tystlidande

Det finns en stor anledning till varför jag valt att inte anmäla, jag har inte skrivit om det här förut men jag vill att ni ska veta sanningen. Jag tycker det är viktigt att man anmäler sånna här brott om man har chansen och inte väljer att göra som jag, men jag ser det som att jag inte har något val. Jag vill inte ha mitt ex efter både mig och min familj i flera år till för det är att ta en för stor risk och för många människor blir inblandade som inte valt det själva. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om någon i min familj blev skadad. Straffvärdet för den här typen av brott är också väldigt låg och jag vet att jag i en rättegång inte kan bevisa speciellt mycket eftersom ingen skulle våga ställa upp och vittna och jag har inte många gånger haft tillåtelse att uppsöka sjukhus för mina skador så om åtalet lades ner skulle de vara en katastrof.

Sanningen till varför jag tänker i de här banorna är att jag har varit ihop med en grovt kriminell man som lever i den undre världen. När jag träffade honom hade jag ingen aning om detta eftersom han undanhöll detta väldigt väl för mig under ganska lång tid och när jag väl förstod det så var jag redan fast, han visste att jag aldrig hade stannat annars. Han berättade att han suttit i fängelse en gång (sanningen var egentligen flera gånger) och han gav mig en väldigt bra förklaring till vad som hade hänt och jag tänkte att alla måste få en andra chans, jag kunde inte döma honom för ett snedsteg eftersom jag vet att alla kan göra misstag och han visade framför mig att han var väldigt skötsam, ville plugga, skaffa familj m.m och han lät mig också bara träffa några av hans mer ordentliga vänner i början av förhållandet, så jag trodde på honom, varför skulle jag inte? Han gav mig en bild av att "det var så synd om honom" och att han behövde en ordentlig tjej som kunde hjälpa honom. Jag tror det tog nästan ett år tills jag verkligen insåg sanningen i samband med en händelse, började mycket tidigare misstänka att det var något som inte stämde och förstod att han höll på med brottslighet, men jag tog det inte så allvarligt eftersom det hela tiden kom fram småsaker som jag hann vänja mig vid tills det ytterligare kom fram något, och vissa saker han sa tog jag till och med som ett skämt.

Hans vänner har bl.a. varit inblandade i mord och mordförsök. Just p.g.a det och vem han är är anledningen till varför jag inte vill anmäla. Polisen vet vem han är och har själva sagt att de inte kan skydda mig på det sättet jag skulle behöva, så att anmäla är inget alternativ. Tyvärr. Jag önskar att han skulle få avtjäna sitt straff efter allt han utsatt mig för och även för att jag vill att det ska finnas med i hans brottsregister så andra kan ta reda på vem han är och vad han gjort så de kan akta sig för honom.

Nu vet jag att jag bara har honom emot mig, men anmäler jag honom bli det automatiskt så att jag får fler emot mig och då skulle jag leva ännu farligare, och det är inte rätt att en hel familj ska behöva fly på obestämd tid utan att polisen kan göra något. De har sina liv och jag kan och vill inte ta det ifrån dom. Jag anser att man aldrig ska låta sig hotas till tystnad, men i vissa fall har man inget val.

Kollade igår kväll på Efterlyst på tv3, och såg då ett inslag som handlade om den Norska bedragaren Marie Larsen som går under olika namn och som lurar och utnyttjar människor här i Sverige. Hon bodde vid ett tillfälle (2009) på en kvinnojour i Vallentuna och kom i kontakt med en kvinna som också bodde där vid det tillfället med sina barn. Kvinnan vad mordhotad av sin före detta man och hade flytt från honom. Mia Olsson, som Marie Larsen då kallade sig, tog kontakt med kvinnans före detta man som satt i fängelse, som hon inte kände sen innan. Mia Olsson (Marie Larsen) hjälpte honom så han fick den informationen han behövde och oövervakat umgänge med sina barn, antagligen för att hon skulle få pengar i utbyte.

Hur kan en kvinna göra så mot en annan, och speciellt mot en kvinna i en sån situation? När jag såg det här inslaget satt jag bara och gapade, vilken vidrig människa som ens kommer på tanken att göra något sådant, hon sparkade på någon som redan låg ner. Hon satte både kvinnan och barnen i stor fara, och kvinnojourerna som ska vara en fristad för de misshandlade kvinnor....

Här kan du se avsnittet: tv3play.se spola fram till 30:45

På fredag får jag besök igen och de ska stanna till söndag. De ska även ta med mitt husdjur så det ser jag fram emot, hoppas bara det inte känns lika jobbigt när de åker som förra gången, då kände jag verkligen "vad gör jag här? Jag borde följa med hem!" även fast jag trivs bra här, så jag förstår inte riktigt varför de känslorna kom. Men ibland kan jag tänka att jag vet att jag inte har något annat val än att trivas här, så jag vågar inte känna något annat. Jag kan inte flytta tillbaks till den staden jag kommer ifrån hur mycket jag än skulle vilja det. En känsla i mig säger också att han fortfarande letar och inte har givit upp, ibland kan jag även få för mig att han är nära, att han snart kommer börja leta här. Det är obehagligt.

Nu har klädseln till soffan kommit och har redan hunnit sätta på den så nu känns det inte lika halvkart längre. Soffbordet som det var en repa i är också bytt och monterad. I helgen tänkte jag åka och kolla på en soffa till vardagsrummet och se om jag hittar någon skohylla.

Gick även till pressbyrån idag och köpte ett Telenor startpaket med prisplanen enkel till eftersom jag nu äntligen fått mina pengar. Känns otroligt skönt att jag nu slipper oroa mig för att jag inte kan ringa viktiga samtal. Orkade inte storhandla när jag var i mataffären utan köpte bara det viktigaste, men tvätta har jag i alla fall orkat med.

Gick till Swedbank på morgonen och öppnade ett nytt konto, ska pröva den banken ett tag och sen byta från min gamla om jag är nöjd. Det är inte så att jag är missnöjd med den gamla banken, utan jag kände helt enkelt att jag behövde lite förnying. Min gamla bank påminner mig om gammla tider, så en ny bank betyder nya tider.

En sån här pytteliten sak kan ha stor betydelse för sin frigöring. Jag tycker man ska undvika allt som ger en minnen från tiden med dom, även om de är bra eller dåliga. Jag ser det lite som att jag ska bli en nya människa, och om byte av bank ger mig den känslan, ja då gör jag det helt enkelt. För att kunna gå vidare gäller det att hitta på knep som passar en själv och som hjälper i processen.

Det är bara 4 månader kvar tills det har gått ett helt år sen jag lämnade honom, den milstolpen kommer kännas otroligt skön. Jag är en sån som ofta tänker "idag var det ett år sen..." och det finns fortfarande kvar en del sånna dagar, men när det har gått ett år sen jag lämnade honom, finns det inget kvar av honom. Då är mina "ett år sen..." bara fyllda av dagar som var viktiga för mig det senaste året utan honom. Det är inte så att jag saknar honom de där dagar, utan mer att jag bara kommer ihåg dom för att de betydde så mycket för mig då. Sen tänker jag också att det är så skönt att jag slipper vara med honom, jag slipper det hemska och jag skulle aldrig vilja vara med honom för att få uppleva de där få bra stunderna igen. Jag har haft fler bra stunder under de här snart 8 månaderna än jag hade med honom under 5 år, och då har jag ju ändå haft jobbiga månader så det finns ingen längtan tillbaks alls. Den sista kärleken och beroendet av honom försvann för längesen, dock finns vissa inlärda tankar och beteenden kvar från förhållandet, men det jobbar jag med att få bort och hitta mig själv istället, men det är nog det svåraste. Jag sitter ofta och tänker vem är jag?

Har nu fått låna pengar till hyra så det problemet är löst, men jag är väldigt arg över att jag inte fått mina pengar i tid när de lovade mig det. Jag har berättat hur viktigt det här är för mig och hur stressad jag blir när det blir problem med pengarna och nu får jag inte ens tag i min handläggare så jag vet inte alls när jag kommer få mina pengar. Har inte gått ut något idag för att jag varit så stressad över det här så jag har inte orkat eller haft lust, ville ordna med hyran först annars hade jag inte kunnat sova i natt. Med maten är det inte lika akut, får ta det som finns i kylen och frysen och hitta på något, men det finns inte så mycket kvar så jag hoppas det inte dröjer allt för länge.

