tystlidande

Har haft mycket att fixa och dona den här veckan inför att min vän kommer så det är därför jag har varit så frånvarande. Det har varit många känslor inför hennes besök och jag har varit väldigt nervös, ibland har jag bara velat ställa in allt för jag kännt så stor press. Press från mig själv. Jag vill att allt med den här helgen ska bli bra; att hon inte ska tycka jag är tråkig, har det smutsigt eller har för lite mat hemma så hon måste gå hungrig...osv. Det är här min dåliga självkänsla kommer fram, jag tycker aldrig jag är bra bara som jag är.

Det som också är svårt med att träffa min vän är att jag aldrig berättade för henne vad som pågick. Jag hintade inte ens det. Jag spelade ett spel framför henne för det var det enda sättet jag kunde överleva vardagen på, jag levde mig in i rollen som den lyckliga tjejen och i de stunderna glömde jag alltid bort alla problem, det var som att de inte exicterade. Hon var min flykt från verkligheten och det var pga henne som jag klarade av allt utan att bli helt galen. Hon och kuratorn. När jag hade skador skämtade jag alltid bort det och hittade på en rolig bortförklaring, ibland kändes det som att hon inte trodde på det men jag vet inte om hon någonsin förstod. Jag minns att hon en gång frågade om han slagit mig någon gång, men jag svarade helt övertygande "nej, aldrig någonsin", jag tror till och med att jag drog till med att jag skulle lämna honom på direkten om han höjde handen mot mig.

Jag har tänkt mycket på om hon gick på mitt spel eller om hon egentligen såg igenom det men inte vågade säga något? Jag har skäms över att jag aldrig sa sanningen till henne trots att vi kom så nära varann, men nu får jag äntligen chansen att berätta hur det egentligen låg till och förklara varför jag aldrig sa något. Jag har redan berättat väldigt kortfattat vad som har hänt och hon vet om hela min situation jag lever i nu, men det kommer nog kännas konstigt att berätta allt öga mot öga när hon haft en helt annan roll i mitt liv innan.

Håller på att tvätta och hamnade i en väldigt obehaglig situation när jag var i tvättstugan. Jag slängde soporna innan jag hämtade tvätten och såg då en bil stå med motorn på som väntade på någon, det satt två personer i men jag såg bara den ena. Brydde mig inte så mycket förutom att jag tänkte att de inte riktigt passade in i det här området. När jag håller på att fixa i tvättsugan och står med ryggen mot dörren (som det finns ett fönster i) så får jag en konstig känsla och vänder mig om och ser att det står någon och tittar på mig, och det ser ut som samma kille som satt i bilen. Han står inte med hela kroppen och tittar rakt in utan böjer fram huvudet från sidan och när han ser att jag lagt märke till honom försvinner han snabbt. Försökte lugna mig med att bara personer som bor här kan komma in i porten men får panik när jag märker att jag inte har med mig min telefon. Mina ben och armar börjar skaka och mitt hjärta slår jättesnabbt. Jag kollar mot fönstret som finns ut mot gården för att se om man kan öppna det så jag kan ta mig ut därifrån om någon försöker slå upp dörren, det går men jag får ändå den där obehagliga känslan av att känna mig instängd och hjälplös och tänker "okej är det nu jag ska dö?" och börjar tänka på om jag har på något hemma som kan vara farligt/börja brinna om jag inte kommer tillbaka. Jag tänker även på om någon kommer höra mig om jag skriker.

Jag gör allt extra sakta eftersom jag inte vågar gå ut genom dörren och när jag är klar med allt och jag övervägt om jag ska ta mig ut genom fönstret eller dörren bestämmer jag mig för att gå ut genom dörren men tar mina nycklar och lägger en nyckel mellan varje finger och knyter sedan näven så att en nyckel sticker fram mellan varje finger så jag kan slå på ett sätt som skadar personen som eventuellt skulle kunna attackera mig så den tappar fokus på mig. Jag går inte den vanliga vägen utan går mot motsatt håll och kollar bakom mig hela tiden och är beredd på att springa.

