tystlidande

Jag har aldrig varit en seg eller slö person. Det är fart i mig och när jag ordnar saker går det alltid snabbt och jag behöver sällan hjälp för jag är en sån person som tycker om att göra allt sjäv. Jag har heller inte haft några speciella svårigheter med att ha press på mig... men sen jag kom hit har jag bara blivit mindre och mindre lik mig själv. Jag klarar inte av stress alls, jag bryter nästan ihop eller glömmer det jag ska göra undermedvetet för att jag inte klarar av att hantera det.

Jag levde under sån stor press och stress under så många år, det fanns inte en enda dag jag kunde slappna av och det blev helt eneklt för mycket men jag kunde inte känna av det då eftersom jag var mitt uppe i det, men nu när jag har fått chansen att vila kommer allt på en gång. Och det är inte bara det här utan alla känslor som jag inte kunde känna då.

Jag kan inte hantera stress eller att någon förväntar sig massor från mig, jag vill bara finnas till och för en gångs skull få lugn och ro för att sen orka med livet och fortsätta vara den livliga person jag alltid varit. Den press myndigheterna sätter på mig får allt att nollställas i min kropp, jag blir helt handlingsförlamad. Jag vet inte hur jag ska få dom att förstå utan att de ska ta det fel, att de ska tro att det är pga att jag inte vill jag reagerar såhär. Men jag vill ju, det är bara det att mina tankar inte går ihop med min kropp. Jag känner mig helt psykiskt och fysiskt utmattad men det är ingen som förstår det.

Det har inte blivit någonting av med att börja på en sport då de börjar alldeles för sent och är i områden långt här ifrån och jag går aldrig ut sent på kvällen, speciellt inte nu när det är vinter och det blir mörkt tidigt. Men jag känner verkligen att nån träning måste jag börja med då min kropp inte är som den brukar och för att må bra måste man också vara nöjd med sig själv. Så jag tänkte börja göra armhävningar och situps varje kväll och försöka använda cycklingsmaskinerna som de har här på skyddade boendet. Tänkte även köpa hantlar efter jul och börja träna med dom.

Uppdaterar senare hur det går, förhoppningsvis tröttnar jag inte efter 1 vecka, men jag har klarat det förut så det borde inte vara så svårt.

Jag har sån stor lust att julpynta, men det finns knappast pengar till det eller plats här. Personalen har gjort det lite jul mysigt här och var i huset men det är en annan sak att göra det själv. Men jag har fått några saker av en bekant som jag ska ha i rummet; snögubbar, änglar, tomtar m.m men det får bli när jag byter rum i helgen till ett större eftersom det jag har nu är så litet och redan överfullt med grejer.

En egen julgran skulle dock verkligen vara pricken över i, en vit med röda kulor, men det får bli nästa år, då ska jag ha en riktigt ordentlig jul.

Har varit bortrest i helgen så därför har jag inte haft någon möjlighet att skriva här. Kom hem för ett litet tag sen och det var med stor ångest jag klev in genom dörren. Jag vill inte bo här, jag vill inte ha det här livet... jag vill leva ett NORMALT liv. Nu går jag och lägger mig, har ingen lust att vara vaken.

Den 25 november varje år är det internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor. I december 1999 togs ett enhälligt beslut i FN:s generalförsamling att göra 25 november till internationella kvinnodagen för att avskaffa allt våld mot kvinnor.

Valet av datum går tillbaka till den 25 november 1960. Då mördades tre systrar i Dominikanska republiken, som med järnhand styrdes av diktatorn Rafael Trujillo. Diktaturens mord på Minerva, Patria och Maria Teresa Mirabal fick snart stor uppmärksamhet i hela Latinamerika, där dagen för mordet blev en symbol för det könsbaserade våldet mot kvinnor.

Somnade 22.30 igår kväll och vaknade klockan 6 på morgonen helt av mig själv, det var länge sen jag kunde gå och lägga mig så tidigt och vakna normalt lång tid efter att jag gått och lagt mig. Det har varit ett stort problem för mig med sömnen och det kan också vara en anledning till varför jag mår sämre. Jag har svårt att bli riktigt trött själv och går inte många gånger och lägger mig för att jag är trött utan för att jag vet att jag måste sova, annars skulle jag nog kunna vara uppe 2 dagar i streck utan problem.

