tystlidande

Läste tidningsartikeln om den unga svenska tjejen som är försvunnen i Egypten, och såg då namnet på hotellet vi bodde på när vi var i Egypten. Fick massa flashbacks och såg en klar bild i huvudet på hur det såg ut utanför hotellet, nästan så verklig som om att jag vore där, reste dit på bara några sekunder. Ville tillbaka för några minuter, till exakt den tidpunkten, den underbara känslan man bara får utomlands...

 

Kom precis också på den hemska mardrömmen i natt!! Den var inte läskig som i "hjälp jag blir jagad av en mördare" - läskig, men den var så sinnessjukt verklig. Jag bodde här, jag jobbade där jag jobbade, jag hade mina katter och ja allt i drömmen var precis som i verkligheten, det kändes som att jag hade en vanlig dag i verkligheten i drömmen och så visade det sig att han klurat ut att jag bodde här i min lägenhet och jag var tvungen att flytta snabbt och jag skulle hämta mina katter, det var det enda jag kunde ta med mig men jag fick aldrig tag i dom, trots flera försök. Allt togs ifrån mig på bara några sekunder. Jag var så ledsen, bestört, jag var tvungen att ge upp min älskade lägenhet, mitt jobb, psykologen och allt jag byggt upp för att börja om, igen. Jag tror inte ens det går att förklara hur verklig drömmen var! Jag vaknade mitt i natten och började somna om och halvsov när drömmen tog vid där den hade slutat, och jag vaknade med ett ryck (och på något sätt insåg att det var en dröm vilket jag inte riktigt förstod innan) och tänkte "men nej jag kan ju inte sova! Då fortsätter drömmen!" men så somnade jag ändå om... haha förstår inte vad som hände där, det slog slint i huvudet och jag var nog halvt förvirrad. Tack och lov var det bara en dröm och jag hoppas aldrig den mardrömmen blir sann...

 

 

 

Fram och tillbaks, fram och tillbaks... och nu blir det inget jobb på lördag, det har varit mycket velande men det slutgiltiga beslutet har kommit. Skönt. Jag kan inte fatta att sommarperioden är slut, vart tog sommaren vägen? När jag kollade på pappret för sommartiderna tänkte jag "det här kommer bli en lååång sommar" men vips så är den över. 10 veckor med sommarjobbare men idag var sista dagen för många, kan tycka sånt är sorgligt på något sätt, helt plötsligt ska dom inte vara där och det kommer bli tomt. Bytte nummer med några innan de gick.

 

Köpte med "take away" från en restaurang på vägen hem, kände verkligen för det idag. Lite "lyx" inför en jobbig helg med 100 sidor plugg.

 

Fasen, trodde verkligen inte det skulle bli jobb på lördag eftersom vi jobbat övertid hela veckan, men det blir det. Dock "endast" mellan 8-15 vilket är skönt så hinner man med annat också (i mitt fall plugga stenhårt) utan att vara helt slut. Det är bara att kämpa nu och försöka få ihop skolan med heltidsjobb, tänka på att jag både tjänar pengar och tar mig framåt i livet med studierna. Önskar ibland att det kunde få vara lätt, men inget i mitt liv har varit lätt, jag har insett att jag alltid fått kämpa för att hålla mig ovanför ytan fast på olika sätt i olika sammanhang, och kämpat har jag alltid gjort själv. När någon berättar hur lätt och smärtfritt saker gått i deras liv, undrar jag alltid varför jag fått ta en sån svår omväg. Varför är det så orättvist? Framtiden kommer med massa svett och tårar för mig, det vet jag.

 

Jag får aldrig glömma målen som driver mig, med de i åtanke ger jag inte upp! Jag kämpar ända tills jag känner blodsmaken i munnen. Jag kom inte såhär långt för att sedan stupa.

 

Nu måste jag fortsätta plugga innan jag går och lägger mig, har 100 sidor att läsa till tisdag (!) och jag fick boken igår...

 

 

Jag skrev ju för några veckor sen om min handledare som en dag inte kom till jobbet och inte de efterföljande dagarna heller, och jag var orolig för att något hade hänt. Mycket riktigt hade något hänt men inte det jag först trodde, hennes ena barn hade varit med om en jätte allvarlig olycka och låg på intensiven och svävade mellan liv och död. Hon sa till mig att det var det värsta hon någonsin hade varit med om och hon har varit med om mycket så jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det varit för henne. Som med allt annat så kommer inte en olycka ensam, utan det är en hel del annat som  också "krashat" för henne och jag önskar verkligen jag kunde göra något.

 

Nu har jag fått boken så jag kan börja plugga och det verkar ordna sig med inloggningsuppgifterna, förhoppningsvis har jag dom innan helgen. Har fått 2 av de 3 sakerna jag la ut på nätet sålda, pengarna jag fick för en av de två sålda sakerna fick gå till att betala boken som kostade rätt så mycket, resten har jag satt in på sparkontot.

 

Måste plugga massor i helgen och imorgon efter jobbet ska jag också sätta mig och läsa. Ska nog hitta på något på lördag med min vän J (om det inte bli jobb), behöver lite avbrott från allt men annars står plugg högst upp på schemat.

