direktlarm med knappar som satt lite överallt i huset som man kunde trycka på om något hände (direktkopplat till polisen) och det andra var ett vanligt larm som man kunde sätta på innan man skulle sova (eller på kvällen om man var rädd) så ingen skulle kunna bryta sig in. Jag var med om en händelse där då vi var tvungna att ringa polisen, och de har hög prioritet på larm som kommer från skyddat boende så de var på plats väldigt snabbt.

Kommer i ett senare inlägg skriva allt om hur det var att bor där, från första gången jag klev in i huset tills jag lämnade det.

Jag har inte riktigt någon förklaring på varför jag inte skrivit här sen i fredags (egentligen torsdag natt), har bara inte blivit så. Jag har inte varit ovanligt upptagen eller saknat tillgång till dator, men jag kanske behövde en liten paus? Mycket av min kraft och energi går att att rannsaka mig själv, fundera, komma fram till och förändra.

Idag hittade jag en bok i en låda som jag fick för ett tag sen och som jag hade tänkt att läsa men det blev aldrig så för det var så mycket annat som hände och jag kände ingen ro för att lägga mig och läsa just då men jag satte igång med att läsa den idag och har redan hunnit till sidan 122. Boken heter Systerskap och är skriven av Katerina Janouch, trodde inte alls jag skulle tycka om den så mycket som jag gör.

Tänkte någon gång under helgen berätta om hur det var på det skyddade boendet, allt ifrån hur det såg ut till hur vi tvättade kläder och lagade mat. Om det är något du undrar över så är det bara att fråga så svarar jag på frågorna i det inlägget.

Det har varit en galen dag, en galen underbar dag. Det finns inte en enda negativ sak jag kan säga om den här dagen, kanske 13 är ett nytt turnummer? Nej nu ska jag inte förhasta mig men kan verkligen ha tur två gånger under samma dag? Efter att jag varit hos psykologen cyklade jag till apoteket i stan för att köpa produkter till ansiktet, ville ha hela serien som består av fyra olika produkter och jag har redan en hemma men hade bara råd att köpa två. När jag kommer till kassan och ska betala tar kassörskan fram JUST den produkten jag inte hade råd att köpa och säger "den här har kort datum men du kan ta den om du vill ha den", det är 3 månader till utgångsdatumet och jag kommer hinna använda slut den innan den går ut och jag är inte så känslig med att hålla datumet på sådana produkter heller. Blev glad och tackade för det.

Hade bara hunnit äta frukost på morgonen eftersom jag fick bråttom till psykologen och jag orkade inte laga mat så jag bestämde mig för att gå förbi Sandys och köpa med mig en smörgås hem, på Sandys krånglade kortterminalen lite  så kassören sa "nej men jag bjuder dig på den!".

Hos psykologen pratade vi om vilka mål jag vill uppnå med behandlingen och hon frågade även om jag vill testa en metod som kallas EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing). Vet inte mycket om vad det är men ska läsa på om det, har tydligen visat goda resultat för personer med posttraumatiskt stressyndrom. Många i min närhet och även psykologen säger att jag har förändrats mycket sen första gången jag gick dit och det gör mig glad att höra, jag kämpar som bara den och det ger resultat!

Vaknade aldrig 9 igår, när klockan ringde tänkte jag "Äh, jag måste passa på att ta sovmorgon nu när jag har chansen", men jag gick upp 10.30 och idag gick jag upp 09.30, så sakta men säkert håller jag på att börja vänja mig vid att gå upp tidigare igen. Imorgon är målet att gå upp 9.

Tog en promenad på eftermiddagen och jag njöt av kylan som börjar komma. Tänder ljus varje kväll och släcker ner hemma och myser i soffan, samma känsla man känner då går inte riktigt att få en ljus och varm sommarkväll. Dock är det inte lika mysigt att elementen hemma inte riktigt kommit igång än så det kan ibland vara lite väl kallt härinne men det löser jag med att sätta på ungnen och ha luckan öppen ett tag.

Vaknade 11.30, det är illa. Imorgon måste jag gå upp 9 oavsett hur få timmar jag sovit för att komma tillbaks i rutinerna. Ska ta en promenad om någon timme, har inte bestämt mig än för om det blir till stan eller om jag ska ta en annan rutt.

Igår cyklade jag iväg och pantade flaskor som hade börjat ta alldeles för stor plats hemma, när jag bara hade cyklat några minuter fick jag sån kramp i magen som bara blev värre och värre, kunde knappt dra in eller ut magen (som man gör när man andas) för det gjorde för ont så jag fick cykla hem snabbt igen och vila efter att jag pantat flaskorna. Det försvann helt efter att jag bara vilat några minuter i soffan, konstigt nog.

Är riktigt glad över att jag lyckades ta mig ut idag, tog en promenad till stan och tillbaka. I stan köpte jag vitamintabletter med bl.a. omega 3 (Multi tabs), har ätit dessa innan när jag bodde på skyddade boendet. Efter att nästan ha varit sjuk konstant i 6 månader där så blev det stor skillnad när jag började äta vitaminerna och nu när det börjar bli sjukdomstider vill jag försöka slippa att åka på varenda liten sjukdom som förra året.