Har träffat underbara männsikor som verkligen vill hjälpa mig och jag känner mig så lättad. Äntligen några som förstår mig, som kan se rakt igenom mitt skal. De sa ord som träffade mig rakt i hjärtat, och det var som de kännt mig hela mitt liv fast vi inte ens pratat en timme. Det här är helt underbart, ni förstår nog inte hur stort det här är för mig... nu har det tänts ett nytt hopp inom mig.

Allt det här har jag ordnat själv, ingen hjälp i från någon och så ska det inte vara, det är bara tur att jag orkat ta tag i det och stött på rätt personer. Hade jag inte tagit tag i det så tidigt när jag hade krafter kvar så vet jag inte hur fel det hade kunnat gått för mig.

Det jag har lärt mig är att den som spelar bäst skådespel kommer längst här i livet och den som ljuger mest vinner. Jag förstår inte hur det kan vara så, de ärliga människorna döljs i skuggan av de falska. Så fungerar det överallt, även här inne, hade jag lagt på ett skådespeleri hade jag fått mer hjälp, mer medlidande och kommit längre. Men jag är inte en sån person, och tyvärr så är det en dålig egenskap i den här världen.

Jag har aldrig gråtit framför myndigheterna eller personalen här, inte heller har de sett på mig att jag är livrädd och helt förkrossad inombords, att jag ibland funderar på vad det finns för mening med att leva. Jag säger detaljerat vad det är jag känner, men de tror inte på mig för att jag inte sätter mig och bryter ihop framför dom. Jag har berättat att jag har svårt att visa mina känslor och alltid har haft det, att jag lägger på en mask och låtsas må bra, och på det sättet är jag världens bästa skådespelare, men när det gäller att bryta ihop framför folk bara för att få hjälp är inte min grej. Jag har även berättat att han alltid satt och skratta åt mig när jag grät och njöt av det, och det gör det ännu svårare för mig att gråta framför någon, men de lyssnar inte på mig, de kanske tror att det är jag som ljuger och de som verkligen gör det talar sanning. Men de borde ha mycket bättre kunskap än så, proffs för mig är ett ord som inte alls borde asossieras med de här människorna som jobbar med oss.

Jag har sett de som spelar, de som framför personal och myndigheter är livrädda, gråter och berättar snyfthistorier, men när de går hem så är är de helt andra människor och de behöver egentligen inte alls den hjälp de spelar sig till, men de gör så här för de inte orkar kämpa själva. De utnyttjar systemet och vill ha allt serverat på silverfat och får det, medans de som verkligen är förstörda inombords, är modhortade och behöver hjälp inte får sin röst hörd. De finns inga resurser kvar för de ärliga och tyvärr så är det här den bittra sanningen. Det som nog ändå sticker mig mest i ögonen är de som bor här och tar en plats från en annan misshandlad kvinna när de egentligen inte behöver den, och det kan leda till att någon i väntan på en plats blir misshandlad till döds.

Något som gör mig riktigt irreterad är att jag bor på en kvinnojour, där det ska jobba personal som är utbildade inom det här området och ska vara vana vid krishantering och allt vad det kan vara för hjälp vi behöver, men man får ingen hjälp alls. När man hör ordet kvinnojour så är nog det första ordet som ploppar upp i folks huvuden "hjälp, stöd, medmänniskor", men det är det sista man får. De påstår sig ha stor kunskap om kvinnomisshandel, men varför kan de då inte se in på djupet hos människor? Varför kan de inte de självklara sakerna? Allt är bara praktiskt här. Idag bad jag även om hjälp, för första gången sen jag flyttade hit, och svaret jag fick gjorde mig chockad. Jag kände mig nästan hånad rakt i ansiktet, som att jag inte är trodd. Jag försöker vara glad här, tänka på andra saker än mina problem och ha roligt med de andra som bor här, och personalen om några borde veta att man kan skratta men samtidigt vara helt trasig inombords, men tydligen hade jag fel. De har själva sagt att jag inte rikitgt verkar ha kontakt med mina känslor eftersom våldet mot mig varit så grovt och det är en försvarsmekanism men de vet att jag ändå är deprimerad och har ångest över hela situationen, trots det fick jag det där bemötandet som jag fick idag. Jag förstår sorgligt nog varför så många kvinnor som bor på kvinnojour går tillbaks till sina män, och så ska det inte vara! Jag kan ärligt säga att om jag inte hade varit med om så grov misshandel som jag varit och vet att han dödar mig det första han gör när han får tag i mig så hade jag nog gått tillbaks.