 

Jobbade 30 min övertid idag och onsdag-fredag blir det 1 timmes övertid och rasterna har blivit kortare. Imorgon ska jag dock till psykologen så jag slutar 15.00, men jag börjar 08.00 vilket jag även gör hela veckan. Handlade mat efter jobbet och när jag kom hem såg jag att jag fått in pengar på kontot för en sak jag sålt på nätet så jag gick till posten och skickade iväg den.

 

Blir lite stressad över att jag inte fått inloggningsuppgifterna till kursen och boken kommer på onsdag så jag har inte hunnit läsa något än, men jag försöker att inte stressa upp mig vilket jag annars lätt gör, får helt enkelt plugga mer effektivt när jag väl får boken och börja planera hur jag ska lägga upp allt då och inloggningsuppgifterna har jag fått hjälp med att försöka få fram.

 

Hittade några bra program på appen "Sveriges radio" i telefonen, från programet "Kaliber". Två var om kvinnomisshandel och jag har börjat lyssna på den ena som handlar om kontaktförbuden, hur kvinnor upplever att det fungerar. Intressant att lyssna på och skönt att höra att man inte är ensam om att tänka på det sättet man gör. Även fast det är synd att man ska behöva känna så, att det är upp till en själv hur väl man skyddas osv, så känns det skönt att höra andra säga de orden också, exakt de orden jag ofta säger. Vi borde inte behöva känns så, men vi är i alla fall inte ensamma i ensamheten, vi har varandra. Det andra programmet jag hittade handlar om kvinnomord, ska lyssna på den också när jag får tid.

 

 

Gästen har åkt hem och jag håller på att tvätta. Helgen har bestått av mat, fika, shopping och spakväll. Jobbar eventuellt nästa lördag eller söndag så jag fick njuta för två helger den här helgen. Jag känner mig utvilad trots allt och jag jobbar sena tider nästa vecka så jag slipper gå upp 05.30 och kan sova ut på morgonen (eller i alla fall tills jag ska gå upp klockan 07.00).

 

 

Snart ska jag börja tvätta och städa hela lägenheten eftersom jag får besök imorgon, direkt efter jobbet. Imorgon kommer också lönen, den är efterlängtad! Fast det är väl egentligen alla löner? Jag ska inte köpa något speciellt, det mesta ska jag sätta in på sparkontot men för varje månad jag kan spara desto närmare är jag mina ekonomiska mål (dock kortsiktiga mål). Vill ha tillräckligt mycket sparat innan jag köper akvariumet i fall något skulle hända (bli av med jobbet tex), så jag vill kunna klara mig 3 månader på sparpengar i alla fall innan något akvarium bli mitt. Har 1/3 kvar att spara av den totala summan jag vill uppnå så det blir nog akvarium i oktober om det går som jag tänkt.

 

Nej nu ska jag sluta skriva, plikten kallar!

 

Åkte hem snabbt efter jobbet och bytte om och åt en frukt för att sedan ta bussen till skolan för att registrera mig och få information. Tog en buss som var i väldigt god i tid så jag gick in i en klädaffär för att fördriva tiden. Där inne hittade jag några byxor som jag letat efter ett bra tag och trodde aldrig de skulle säljas igen. Köpte sådana för ett år sedan men nu har de gått sönder i grenen för jag använt dom så mycket, främst på jobbet. När lönen kommit ska jag köpa flera par så jag har ett "lager" i fall de försvinner igen, köpte ett par idag pga att jag är i stort behov av nya byxor och för att jag i alla fall ska ha ett par i fall de tar slut i affären.

 

Kom till salen 15 min innan det hela började, jag var först och jag övervägde flera gånger om jag skulle gå fram och prata med läraren snabbt om att jag har skyddad identitet, men jag valde att inte göra det eftersom andra kunde komma när som helst och höra vad jag sa. Vad jag förstod det som efter att ha pratat med en ansvarig på skolan var att läraren skulle vara väl informerad om min situation och att de visste vad de skulle göra osv, vilket gjorde att jag valde att inte prata med läraren innan någon annan kom. Men gissa om jag ångrar mig! Läraren hade inte fått någon information alls och när 2 personer till kommit till klassrummet kom läraren på att hon kunde börja kryssa av vilka som var där och började med mig, hon frågade vad jag hette och jag sa "jag tror det är ****** ***********", men hon hittade inte det jag sa så då sa jag ett annat efternamn som jag kanske kunde stå på, men inget av det stod och läraren frågade "har du gift dig nyligen eller?" och man märkte att hon undrade varför jag inte hade koll på mitt efternamn. Och så sa hon "du verkar inte finnas med men på en rad står det massa kryss istället för namn" och skrattade. Då sa jag "jag kommer fram" och ni kan väl gissa hur jäkla pinsamt det var och hur nervöst det blev för mig. Jag skrev snabbt på en lapp "skyddade uppgifter" och gick fram med den och antagningsbeskedet, visade antagningebeskedet och pekade på lappen jag hade skrivit för att hon skulle förstå, jag gjorde det så diskret jag bara kunde men hela situationen blev väldigt märklig och jag undrar vad de två personerna som var där tänkte.