Behöver en hemtelefon, men vill inte skaffa någon. De två stora anledningarna är att jag inte vill ge ut min adress till något telefonbolag även fast de har bra hantering av personer med skyddad identitet (speciellt telia), och att jag inte vill vara bunden till en månadskostnad. Men jag kom på en lösning. Kollade runt lite på internet och såg att man med Telenor kontant snacka mera kan ringa till alla fasta nät för 29 öre/minut (öppningsavgift 99 öre/samtal), efter 30 dagar byter du prisplan till Telenor kontant bas om du inte laddar på nytt inom den tidsintervallen och då kostar samtalen till det fasta nätet 1,99 kr/minut (och fortfarande 99 öre i öppningsavgift/samtal). Vill man istället ha en prisplan som inte är baserad på hur ofta man laddar på utan är konstant så finns Telenor kontant enkelt som kostar 59 öre/minut (och 59 öre i öppningsavgift/samtal). Alla prisplaner gäller både dagtid och kvällstid.

Någon av dessa ska jag absolut införskaffa. Jag har ju två mobiltelefoner, så en av de ska jag använda till att ringa till fasta nätet och en till vanliga mobilsamtal. En riktigt bra lösning tycker jag, för att ringa från min mobil nu till fasta nätet blir alldeles för dyrt och det är ofta jag behöver ringa sådana samtal.

Jag har inte fått några pengar för april månad än, skulle fått dom för 4 dagar sen och de verkar fortfarande inte vara på väg in för jag kan inte se något på mitt konto. Det här är jätte frustrerande eftersom jag har hyran att betala som jag absolut inte vill ska bli sen, jag har heller inga pengar till mat och min handläggare är ledig. Det här är jobbigt eftersom jag blir så stressad och jag har svårt att hantera stressen på ett bra sätt.

Mina muffins blev jättegoda! Mycket godare än förväntat. Tror jag ska ge mig på att försöka baka bröd i veckan.

Ibland är det bra att sluta tänka och bara göra, som idag när jag behövde gå och handla ingredienser till min bakning men egentligen inte orkade, eller rättare sagt inte hade någon lust kanske? Jag tvingade mig själv i alla fall iväg för man mår bättre när man väl har gjort det även fast man är negativ i början och jag behövde hitta på något. När jag tvingar mig själv så slutar jag tänka på allt som känns jobbigt och fokuserar istället på det som ska göras och målet så det inte finns plats för de negativa tankarna, då går det.

Alldeles strax ska jag börja med mina äppelmuffins som jag hade tänkt baka, får hoppas att de blir goda.

Jag var hos psykologen tidigare idag och då hände det jag inte ville skulle hände, jag började gråta. Och egentligen utan anledning och vi pratade inte direkt om något jätte hemskt, men vi tog upp en sak och jag ville inte berätta själva innehållet och när jag började tänka på det så kom tårarna. Har ju skrivit tidigare om min stora skräck att gråta framför andra människor. Jag tycker det känns jätte jobbigt att jag började gråta, nästan så jag inte har någon lust att gå tillbaks dit. Jag blir alltid sådär för jag, vet inte hur jag ska bete mig efter det här, vill inte att hon ska komma in på djupet och se hur mycker som döljer sig där under men samtidigt vill jag inget hellre än just det. Och ska jag bete mig som vanligt nästa gång och låtsas som ingenting? Känns som hela fasaden jag byggt upp rasade idag och det gör mig osäker. Men på ett sätt kan jag faktiskt se det positiva i att jag började gråta, för jag har inte riktigt känt att hon förstår vad som finns där inne eftersom jag annars brukar sitta där och vara glad och skratta, och då är det ju svårt för henne att uppfatta mina riktiga känslor vilket jag tycker har gjort det lite komplicerat.

Jag berättade för henne att jag börjar må sämre, men hon sa att det oftast är så när man flyttar till något eget från en kvinnojour för då kommer verkligheten ikapp, så jag får helt enkelt stå ut och ta tag i det som det kommer. Det känns ändå skönt att veta att det är "normalt" eftersom man har en bild av att allt ska bli så perfekt bara för man har en egen lägenhet. Jag tror det kommer bli svårare än vad jag vill inse, och jag insåg det idag också, det finns så många känslor och tankar kvar som jag trodde var borta. Och eftersom jag började gråta för en sån lite sak i jämförelse med allt annat, kan jag bara tänka mig hur smärtsamt det kommer bli att berätta och känna allt annat igen.

Kvällen igår behövdes verkligen, ångrar inte en sekund att jag följde med. Jag var inte på så bra humör på dagen så jag sa att jag inte hade lust att följa med, men de ringde ändå mig igen på kvällen och frågade om jag ville komma och jag gjorde inget speciellt så då tänkte jag att jag lika gärna kunde gå.

När jag var där kände jag mig först lite obekväm för jag har lite svårt för sånna där miljöer med full människor som är för på, men där var det inte alls så på samma sätt så jag kunde börja koppla av ganska snabbt. I början var mitt ex en hel del i mina tankar, även det släppte snabbt men jag tänkte hela kvällen mycket på att jag tycker det är synd att min ungdom försvann så snabbt. Det är inte så att jag skulle velat springa runt på krogar, men att bara få vara ung och inte ha så tunga problem som jag haft. Jag känner mig ibland så annorlunda för hur mitt liv är. Jag är också rädd för att de som får reda på vilket förhållande jag har varit i ska tänka "jag förstår att hennes ex slog henne", som till exempel igår så stod jag och pratade med en polis och vi kom in på att jag hade larmtelefon, och han visste att jag hade varit på utestället och jag fick för mig att han tänkte dåliga tankar om mig efter att jag sagt det, samtidigt som något sa mig att han tycker det är bra att man fortsätter leva sitt liv och inte styrs av de idioterna.

Jag är så osäker ibland, och speciellt när det gäller killar. Jag är livrädd för vad de ska tycka om mig och det gäller alla killar. Jag bryr mig även vad en kille jag inte känner tycker om mig. Jag vill bli sedd på ett "fint" sätt och få respekt. Ja vill inte att någon ska ha en anledning att kalla mig för hora.

Det kanske låter som att jag inte hade så roligt, att min kväll togs över av de dåliga tankarna men så är inte fallet. Jag känner på ett sätt att det här var en sak som klippte den sista tråden mellan mig och mitt ex, jag har slagit mig fri från honom. För bara några månader skulle jag aldrig vågat gå ut, jag fick dåligt samvete av bara tanken så det här var ett stort steg för mig. Det finns så mycket jag missat i mitt liv pga av honom, men nu är det dags att ta tillbaks allt och leva mitt liv på mina villkor. Jag ska se till att få det liv som gör mig lycklig och jag ska fortsätta kämpa även i de jobbiga stunderna. Många säger att jag kommit otroligt långt på den här korta tiden och jag vill komma ännu längre, inte stanna här. Man måste få ha sina dalar för att kunna komma till topparna, det är så livet funkar och jag kan känna att man mår bättre och uppskattar allt mer efter de dåliga dagarna, men man måste bara se till att man inte faller för djupt ner de dåliga stunderna.

Jag kom precis hem, bestämde mig i sista sekunden att följa med några tjejer ut. Kände att jag behövde träffa folk, komma ut och ha roligt och inte sitta hemma och grotta ner mig. Det här är första gången i hela mitt liv jag varit på krogen. Jag tycker inte om alkohol och dricker aldrig, så jag drack inget idag heller. Jag behöver ingen alkohol, jag har lika roligt utan. Och roligt hade jag. Var en hel del känslor som väcktes när jag var där, men det är ändå helt otroligt hur fri jag känner mig. Jag har äntligen slagit mig helt fri.

Skriver mer imorgon, nu behöver jag sova!

Tänkte gå till mataffären nyss, hade klätt på mig och allt och tog soppåsen och gick mot hissen. När jag stod i hissen ångrade jag mig, har ingen lust att gå någonstans idag så jag slängde bara soporna och gick hem igen. Har en mindre bra dag idag också. Imorgon ska jag försöka hitta på något men idag få det vara.