Det var en kvinna som kom hit förra veckan, mitt i natten. Hon stod utanför och ringde på och grät helt förtvivlat. Det finns ingen personal här på natten och vi får inte öppna dörren för någon här så jag fråga henne genom dörren om det var okej att jag ringde polisen så hon kunde prata med dom. Jag ringde och när polisen kom så släppte jag in dem och hjälpte sedan kvinnan när hon hade pratat klart med polisen och visade henne runt i huset och vilket rum hon skulle bo i. Vi satt och pratade nästan två timmar om allt som hänt henne och jag tröstade henne. När man själv har problem och har varit med om så mycket är det ibland svårt att lyssna på andra och när jag pratade med henne fick jag stark ångest och kände mig jätte nere men jag kunde verkligen inte lämna henne ensam den natten, jag vet själv hur det känns att komma till ett sånt här ställe i en akut situation och jag vet hur viktigt det är att ha någon som lyssnar. Så jag är så glad att jag kunde hjälpa henne.

Men idag fick jag tyvärr reda på att hon gått tillbaks till den man som misshandlat henne och jag visste att det skulle hända, för hon fick ingen hjälp. Personalen var upptagna med annat och gav henne inte det stödet hon behövde. Jag försökte finnas där för henne så gott jag kunde men jag är själv deprimerad och orkar inte hur mycket som helst. När jag hörde det här blev jag verkligen ledsen och det är så synd att trots att kvinnomisshandel inte direkt är något nytt så har man inte kommit längre i arbetet.

Touchmobil är inget att rekommendera för de i min situation, speciellt inte de mobiler som endast är med pekskärm utan någon knappsats. Om det händer något och man snabbt behöver ringa 112 så tar det längre tid att ringa från en touch då de är mer komplicerade och man kan komma åt andra knappar än de man egentligen vill trycka på när man är stressad.

Jag hade en touch telefon för några år sen och den hakade upp sig hela tiden och ibland funkade det inte att trycka på skärmen, speciellt när det var kallt ute. Just nu har jag två telefoner, en för myndighetskontakter och en privat. Den jag använder för myndighetskontakter är en billig och enkel telefon som jag köpt på clas ohlson och den andra är lite mer koplicerad men ändå lättmanövrerad om jag snabbt behöver ringa. Så jag har båda jag kan ringa ifrån om något händer men föredrar att ringa från den enkla telefonen eftersom man känner sig mer "hemma" med och vet hur den fungerar.

Såg i teknikmagasinets katalog att de har ett alarmsystem man kan köpa för 799 kronor. Om man känner sig otrygg och inte har råd att betela för ett larm man betalar för varje månad så är det här en bra alternativ lösning. De larm som man får installerade av olika bolag där det kommer en väktare om larmet utlöser sig verkar mycket bättre än vad de egentligen är, för det kan ta upp till 30 - 40 min innan en väktare anländer till platsen och de har inte ens befogenheter till att ingripa så som polisen har så det är bara bortkastat med pengar. Det finns de larm som är direktkopplade till polisen, men glöm inte att de här larmen inte har hög prio hos polisen även fast bolagen får det att låta som det.

Det jag tycker är viktigt är att tillkalla allmänhetens uppmärksamhet om något händer. Om ett fönster krossas så börjar larmet tjuta (både sensorn på fönstret och huvudsensorn som sitter någon annanstans i lägenheten) och även fast man inte bor på första våningen, men kanske andra eller tredje och det är inte är så lätt för personen att ta sig in så kan ljudet få personen att avlägsna sig från platsen eller får folk att reagera. Även om någon bryter upp dörren och man ringt polisen men de inte hinner komma så börjar det tjuta vilket distraherar den som attackerar dig.