 

Ska kontakta personen som hade lovat mig att de visste vad de höll på med. Blir galen av att man inte kan lita på det nån säger, att man alltid måste fixa och kolla upp allt själv. De har sagt till mig att det funnits andra där med skyddad identitet, och därför trodde jag det fanns vissa rutiner, men icke. Jag blir väldigt besviken. Aldrig ska det vara lätt och smärtfritt, hela tiden massa krångel och omvägar när man har skyddad identitet.

 

Nu är jag i alla fall igång med studerandet, känns jätte kul. Kommer behöva lägga ner mycket tid på kursen men det är det verkligen värt det. Ska göra ett eget schema jag ska följa så jag alltid ligger "i fas" med lärarens planering, det är mycket vi ska läsa och ta in.

 

Pratade med psykologen idag om det här med att inte passa in här, att jag känner mig hemma i den andra världen. Saknar det livet ibland så det gör ont och längtan gör mig frustrerad. Jag vet att jag aldrig kommer vara där igen, bland de kriminella, bland de som brydde sig om mig, de som ställde upp oavsett vad. Jag själv har aldrig gjort någon kriminell handling, men ändå trivs jag bland de människorna... man kan undra varför men jag har verkligen klurat ut vad det är; i den "vanliga" världen är man bara någon om man har en tjusig utbildning eller har något annat man kan skryta med, där blev jag uppskattad för vem jag var, min personlighet. Jag "var någon" bara genom att vara mig själv, jag var inte någon pga meriter på papper, som om att det skulle kunna avgöra vem jag är och mitt värde. De personerna visste jag skulle ställa upp för mig, precis som jag skulle göra för dom. De ställde upp för mig när mitt nuvarande ex satt i häkte på ett sätt som jag vet att INGEN annan skulle göra för mig nu. Ingen vände en ryggen. Utanförskapet höll alla samman. Det jag upplevde där har jag aldrig upplevt här och kommer nog inte komma i närheten av den givmildheten och den uppbackningen jag fick under tiden med dom. Det var en helt annan mentalitet. När jag tänker på det gör det så jävla ont, jag kommer aldrig få tillbaka det där, aldrig känna det igen. Jag saknar allihopa, det var över 2 år sen jag såg de sist och jag vet inte hur de mår, hur de går för dom eller vart de finns någonstans. Jag skulle vilja se alla underbara små barn som jag sett sen födseln och bara krama om dom.

 

På kort tid har jag gått från att inte prata om det här alls till att vara ganska öppen och vilja prata om det, och skriva om det här på bloggen. Det finns faktiskt en person som har bidragit till det, en person som jag inte känner men jag läser hennes blogg och hon inspirerar mig otroligt mycket. Jag har förstått att man inte behöver skämmas, skämmas för att jag valde fel kille och allt som kom med det valet. Nej det är slut på det där, jag ska aldrig mer skämmas jag ska gå med huvudet högt. Det där är en stor del av mitt liv, det jag berättar är ju jag. Jag hatar alla lögner, är så trött på att spela en roll, tyvärr måste jag till stor del fortsätta spela för att skydda mig själv, skydda mig själv från mannen jag en gång älskade, älskade mer än vad som borde vara möjligt, men här är jag anonym och det ska jag ta tillvara på.

 

En sak som jag verkligen vill poängtera är att jag INTE vill glorifiera kriminella eller de som lever kriminellt, det är absolut inget att sträva efter! Det är en tuff och kall värld, även fast jag ibland kanske beskriver det på ett helt annat sätt.

 

 

Har varit en bra dag idag, trotts allt. Jobbar tidiga tider (7-16.30) den här veckan så det känns som att tiden går snabbare på jobbet än det brukar, kunde lika gärna ha varit frukostfika på eftermiddagsfikat. En sammarbetspartner bjöd på fikabröd idag, det uppskattades. Imorgon ska jag träffa psykologen så jag jobbar endast till 15.00. På onsdag är första träffen för distanskursen jag ska börja, ser verkligen fram emot att börja plugga! Speciellt eftersom det är ett ämne jag tycker är jätte roligt.

 

Har lagt ut tre saker att sälja på nätet, hoppas på att få allt sålt och får då över tusen kronor som jag ska sätta in på sparkontot. De pengarna hade jag tänkt ska gå till mitt akvarium projekt.

 

Jag fattar inte varför dessa plötsliga känslor kommer, som säger mig att jag och han hör ihop. Att vi ska vara tillsammans. Ibland känns det som att jag knappt klarar att andas ett enda andetag till utan honom. Det har gått två år, "vafan get over it" säger jag till mig själv, men inte gör det något bättre. Vi stod vid varandras sida vid alla motgångar, vi har gått igenom allt tillsammans men vem står vid min sida nu? Jag vill hjälpa honom, jag vill finnas där för dig! Skulle kolla upp om han fortfarande bor kvar på samma adress, och råkade då också få fram annan information, väldigt obetydlig, men direkt kände jag "jag vill vara där, jag vill höra om det, jag vill vara bland dom". Jag saknar liksom hela paketet som kom med han, jag saknar han vänner jätte mycket, de tjejerna som blev mina vänner och hela den miljön. Känner mig hela tiden mer och mer felplacerad.