De här situationerna får mig att må fysiskt dåligt efteråt eftersom de gör mig så rädd och dödsångesten jag upplever i den stunden är hemsk. Jag känner mig jätte svag i kroppen, som om jag sprungit ett maratonlopp och blir helt ofokuserad.

Vaknade alldeles för sent idag, 13.15, och måste sätta lite fart nu för att hinna få något gjort idag. Ända sen jag vaknade har jag inte kännt mig riktigt 100% frisk, tror inte jag har feber men känner mig så som man brukar göra när man håller på att få det. Hoppas att jag slipper allt vad sjukdommar heter, får ju besök på fredag av en gammal vän och ser verkligen fram emot det.

Nu är jag tillbaka! Kom hem igår men har inte riktigt haft tid eller ork att skriva här förens nu. Var så skönt att vara där, önskar att jag hade kunnat stanna lite längre men hade tänkt att åka dit igen någon gång i juli.

Är jätte trött idag trots att jag sovit 8 timmar och efter promenaden i morse blev jag ännu segare. Ska ta och lata mig ett tag nu innan jag måste sätta igång och städa.

Jag åker iväg imorgon och blir borta till söndag, ska fira midsommar med familjen på en annan ort.

Hoppas ni alla får en trevlig helg och midsommar!

Har sovit väldigt få timmar de senaste nätterna så i morse tog jag en lång sovmorgon och vaknade vid 12. Det blev behövliga 10 timmar av sömn. Gick en promenad på eftermiddagen, kom precis hem och ska äta strax. Har inte riktigt orken att laga mat så det har blivit en hel del färdigrätter som man bara värmer den senaste tiden, men ibland behöver man omfördela energin lite när man känner att den inte riktigt räcker till allt och för mig är det viktigt att jag orkar gå promenader varannan (helst varje) dag. Jag måsee förbereda mig för att göra lite mer krävande aktiviteter tills jag börjar jobba så jag inte blir helt slut sen och kanske inte klarar av det, mina dagar har ju inte varit alltför händelserika det senaste året och jag har vant mig vid det här lugna tempot.

Var hos psykologen idag och fick en ny tid redan nästa vecka. Var även hos psykologen förra veckan. Förut gick jag ju dit varannan vecka och jag tyckte det var för lite men jag sa aldrig riktigt något för jag inte ville känna mig jobbig, men jag tror att hon ändå nu förstod att jag behöver mer tid än vad jag fick.

Jag tycker att det de senaste gångerna har gått väldigt bra, mycket går frammåt och jag mår bättre än förut. Känner mig närmare mitt mål att börja jobba och att få en fungerande vardag. Kan dock ibland känna att jag är ganska långt ifrån att uppnå ett "normalt" liv, men jag jobbar på det...

Var tvungen att ringa 112 i helgen, inte för egen del utan pga något helt annat. Inget allvarligt. Jag räknade signalerna och det kom 6 signaler tills jag kom fram. I en akut situation hinner det hända mycket på de där 6 signalerna och jag hatar att jag börjar tappa förtroendet för hela det där systemet. Tänk er själv, något händer, du ringer 112 och det tar 6 signaler för dom att svara, du ska hinna säga alla dina uppgifter och vad som hänt, du blir sedan kopplad till polisen och innan de hinner komma tar det sin lilla tid. Jag uppskattar att det tar mellan 10-20 min, allt som allt beroende på om det finns någon polisbil i närheten. Jag vet att det är omöjligt att polisen ska kunna komma inom 1-2 min från det att man ringer, men jag känner ingen säkerhet alls med att det kan ta upp till 20 min. Jag känner mig helt hjälplös.

Finns det någon som känner som jag? Vet inte om det bara är jag som har hakat upp mig på det här eller om det finns fler som känner som jag? Jag tror det kan vara så att jag lägger hela min oro på just den här "ringa situationen" för att kunna hantera det hela situationen med han. Jag lägger nog över rädslan på något man "kan ta på", men jag är inte säker...

Kollar just nu på tv4+ där Dr Phil pratar om posttraumatisk stress. Värt att se, speciellt för de som upplevt någon traumatisk händelse.