Hittade en sida där man kan få tips på saker man kan hitta på om man är uttråkad och har slut på idéer: uttrakad.se, ganska roligt att kolla in där.

Jag kommer få sällskap här i lägenheten snart men det är inte av någon människa, utan ett husdjur. Det är inget djur som kan skydda mig, men det känner jag inte ett behov av heller. Vi kan ge varandra sällskap och jag kommer känna mig mindre ensam och det kan vara skönt att ha någon att ta hand om så är det inte för mycket fokus på en själv hela tiden. Jag känner verkligen att det här kommer hjälpa mig att må bättre och jag är så glad och längtar verkligen. Jag har växt upp med husdjur så det är inget nytt för mig och det här husdjuret är ett husdjur jag faktiskt haft i flera år och som äntligen ska få vara med mig igen!

Är jag deprimerad? Hur vet man om man är det? Jag har varit det i vissa perioder i mitt liv, men jag har aldrig förstått det förens efter. Jag tycker det är så konstigt att jag kan känna känna mig glad och positiv, men så vaknar jag ibland och är helt nere och ledsen. Idag har har det varit en sån där dag och för varje gång jag känner såhär känns det värre än gången innan. Psykologen jag går till har sagt att hon inte tror jag har någon depression, men att jag eventuellt är påväg in i en, men vi har inte pratat så mycket om det. Jag ska träffa henne på måndag men jag vet inte hur jag ska få fram det jag känner för jag har alldeles för lite tid där och det är så mycket jag vill hinna säga men hinner knappt säga hälften, och det är alltid det viktiga som faller bort. Jag träffar henne också varannan vecka ungefär, jag skulle behöva komma dit varje vecka men jag tror inte de jobbar så. Även fast våra samtal är i 45-50 minuter så skulle jag behöva det dubbla.

Det är inte det att jag känner mig ensam, eller jo lite, men mer att jag börjar tänka på livet och på saker som gör mig ledsen. En sak jag också har märkt är att jag blir jätte obekväm när mitt ex kommer på tal, har aldrig haft problem att prata om det förut men när någon tar upp det så försöker jag prata bort det för jag vill inte bli påmind, samtidigt som det är något jag verkligen behöver prata om. Jag har kunnat kontrollera mina känslor framför andra ganska bra tidigare men nu kan vad som helst få mig att gråta eller göra så jag känner att tårarna håller på att komma och det är svårt att stoppa.

När jag var hos läkaren och fick sprutan i tungan så klappade sköterskan mig på armen när det var klart och sa "det gick ju jätte bra" och precis i den stunden höll det på att brista, jag kände hur gråten helt plötsligt var i halsen och det var inte för att det gjorde ont, det handlade om något helt annat. Och när jag förstod det försvann den kommande gråten lika snabbt som den dök upp, jag tänkte "nej jag kan ju inte gråta här!". Det jag kände var känslor som har med misshandeln att göra och jag förstår inte varför de kom där och då. Precis samma känslor kommer upp när jag t.ex. ser vissa reklamfilmer, bilder, tv program m.m. Varför?

Gick en promenad till skyddade boendet för att hämta min post och gick sedan förbi mataffären och handlade lite godis, läsk, ostbågar och en tidning att läsa. Jag tar ca 1 timmes prommenader nästan varje dag och jag känner att det är jätte viktigt att komma ut och röra på sig, det gör att man mår bättre. Även att äta mat av bra kvalité och hemlagad mat är viktigt för hälsan än att bara äta halvfabrikat och skräpmat.

Idag känner jag mig dock lite ledsen och nere, har inte så mycket kraft till att orka göra något. Vet inte om det beror på att det blivit krångel med mina pengar och jag är orolig för att hyran inte hinner betalas i tid, sånna där saker kan verkligen suga musten ur mig.

Varje år mördas mellan 13-20 kvinnor av en man de har nära relation till. Om Du lever i ett misshandelsförhållande är den statistiken ett skäl nog till att lämna. Många, inklusive jag, har tänkt "det händer inte mig", även de kvinnor som har blivit mördade. Man tror att just jag och min man har en speciell relation som inte är likadan som de där andra kvinnorna som lever i ett misshandelsförhållande har med sin man, eftersom min man älskar mig och vi har ju det bra ibland och vi har det jätte bra när vi väl har det bra. I alla sånna här relationer finns det bra och dåliga stunder, inte bara i din. Jag kan ta mig själv som exempel; mitt ex har gjort saker för mig som jag inte tror någon annan människa skulle göra och vi hade en väldigt speciell personkemi, vi var som gjorda för varandra, precis som Du kanske också känner för din man i vissa stunder? Men vi är värda mer än de slag och ord vi får ta mellan de bra stunderna, det är inte normalt att ha det så i ett förhållande. Par bråkar alltid, det kan man inte komma undan, men i en frisk relation blir man inte slagen eller kallad för hora, blir Du behandlad så är det något som är allvarligt fel.

Och om du blir slagen, även fast det inte händer ofta; det blir alltid värre. Man kan inte förändra de här männen om de själva inte vill ha hjälp. De säger förlåt men slår dig ändå igen för de anser att de har anledning till att slå. De ångrar sig inte även fast de gråter, för har man gått över den gränsen att aldrig lägga handen på en kvinna finns det ingen väg tillbaka. Om du inte ser någon anledning att lämna för din egna skull, gör det för dina barn, din mamma och pappa, för dina systrar och bröder och alla som älskar dig.

Alla de kvinnor som blivit mördade av en man de har nära relation till är kanske rädda för sitt liv när mannen i vissa stunder är väldigt vålsam och uttalar hot, men tror inte han ska döda dom. Ändå blir de det. Det är ingen skillnad mellan Dig och de kvinnorna. Ingen alls. Det finns ingenting som talar för att hon inte skulle kunna vara Du. Jag tror ända skillnaden mellan de kvinnor som blivit dödade och vi som fortfarande lever är att deras män hade kommit till det stadiet att de gjorde verklighet av sina hot, de tog inte bara upp den där kniven utan de högg också, eller tryckte av pistolen.

Jag har alltid haft en teori att olika män kommer till olika stadier olika snabbt; vissa börjar inte slå förens efter kanske 10 år, medans andra börjar slå redan efter några veckor. Och bara för att mannen inte börjar slå förens efter 10 år betyder det inte att det snabbt kan gå över till extremt grovt våld eller att han faktiskt dödar. Man vet aldrig vad de är kapabla till och även fast man tror att man känner dom har man ingen aning. Fortsätt inte kämpa för att förhållandet ska fungera och att han ska sluta slå, kämpa istället för att komma därifrån och få det liv du alltid drömt om.

Jag ångrar att jag inte lämnade tidigare, det hade kunnat kosta mig mitt liv.

Kvällens Kalla fakta handlar om polisens misstag i fallet Carla Saado (kvinnan som blev knivmördad av sin ex-man), missa inte det. Börjar nu!

Idag har jag nästan inte haft ont i munnen alls, endast när jag gör vissa rörelser och jag behöver inte äta smärtstillande längre. Jag kan fortfarande inte prata helt normalt men kan äta all typ av mat och behöver inte hålla mig till flytande föda längre, har därför en pizza i ugnen jag väntar på ska bli klar!

Bestämde mig för att åka till Ikea idag för att handla lite saker för de sista pengarna jag har kvar till möbler. Lägenheten är inte klar än men jag har i alla fall det viktigaste förutom några elektriska köksredskap men det ska jag köpa när pengarna kommer. Det jag köpte idag var saker för att göra det lite mer hemtrevligt.

När klädseln till soffan kommit tänkte jag ta bilder och visa er hur det ser ut här, just nu sitter jag på plasten på soffan med lakan över så jag tycker det är bättre att visa när allt är klart.

På mötet tidigare idag pratade vi lite om vad jag ska göra när sjuksrivningen är slut och jag är redo att börja jobba. Jag kommer antagligen börja på arbetsrehabilitering i slutet av sommaren (preliminärt) som börjar med 8 veckors kurs 2 timmar/dag och sedan praktik i 8 veckor. Tanken på att börja arbeta gör mig orolig och stressad så därför försöker jag inte ge mig in i de tankarna utan lägger den energin på mig själv istället, men det är skönt att det ändå finns en plan och ett mål.