 

Jag påminns om vårt förhållande, den bra delen av förhållandet som vad helt underbar! Men honom vid min sida kunde ingen trampa på mig, han sa alltid "gå med huvudet högt, skäms aldrig för vem du är" och det där känner jag inte längre... jag behöver honom, jag vill att han ska påminna mig om hur bra jag är, jag vill att han ska påminna mig själv om att vara den personen jag vill vara och känna att jag är något, är någon... Jag vill bli omtyckt på samma sätt som jag blev omtyckt av hans vänner, det är bland dom jag är "hemma" och jag vill hem.

 

Jag måste på något sätt hitta det jag hittade bland dom, här, i livet jag lever nu. Jag känner mig så svag, så sårbar, så liten. Ingen står vid min sida, ingen älskar mig på samma sätt han gjorde. Om ni bara visste hur mycket det kliar i mina fingrar, jag vill skriva till honom, berätta hur jag känner, känna stöd, känna att någon bryr sig. Jag vill ha en diskussion, få ut mitt hat, få ut min kärlek, jag vill att han ska berätta för mig hur mycket han älskar mig, vad han saknar med mig, hur mycket han tänkt på mig. Jag vill att han ska berätta nån romantisk liten historia som får mig att gråta. Tänker ofta på det han skrev i mailet; "du kan alltid höra av dig till mig. det ska du veta, förstår inte varför du inte gjort det om du mått dåligt. jag finns här för dig."...

 

Om det inte vore för att jag lovat en person, en person som betyder väldigt mycket för mig, att aldrig någonsin ta kontakt med honom igen, skulle jag ha skrivit till honom, tror jag, kanske, jag vet inte. Förstår ni hur läskigt det är? Förstår ni hur svag jag känner mig? VARFÖR känner jag det här, varför har jag fått för mig att vi ska vara med varandra igen, som det är min mening i livet? Det är ju sjukt, efter allt han gjort mot mig. Skulle han få chansen att prata med mig skulle han göra allt för att lura, lura mig mot min egna död så jag aldrig någonsin kunde försvinna från honom igen, "i graven vet jag vart jag har dig".

 

Håller på att baka bröd, äntligen tog jag mig tid till det. Vaknade vid 8 och lyssnade då på en SR dokumentär på mobilen om bedrägeriet mot Allmäna arvsfonden, tvättade 12 men hade inte så mycket tvätt så det blev bara 3 maskiner och sedan cyklade jag iväg till affären och handlade mat. Och nu bakar jag. Lite senare ska jag sätta igång och laga mat som jag kan ha till lunchlåda på jobbet, får bli samma maträtt hela veckan om det räcker. Har bestämt mig för att sluta vara så lat och börja baka mer eget bröd igen och göra ordentliga lunchlådor till jobbet, har blivit mycket pastasallad på sistonde för det är så enkelt att göra men jag ska lägga ner lite mer tid på maten och även börja frysa ner portioner så man har i nödfall. Jag har även lovat mig själv att köpa hem mer frukt så jag inte få de där enorma sugen efter godis, kakor och socker i allmänhet, när jag äter några frukter varje dag håller jag lättare sockersuget på en normal nivå.

 

På fredag får jag besök och personen stannar till söndag eftermiddag. Skulle egentligen ha jobbat på lördag men eftersom det här redan var inplanerat och jag känner att jag behöver vila så hoppar jag över det.

 

 

 

 

Träffade en vän idag och gick till en pizzeria och åt, efter det blev det fika på vårt vanliga ställe. Vi blev så trötta och sega efter allt vi ätit så för att inte somna cyklade vi och satte oss på en bänk vid vattnet, men efter ett tag började jag frysa och vädret var inte så roligt så vi bestämde oss för att gå hem, var och en till sig.

 

 

Tog fram brev och började läsa. Av någon konstig anledning fick jag bara upp brev där han skriver riktigt fint och känslosamt. Jag kommer aldrig glömma hur det kändes att läsa de där bra breven, som övertygade mig hur mycket han älskar mig. Men att läsa de dåliga breven var en mardröm, gav så mycket ångest att det kändes som att han försökte döda mig...han försökte döda mig med sina ord. När jag läser breven där han detaljerat berättar vad han älskar med mig känner jag mig så ensam och så vilsen, det är hos han jag borde vara! Det ska ju vara vi! Han älskade verkligen mig och jag älskade verkligen honom.

 

Jag kan ganska ofta gå runt och känna att ingen uppskattar mig för den jag är, min personlighet och mitt sätt att vara. Det känns som människor blir äcklade av mig, men det kanske bara sitter i mitt huvud? Det kanske inte är verkligheten? Men han älskade mig... han älskade att jag skrattade, min energi, mitt sätt att prata, mitt sätt att sova, mina vanor och ovanor... fan alltså jag känner mig så vilsen här, jag vill vara där, där med dig...

Det gör så ont att tänka på det och det känns så jävla dubbelt allting, känns som han var den enda som någonsin brydde sig samtidigt som han gjorde mycket som visade på motsatsen. Jag vill bara ringa honom, just nu, i denna sekund, när han svarar börjar jag gråta och han förstå direkt att det är jag, han kommer berätta hur mycket han saknat mig, hur många tårar han fällt och hur många takar han tänkt. Han kommer lyssna på mig när jag säger att jag inte orkar, att jag vill att det ska sluta göra ont. Han kommer komma och krama om mig, berätta att han aldrig släpper mig igen, att ingen ska få göra illa mig något mer och att han kommer skydda mig mot alla som är elaka.