Kommer åka hem imorgon tidigt på morgonen istället för idag, var så svårt att få tag i tågbiljetter och de jag fick tag i hade mellan 2-4 byten så då stannar jag hellre en dag till och slipper alla byten. 

Det har dock varit ganska jobbiga dagar, jag är i min hemstad och det har varit en hel del stresspåslag som varit jätte jobbiga. Ibland får de mig att må fysiskt dåligt i flera timmar efter och jag har haft ont i magen hela helgen. Jag såg en av hans vänner igår, jag är inte säker på om han riktigt kände igen mig eftersom jag hade glasögon och vi inte träffats så många gånger, men jag hoppas faktiskt att han gjorde det eftersom mitt ex då kanske tror att jag ändå fortfarande bor kvar här någonstans. Det gör att jag kan känna mig lite tryggare i staden jag bor i nu efter att en av hans andra vänner såg mig där vid mataffären, det avleder honom från att tro att jag faktiskt kan bo där, jag kunde lika gärna ha varit på besök.

Det känns egentligen så absurt att behöva gömma sig såhär och hela tiden behöva vara rädd. Ibland kan jag inte fatta att jag behöver göra det, det är som en mardröm som jag tror jag ska vakna upp ur. På riktigt alltså, ibland kan jag inte fatta att det här är mitt liv. Mitt liv. Det är som verklighetens kurragömma som jag har tvingats leva i för länge, det tar aldrig slut.

När jag går ut i hemstaden kollar jag hela tiden runt för att hålla koll på vilka som ser mig och är jag på en plats där det är svårt att hålla koll så ser jag till att försöka göra mig så osynlig som möjligt och döljer ansiktet och håret så gott det går. Här kan jag bara ha kläder han aldrig har sett mig ha, skulle aldrig gå ut med klädesplagg han känner igen eller som är "typiska" mig. Går ofta med luva och solglasögon, försöker röra mig på ett annats sätt och inte prata så högt. Man ska inte tycka synd om sig själv, men ibland kan jag nog fan göra det. Jag tycker inte jag förtjänar att behöva leva såhär. Det är han som borde vara rädd. Jag har levt med rädsla och hot i relationen också och bara för man lämnar dom tar det inte slut, tyvärr, men chansen att bli dödad minskar drastiskt även fast man oftast inte inser det. Min största rädsla när jag är här är att bli skjuten i huvudet eller att bli knivhuggen bakifrån, och när jag hamnar i obehagliga situationer ser jag framför mig hur det händer, det spelas upp i mitt huvud gång på gång.

Jag tjatar ofta om det här med att gömma sig, hur arg det gör mig, men jag kan bara inte acceptera det och kommer aldrig kunna göra det heller för det ska inte behöva vara såhär! Det är kvinnorna som fortsätter att straffas även efter relationen, det är som att det männen gör mot oss nästan är okej. Straffen för kvinnofridskränkning är också alldeles för låga och vi måste sätta våra liv till innan männen får ett kännbart straff, om ens då vissa gånger.

Har inte hunnit skriva förens nu då jag har varit tvungen att fixa en del saker innan jag åkte iväg och så var det  ett moment i resan jag också mentalt behövde förbereda mig lite inför. Resan gick bra men höll ett tag på att få kraftig panikångest, blev oerhört rädd, men kunde hantera det ganska bra ändå. Alltid när jag är i situationer jag känner mig orolig eller rädd för att något ska hända har jag 112 inslaget på mobilen (larmtelefonen fungerar bara i länet man bor i) så jag bara behöver trycka på "ring" i fall något händer. Men idag tänkte jag på en sak, vad säger man egentligen till SOS alarm? När jag använder larmtelefonen har de redan alla mina uppgifter, men SOS alarm har ju ingen aning om vem jag är även om jag säger mitt namn, efternamn och vart jag är, och om han skulle dra iväg mig därifrån innan polisen hinner komma så har de ju ingen aning om vem de ska leta efter. De kanske inte ens tar mitt samtal på så stort allvar och struntar i att leta. Jag är också orolig för att de inte skulle uppfatta vad jag säger, och man har ju inte tid att stå och bokstavera saker och ting i en hotfull situation. Det hände mig sist jag ringde polisen, samma dag som jag lämnade han. Kvinnan jag pratade med hörde först inte alls vad jag sa, sen fick jag bokstavera mitt efternamn och gatuadress. Sen fick jag också upprepa portkoden kanske 5 gånger. Paniken jag kände i den situationen går inte ens att beskriva, det var som en mardröm och paniken blev värre och värre för varje gång hon inte hörde vad jag sa. Jag litar inte alls på hela det där systemet och det är det som gör det hela ännu jobbigare, jag litar inte på att någon kan "rädda" mig om han får tag i mig, jag vet att jag då kommer tänka att jag inom de närmaste timmarna kommer vara död. Och det finns inget fint sätt att dö på när någon vill ta ens liv.