När det handlar om att känna sig trygg i sin egna bostad finns det inga gränser. Även fast sånna här larm kanske inte är tänkta för att användas i lägenheter så ser jag inga problem med att ha en sån här i en lägenhet ändå.

Här är teknikmagasinets beskrivningen av denna produkt:
Multifunktionellt, trådlöst larmsystem (433 MHz) som du snabbt och enkelt installerar. Larmets huvudenhet har en siren på 100 dB och LED-indikatorer som visar vilken sensor som är triggad. Levereras med två trådlösa sensorer för säkring av dörrar och fönster, två passiva, infraröda detektorer (PIR, räckvidd 5-8 m, 100°) och två vibrationssensorer för glas. Dörr- och fönstersensorerna kan växlas mellan RF och RF + alarm – när de är kopplade till RF + alarm aktiveras huvudenheten samt en 95 dB siren i själva sensorn! Levereras med två fjärrkontroller för aktivering eller avaktivering av systemet. Funktionsbrytare på huvudenheten för användning som larm eller dörrklocka. Batterier ingår för sensorerna och fjärrkontrollerna. Huvudenheten drivs med 2 st AA-batterier.

Igår kväll kände jag hur paniken kom och jag ville bara springa ut här ifrån. Det är alltid på just fredagar de där konstiga känslorna kommer, när man vet att det borde vara en dag alla hittar på något, men jag sitter här och har absolut inget att göra. Förut kollade jag på tv flera timmar varje dag, eller det kanske var att underdriva för jag levde för tvn eftersom jag inte hade så mycket annat att göra som fick mig att glömma bort verkligheten. Men eftersom man inte har egen tv här och det är jobbigt att bli störd hela tiden när man kollar på något och aldrig får vara ifred har jag slutat kolla på tv, inte för jag bestämt det eller något utan det har bara blivit så. Tv intresserar mig inte längre så det är inte heller ett alternativ på en fredagskväll.

Så igår satt vi alla här, och konstaterade att vi känner oss instängda som i ett fängelse. Vi som inte gjort något fel. Man kanske kan undra varför vi inte slog ihop våra huvuden och gick ut och hittade på något tillsammans, men det går inte för alla är rädda, vi kan inte röra oss ute hur som helst.

Vi är med varandra 7 dagar i veckan och varje kväll umgås vi och efter ett tag blir det inte lika roligt att bara sitta och prata, man vill göra något! En dag i veckan kommer volontärer hit som hittar på olika saker med oss, t.ex. kollar på film, pysslar, går och shoppar m.m och de uppskattas verkligen, men det finns så många fler timmar att ta död på och ibland är det så jobbigt att ha såhär tråkigt och eftersom man inte mår speciellt bra heller så har man inte så mycket ork till att hitta på något heller.

Fan vad ont allt gör. Sanningen gör ont. Jag vill gråta men jag kan inte längre, det är som att jag glömt hur man gör. Hur gråter man? Det kommer tårar, men de slutar rinna snabbt trots att jag bara vill skrika ut smärtan och ligga och gråta i timmar. Det ligger styrka i att gråta, då känns allt på riktigt... om man inte ens kan gråta, vart har då alla känslor tagit vägen? Det känns som jag håller på att bli galen! Och fan vad dåligt jag mår just nu.

Ska börja leta lägenhet nu. Det är svårt att ens få lägenhet i vanliga fall och när man inte kan bo hur eller vart som helst är det ännu svårare. Kan inte alls bo på första våningen och finns det balkong kan jag inte bo på andra våningen heller då det är lätt att ta sig upp. Högst upp är inte heller ett alternativ om det inte är höghus då det är lätt att ta sig in på en balkong genom taket (vilket man inte brukar tänka på). Det är ganska viktigt med portlås/portkod för att känna sig trygg med att inte vem som helst kan ta sig in i porten hur lätt som helst. Man kan också tänka på att inte bo för långt ifrån en polisstation eller från centrum då det tar längre tid för poliserna att anlända om något skulle hända.

Frågan är om man ska berätta om sin situation för grannarna/be de hålla lite extra utkik och ge sitt nummer i fall de ser något misstänksamt eller om det är dumt att utmärka sig? För det är aldrig bra att vara känd i området. Men det här kommer senare först måste jag hitta någonstans att bo...