 

...det där är bara drömmar, den drömmen kommer aldrig bli sann, det vet jag, men det gör så ont att inse att det aldrig kommer bli vi, hur mycket jag än önskar att allt kunde bli bra. När jag i tanken försöker blanda in honom i livet jag har nu så dör drömmen snabbt, han passar inte in i mitt nya liv, allt är så annorlunda men ibland lever jag kvar i det gamla, jag vill att det ska vara så perfekt som jag alltid önskade att det skulle bli.

 

Jag gick ner mycket i vikt under tiden han satt i häktet, och han frågade altid om jag åt ordentligt, och skrev att jag tynade bort, att jag blivit så liten, vem säger sånt till mig nu? Vem bryr sig tillräckligt mycket för att fråga? Tomt, det är det rätta ordet, det känns tomt utan dig.

 

Gick och slängde soporna precis och såg då en hare med en liten unge på parkeringen, har aldrig någonsin sett en liten harunge. Tänkte försöka fösa de mot skogen som ligger precis brevid, men sen kom jag på att det nog är bäst att låta dom vara, mamman klarar det nog själv och slipper bli stressad av att jag ska "jaga" dom. Kan bli ledsen när jag ser djur som ser vilsna och stressade ut bland stora bostadsområden som kanske är svåra att hitta ut ur, och som när jag också såg en liten igelkott på en bilväg (som jag så klart hjälpte till tryggare plats!)... stackars djur som hamnar och irrar runt i den värld vi människor byggt upp. Djur är något av det bästa som finns, jag har alltid älskat djur. När jag var liten och läste "Den fula lilla ankungen" grät jag alltid, fy vad jag hatade den boken, stackars lilla fågel som blev så dåligt behandlad. Boken slutade ju bra, men jag kunde ändå inte släppa hur synd jag tyckte det var om fågeln medans de andra var så dumma mot den. Hade det handlat om en människa hade jag faktiskt inte brytt mig lika mycket, har alltid varit svagare för djur för de kan inte skydda sig lika bra som människor. Ibland tänker jag på alla djur, som just nu när du läser denna text, blir illa behandlade och det gör ont i hela min kropp. Jag vill rädda dom, varenda liten varelse! Men det går tyvärr inte...

 

Hoppas verkligen att haren och dennes unge klarar sig bra, att de kommer bort från alla bilar och människor...

 

 

Har nu fått hjälp av min kontaktperson på arbetsförmedlingen med hur jag ansöker till A-kassan, så imorgon ska jag posta brevet och äntligen få det hela gjort. Fast jag tycker också det hela är ganska jobbigt eftersom jag ännu en gång lämnar ut uppgifter om mig som kan spåras, och efter det senaste som har hänt så blir rädslan lite värre än den brukar.

 

Har ett nytt projekt på gång; jag vill skaffa ett akvarium. Jag har haft akvarium till och från sen jag var 7 år, jag älskar fiskar, de ger mig lugn och ro på något sätt. Har faktiskt egentligen ett akvarium som står och väntar på mig hemma hos mina föräldrar, men det är svårt att få just det akvariumet att få rum/passa här så jag hade tänkt köpa ett nytt, ett mer kubformat akvarium som jag ska ha i sovrumsdelen där sängen slutar så jag kan ligga och kolla in i det när jag ligger i sängen. Fiskarna ska jag hämta hit från det andra akvariumet. Detta projekt ger mig verkligen ny energi men jag får vänta till oktober/september tills jag kan köpa det, då får jag en bonus från jobbet och en del av de pengarna ska jag lägga på akvariumet, resten ska direkt in på sparkontot.

 

 

 

 

Pratade med min chef idag, min anställning går ut 31 augusti så jag ville prata om ifall vi ska förlänga den eller hur de hade tänkt. Blev positiva besked, de förlänger anställningen och jag kommer arbeta heltid fram till ungefär sista september, oktober - november kommer jag arbeta onsdag till fredag. December - januari är det heltid igen och februari - april är det lite osäkert, men antingen 2 eller 3 dagar i veckan. På sommaren kommer jag sedan jobba precis som denna sommar. Hade tänkt söka till en eller två till kurser i januari så jag ska varva jobb och skola vilket blir helt perfekt.

 

Jobbade endast från 08.30-14.20 idag, känner lite av ett hallelulja moment. Träffade även psykologen för första gången på 5 veckor (därför jag slutade tidigare) och hann förbi banken för att hämta min kod, trippel hallelulja.

 

Känner mig uppstressad och helt utpumpad på enegri så nu ska jag bara ta det lungt i soffan och kolla på en serie på datorn. Inte tänka en enda sekund på allt som egentligen måste göras.

 

Kom hem ca 21.40, har varit en väldigt psykiskt påfrestande helg och jag är helt slut i huvudet. Jag behöver psykologen fö jag behöver någon att prata med, jag har så mycket att säga, så mycket jag funderat på och så mycket jag vill lösa. På tisdag 15.30 sitter jag äntligen där, efter alla de här veckorna utan henne! Har stor lust att ringa till jobbet att säga att jag är sjuk imorgon, huvudet behöver vila och jag har inte lust att träffa en enda människa, vill inte prata med någon eller höra en enda röst, behöva vara trevlig och le fast man känner att det är skit inombords, men det är inte likt mig och jag behöver pengarna så det är bara att gå dit och kämpa på liksom, men visst sjutton har jag lust.