Jag är jättedålig på att kolla min mail men såg nu att jag fått mail från några polisstudenter som undrade om jag skulle kunna svara på några frågor till deras arbete om våldsutsatta kvinnor. Jag ställer gärna upp på intervjuer till skolarbeten eller liknande så om ni har några frågor ska ni inte tveka att ställa dem till mig. Även om ni sitter inne med frågor som inte innefattar något arbete utan ni bara undrar eller funderar över så fråga på!

Gick förbi det skyddade boendet på morgonen för att se om jag fått någon post dit eftersom adressändringen inte gått igenom än eftersom jag skickade in papprerna sent (obs har du skyddad identitet ska du inte adressändra på det vanliga sättet) och efter det gick jag vidare till ett möte jag hade. Sammanlagt har jag gått 2 timmar idag och det känns jätte skönt. Det är bra för vikten också. På vägen hem stannade jag vid mataffären och handlade lite mat, har aldrig tyckt om Yoggi yalla drickyoghurt men jag var jätte hungrig så jag köpte den för jag tänkte att det är det lättaste att få ner och tyckte konstigt nog att den var jätte god den här gången och ångrar att jag inte köpte en till.

När jag vaknade hade jag inte alls ont i munnen, det är fortfarande lite obehagligt att äta men det går bättre än igår och jag kan prata bättre, igår kunde jag bara mummla. Det gör ont när jag säger ord som innehåller R så jag byter ut den bokstaven mot J så det låter lite roligt när jag pratar, tror dock det kommer vara helt läkt till senast på söndag.

Operationen gick bra, var inte alls nervös tills läkaren sa att de skulle ge mig en spruta i munnen, under tungan vid tungroten. Eftersom jag är så spruträdd fick jag pröva att ha en tuss dränkt med bedövning under tungan 10 minuter och se om det bedövade tillräckligt så jag slapp sprutan, men det fungerade inte så det fick bli spruta i alla fall. Sprutan kändes verkligen, förväntade mig att det skulle göra ont men inte så ont som det gjorde! Sen gick allt väldigt snabbt och allt som allt tog det ca 45 minuter.

Ska gå iväg till affären så fort värktabletterna börjar verka och köpa glass och flytande föda som jag ska äta de kommande dagarna.

Idag klockan 1 är det dax för min operation. Just nu är jag inte alls nervös men det kommer väl kanske när jag sitter där i väntrummet, men jag tycker det är så skönt att äntligen få det gjort så det var bra att jag inte sköt upp det hela.

Vilken lugn och skön dag jag haft idag, underbart. Gick först 1 timmes promenad efter att jag skrivit här och handlade lite mat på vägen tillbaks, sedan sorterade jag kläder i några timmar och slängde lite saker jag inte behöver. Det finns lite städning som behöver göras och tvätten på torkstället har torkat och måste vikas men idag låter jag det vänta för jag behöver lugnet, innan har jag sprungit runt med en trasa stup i kvarten och städat och hållt på. Jag försöker också "lära" mig att njuta när jag äter och tillåta mig sitta kvar några minuter efter att jag ätit, innan har jag kastat i mig maten på några minuter och sedan direkt sprungit upp och plockat undan och diskat. Sen jag flyttade har det blivit bättre med stressen, men det är ändå en bit kvar för att nå en normal stressnivå och jag jobbar på det så gott det går.

Jag känner mig nere, men jag vet att det kommer bli bättre om några dagar, det är bara det att jag nu tänker jätte mycket hur det kommer bli nästa gång någon kommer hit. Jag vill nästan inte bjuda hit någon igen för jag orkar inte med känslorna som kom efter de åkt, det behöver inte bli så nästa gång men tänk om. Jag kanske måste ha en plan b? Vad skulle det vara isåfall?

Jag känner mig dock mycket lugnare och avslappnad nu, jag stressar inte runt här hemma, men ändå är jag på min vakt för jag är rädd för att bli för seg och att jag ska hamna i botten i en djup svacka som jag får svårt att ta mig ur. Jag vill ta mig in i arbetslivet, inte vara sjukskriven år efter år och inte komma någonstans.

Jag får mycket hjälp, men jag skulle behöva mer. Problemet är bara att jag inte kan sätta ord på vad det är jag behöver och därför vet jag inte vad jag ska säga till psykologen/läkaren. Men jag ska i alla fall fortsätta kämpa, jag vet att jag klarar det och jag har lovat mig själv att tillåta mig känna mer, för trycker jag tillbaks vad jag känner skadar de bara mig i slutändan och sen när de väl kommer så blir det så som det blev igår och så vill jag aldrig känna igen på det starka och obehagliga sättet.

Jag mår bättre nu, allt känns bättre, men de ledsna känslorna finns ändå fortfarande kvar. Jag blir bara orolig över att jag kunde få sånna mörka tankar och jobbiga känslor så snabbt när jag inte känt så på länge, fast jag vet och kände verkligen att det där är mina riktiga känslor som jag gömmer djupt ner för att jag inte orkar känna dom, och nu när de började pysa ut så kom allt på samma gång för jag inte klarade att hålla tillbaks de längre. Det är i de här stunderna jag skulle behöva proffessionell hjälp, för det är då jag öppnar mina innersta känslor som är jätte svåra att komma åt annars. När jag är hos psykologen på våra avtalade tider ger det inte mig så mycket i bearbetningsprocessen eftersom jag inte vågar erkänna mina känslor och tankar i de stunderna. Man kan ju inte ta fram känslor på beställning. Jag vill inte gråta framför någon, därför vågar jag inte säga sånt som får mig att gråta heller.

Det känns ändå bra att jag fick ut det, jag känner mig lungnare och mindre stressad, så de undertryckta känslorna var säkert anledningen till den enorma stressen jag känt.

Det är så konstigt, jag vill att allt jag känner nu ska försvinna, samtidigt som jag är rädd för att de ska. Jag märker hur jag innan har hanterat de här känslorna för att inte känna dom, och jag vill inte vara den personen. Livet handlar inte om utseende, kläder och hur mycket man äger, utan om att få vara nära dom man älskar. Det är det som är viktigast, inget annat. Jag har inte varit mig själv och tagit tillvara på de människor som betyder allt, jag har istället försökt spela något som jag inte är och trott att lyckan är materiell, att de som inte varit som jag inte är lyckliga, men det är ju de som är det, inte jag.

Jag är så rädd för allting, just nu känns det som jag inte klarar av framtiden, jag vill att allt ska vara som förut, innan jag fick alla mina problem. Det är som om att jag vill bli liten igen, jag vill inte vara vuxen med allt ansvar. Jag vill inte att tiden ska gå, att jag och de runt omkring mig ska bli äldre, jag vågar inte tänka på det.

Hur kommer det blir när jag börjar jobba? Vi kommer ha ännu mindre tid att ses då, när man jobbar så tar jobbet en så stor del av ens liv, man är alltid trött och har inte samma ork. Nu vet jag att jag i alla fall kan åka och träffa dom imorgon om jag vill det, men sen då? När jag får sån här ångest kommer jag veta att jag inte kan ta mig till dom. Är det här jag känner separationsångest? Jag har så svårt för när saker tar slut. Jag vågar inte gå och lägga mig, för då vet jag att allt kommer komma ännu starkare, men jag kan ju inte vara vaken hela natten. Hjälp mig, jag önska att jag slapp vara jag, jag orkar inte gråta mer idag men jag kan inte sluta och jag kan inte ringa nån för jag vill inte att någon ska veta att jag gråter.

Gästerna gick för lite mer än en timme sen och jag har gråtit sen dess, jag mår så dåligt... jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag saknar min familj, jag vill vara med dom. Gästerna var några ur min familj, och jag har haft en så bra helg med dom, jag vill inte att det ska ta slut och att jag ska vara här och dom där. Jag har förlorat mycket tid med dom och nu när vi är ifrån varann känns det inte bra. Jag älskar lägenheten och jag trivs här, men jag vill vara med dom! Skriver senare igen när jag mår bättre, just nu känner jag bara att jag inte orkar leva längre.