Ibland har jag så himla långtråkigt på dagarna och fantasin är som bortblåst så jag undrar om ni har några tips på vad man kan göra som inte kostar speciellt mycket och som man kan göra ensam?

En tjej hjälpte mig att fixa mitt hår jätte fint idag, man mår alltid bättre när man känner sig vacker... ska måla naglarna också och noppa ögonbrynen och sen får det räcka för idag. Annars har jag inte gjort så mycket, bara varit hemma och känt mig deppad.

Just nu är jag i en djup svacka men ibland måste man låta sig ta in allt som händer och låta allt ta sin tid. Jag tänker inte stress för att försöka må bra så snabbt som möjligt för det slutar aldrig bra, "det som göms i snö kommer upp i tö" och det är exakt det som kommer hända om jag tar den "enkla" vägen. Jag kan inte förtsätta som förut, det är dax för att ta tag i allt en gång för alla och jag vet att det  blir en hård resa men det är vad som behövs.

Det är okej att må dåligt, det har jag lärt mig efter allt som hänt och det är synd att det inte pratas mer om psykisk ohälsa, att man ska behöva skämmas för att man mår dåligt. Alla mår dåligt någongång i livet. Jag märker att jag ibland blir bemött som att det är något fel på mig, som att jag är konstigt för att jag säger att jag mår dåligt, att jag är deprimerad och har ångest. Vissa slänger ut kommentarer som om att de tror att jag vill känna som jag gör, trots att de vet allt jag gått igenom och hur mitt liv ser ut. Det är nog det som sårar mig mest.

Det här är inget jag väljer, utan något som kommer för att jag aldrig kunde känna dessa känslor när jag var i förhållandet. All rädsla, sorg och smärta jag borde känt då kommer upp nu när jag är i trygghet. Hade jag känt det då hade jag bokstavligt talat gått under, men kroppen försvarar sig själv genom att förtränga det tills det en dag blir för mycket.

 

Jag är så trött och orkar inte göra någonting. När jag har ett lite längre samtal med någon är jag helt slut och bara vill gå och lägga mig. Småsaker suger ut all min energi. Orkar heller inte alltid vara trevlig längre, irreterar mig på småsaker och blir arg för ingenting.

Har i all fall börjat bli ordentligare med maten och försöker undvika allt onyttigt. Man får se till att kroppen i alla fall mår bra när inte knoppen gör det.

 

...betyder det inte att jag inte mår dåligt, att det inte gör ont eller att jag inte lider. När jag skratta som mest är det då jag känner den skarpaste smärtan, jag vill tränga bort mina känslor för det är så jag alltid hanterat det. Ingen förstår för de lyssnar inte mina ord, det ser bara mitt ansikte med det där leendet. Min själ skriker hjälp men ingen hör.

Jag önskar jag kunde reagera som alla andra, sitta och gråta och se sådär förstörd ut...att jag kunde få andra att känna min smärta. Jag vet inte varför jag inte kan känna det jag borde, jag vet ju att det finns där inne. Jag vill inte alltid vara den starka, hon som tog allt så bra, jag vill vara hon som föll ner, för det är verkligheten.

Är jätte trött och ska gå och sova strax, väntar bara på att den som är i badrummet ska bli klar så jag kan gå in och göra mig i ordning för natten. Den här helgen har varit så skön, jag fick glömma mina problem för en stund och vara i en miljö där min rädsla inte existerar, jag fick bara leva och vara mig själv. Det är ångest att vara tillbaks. Vill bara komma bort härifrån igen. Jag var i min drömvärld för ett tag och nu när jag hamnat i verkligheten igen får jag lite panik. Jag vill komma ut, träffa människor och få nya vänner men eftersom jag inte jobbar eller pluggar just nu är det väldigt svårt att komma i kontakt med andra. Jag har funderat på att börja på någon sport men jag vet inte om man måste ge ut sitt personnummer då? Har kontaktat några klubbar och får se vad de säger. Håller alla fingrar och tår och hoppas att det inte är så.

Åker nu iväg några dagar. Skriver igen när jag är tillbaks.