 

Det har ändå varit en bra helg trots allt, bättre än förväntat men det tar verkligen på mig när jag är i staden där allt hände. De kroppsliga minnena är de värsta, de är så läskigt äkta, som om jag vore där, som jag var då. Samma känslor, samma tankar och jag vill bara fly, springa tills jag inte orkar springa mera. Det finns så mycket minnen i staden, känns som varenda liten sten påminner mig om något, eller på minner mig om något som i sin tur påminner mig om honom.

 

När tåget rullade iväg från stationen var jag glad över att jag överlevde den här gången också.

 

Har precis varit och postat brevet till skatteverket, tycker det är skönt att ha blivit av med det, samtidigt som det är läskigt. Nu kan jag liksom inte ta tillbaka det, inte något av det jag skrivit. Jag undrar hur mycket av det som kommer föras vidare till han... han kommer i alla fall bli fly förbannad, det vet jag, nästan oavsett vad han får reda på. Bara för det kommer från mig kommer han väl brusa upp mer än vanligt. Bad handläggaren om någon form av kopia på vad som kommer skickas till honom, om det är möjligt. Känns som jag behöver ha lite koll på situationen så jag inte går runt och är rädd för saker jag inte vet något om, jag känner ju honom och vet ungefär vad som verkligen kan få honom att tända till den grad att det är farligt för mig. Men extra rädd kommer jag vara oavsett vad egentligen ett tag framöver. Jag och han är inblandad i samma sak, det kan aldrig båda gått när vi båda står på olika sidor och ska försöka "slå ut" varann. Han är inte van vid motstånd från mig.

 

Passade på att skicka tillbaka brevet som skickades felaktigt till mig, som egentligen skulle till en annan med skyddad identitet. Katastrof.

 

Har spenderat flera timmar på brevet till skatteverket, har skrivit 2,5 A4 sidor och ska nu låta det vara tills imorgon då jag tänkte läsa igenom det och ändra det som eventuellt behöver ändras eller förtydligas. Ska även lägga till lite på "helhetsförklaringen". De ringde från banken också och sa att jag kunde hämta koderna, men hinner inte göra det förens tisdag nästa vecka innan jag ska till psykologen.

 

Cyklade snabbt till mataffären efter att jag skrivit klart och handlade lite, på väg dit var det bra väder, inte sol men det såg inte heller direkt ut som det skulle börja regna, men när jag kom ut från affären så spöregnade det. Okej om det hade börjat dugga men det regnade verkligen och jag hade inte varit där inne speciellt länge. Som tur var hade jag med mig paraply så jag gick med cykeln hem och när jag hade varit hemma ca 5 min slutade det regna helt. Liiite otur.

 

Imorgon är det dags att jobba, börjar 07.00 och slutar 16.30. Tänkte hinna fortsätta städa lite innan jag ska gå och lägga mig, städade ur ett skåp idag med ättika och väntar på att lukten ska vädras ur så jag kan ställa tillbaka sakern... men nu ska jag städa undan lite. Trodde detta skulle bli en lugn dag men jag har varit upptagen med både den ena och det andra.

 

 

 

Kontaktade en advokat i morse, insåg att det inte är att "bara" skicka in papper till skatteverket, speciellt när jag vet att han inte kommer göra det enkelt för mig då han vägrar säga något alls och endast säger "fråga henne", och när han vägrar säga något läggs skulden på mig. När jag pratade med advokaten lät det inte alls bra men jag är tacksam för att de ska hjälpa mig. Det här börjar kännas som en sista kamp, den som vinner detta har vunnit allt, om ni förstår vad jag menar? Det känns som jag kämpar för min stolthet.

 

Det känns så surt att när livet äntlign ordnat upp sig, till stor del, så kommer det här... jag riskerar att bli anmäld för något jag blivit inlurad i och jag kan inte försvara mig med "jag var nedbruten och gjorde som jag blev tillsagd och vågade inte säga emot", man måste ta ansvar för sina handlingar oavsett vilket tillstånd man var/är i. DÅ visste jag inte vad det handlade om, men inser nu hur allvarligt det är och att han blandade in mig och visste att jag kunde hamna i knipa gör mig så arg! Men egentligen är jag inte så förvånad, han saknar all typ av förståelse för andra människor och bryr sig bara om sig själv.

 

 

Åkte till ett stort köpcentrum idag med vännen jag fikade med igår, köpte en present till när jag åker iväg i helgen eftersom vi ska fira en som fyller år. Innan vi tog bussen lämnade jag ytterligare in lite kläder och småsaker till en second hand affär, det var nog det sista jag behövde bli av med.

 

Så skönt att vara ledig idag och imorgon, jag njuter till fullo. Veckan kommer gå snabbt med bara 3 arbetsdagar.

 

 

Ringde skatteverket i morse, efter all väntan och undran om brevet jag fick. Jag trodde det värsta, och det var det värsta. Känns som jag är tillbaka igen, i hela den där cirkusen med han, fast på ett annat sätt. Jag vill inte att han ska bli påmind om mig, att han ska glömma mig men nu blir jag ytterst aktuell igen när vi ska ställas mot varandra på något sätt, och han får reda på vad jag säger och det jag säger kommer ge honom problem.Jag undrar om han vill och faktiskt förväntar sig att jag ska ta på mig skulden, rädda honom och åka på smällen själv? Eller skyller han på mig för att sätta mig i problem? För att hämnas? Jag tror faktiskt han tror jag kommer kontakta honom pga det här, att det här är hans chans att komma åt mig.