Nu på förmiddagen ska jag till skyddade boendet för att ringa några samtal, kopiera och skriva ut lite papper och och hämta post. Måste skaffa en skrivare/kopiator så snart jag får råd, såg en på Clas Ohlson (från hp med skrivare, scanner och kopiator i ett) för ett rimmligt pris så den får det bli men det kommer nog dröja några månader. Även hemtelefon är nödvändigt egentligen men jag har lite svårt för att telefonbolaget måste ha tillgång till ens adress och det finns ingen som kan stå på abonnemanget som inte är lätt att koppla till mig. Vet inte hur jag ska lösa det men en hemtelefon känns ganska nödvändig eftersom man heller inte får ta saker via mail när man har skyddad identitet.

Eftersom jag får gäster i eftermiddag som stannar till söndag kommer jag antagligen inte blogga förens söndag igen. Vi hörs då.

Den flicka du kallade fet, hon svälter och har förlorat över 15 kg.
 
Pojken du sa var dum, han har inlärningssvårigheter, han studerar 4 timmar varje natt.

Den flicka du sa var ful, hon tillbringar timmar att sätta på smink i hopp om att folk kommer att gilla henne.

Pojken du tog krokben på, han blir misshandlad hemma.

Det är inte alltid människor är som du tror.

Jag har en del möbler sen innan som jag skulle kunna ta hit, och det var tänkt att jag skulle göra det från början men till slut bestämmde jag mig för att inte ta hit något som påminner mig om honom... eller något som river upp gamla sår och minnen. Oavsett om det är bra minnen vill jag inte ha dom tillbaks, de kan stanna där i mitt gamla liv. Jag vill bara ha nya saker här som jag asoccierar med att mitt liv kommer bli bättre och får mig att se framåt. Det har kostat mig en hel del, men jag tycker det är värt det. 

Om ni bara visste hur ofta jag tänker på hur tacksam jag är för den här lägenheten och jag sitter ofta och tänker varför just jag av alla människor fick den här chansen? Men det får mig att kämpa, för jag tror inte meningen med det hela var att jag skulle sitta hemma och deppa, utan för att jag skulle få chansen till et bra liv. Jag vet inte om jag berättat om det innan, men förra gången jag försökte lämna honom så fick jag efter 3 månader på kvinnojour flytta till en lägenhet som var så deprimerande att man bara ville gråta när man klev innanför dörren. Den låg också i ett hemskt område och de flesta av mina grannar var knarkare.

Jag försöker komma ut en stund varje dag så idag när jag inte hade något speciellt planerat passade jag på att ta en promenad till ÖoB för att kolla efter ungsformar, fast jag kom ut därifrån med dricksglas istället. När jag kom hem städade jag lite, lagade mat och har sedan suttit och kollat på tv hela kvällen, vilket jag älskar att göra! Man kan lära sig mycket genom tv bara man kollar på rätt sorts program.

På fredag får jag gäster som kommer stanna till söndag. Det är roligt att få visa lägenheten och hur jag har det, men också att få umgås, äta god mat tillsammans och ha det kul.

Sen jag började sova här i lägenheten har jag inte alls haft problem med sömnen. Jag går och lägger mig senast vid 00.30 (och då är jag jätte trött vilket jag inte upplevt på hur länge som helst) och vaknar mellan 09.30 - 10.30. Jag har fått ordentliga rutiner som jag tror spelar stor roll i hur jag mår för det har alltid varit viktigt för mig att ha och tror det är det för alla människor.

Att huset var så stor faktor i sömnstörningarna trodde jag inte, men det är en väldigt speciell miljö och jag tror det inte ens går att föreställa sig hur det är att vara där om man inte upplevt det.

Jag kämpar hela tiden med att försöka tänta optimistiskt och positivt istället för pessimistiskt och negativt. Så fort en negativ tanke kommer så försöker jag väga upp det med en positiv tanke och när något dåligt händer försöker jag inte bry mig så mycket och tänka på annat istället, men det är inte så lätt som det låter och ibland tar det mycket energi från en. Förut kunde jag bli jätte påverkad av små hinder och det fick mig att börja tänka att jag inte orkar med mitt liv, jag kunde vara deppig lång tid efter och ha svårt att få tillbaka lusten och viljan så jag försöker unvika det så gott det går för jag känner att jag är i en känslig punkt i mitt liv och det är viktigt att allt bara inte rasar för rasar det kommer det bli svårt att bygga upp det igen.

Jag är jätte rädd för att börja jobba och bli för hårt pressad från alla håll för jag klarar inte alls av det just nu och därför måste jag få börja i den takt jag klarar av. Min plan är att få fortsätta jobba med mig själv i ca 4-5 månader till och sedan försöka komma igång och ta ytterligare ett kliv mot ett normalt liv. Jag vet aldrig hur jag kommer känna då, men jag tycker det är viktigt att jag har en sysselsättning och kommer ut bland människor där jag kan knyta kontakter och skapa relationer så det är det jag försöker sikta mot nu.

När jag skulle sätta ihop soffan i förmiddgas märkte jag att bruksanvisningen inte var med i förpackningen, så det var bara att åka tillbaks till Ikea och hämta en. När jag andå var där passade jag på att köpa skålar, galgar, en ostbehållare och en äggskärare.

Den 22 mars har jag fått en tid för operation. Jag är så rädd för hur ont det kommer göra och för sprutor att jag får lust att omboka den och ta en ny tid som dröjer länge tills jag ska dit, men jag vet att det är lika bra att bara göra det så är det över sen och inte tänka för mycket på det tills dess. Jag vill som tidigare inte skriva exakt vad det är för operation jag ska göra, men det är ingen stor operation, jag kommer inte sövas utan lokalbedövas men det är i munnen jag ska opereras vilket gör det lite läskigare. Kommer antagligen inte kunna prata ordentligt några dagar efter det heller.

Var hos psykologen idag och efter det gick jag till det skyddade boendet och lämnade nycklarna till rummet och hade ett utflyttningsmöte för att gå igenom det som behövdes. Bad om att få deras anteckningar om mig under dessa 6 månader som jag bott där, vet att jag inte klarar av att läsa dessa nu men vill ändå ha tillgång till de för att kunna läsa när jag känner mig redo.

Jag saknar inte alls att bo på det skyddade boendet, när jag klev in där idag kände jag verkligen att jag var klar där. Det är dags för mig att gå vidare. Det var egentligen meningen att jag skulle fortsätta gå på samtal där, men jag känner inte att det behövs utan bara att jag kan komma dit någon gång och fika räcker. Det är skönt att jag kan känna såhär, hoppas att det fortsätter i den här riktningen...

Det här är min tillfälliga lösning tills soffan kommer upp, inte speciellt bekvämt men det funkar. Ni kommer få se fler bilder på lägenheten när jag börjar komma i ordning och fått det mesta på plats.

Fick precis titthålet insatt i dörren, det hela gick på 500 :- (själva titthålet + installation). De mätte också dörrkarmen igen för jag vill vara säker på att måtten blir rätt, mätte ju själv tidigare men man vet aldrig om man missar något eller om man mätt fel.

Aldrig är man så ensam, som när man är två med fel person.

Gick tidigare och köpte en orkidé till fönstret i vardagsrummet, jag älskar blommor så jag ska köpa fler när jag får pengar över men först tänkte jag prioritera köksutrustning då jag har stort intresse för matlagning. Många säger att det inte finns något tråkigare än att laga mat till sig själv, men jag tycker det är minst lika roligt som att laga mat till andra för då vågar man även ta ut svängarna lite mer, och blir det fel vet man i alla fall vad man inte ska bjuda på.

I natt vaknade jag av att någon ryckte i dörren 2 gånger, blev först rädd men när jag hörde rösterna och inte kände igen dom blev jag inte så orolig, tänkte att det kanske var grannen som hade kommit hem från krogen och tagit fel på dörren. Ska dock bli skönt att få gallergrinden, för då vet jag att om någon får upp dörren så kommer de ändå inte in pga grinden, nu känner jag att det är lite för nära mig och de som står utanför. 