Trevlig helg!

 

 

Den traumatiska stress som uppkommer hos individer som varit med om ett psykiskt trauma kan indelas i fyra symptomgrupper:

Känslomässiga (affektiva) reaktioner med dödsångest, minnesbilder, nedstämdhet, vredesutbrott och skuldkänslor.

Beteendeförändringar såsom oförklarlig trötthet, irritabilitet och utbrott samt en tendens att dra sig undan

Psykofysiologiska reaktioner som sömnsvårigheter, muskelspänning och ljud- och ljuskänslighet är vanliga.

Inställningen till sig själv, omgivningen och tillvaron som helhet påverkas. Det kan till exempel röra sig om misstänksamhet, overklighetsupplevelser och existentiella grubblerier. Ovanstående symptomgrupper är ”normala” och vanligt förekommande efterverkningar efter ett psykiskt trauma och betyder inte i sig att den aktuella individen kommer att få en framtida psykisk ohälsa.

Graden av traumatisering påverkas av en rad faktorer som bl.a. individens tolkning av händelsen, omhändertagande, tillgänglighet till stöd och skydd m.m. En traumatiskt händelse behöver inte nödvändigtvis leda till långsiktiga besvär. En bra livssituation, tillräckliga inre resurser och en fungerande omgivning kan leda till att individen kan återgå till en väl fungerande vardag och även i vissa fall uppleva att man utvecklats som människa.

Den traumatiserade behöver tala med människor om sin upplevelse, sina tankar, känslor och farhågor. Ofta många gånger och även om de mest plågsamma detaljerna. För den som drabbats av PTSD eller andra mer komplicerade efterverkningar räcker oftast inte släkt och vänner till utan man behöver någon form av professionellt stöd med kunskaper inom området. Det kan också vara aktuellt med medicinering av sömnbesvär eller svåra ångestbesvär.

När man bor på skyddat boende finns det inte så mycket att göra på dagarna, det varierar självklart från person till person för vissa fortsätter jobba eller plugga när de bor här men vissa är sjukskrivna och då blir dagarna ganska långtråkiga. Många går upp i vikt som bor såhär då man inte har så mycket annat att fokusera på än mat när man inte har sina problem att tänka på och det blir ju även så att man tröstäter, speciellt på kvällarna/nätterna. Det äts mycket kakor, chips, godis, snabbmat och dricks läsk här. Det hela blir en ond cirkel då dålig mat påverkar både ens fysiska och psykiska hälsa men maten får en att hantera känslorna för stunden så det är svårt att bryta mönstret.

Jag har försökt bättra mig men har man sen en riktigt dålig dag så är man där igen...

Det är egentligen konstigt att det känslomässiga kan göra så fysiskt ont...

Jag börjar bli rastlös, uttråkad. Jag vill göra något, jag vill ut i livet och bara få börja leva. Ibland orkar jag inte vänta och börjar leta febrilt efter lägenheter och är då helt plötsligt beredd att flytta vart som helst bara jag får en lägenhet och kan bo som en normal människa. Jag tänker inte på allt annat runtomkring. Men det är skönt att få sånna "ryck", för en liten stund får jag glömma alla problem och kan bara tänka på framtiden, då ser jag allt framför mig och känner att det finns hopp. Jag har verkligen något att kämpa för och det får mig att orka.

Det är jätte bra att ha sparade pengar till den dagen då man bestämmer sig för att lämna sin man/pojkvän. Under tiden på skyddat boendet får man ekonomisk hjälp av socialtjänsten men det kan ta upp till en vecka, även 2 vissa gånger, tills allt är ordnat med papper m.m (speciellt om man inte planerat innan med hjälp av personalen på skyddade boendet/socialtjänsten att man ska komma dit), därför är det bra att själv ha pengar så man kan köpa mat och andra nödvändigheter under tiden. Det kan även vara så att man plötsligt behöver fly mitt i natten och det inte finns plats på det skyddade boendet som är närmast då är det skönt att veta att man har pengar för att kunna bo på hotell en natt och sen dagen efter prata med socialtjänsten och ordna med boende någon annanstans.  Ha dock inte pengar på konto utan kontant i handen. Göm pengarna på något ställe där du vet att din man/pojkvän inte kollar eller be någon vän/släkting ha hand om pengarna.