Ringa kommer jag dock alltid göra, det ger mig ingen trygghet men det är den enda livlinan man har just då. Så, vad säger man egentligen när man ringer? Ska man säga sitt namn och efternamn, personnummer, exakt adress om det går och snabbt försöka förklara hela situationen om man hinner så de uppfattar vad det handlar om? Typ säga; jag är hotad av min exman, har skyddad identitet, han har hittat mig...? Och även uppge hans namn och vilken stad han kommer ifrån. Det gäller ju att snabbt kunna få de att förstå exakt hur allvarligt det är och man har inte så mycket tid på sig. Jag vet även att han skulle reagera jätte starkt om han märkte att jag ringde polisen, så därför har jag nästan alltid handsfree inkopplad i mobilen så det inte lika tydligt och snabbt ska märkas att jag pratar med någon.

Underbar låt.

Jag har kommit in i en period där jag varje dag tänker ganska intensivt på vad han gjort mot mig. Det började nog när jag såg hans vän på den där parkeringen, rädslan väckte minnen. Dödsångesten kom tillbaka. En nyfunnen vän som inte vetat så mycket mer än att jag blivit misshandlad och lever med skyddad identitet frågade mig för några dagar sen vad han egentligen hade gjort mot mig, och när jag berättade om en händelse då jag fick flerbensfraktur på revbenen sa hon "när du berättade det var jag tvungen att blunda, för det gjorde så ont i mig".

Ingen i min familj vet nästan något för att jag vet att de i nuläget inte riktigt skulle kunna klara av att höra det. Speciellt mina föräldrar. De har nog alltid velat hjälpa mig men kännt sig maktlösa och blundat istället. När jag berättar det vill jag kunna berätta hela sanningen, även varför jag tror det blev som det blev och vad jag önskar att de hade gjort och det skulle nog få dom att skuldbelägga sig själva och så kan jag inte göra mot dom. Måste hitta ett bra sätt att säga det på och vid rätt tidpunkt.

Dock tror jag det är en del av bearbetningprocessen att berätta för alla närstående vad som hänt och i helgen är det dags för den första. Kommer vara bortrest fredag till söndag och kommer då träffa en släkting och berätta allt han utsatte mig för. Jag vet att jag kommer gråta men just nu är jag inte rädd för det som jag brukar, jag behöver gråta. Vem skulle inte gråta när det berättar något sånt? Jag känner också att det är viktigt att jag visar känslor i det läget, det är enklare för personen att förstå än om jag sitter och visar mig helt oberörd.

Gick en promenad till psykologen på eftermiddagen och fick ut en hel del som behövdes få ut, kände för första gången att tiden faktiskt räckte till även fast jag hade mycket jag ville prata om.

På vägen hem gick jag förbi mataffären och när jag stod i kassakön och skulle betala ringde min mobil i väskan, jag orkade inte ta upp den så jag tänkte att jag skulle ringa upp när jag betalat klart. Men jag fick då två sms direkt efter varann och tänkte att det kanske var något viktigt så jag kollade: "ring det är jätte viktigt", och personen som skickade det brukar aldrig skriva så, så jag ringde upp direkt. Vill inte skriva vad personen sa, men jag hörde direkt på hennes röst att hon skulle säga något som skulle uppröra mig och när hon berättade började mina händer skaka och jag packade snabbt ihop varorna för att kunna gå iväg och prata ostört någonstans. Jag ville bara gråta men kunde inte. Jag hatar han. Det känns som han har vunnit över mig ibland, han kommer aldrig få sitt straff för vad han gjort mot mig och det gör mig arg, jag kommer för resten av livet plågas av alla smärtsamma minnen medans han går därifrån helt oberörd.