 

Jag har mycket att fundera på och ta ställning till, om en vecka ska papprena vara inlämnade och den här veckan kommer inte vara rolig... inte heller väntetiden tills de avgör vem som har rätt.

 

Fick en mega dipp nu på kvällen, ville bara gråta, skrika, kasta in handuken och ge upp. Kändes dock skönt när jag pratade ut om känslorna med en familjemedlem, är ovant för mig men det kändes väldigt bra att inte vara ensam i det hela. I vanliga fall blir jag arg och vill vara ensam, "låt mig va" liksom.

 

Det ha varit en väldigt speciell dag, jag har pratat om mycket jag annars håller för mig själv. Jag och min vän var aldrig på picknick för det såg mörkt ut på himlen så vi gick och fikade istället och satt där i många timmar och bara pratade. Kände sånt väldigt behov av att prata om han och mitt tidigare liv, på bussen på väg till stan sköljde en känsla av saknad över mig, jag saknar honom, jag saknar tillhörigheten. Jag hatar ibland att behöva göra precis ALLT själv, och när det blir problem, ja då står jag där som vanligt, själv. Ingen som backar upp en, ingen man kan förlita sig på... det är det där "ingen" hela tiden. Jag vill inte tillbaka till det livet, men visst fan saknar jag vissa delar. Berättade för min vän, exakt hur jag levde med honom, och vad han var för person, första kommentaren var "du är en jävligt bra skådespelare, det skulle jag ALDRIG kunna gissa". Jag har några gånger nämnt för er att mitt ex var kriminell, och det var allt kring det jag berättade, det är en helt annorlunda "värld" och ibland kan jag själv blir förvånad övre hur jag faktiskt levt, bland vilka människor, och vad jag sett och upplevt. Allt är så annorlunda nu och ibland känner jag att jag passar in mer i den världen än jag gör nu, i det "vanliga samhället". Jag hittar liksom inte min plats här, jag känner mig vilsen och inte alls lika uppskattad för den jag är. Det var en händelse på jobbet i fredags som väckte en del känslor, och en del längtan tillbaka till det jag känner mig trygg i (på så sätt att det inte är främmande för mig, det är det jag är van vid att leva i).

 

Det har varit mycket tänkande kring honom, i och med två års dagen osv, men jag känner att det är fel att försöka trycka tillbaka det och distrahera sig med något annat som jag brukar, jag har funderat om jag ska tillåta mig sakna, liksom verkligen sakna så det nästan gör ont? Kan de göra något gott? Det kanske kan hjälpa mig att komma till nästa fas i hela bearbetningsprocessen, istället för att vända varenda känsla jag känner till hat för att det på något sätt är lättare att hantera? Jag vet faktiskt inte vad som är rätt, vad som får mig att må bra, både kortsiktigt och långsiktigt, men jag tror jag prövar att gå den här stigen och ser vart den leder...

 

 

 

 

Om någon timme ska jag cykla iväg och ha picknick med en vän i samma naturområde som förra gången vi hade picknick, men i en annan del av den. Innan vi cyklar dit ska vi ta en glass, är sjukt sugen på mjukglass!

 

Har både igår och idag suttit och tittat på massa amerikanska skönhets/smink-videor på YouTube, gör det i perioder och har gjort det i flera år för man lär sig massor och bli inspirerad. Jag har ett stort intresse för smink/skönhet och hade kunnat tänkt mig jobba inom den branschen om det inte vore för att den är alldeles för utseendefixerad, jag skulle inte klara att bara prata utsida och vara bland människor som bara tänker på sitt utseende. Nu drar jag alla över samma kam men det är så jag jag uppfattar att de flesta är. Jag tycker om psykologi och värdesätter vad folk har på insidan, mitt intresse för "utsidan" pratar jag sällan med vänner om mer än man brukar, det är ett intresse jag håller för mig själv kan man säga. Med vänner diskuterar jag mycket annat; kost (dåliga tillsatser, näringsämnen, hur man kan äta för att må bättre, vad man ska undvika, vad vi blir ilurade att äta som inte är bra för oss osv), vad vi varit med om i livet/erfarenheter och psykologi, hur samhället ser ut/är uppbyggt och hur människor anpassar sig, ekonomi, "löser världsproblemen" som vi brukar säga och skrattar åt och mycket mer. Att vara med mina vänner från rehabiliteringen är som terapi, jag litar på dom till 100% vilket jag sällan gör annars och med dom kan jag helt vara mig själv och känna att jag inte behöver spela som jag annars gör. Vad hade jag gjort utan dom?

 

Jag har slutat tröstätit sen några månader tillbaka vilket har gjort att jag äntligen börjar få en stadig vikt och har lyckats gå ner de sista 2 kilona (som jag innan gått ner men gått upp ganska snabbt och hållt på sådär pga tröstätandet). Antar att jag börjar hantera motgångar/ångest/dåligt mående annorlunda, men vad jag gör istället för att äta vet jag inte? För nått gör man ju alltid... kanske är det att jag har börjat våga prata mer om mina känslor?