Behöver du utanför kontorstid komma till skyddat boende ska du alltid ringa socialjouren. Det är genom socialtjänsten du beviljas plats på skyddat boende.

Mörkret som kommer tidigare för varje dag nu har börjat göra mig trött redan vid 6-7 tiden på kvällen och jag brukar senast lägga mig vid 2 på natten och vaknar vid 10 tiden.  Äntligen börjar sovrutinerna bli någorlunda normala! En powernap brukar också pressas in där vid 6 tiden när jag börjar bli trött, kanske blir så att jag kommer sova för mycket helt plötsligt? Det skulle jag i och för sig inte tacka nej till, skönt att få sova bort lite dötid av sitt liv.

Depression är nog något som kommer på köpet i min situation och känner mer och mer hur jag dras ner i djupet. Jag försöker ha positiva tankar och det kan fungera i vissa stunder, men ibland är allt nattsvart. Jag trodde det var en självklarhet att kvinnor som bor på skyddat boende och varit med om traumatiska händelser skulle få professionell hjälp av psykolog men så är inte fallet. Man får själv se till att ta de kontakterna och det är något jag inte riktigt förstår, vissa kanske inte ens har orken att ta tag i det och då blir problemen bara djupare och det blir svårare att ta sig ur. Det finns så mycket jag inte förstår mig på när det gäller hur samhället tar hand om misshandlade kvinnor...

God natt på er.

Det är så skönt att jag inte längre bryr mig. Jag vet vem jag är och vad jag har gått igenom och det räcker. Jag behöver inte bevisa något, övertyga eller berätta saker för att andra ska ha förståelse eller inte tycka det jag valde är konstigt eller att det gör mig till en sämre människa. Det räcker med att jag vet varför det blev som det blev och förstår varför jag gjorde som jag gjorde, vad andra tycker eller tänker om det bryr jag mig inte om längre. Folk får tycka vad dom vill om mig, men huvudsaken är att jag mår bra, resten spelar ingen roll.

Nu när det börjar bli kallt har jag lättare att gå ut för man kan dölja sig på ett helt annat sätt än när det är varmare. Ju kallare desto bättre. Man ska se till att köpa helt nya vinterkläder; jacka (luva är stort plus, även hög krage), mössa, vantar, skor m.m. och det ska absolut vara sånna man tycker är snygga och passar i, men kanske inte typiskt dig eller utstickande utan meningen är ju att man ska smälta in i mängden. Köp även sånt du kanske inte använt/haft på dig tidigare, t.ex. benvärmare.

När man går ut och det är runt 0 gradigt/minusgrader kan man ta sin halsduk och sätta den för näsan och munnen och sedan vira den runt halsen som en vanlig halsduk och sedan sätta på sig luvan på jackan så bara ögonen syns. Är det inte fullt så kyligt kan man även endast ta på sig luvan och om man har en hög krage kan man dölja sitt ansikte en aning i den.

Jag är nog en av de få i det här landet som hoppas på en riktigt kall vinter med massor av snö och kyla.

Idag har jag verkligen känt mig tacksam för att jag slipper fortsätta leva det livet jag gjorde. Jag tycker fortfarande det här livet är jobbigt, det kommer jag göra tills jag tar mig ur det.  Tyvärr så är det här det enda alternativet så som Sverige ser ut idag, men en dag är det här bara minnen, det är inte för alltid.

De senaste dagarna har jag handlat lite saker till mig själv, sånna som jag vill ha och tycker om. Saker borde inte göra en lycklig men just nu är jag väldigt lycklig pga dom. Jag kan köpa vad jag vill, ingen kan ta sönder dom eller komma och säga att jag är dum i huvudet som köpte det. Det är mitt. Ingen kan längre ta ifrån mig det som är mitt!