Tror ni man kan gå vidare utan att ha fått sin hämnd på ett eller annat sätt? Kommer jag verkligen någonsin kunna acceptera vad han gjort mot mig?   

För ett tag sen fick jag upp ögonen för piano efter att ha varit på en fest där en person spelade just piano. Tyckte det lät så fint och tänkte "åh sådär skulle jag också vilja spela". Efter som pianon är stora, dyra och absolut inte skulle få plats i min lägenhet så gav jag upp tanken att börja lära spela ganska snabbt, men när en släkting frågade mig, väldigt passande, om jag ville ha ett elektriskt piano (synt) som de hade stående i förrådet som var helt oanvänd så tändes den där lågan och viljan inom mig igen. Fick den hitkörd i helgen och har redan lärt mig en hel del, jag är helt ny inom området och kan ingenting från början men eftersom det finns så mycket videor på nätet med "lektioner" som visar hur man lär sig spela så behöver man inte gå och ta lektioner hos någon lärare om man inte har lust eller råd med det. Jag tycker det är jätte kul att spela och eftersom jag inte gör så mycket på dagarna så är det perfekt att kunna göra något bra av all ledig tid.

Att börja spela synt och även gå en 1 timmes promenad varannan dag tror jag kommer få mig att må bättre och känna att livet har lite mer mening. Ska gå och kolla efter några ordentliga träningsskor i veckan så det blir enklare att gå långt, just nu har jag inte alls några bra promenadskor och får alltid ont i fötterna efteråt.

Somnade 5 i morse och var tvungen att gå upp 11 för att ringa några samtal. Igår flyttade som sagt den sista tjejen som jag umgåtts med här och det var jobbigt. En kompis ringde mig nästan precis efter att hon hade åkt och vi pratade 8 timmar i telefon, kändes skönt att tänka på annat än att hur jobbigt det var att bli ensam. Kanske det som gör att det hela känns helt okej idag?

Min tv gick sönder i onsdags och väntar nu på att en ska komma hit med en ny. Det är konstigt hur svårt man har att vara utan tv.

Fick ett mail i fredags från min kontaktperson på skatteverket, hon skrev att de förskt få tag på mig eftersom all min post kommer i retur till dom (tyckte väl det var konstigt att jag inte fått någon post på 2 månader) och eftersom jag bytt nummer utan att meddela dom (hade helt glömt bort att göra det) så har de inte alls kunnat få tag i mig och skrev i mailet; "...om du inte hör av dig kommer skatteverket överväga att ta bort din kvarskrivning och sekretessmarkering". Gissa om jag fick panik ett tag där innan jag började tänka klart. Vet sen innan att de har de reglerna om man "missköter sig" och de kanske tror att jag flyttat utan att meddela dom? Vet inte vad felet kan vara, har ju fått min post innan men plötsligt delar brevbäraren inte ut den... fick inte tag på henne men ska ringa det första jag gör på måndag och försöka reda ut vad det är som blivit fel.

Har de 3 senaste dagarna lyckats gått en 1 timmes lång promenad/dag, skulle vilja fortsätta på det spåret men det är svårt för jag tappar lätt motivationen de dagarna jag mår lite sämre. Jag kanske fåt lova mig själv att i alla fall varannan dag ta en sån promenad i 2-3 veckor och sen se hur jag känner efter det? När man mår dåligt (och annars också egentligen) är det jätte viktigt att röra på sig regelbundet och det är något min psykolog tar upp varje gång vi träffas.