Vad kallt det börjar bli ute! Fast jag ska inte klaga, jag tycker det är helt underbart.

Dagen har bara spenderats hemma framför datorn och tvn, med andra ord har det varit en väldigt ohändelserik dag. Vissa dagar är det helt omöjligt att komma ut, finns ingen motivation alls. Den här dötiden tills arbetsrehabiliteringen börjar gör mig nästan frustrerad för jag känner mig så uttråkad, jag måste underhålla mig på något sätt men med vad?

Det finns en del jag skulle vilja göra, som att gå och simma, spela tennis eller hålla på med någon annan sport, men det är alltid något som hindrar mig. Simma vill jag inte eftersom jag har svårt för att visa min kropp för andra, vill inte att någon ska se den. Visst skulle jag kanske kunna skyla mig med en handduk och hoppa direkt i vattnet men problemet är också att badhuset/busstationen ligger en bit ifrån ett bostadsområde och det skue kännas läskigt att gå där ensam i mörkret. Tennis är alldeles för dyrt så det kan jag glömma, har funderat mycket på boxning men det ligger i ett ganska stökigt område och träningstiderna sent på kvällen. Jag skulle ju i och för sig kunna åka och simma på dagen några gånger de här två veckorna då jag inte har något att göra och inte köpa något månadskort utan bara betala för varje enskild gång, men att gå i bikini... det känner jag mig inte alls sugen på att göra.

Fick en sån där aha-upplevelse hos psykologen idag och sjutton vad jag mår bra. Hon gör så stor skillnad i mitt liv och ger mig de verktygen jag behöver för att bli en tryggare och starkare person. Jag jobbar stenhårt med att förändra dåliga tankemönster och förhållnigssätt, jag lär mig något nytt varje gång som jag tar med mig i olika situationer i vardagen som gör att jag kan hantera saker och ting bättre. Jag försöker hela tiden peppa mig själv till att tänka annorlunda när jag får negativa tankar och inte försöka jämföra mig med andra människor, jag är den jag är och jag ska vara stolt över vart jag är och vad jag har åstadkommit. Jag ska följa mina drömmar och lyssna på vad jag vill, inte bry mig om vad andra tycker och tänker om det, viktigaste är att göra sig själv glad.

En artikel om Emma Pettersson, 21 år, som blev svårt misshandlad av sin ex-pojkvänn i november 2009.

http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2583263/emma-har-hittat-tillbaka-till-livet

Har fortfarande ganska svårt att sova och även att gå upp på morgonen, får inget vettigt gjort på dagarna eftersom det tar sån tid tills jag har fixat allt som ska göras innan jag kan gå utanför dörren och då har klockan redan hunnit bli mycket och det slutar oftast med att jag bara går till någon mataffär. Fast ut kommer jag, så det är ju bra det.

Rengjorde ungnen nu på kvällen och städade i badrummet, damsög och moppade sedan resten av huset och fixade lite i köket efter det, det gick åt en hel del energi så i natt borde jag nog sova bra.

Imorgon ska jag till psykologen på den nya mottagningen (samma psykolog, annan mottagning), har väntat på att få prata av mig lite...

Det är kanelbullens dag idag, men för mig får det bli en bulle på fredag istället. Gick upp nästan 4 kg under min "semester" i somras och håller på att gå ner det nu + lite till, kändes lite surt att jag gick upp allt jag hade gått ner innan jag åkte men det var skönt att inte behöva tänka så mycket där och bara få leva bra och äta gott. Njuta av livet helt enkelt.

Vill gå ner de där 4 kilona + 2 till och jag har redan gått ner nästan alla sommarkilon, har några hundra gram kvar och de två sista kilona vill jag ha hunnit gå ner till i slutet av oktober. Jag tränar med hantlarna varannan dag nu och gör även situps de dagarna. Det onyttiga äts endast på fredagar så det får bli en kanelbulle då helt enkelt, med ett stort glas mjölk.

Vet inte om sömnproblemen börjar krypa tillbaka eller om det här bara är tillfälligt men de senaste två nätterna har jag inte somnat förens 3 på natten. Det har varit för mycket i huvudet men jag börjar kunna sålla ut sånt som inte är nödvändigt att oroa sig för eller tänka på. Tänker man för mycket kan tankarna börja flyga iväg ganska långt ifrån verkligheten och man börjar tro på något som inte är verkligt, det existerar bara i ens egna föreställningsvärld och man börjar dra sig ifrån bara för att man tror och har fantiserat om att det är på ett visst sätt när det egentligen är helt annorlunda.

Ibland inser man att livet aldrig kommer bli enkelt, livet är fullt med motgångar, men även medgångar. När man klarat sig genom en motgång så kommer nästa så småningom, ibland i större och ibland i mindre skala, men allt jobbigt man går igenom får ju en att uppskatta allt bra som även sker i ens liv.