Det är sån frihet att ni nog inte ens förstår om ni inte har upplevt det så som jag gör just nu. Jag fick aldrig ha kvar sånt som jag tyckte om eller köpa det jag ville. Kan inte ens räkna ihop hur många av mina saker som blev förstörda och jag kunde aldrig unna mig något speciellt utan att tänka på om det var värt det när jag visste att han skulle ta sönder det efter ett tag. Tillslut slutade jag köpa sånt som jag brydde mig om eller färsta mig vid sånt jag annars brydde mig om för det sårade mig enormt mycket när han gav sig på det, och han gick så klart alltid på det som hade personligt och känslomässigt värde.

Igår var det första gången jag grät över min situation. Över mitt liv. Vart jag hamnat. Jag har gråtit förut, men inte alls på samma sätt. Jag försöker visa mig så stark, jag gråter aldrig framför någon eller ens visar att jag mår dåligt. Jag har ingen kontakt med mina känslor många gånger. När jag pratat om vad han gjort mot mig har jag inte visat en enda känsla, men jag kan berätta ingånde hur det kändes i den stunden och hur jag känner nu efter, men man kan aldrig tro att det är samma person som berättar som varit med om allt. Jag kan till och med sitta med ett leende, skratta och dra skämt då och då.

Igår var första gången jag grät i telefon och kände hur allt bara välde över.  Första gången jag visat hur jag verkligen känner just nu, att jag ibland tappat hoppet och inte orkar med livet. Jag önskar jag kunde sova bort några år av mitt liv och vakna när allt är bra igen. Slippa ta jobbiga beslut och känna press på mig. Jag vill vara som alla andra, leva det liv vanliga människor lever. Jag vet att jag kommer få allt jag önskar en dag, men vägen är så lång att jag vill ge upp innan jag ens börjar varndra.

Det blir ingen rolig jul eller nyår det här året. Båda de dagarna kommer jag spendera helt ensam. Ångest.

Står inför så många viktiga beslut att jag håller på att bli galen! Just nu önskar jag bara att jag hade ett lugnt liv och hade vardagliga beslut att ta, inte sånna här som är så avgörande för hela livet. Hur ska jag veta vad som är bäst? Hur ska jag veta att jag gör det rätta? Det känns jobbigt att stå inför det här när jag egentligen bara skulle behöva lugn och ro just nu. Jag levde under konstant stress under så många år kan jag inte bara få finnas till ett litet tag?

Alla säger att jag inte ska tänka så mycket utan ta det som det kommer, men det är inte så enkelt när myndigheterna vill ha svar nu. Jag kan inte ta det som det kommer för jag vägrar låta de bestämma över mig. Jag måste ha egna planer, egna visioner och egna tankar annars bestämmer de åt mig vad som blir bäst för dom. Det vägrar jag. Men hur lätt är det att veta allt det där nu när jag för bara månader sen hade givit upp om livet och mig själv. Fråga du mig då vad jag tyckte om någonting var det inte mina tankar du fick, utan hans. Och det kom konstigt nog naturligt, jag hade raderats ut och tankemässigt var jag en kopia av han... egen vilja visste jag inte ens vad det var. Och nu helt plötsligt ska man veta exakt vem man är, vad man vill och hur framtiden kommer se ut, det är inte lätt.

Tycker nog att myndigheterna borde prova på det här själva så kanske de kan ha liiite bättre förståelse för hur det är i min situation och att det inte bara går att "glömma och lägga det bakom sig" på 2 sekunder efter allt jag varit med om. Och glömma? Ja det skulle vara väldigt intressant att se hur snabbt ni skulle glömma om ni ens en enda gång var instängd i en lägenhet i flera timmar med en person som torterade er. Ja det skulle vara riktigt intressant.

Det går frammåt. Om jag tänker på vart jag var 1 augusti och vart jag är nu är det stor skillnad. Kanske inte vart jag är någonstans rent fysiskt, jag bor fortfarande på skyddat boende och lever inget vanligt liv, men inombords är jag så långt borta från hur det var förr. Jag har en skarpare bild av hur framtiden ser ut, jag har fått en egen vilja om vad jag vill göra och jag har mål.

Undra hur mitt liv ser ut om ytterligare 3 månader? Även fast jag vet hur jag vill ha det och har en bild av hur det kommer att bli så kan allt förändras. Därför har jag lärt mig att inte färsta mig för hårt vid vad jag vill och drömmarna. Om en vecka kanske jag blivit tvingad att släppa allt och fly utomlands?