Det har blivit bättre med hur jag reagerar på plötsliga ljud, men är det ljud som är identiska med ljud jag acossierar till han eller som låter som någon bryter sig in så är det fortfarande väldigt jobbigt och det får mig att reagerar kraftigt.

Var och hämtade de sista sakerna på rummet idag och på måndag ska jag lämna nycklarna. Igår hade vi "avskedsfika" för mig på det skyddade boendet, det kändes som ett bra avslut för min tid där. Jag kommer fortsätta gå dit ibland och fika eller bara umgås med kvinnorna jag känner där, för jag och personalen pratade om att det är viktigt att jag inte känner att jag blir lämnad ensam nu när jag flyttar utan att jag alltid kan komma dit om det är något eller bara har lust att dyka förbi.

Jag orkade inte gå in på datorn igen igår, kollade på tv till 12 ungefär och sen gick jag och la mig. Sov jätte bra i natt och det var så skönt att vakna upp här, att få äta frukost ostört och bara få ta det lungt och inte behöva anpassa sig efter andra. Jag gick och la mig med lampan tänd men vaknade sen mitt i natten och släckte den. Jag är inte alls rädd här och det är otroligt skönt. Nu väntar jag bara på att gallergrinden och titthålet ska bli installerat och det kommer vara skönt och få mig att känna mig ännu tryggare om jag nån kväll skulle bli oroligt eller liknande. Jag är så glad att jag fick chansen att starta mitt liv i den här fina lägenheten och i ett sånt bra område, det känns som ett tecken på att mitt liv kommer ordna sig.

Igår flyttade vi nästan alla mina saker från skyddade boendet hit till lägenheten, det sista ska jag gå och hämta idag. Hann packa upp det mesta igår så jag har ganska ordning här, nu är det bara sängen och soffan som är viktigast att få upp men det ska jag få hjälp med i början av veckan. Ska räkna ihop hur mycket pengar jag har kvar och sen se vad jag mer behöver till lägenheten just nu som inte riktigt kan vänta. Igår var jag på ikea igen och köpte de mest nödvändiga köksgrejerna, sängkläder och lite småsaker så jag klarar mig i alla fall.

Sitter i lägenheten nu och kollar på tv, men soffan har jag inte orkat montera upp så jag sitter på kuddar istället. Håller på att tvätta sängkläderna jag köpte på Ikea idag också för jag tänkte sova här i natt och det känns jätte bra. Skriver mer om dagen senare, just nu är jag jätte trött och måste vila lite, har varit igång hela dagen.

Träffade polisen idag och fixade med larmtelefonen. Vi pratade även om att han har ringt en släkting och frågat efter mig, de sa att sättet han gjorde det på är oroande och att det visar på hur desperat han är. Känns skönt i alla fall att ha larmtelefon nu för den gör skillnad, jag känner mig trygg av att veta att polisen har koll på min situation och att om något händer kommer det gå snabbt för mig att få hjälp. Jag kommer bli beviljad en månad i taget och beroende på vad som händer kommer jag antingen fortsätta ha den tills det blir lungt och jag känner mig tryggare eller avsluta det efter någon månad om jag känner att jag inte har behov av den. Fick pröva den på polisstationen så jag vet hur den fungerar, och de sa att de även åker ut om jag ringer av misstag för att se så att allt är lungt och om man larmar och de inte hittar en fortsätter de leta tills de hittar en.

Idag var jag i lägenheten igen på eftermiddagen, kändes riktigt bra att komma dit. Jag gick dit några timmar innan de skulle leverera möblerna och städade ordentligt, så det verkligen känns rent. Ha inte monterat upp möblerna än utan ska göra det imorgon för jag var så trött. Ska även till Ikea igen imorgon och köpa det sista jag behöver.

Är inte säker på om jag ska sova över i lägenheten på fredag. Är jag redo? Jag vet inte om jag är det, jag är mest rädd för att jag ska höra något som kommer skrämma upp mig så jag börjar tycka det är obehagligt att vara där. Ska i alla fall vara där på kvällen men sen får jag se hur jag gör. Personalen här på skyddade boendet har sagt att jag inte behöver flytta på måndag om det inte känns bra, utan kan få några dagar extra på mig om jag skulle vilja det, men jag känner att jag faktiskt redo att helt flytta ut härifrån då.

Igår kväll fick jag plötsligt som panikångest, kanske 2 timmar efter att jag skrivit här. Jag hade varit positiv och glad hela dagen men på bara några minuter vände det. Jag låg i sängen och grubblade fram till 2-3 tiden för att sedan gå upp klockan 7. Jag vet inte vad som hänt med mig, det är som att jag snart kommer bryta ihop av all stress. Jag är nervös och stressar upp mig för minsta lilla, nästan som jag håller på att gå sönder så fort ett mini hinder dyker upp och jag klarar inte av att hantera det. Jag har börjat prata jätte snabbt och jag känner att jag inte riktigt har kontroll över min kropp ibland. Jag har aldrig varit en klumpig person, utan raka motsatsen men nu känns det som jag gör allt så snabbt för att jag är så stressad att hjärnan inte hinner med allt och mina rörelser blir allmänt klumpiga. Jag märker att jag även ibland blir virrig och inte riktigt vet vad jag gör, som idag när jag till exempel skulle gå och ta ett glas för att dricka vatten, då gick jag fram och tillbaka mellan skåpet där muggarna står och skåpet där glasen står flera gånger, och jag vet inte riktigt varför ens.

Förutom det här känner jag att jag mår bättre och bättre, men jag måste komma underfund med vad det är som stressar upp mig och varför jag inte kan hantera det, alls. När jag flyttat ska jag ta några dagar och där jag bara tar det lungt och njuter av nuet så jag får lite lugn i kroppen. Det här kan knappast vara bra som jag känner nu och jag är rädd för att jag kommer "gå in i väggen" om det fortsätter.

Nu äntligen kan jag lägga mig ner i sängen och ta det lungt, det har minst sagt varit en hektisk dag. Dagen började inte så bra, när jag skulle hämta nycklarna till lägenheten hittade jag inte till fastighetskontoret så jag irrade runt ett tag och frågade människor men en visade mig helt fel så det tog sin tid men tillslut hittade jag den och de som jobbade där var jätte trevliga och jag känner mig så trygg med att de tar min situation på allvar och gör det säkert för mig. Jag fick träffa fastighetsskötaren som var en man för att jag skulle känna igen hans ansikte när han knackar på eller är i byggnaden, och de förklarade hur det hanterar mitt namn i systemet, men jag bor under ett annat namn och personnummer så det ska vara ännu svårare att få tag på uppgifter om mig, det är bara en person där som vet mitt riktiga personnummer. De är fina människor som bryr sig på riktigt, när jag gick sa kvinnan "lycka till nu, det unnar jag verkligen dig", tycker det var gulligt sagt.

Jag glömde mäta dörren när jag var i lägenheten så jag får beställa titthålet imorgon istället. Efter att jag varit i lägenheten åkte jag till Ikea och gick runt och kollade på alla möbler. Jag hade redan planerat i huvudet vad jag skulle köpa men när jag kom dit och mätte så passade inte riktigt allt jag hade tänkt så jag fick tänka om lite vilket gjorde att det tog ännu längre tid och jag gick fram och tillbaka flera gånger. Tillslut bestämmde jag mig i alla fall, köpte den soffan jag absolut ville ha och en fotpall till, ett vardagsrumsbord, en säng/madrass med ben (120X200),  en lite tjockare bäddmadrass, kuddar och lite andra småsaker som handdukar m.m. Jag måste tillbaks dit för att köpa lakan och massa tillbehör till olika delar av hemmet för jag vill först kunna se hur det blir med möblerna inne i lägenheten, annars kanske jag köper något som inte alls passar och jag tycker det är kul att göra det som ett litet projekt än att ha allt klart på direkten. Eftersom jag bor i en 1:a väntar jag med att köpa matbord och stolar, tycker inte det känns så viktigt när jag ändå aldrig kommer sitta vid matbordet själv och äta utan äter hellre vid soffbordet och då lägger jag istället de pengarna på annat som är viktigare just nu. Kommer heller inte ha gäster på ett bra tag eftersom jag prioriterar att ingen vet vart jag bor för att jag ska känna mig trygg så jag vill inte köpa matbord "bara för att".