Somnade vid 3 i natt, hade så ont i huvudet att jag inte kunde sova men efter att ha tagit en värktablett och kollat på tv tills den började verka så lyckades jag. Vaknade halv 11 och har varit jätte trött hela dagen, huvudvärken kommer och går. 

Reaktionerna på smsen blev nog kanske bättre än vad jag förväntat mig, vi pratade om det och det känns skönt att äntligen få ha sagt det jag velat säga länge nu. Man kan inte förvänta sig att någon ska förstå allt, men förstår personen det viktigaste så får det andra vara.

Imorgon vill jag hitta på något, spelar ingen roll vad bara det gör mig glad och får mina tankar på annat än det jag har i huvudet nu.

Ush vilken jobbig kväll det har varit, har gråtit mycket och har världens huvudvärk, men att gråta kan verkligen kännas befriande. Som jag skrivit innan har jag aldrig riktigt pratat med min familj om det som hänt, men kände nu att det fick vara nog, allt jag håller inom mig gör så ont så jag bestämde mig för att skriva sms till en utav mina föräldrar. Vill inte alls prata om det, skrev det också i smsen, men jag behöver bara få säga det. Det känns som en tung sten har släppt från mitt hjärta. Trodde aldrig jag skulle våga säga det och beskriva hur jag haft det, eller att det i alla fall hade dröjt minst 10 år till innan jag hade sagt något. Man kan inte få ner allt i några sms, men jag kunde skriva det viktigaste som är den tyngsta bördan att bära.

Det som jag tänker måste vara jobbigast för min familj är att få reda på att jag har blivit så grovt misshandlad att jag hade kunnat ligga i en grav långt ner i marken nu, och att de inte gjorde något för att förhindra det även fast de innerst inne visste att han misshandlade mig. Jag tror det kommer komma som en chock för h*n att plötsligt få sms utan förvarning med alla jobbiga detaljer som man velat blunda för eftersom de är för jobbiga att ta in, men i det här fallet känner jag att det är okej att vara lite självisk och tänka på sig själv i första hand och vad man själv mår bra av, man kan inte hela tiden ta ansvar för andras känslor. Jag vet att smsen inte blivit lästa än och jag undrar vad reaktionen blir, vissa ord är ganska hårda.

Det här är ett enormt stort steg för mig, jag är stolt över att jag tog klivet och gjorde det rätta även fast det känns läskigt och osäkert.

Har verkligen fastnat för den här låten, har lyssnat på den hela kvällen.

Att komma ut gjorde mig gott, åkte till stan efter lunch och gick runt och kollade runt i lite alla möjliga affärer, fick en del småsaker med mig hem och några saker till djuren. Kunde inte hälsa på kvinnan på skyddade bordet eftersom hon inte flyttat dit än, hon skulle flyttat den här veckan men bor fortfarande kvar på ett annat boende efter att det uppkommit lite hinder i flytten. Fick i alla fall energi av att komma ut bland lite folk och liv och rörelse  och tänkte använda den energin till att tvätta och städa ikväll, fick även stor lust att ta en promenad men hinner inte riktigt med det idag. Det börjar bli ganska mörkt nu på kvällarna och jag tycker det är lite läskigt att vara ute i mörkret på kvällen, vill helst promenara medans det är ljust.

Fick ett samtal medans jag skrev det här inlägget, det borde gjort mig glad men istället började jag gråta efter att vi lagt på. Det är inte ofta jag blir mållös men den här gången blev jag det. Jag känner mig sviken även fast jag absolut inte blivit det, men jag får sån stor lust att bara ta avstånd från alla, från alla som väcker jobbiga känslor inom mig även fast det inte är deras mening. Vet inte om jag ska ringa psykologen på måndag och prata med henne, känner att jag behöver någon att prata med nu och jag träffar inte henne förens torsdag igen. Inombords känner jag bara ett stort hål.

Gick tillbaks lite i bloggen och läste vad jag skrev för ett år sen, jag tror jag nästan har glömt bort hur det kändes att känna allt som jag gjorde då, eller kanske snarare förträngt det. Jag kommer dock ihåg att det gick upp och ner i hur man kände och mådde en hel del, men det var efter några månader det blev som värst och det är då man bara måste stå ut tills det blir bättre, för en dag vänder det för alla. Ger man upp så har man ju förlorat allt de man dittills hade kämpat för.

Imorgon måste jag gå ut en stund och få lite frisk luft. Har varit hemma hela dagen idag och det är knappast bra för psyket. Var och handlade igår men dagen innan det var jag också hemma hela dagen så det kanske inte är så konstigt att man känner sig lite nere. Tänkte åka till stan och kolla lite i affärer och eventuellt hälsa på en kvinna som har flyttat tillbaks till det skyddade boendet som jag bodde på men jag får se hur jag gör med det, känner mig inte alls social för tillfället och vill bara hålla mig för mig själv så som jag känner just nu.