"Hälsovinsterna kan bli stora om man regelbundet ägnar sig åt någon form av fysisk aktivitet jämfört med om man är mest stillasittande. Man känner sig ofta gladare, sover bättre, kan lättare hantera stress och hålla vikten. Dessutom orkar man mer. Med regelbunden motion minskar man risken att få sjukdomar som typ 2-diabetes, högt blodtryck, övervikt, hjärtinfarkt, bröst- och tjocktarmscancer, värk i leder och benskörhet." (www.1177.se)

Jag försöker se promenaderna som ett sätt att utforska området här runtomkring, det är annars lätt hänt att man fastnar i vanor och alltid går samma vägar och missar allt annat som finns att upptäcka. Ska eventuellt gå en promenad tillsammans med en genom telefon, vi bor i helt olika städer men tycker båda att det är tråkigt att alltid gå ensam så då tänkte vi bestämma en dag som vi båda vill gå på och så ringer vi upp varandra och sätter i handsfree i mobilen och promenerar med den andra som sällskap genom mobilen. Två flugor i en smäll.

Det har funnits två tjejer här som jag har umgåtts en del med och som tagit med mig när det hittat på saker och det har betytt jätte mycket för mig, men den ena flyttade 3 juni och den andra flyttar imorgon. Det känns jätte tråkigt och det kommer bli ensamt. Har varit skönt att haft några att gå till när man mår som värst och behöver komma hemmifrån eller bara vill vara bland folk.

I sommar kommer det nog ändå kännas okej då jag kommer få en hel del besök, det är på vintern det blir värre, men jag ska försöka att leva lite mer i nuet och inte tänka så mycket på hur det blir sen, ska passa på att njuta av sommaren när den ändå är här. Ser mycket fram emot besöket jag får helgen den 1-3 juli då en gammal kompis kommer hit, hon är den enda jag har kvar kontakten med och som jag litar på till 100 procent.

Var och besökte skyddade boendet idag vid 2, gick en lång promenad både dit och hem. Var roligt att träffa personalen igen och vissa kvinnor som jag träffat innan bodde kvar där. Vi fikade först och sedan hade jag ett enskilt samtal med en i personalen. Jag tog upp det här med försvarsspray, och tydligen är det inget man rekommenderar någon att ha på sig eftersom det i en hotfull situation kan få motsatt effekt - sprayen kan hamna i fel persons händer och då blir det ännu farligare för den hotade personen. Det är så svårt att veta hur man ska skydda sig, självförsvarskurs ska tydligen vara bra för självförtroendet i alla fall... men jag behöver lite mer än så.

När jag väl var där på boendet kände jag i alla fall hur skönt det är att slippa bo där, det enda jag saknar är gemenskapen men det andra lever jag mer än gärna utan. Tänker er själva, 8 kvinnor och lika många barn som är inlåsta i ett hus tillsammans och alla mår dåligt. Det är en tuff miljö att vistas i 24 timmar om dygnet. Jag skulle dock absolut inte avråda någon att flytta till ett sånt ställe när man vill lämna en våldsrelation, men ett tips är att försöka förbereda så mycket som möjligt innan om man har orken så slipper man bo där längre än nödvändigt. De 3 första månaderna behövdes det verkligen att jag bodde där och det är oftast så länge det är tänkt att en kvinna max ska stanna, men känner man sig otrygg eller inte hittat lägenhet får man självklart bo där längre. Vet inte hur det är på andra ställen men där jag bodde fanns det möjlighet till barnpassning för de kvinnor som behövde lite tid för sig själva.

Här kan du hitta en kvinnojour nära dig. Tveka inte att ta kontak med dom om det är något du undrar eller vill ha hjälp med, de kan hjälpa dig även om du inte bor eller inte vill bo där.

Har inte orkat göra någon nytta alls idag. Har inte blivit några samtal eller något. Känns som ja behöver sitta och fundera lite först; vad vill jag ha just nu? Hur får jag min vardag att fungera? Det ger mycket att diskutera med polisen och fråga om råd, men de kommer aldrig med lösningar. Det är snarare så att man själv får ställa krav och berätta vad man behöver, och tar de ställning till vad de vill och kan hjälpa en med. Pratar man med dom utan att veta vad man vill och förväntar sig att de ger svaren blir man väldigt besviken och oftast helt överkörd. Man måste vara hård, veta exakt vad det är man pratar om och aldrig vika sig. När man valt att inte polisanmäla är det även ännu svårare att få hjälp och man måste göra mer än sitt bästa. 