 

Jag är ofta jätte trött på lördagar, och ibland så trött att jag sover middag, som idag från 15.00-18.00 då väckarklockan ringde för att jag skulle tvätta. Nu är hela badrummet fullt med hängande tvätt, tycker det är så onödigt och jobbigt att torktumla och hänga i torkskåp så jag köpte en större tvätt/torkställning så jag kan hänga allt hemma.

 

Cyklade på förmiddagen till en djuraffär i närheten och och köpte kattsand och torrfoder som de hade nått erbjudande på. Jag har två katter som ni kanske förstår, vilket jag inte nämnt förut utan endast att jag har husdjur. De två katterna betyder jätte mycket för mig och det har hjälpt mig jätte mycket att ha sällskap av dom, man känner sig inte alls lika ensam och de har bott med mig här i över ett år, dock har jag haft de i många fler år än så men de har inte alltid bott med mig.

 

Jag känner mig tusen gånger svagare nu dessa veckor utan psykologen, nu förstår jag verkligen hur viktig hon är för mig, för mitt liv ska fungera normalt. På tisdag är det bara 1 vecka kvar tills jag ska till henne! Har jobbat stenhårt med mig själv under dessa veckor och behöver nu bolla alla mina tankar och funderingar med henne. Jag spricker snart av att hålla allt inom mig, gissa om jag ibland bara vill skrika ut till hela världen hur jag känner för det är så mycket jag måste hålla hemligt. Igår på lunchrasten pratade en tjej om att hennes tjejkompis hade blivit jagad av en okänd kille och fått diagnosen posttraumatisk stresst och symtomen hon sa tjejen hade påminde väldigt mycket om symtomen jag har sagt att jag har pga stess (fast jag har sagt att anledningen är någon helt annan än sanningen)... efter att hon berättat det kändes det som att alla kolla på mig som om att de hade "kommit på mig" och det blev en konstig stämning för några sekunder men det var nog bara jag som upplevde den där "konstiga stämningen" bara för att jag blev nervös och kände mig påkommen. Det var faktiskt en gång en kille på jobbet som efter att jag berättat att jag flyttade hit efter att gjort slut med mitt ex sa "oj var det så allvarligt att du var tvungen att flytta ifrån honom" och skrattade (han skämtade för vi hade skämtat om både det ena och det andra innan) och det där är DET SISTA jag vill att de ska säga så jag var snabb med att förklara att så var det absolut inte, vi "växte ifrån varandra och ville olika saker", den klassiska kommentaren till varför man gör slut.

 

 

 

Ingen toppendag idag, ville gå hem innan jag ens börjat jobba! Allt gick segt och allt kändes tråkigt. Min handledare var inte på jobbet igår eller idag, redan igår kände jag på mig att det var något konstigt, att något hade hänt så jag skickade sms på frukostfikat, men fick inget svar och har inte fått svar än heller... idag kom en kollega till mig och frågade om jag visste vart hon var och sa att hon hade hört den ansvariga för vår avdelning prata med henne i telefon och att det inte hade låtit så bra. Jag blir jätte orolig för hon har samma förflutna som jag och den mannen hade försökt få kontakt med henne för några dagar sen, det kan lika gärna ha hänt något helt annat och inte ha med honom att göra men jag är orolig för henne och hennes familj. Vill inte vara för på och ringa så jag väntar tills hon tar kontakt eller kommer tillbaka till jobbet, vilket inte blir förens onsdag eller senare enligt kollegan som hade hört telefonsamtalet.

 

Det här får mig att tänka, blir man aldrig fri? Det var runt 15 år sen hon lämnade honom, de har dock barn tillsammans vilket ju gör det hela till en väldigt annorlunda situation, men kommer man aldrig kunna sluta vara rädd? Inte förens de dör och lämnar det här livet? Det är fel, så fel... Jag blir rädd när jag läser om kvinnorna som blir mördade, man inser att man är så ensam, att ingen skyddar en. Vissa kan nästan håna ens rädsla vilket gör mig arg! Det handlar om att jag skyddar mitt liv, min rätt att leva. Hade jag inte varit rädd hade jag kanske blivit utsatt för ytterligare ett våldsbrott, eller blivit mördad. "Han har glömt dig", det är lätt för andra att säga, men statistiken visar väl just det, att männen INTE glömmer en så lätt. Om man kollar på mitt ex historia visar den att han är långsint och gärna ger igen på människor flera år senare.

 

 

Om 19 dagar börjar jag skolan, ser fram emot det mer och mer. Har inga svårigheter med att jobba heltid, det hela flyter på och jag har kommit in i rutinerna så det är enklare att föreställa mig hur jag ska få jobb och skola att gå ihop. Ska även endast läsa 1 kurs av 2 eftersom jag insåg att båda kurserna blir för jobbiga att läsa på distans då den ena bara den är väldigt krävande i sig, så den tänkte jag läsa nästa termin istället och då med lärare istället för distans, det klaffar bra ihop med jobbet också.

 

Har eventuellt ledigt på måndag och tisdag så jag får långhelg, det är den enda "semestern" jag får i sommar så jag ska se till att njuta!