Imorgon ska jag få larmtelefon av polisen, har även ett annat möte direkt efter och sen ska jag nog till lägenheten och fixa lite. Även fast det varit så stressigt idag så har jag gått på rosa moln hela dagen, det här känns så stort, jag har tagit ett mega kliv i rätt riktning. Efter all olycka får jag äntligen chansen till ett bra liv. Jag kommer aldrig mer behöva leva i psykisk terror eller få känna ett enda slag till. Jag känner mig så fri och så levande.

Imorgon har jag så sjukt mycket att göra; först tar jag tåget tidigt på morgonen, går jag direkt från stationen (med massa packning) och hämtar nycklarna till lägenheten, lämnar packningen på skyddade boendet, tar bussen till lägenheter och mäter det som behöver mätas, efter det måste jag åka förbi en butik för att ge måttet på dörren och beställa titthål + betala det och till sist tar jag bussen till Ikea för att handla alla möbler vilket kommer ta många timmar. Emellan allt det där ska jag väl försöka hinna äta också. Planerar att sova i lägenheten på fredag, men det beror på hur det känns, har ju till måndag på mig att flytta.

Tittade precis klart på När mörkret faller , vilken otroligt fin film. Den bästa svenska filmen jag någonsin sett.

I natt drömde jag att jag fick chansen att förklara allt för tjejen som betytt mycket för mig men som jag inte kunnat kontakta sen den dagen jag lämnade honom vilket varit jätte jobbigt. Jag fick chansen att berätta hela sanningen; varför jag plötsligt försvann, hur han egentligen behandlade mig, att jag inte fick de där skadorna av att ha ramlat i trappan och hur mitt liv är nu. Hon svarade mig "jag visste att det var något från hela början, och var inte orolig jag förstår dig". När jag vaknade kände jag en sån lättnad som om att det verkligen hade hänt, och otroligt nog känns det som att jag nu på ett sätt kan lägga den där biten bakom mig och gå vidare eftersom jag nu har fått mitt avslut, fast i drömmen. Jag har en känsla av att hon förstår, att hon känner på sig sanningen och inte tvivlar på hur mycket jag tycker om henne.

Jag tog en sömntablett igår kväll för att jag skulle kunna somna tidigare eftersom jag den senaste veckan somnat vid 4-5 tiden på morgonen (men helt ärligt också för att jag vill att dagarna ska gå snabbare tills jag åker) och trodde jag skulle bli piggare idag eftersom jag fått sova längre men jag är jätte trött så jag funderar på att ta en tupplur några timmar... sen ska jag tvätta och börja packa.

Jag följde med en bekant till Ikea igår och passade då på att kolla på några av de möblerna jag planerat att köpa för att se hur de ser ut i verkligheten och upptäckte då att den soffan jag tänkt köpa var mycket dyrare än jag trodde! På Ikeas hemsida stod det att den kostade 2695 :-, och när jag kollade på soffan stod det att den kostade 5995 :- så jag gick fram till disken och frågade varför jag sett ett billigare pris, då förklarade de att 2695 :- va kostnaden för extra klädsel men att många gör det felet när de kollar på internet. Jag vill verkligen ha den soffan, speciellt när jag var så inställd på att jag skulle köpa den så jag kollade på den 2-sitsiga istället för den 3-sitsiga, som är så pass stor att 3 personer får plats i den så jag ska köpa den istället. Den är fortfarande dyrare än vad jag tänkt mig men jag lever hellre lite sämre en månad för att kunna få en lägenhet jag verkligen kommer trivas i.

Sjutton vad jag längtar efter en egen lägenhet. Jag känner mig redo nu. Jag vill bli stark i mig själv och inte vara beroende av andra, jag ska skapa min egna lycka för på så sätt kan ingen ta den ifrån mig. 4 dagar kvar tills jag har nycklarna i min hand och jag känner nu att det bara är en befrielse att flytta från det skyddade boendet efter att ha bott där så lång tid i den väldigt speciella och påfrestande miljön som den ändå är.

Satt precis och kollade på bilder från när jag var yngre. Det är så sorgligt när jag tänker på hur osäker jag var på den tiden och hur dåligt jag mådde, jag hatade mitt utseende och min kropp. Jag hade en sjukt jobbig tonårsperiod och den slutade inte på bästa sätt heller. Såfort någon gav mig en elak kommentar gick jag hem och grät och det var ofta, jag var kaxig för att jag var osäker så jag fick nog ta mer pga det. Jag kan ibland se mig själv när jag var liten framför mig och tänka "stackars lilla flicka". Det är mycket man inte vet i den åldern även fast man tror det och det är en sån smärtsam tid i livet, men jag vet inte om jag hade det jobbigare än de flesta för det är ingen annan jag pratat med som upplevt den tiden på det sättet som jag har. Jag känner dock att jag har lärt mig otroligt mycket som jag kunnat ta med mig till vuxenlivet och jag har en livserfarenhet som många i min ålder saknar som jag ändå är tacksam över att jag har idag. Den kan ta mig långt.

Tänker mycket på hur jag ska få igång mitt liv och hur jag ska skapa mig en bra tillvaro i den nya staden. Det känns så underbart att jag trivs så bra, men jag vill också ha mycket mer där än jag har idag; vänner, intressen, sysselsättning... och annat sånt som ingår i det vardagliga livet. Mitt mål är att inom det närmaste månaderna eller i alla fall innan årets slut ha skapat mig en någorlunda tillvaro som jag kan fortsätta bygga på, men viktigast av allt är att ha skaffa mig ett nätverk av människor. På det skyddade boendet får man automatiskt vänner då alla är ensamma och vi delar något väldigt stort tillsammans men det är synd att alla de jag fått en nära relation till har behövt flytta från staden annars hade det känts väldigt tryggt att ha dom runtomkring sig. Det finns två som bor kvar och som jag också kommit ganska nära, men det har ett så rörigt liv att jag känner att jag inte vill bli inblandad i något och hellre håller mig utanför.

Det jobbar volontärer på det skyddade boendet (vissa nära min ålder och som jag kommer bra överrens med) som erbjudit sig att ta en fika eller promenad, vet inte om jag ska prata med personalen innan jag flyttar och fråga om jag fortfarande kan ta hjälp av dom. Att hitta på saker med volontärerna kan vara ett sätt bra att komma ut om jag blir för ensam i början. Jag kommer fortsätta ha mycket kontakt med det skyddade boendet när jag flyttar och kommer även gå dit på samtal och så har jag ju psykologen så det känns bra. Det känns som det här kommer bli bra tillslut.

Snälla peppa mig om jag blir för nere när jag flyttat och börjar stänga in mig. Ska nog inte behöva bli så men det är alltid bra att ha i åtanke att vad som helst kan hända, både bra och dåliga saker.

Det har nu gått 7 månader, det är lång tid, och han har fortfarande inte givit upp. Senast han på något sätt hörde från mig var 5 månader sen. Jag har förklarat att jag aldrig kommer komma tillbaks till honom, och även anledningen eftersom jag tyckte det var viktigt för mig att säga det även fast jag vet att han inte förstår. Men varför letar han fortfarande? Hur orkar han när han inte får någon som helst respons tillbaka? Jag är rädd för att han mår dåligt nu och ser mig som hans lösning på sina problem.

Jag blir väldigt arg och frustrerad över att fortfarande letar, inte bara för att jag vill bli lämnad ifred och få gå vidare utan för att det han gör visar på att det aldrig någonsin var som jag trodde. Han målade upp en bild för mig om vårt förhållande som inte var sann, han manipulerade mig och fick mig där han ville ha mig. Jag levde i en stor lögn och den lögnen jag levde i var så smärtsam. Jag önskar att jag bara hade förstått sanningen så det inte skulle behövt göra så ont. Han bröt ned mig till minsta tänkbara organism, kan inte fatta hur han lyckades med det utan att jag själv förstod någonting.