Personskydd är absolut inget jag har dagligt behov av, inte ens några gånger i veckan, men att få det beviljat någongång då och då när man vill åka till hemstaden för att besöka släktingar som kanske inte kommer finnas kvar här med oss så länge till och inte har fysiken för att komma och hälsa på mig skulle betyda allt. Jag vet inte hur många år till jag måste leva såhär, men jag är rädd för att jag aldrig ska få träffa vissa igen innan det är för sent.  

Pratade precis i telefon och fick sån ångest, jag vägrar inse sanningen, jag förtränger det som hände för jag orkar inte. "Ser du hans vän där igen då måste du dra därifrån på direkten!", min största farhåga, rakt i vitögat. Jag önskar att jag vore osynlig, jag vet att han och hans vänner rör sig över hela Sverige så chansen finns absolut att de ser mig igen och jag kan inte direkt göra något åt det, jag måste få leva. Flytta, jag ryser bara av ordet, med det menas det att jag förlorar allt jag byggt upp.

Om ni kunde känna mina känslor... det gör så ont och det känns som det här aldrig kommer ta slut, jag fortsätter bara att lida och ibland får man lust att gå och skjuta honom så man får slut på det här helvetet på jorden. Jag önskar att jag kunde gå ut genom portdörren, dra in ett djupt andetag och bara njuta av det livet har att ge... men istället går jag ut genom den med snabba andetag och kollar mig omkring för att försäkra mig om att ingen står beredd att skada mig och går snabbt vidare, samtidigt som jag försöker se avslappnad ut för att ingen ska lägga märke till mitt underliga beteende.

Jag har ingen kraft kvar, men ändå måste jag ta tag i så mycket. Ska prata med polisen igen och se vad det finns för lösningar för jag känner att det här inte är hållbart, jag mår jätte dåligt. På fredag ska jag till skyddade boendet och hälsa på och prata lite med dom där. Finns även massa annat som måste fixas som inte ens har med det här att göra. Jag måste få kraft från någonstans men jag har ingen aning om vart.

Jag måste gömma mig i ett sånt fritt land som Sverige, det är sjukt.

Klippte av ca 8 cm av mitt hår idag, när jag kollade ner på golvet kändes det som halva håret låg där och fick lite panik men så var inte fallet, finns fortfarande mycket kvar. Det var så slitet och tunt vid topparna så det var lika bra att ta en bit. Jag skulle egentligen vilja klippa mitt hår ganska kort, mycket pga att det skulle vara svårare att känna igen mig och för att det skulle vara skönt att göra en förändring, men det går bara inte. Känns som jag då gör det pga situationen och jag vill inte behöva leva efter vissa "regler" bara för att jag hamnat här. Jag vill kunna välja som alla andra. Helt fritt. Skulle absolut kunna använda linser eller andra tillfälliga "lösningar" om det behövdes, men inte förändra något som blev beständigt bara för att, utan då ska jag verkligen vilja det själv.

Har pratat med en av tjejerna jag umgåtts en del med och som tagit med mig när hon träffat sina kompisar om mitt problem med vad jag ska berätta till andra om mig själv, och hon förstår ju problemet eftersom hon varit där när flera situationer uppstått och hon har själv tyckte att det har varit svårt att veta vad hon ska berätta när någon frågat något om mig. Hon kom med förslaget om att jag kan säga att jag är hotad i samband med en rättegång (hotat vittne), att det är därför jag flyttat hit. Det känns som en hållbar historia som också gör att andra får förståelse varför jag lever som jag gör utan att behöva berätta hela sanningen. Sen behöver man ju inte berätta så mycket mer förutom det, och frågar någon för mycket är det ju bara att visa att man inte vill prata om det. Det känns som människor har mer koll på hur det är för en person i en sån situation än min eftersom det enligt mig pratas mer om det. 

Vad säger ni? Låter det som en bra lösning? Jag är väldigt positiv till det, men behöver ett tag till att tänka på fördelarna och nackdelarna med att säga så.

Borde vara lite friskare vid det här laget tycker jag, men när jag vaknade mådde jag sämre än innan och jag tror det beror på att jag inte låtit mig själv vila i helgen och inte sovit speciellt bra eller många timmar. Kroppen känns utmattad. Idag ska jag bara åka förbi en mataffär snabbt och handla lite till middagen, men annars ska hela kvällen spenderas i soffan med massa vila och tvtittande.

Jag valde att åka idag, längtade hem. Känner mig trygg här. Har varit i staden jag kommer ifrån i helgen och det är så klart jätte jobbigt. Mycket minnen, känslor och rädsla. De flesta känner sig nog fria utomhus, för mig är det tvärtom oavsett vart jag är. Vissa ställen känns bättre än andra, men risken finns alltid att man stöter på fel person eller personer. Ibland kan jag känna mig förföljd även fast jag inte ser någon bakom, men har en känsla av att någon iaktar mig.

Är fortfarande sjuk och känner mig trött så ikväll ska jag bara ta det lungt. Känns så skönt att vara hemma.

Har åkt på en förkylning, såhär mitt i sommaren och värmen, och har även väldig rethosta. Rösten är inte riktigt tillbaka men det är bättre i alla fall.

Åker iväg nu och vet inte hur det blir med uppdatering men på söndag är jag i alla fall tillbaks. Kanske senast på måndag men det beror lite på vad som händer på söndagen.

Trevlig helg!

Vi hade roligt igår, var full rulle hela dagen. Gick hemifrån 11 på förmiddagen och kom hem 04. Tappade rösten någon gång under kvällen och vid 04 kunde jag nästan inte ens få fram ett ljud. Hade ont i halsen redan innan och glömde ta med mig en jacka att ha på kvällen när det blev kyligare så det känns som att den kombinationen inte var den ultimata med tanke på att man också var tvungen att prata ganska högt/halvskrika för att överrösta musiken. Men det hindrade mig inte från att ha väldigt kul ändå, behövde mer än kanske någonsin något annat att tänka på än alla problem.

Har pratat med polisen och kommer få larmtelefon igen. Känns otroligt skönt för jag känner mig jätte orolig över att han ska dyka upp här. Känner mig mest orolig kring området där jag såg hans vän och det är också ett område som är ganska, eller rättare sagt, väldigt oundvikligt. Det är inte heller så svårt att vänta på att jag syns till där igen. Har jag tur säger den här vännen inget, de kanske inte har kontakt eller så vet vännen inte om det som har hänt och "rapporterar" inte att han sett mig, men man kan inte utgå från att det är så utan man får agera utifrån att han nu kan veta vart jag är.

Imorgon är det meningen att vi ska ha en fullspäckad och rolig dag, jag hoppas att jag kommer kunna njuta och att ångesten inte blir för stor. Mår inte bra av att bara hålla mig inne, men just nu känns det väldigt lockande att inte sätta en enda fot utanför dörren, här kan i alla fall ingen se mig. Får se om jag ringer psykologen imorgon om det blir för jobbigt innan jag ska gå. Nästa vecka måste jag åka och köpa en keps jag kan ha på mig så man inte ser att det är jag lika tydligt, och eftersom jag också har glasögonen nu kan jag också sätta på mig dom om jag känner mig orolig så blir det ännu svårare att känna igen mig. Är på ett sätt besviken på mig själv att jag hade börjat slappna av så mycket, men samtidigt är det inte hållbart att hela tiden vara på sin vakt. Hade jag kunnat undvika det här? Jag tror det, men jag vet inte? Jag borde i alla fall inte låtit det ske.

Det här är priset jag får betala för den relationen som fick gå alldeles för långt, det räcker inte med allt man redan gått igenom. Hade jag lämnat tidigare hade inte konsekvenserna inte blivit lika allvarliga, om jag bara hade förstått det då...