Allt han fick mig och tro och känna om mig själv, var egentligen det han kände om sig själv. Jag var inte besatt av honom och jag skulle inte bli olycklig utan honom eller aldrig kunna vara något utan honom. Allt det där är han, han är inget utan mig, han kan inte fungera utan mig och han är besatt av mig. Han sa att jag skulle jaga honom om han lämnade mig, att jag aldrig skulle låta honom vara ifred men att han skulle träffa en vackrare tjej som har mer "klass" och att det skulle döda mig inombords. Ibland ringde han mig bara sådär (även fast vi pratat och skrattat i telefon 1 timme innan) och sa "jag vill inte vara med dig längre, låt mig vara ifred jag orkar inte med dig, du har inget, jag vill ha en tjej som har något". Fan för honom alltså. Ni förstår nog inte hur ont det gjorde när han behandlade mig såhär, jag finner inte ens tillräckligt starka ord för att beskriva hur det kändes.

Att han fortfarande letar får mig att undra vad han vill mig? Vad vill han säga mig? Är han ute efter att leta upp mig och döda mig? På ett sätt blir jag inte rädd, det här får mig att bara vilja kämpa ännu mer och aldrig låta honom dra ner mig igen.

Satt vid dator hela natten och har suttit hela dagen idag och kollat på möbler. Har tänkt om lite eftersom jag ju inte har så stor stor lägenhet så behöver jag smarta lösningar och mycket lådor där jag kan stoppa undan saker så jag har hittat möbler som kommer passa perfekt och dessutom är snygga för den budgeten jag har. Kommer att ta kort och lägga upp här när jag kommit en bit på vägen så ni får se hur det ser ut, kommer nog dock inte ta bilder över hela rum som visar hur lägenheten är byggd/planerad eftersom jag inte känner mig bekväm med det men ni kommer ändå få se hur jag har det.

På onsdag nästa vecka är det dags, då ska jag åka och shoppa loss! Det är även då jag kommer hämta nycklarna till lägenheten.

Fick idag också ett kostnadsförslag på gallergrinden, allt kommer gå på 15.600 kronor inklusive installation. Den har den högsta klassningen vilket är jätte viktigt för mig. Vet inte hur lång tid det kommer ta från att man beställer den tills dom kan leverera, men jag hoppas det kan gå snabbt.

I natt drömmde jag en mardröm igen. Jag drömde att jag stod på ett tak och såg han, det var uppenbart att han letade efter mig så jag försökte så jag tog försiktigt fram mobilen för att han inte skulle lägga märket till mig och ringde 911(?). Jag kollade mig omkring för att leta efter gatuskylten för att kunna berätta för polisen vart jag var och hittade den ganska snabbt. Jag väntade på att någon skulle svara men det bara fortsatte att ringa, jag vågade först inte lägga på för att jag inte skulle hamna sist i telefonkön men efter 5 min la jag på för att jag tänkte ringa det andra nummret till polisen som kanske skulle gå snabbare, så jag slog 112. Hela tiden önskade jag att jag skulle ha fått en larmtelefon av polisen. Ingen svarade och jag började få panik för nu hade han upptäckt mig och jag glömde gatunamnet så jag kollade på skylten igen men den här gången förstod jag inte alls vad det stod och kunde absolut inte uttala det. Paniken bara växte och jag väntade hela tiden på att de skulle svara men det gjorde de aldrig. Det kom bara signaler.

Det värsta är att jag inte känner att det bara är så här i mardrömmar. Visst svarar polisen alltid, men sist jag ringde gick det många signaler innan de svarade och det tog lång tid för polisen att komma även fast jag sa grät helt hysteriskt och sa till telefonisten "hjälp han kommer döda mig". Jag fick upprepa vilken adress de skulle komma till och vad jag hette i efternamn flera gånger för jag kunde inte prata högt/i normal samtalston och jag fick mer och mer panik för varje gång hon inte hörde rätt. Det var som i en skräckfilm. Ja visste att han skulle kunnat komma åt mig när som helst, och jag var redan skadad och kunde omöjligt skydda mig pga det. Jag har aldrig känd mig så hjälplös.

Idag har jag gjort en hel del och jag märker vilken skillnad det gör på hur jag mår. Jag måste försöka behålla det positiva jag känner nu, det är så jag kommer klara mig igenom allt. Det är inte bra att sitta och deppa för jag tog mig ju ur förhållandet för att få ett bra liv och för att kunna må bra igen, och när det nu ligger i mina händer måste jag ta kontroll över det.

Jag pratade med min kontaktperson på det skyddade boendet att jag ska försöka skriva ner allt jag tänker och funderar kring för att jag ska kunna se klarare när jag läser igenom det vid ett annat tillfälle och se allt utifrån en annan synvinkel. För jag tänker väldigt mycket, nästan för mycket för mitt eget bästa och går och grubblar på saker och ibland sånt som inte ens hänt, men jag ser scenarion framför mig vilket gör att jag lägger ner massa tid på att tänka på något jag egentligen inte ens vet något om. Jag lever liksom inte i nuet utan i framtiden och jag snurrar in mig i mina egna tankar och jag kommer ingenstans med det, det mesta är bara massa meningslöst grubbel. Jag tror man mår bättre av att försöka ta dagarna som dom kommer, men ändå ha ett klart mål framför sig men som man accepterar kanske inte blir exakt som man vill men litar på att det ändå kommer blir bra.

Kollade precis på den här delen av den svenska filmen "När mörkret faller" på youtube (finns 9 delar så man kan se hela). Den verkar jättebra men det är svårt att kolla när man lever sig in i vissa scener och känner igen sig. Det är nästan som att man är där igen. Ska ändå försöka kolla på hela så fort jag får tid och känner att jag orkar.

Jag förstår inte varför saker kommer upp nu när jag börjar få lite ordning på mitt liv och ska flytta? I början när jag hade lämnat han så var det så klart mycket känslor, men det blev färre och färre med tiden. Jag hade sällan mardrömmar men nu kommer de ofta och det känns som allt börjar komma upp igen. Jag kanske har fel inställning, är det de som är problemet? Jag får för mig att man bara ska kunna glömma och när det kommer tillbaks får jag lite smått panik och börjar tänka konstigt. Jag har aldrig riktigt tänkt "varför just jag" innan, men nu gör jag det. Och jag är så arg, det finns så mycket känslor inom mig och jag kan brusa upp för minsta lilla grej för jag måste få ut det även om det jag blir arg för inte har speciellt stor betydelse för min ilska... men när jag blivit sådär arg så finns det ändå massor kvar. Det tar aldrig slut.

Jag vill inte gå tillbaks, aldrig i livet. Jag kan få för mig att vårt förhållande var bra ibland, men jag vill ändå aldrig gå tillbaks för jag älskar inte honom och slutade göra det för flera år sen. Jag saknar inte vårt förhållande eller det liv jag hade med honom, men det finns små minnessnuttar, små stunder som jag önskar jag kunde så känna och ha idag. Det handlar inte om honom utan jag vill kunna känna ren och sann lycka. Jag skulle inte ens vilja vara med honom jag visste att han aldrig skulle slå mig eller vara elak igen. Han är ingen person jag vill leva eller ens vara vän med. Jag önskar att jag aldrig hade träffat honom.

När jag skriver att han gjorde mig till en bra människa, handlar det inte om honom eller att jag vill tillbaks till honom, utan egentligen om något mycket djupare som sitter i mig själv. Det är svårt att ha levt med att aldrig få ta beslut själv, och när man plötsligt måste det blir det läskigt och rädslan för att göra fel är stor. Går något snett nu kan jag bara skylla på mig själv.

Igår låg jag i sängen och tänkte att jag inte är bra utan han. Om han bara inte hade misshandlat mig så mycket som han gjorde hade allt varit perfekt. Jag vill inte vara med honom, vill absolut inte gå tillbaks men det känns som jag blivit allt jag inte vill bli utan honom. Han gjorde mig till en bra människa på ett sätt, nu går allt bara utför. Samtidigt som jag känner såhär så hatar jag honom, vill inte ens tänka att det var något bra med honom för han är ett känslokallt monster som inte ska få komma nära mig någongång igen. Jag vet att jag vunnit den dagen då jag inte ens hatar honom, när han bara är ingenting för mig.

Idag känner jag mig så nere, jag mår dåligt och har helt tappat lusten till allt. Orkar inte ens gå och duscha även fast det verkligen är på tiden...