tystlidande

Hade en sån tuuung morgon, låg i sängen och funderade på om jag skulle ringa och säga att jag var sjuk för att jag var så trött, kunde knappt öppna ögonen. Kom dock på ganska snabbt att så kunde jag ju absolut inte göra. Det tog emot hela vägen till jobbet, ville inget annat än att få stanna kvar hemma... men hade en sån himla tur idag som fick sluta 12.30! Just precis på rätt dag, hur kunde det träffa så rätt? Det fanns så lite att göra så vi var flera som fick gå hem om vi ville. Ekonomiskt har det här varit en väldigt bra månad för mig, har jobbat heltid vilket innebär en bra lön nästa månad, känns tryggt jämfört med några månader tillbaka.

 

På lördag ska jag träffa Ms son och kolla på film där och på söndag ska jag träffa J och dricka te hemma hos mig. Att umgås med Ms son är som rehabilitering för mig, vi har liknande bakgrund fast på olika sätt och jag känner mig trygg med honom. Vi kan förstå varandra. Med honom och hans syskon lär jag mig på nytt om tillit och respekt. Det är jätte viktigt för mig att vara bland killar som jag vet aldrig ens skulle höja handen mot mig, eller höja rösten och bete sig aggressivt. Sonen som jag ska träffa på lördag har lärt mig att det verkligen finns killar som har stor respekt för kvinnor.

 

 

 

Blev tillfrågad på jobbet idag om jag ville följa med på ett evenemang nästa torsdag, tackade ja. Jag och en annan kommer åka tåg tidigt på morgonen, vid 6 tiden och sedan är vi tillbaka vid 22 tror jag. Är några få andra från jobbet som också ska dit men de åker någon dag innan oss. De jobbigaste med resan är att det är några tågbyten innan man kommer fram och tar ca 3,5 timme dit och lite mer än 4 timmar hem och sedan ska jag jobba 08.00 dagen efter, det blir en utmaning. Det ska dock bli intressant att åka till en stad jag aldrig varit i. Känns faktiskt speciellt att de valt just mig att åka eftersom de inte tillfrågar alla, jag tolkar det som att jag gör ett bra jobb och det stärker mitt självförtroende.

 

Har nu umgåtts med M 4 dagar i streck! Igår hjälpte jag henne hämta några möbler direkt efter jobbet med en annan arbetskamrat, T, och sedan satt vi och pratade lite hemma hos henne och tiden gick snabbt... kom hem vid 21.30. Idag var jag hos psykologen efter jobbet (15.30), träffade J snabbt efter för att köpa te på en speciell te butik och sedan gick jag hem till M och vi prövade det olika teerna jag köpt och pratade i flera timmar, även en av hennes söner var med.

 

På torsdag åker M utomlands i 2 veckor, känns tråkigt men jag är jätte glad för hennes skull. Ska försöka göra det så bra som möjligt för henne medans hon är borta, hon har haft det jobbigt det senaste året och hon behöver ta det lungt och slippa oroa sig.

 

Klockan är mycket och jag borde gått och lagt mig för 1,5 timme sedan, dags att hoppa i säng!

 

Blev en dag med M idag igen, följde med henne och kollade på ett bord med två av hennes söner och sedan åkte tre av oss hem till henne och fikade och satt och pratade, kom hem för 40 minuter sedan. Träffade M vid 15 idag efter att jag tvättat.

 

Det har varit en jätte bra helg och jag känner mig så glad, M får mig att känna mig så betydelsefull, viktig, älskad. Jag är som en del av deras familj och M skämtar alltid med sina söner om att hon har adopterat in mig i deras familj. Hennes barn får mig att känna mig trygg, jag känner mig skyddad. De bryr sig och jag tror inte de skulle låta något hända mig. M har ju varit med om samma sak som mig, men för ca 15 år sedan. Vi kan ofta prata om det, diskutera hur det påverkar ens liv här och nu, hur man ska göra i ett nytt förhållande, hur man ska tänka när det gäller olika saker och bara bearbeta allt med varandra. Det är tack vare min kontaktperson på arbetsförmedlingen,L-E, som jag fått chansen att träffa denna fantastiska kvinna och familj, när han skulle fixa en praktikplats till mig kom jag till den arbetsplats jag gjorde endast för att L-E tänkte att jag skulle må bra av att träffa M och ha någon att prata med, han vet om hela hennes historia och han hjälpte henne till den där arbetsplatsen, så man kan säga att han förde oss samman och det blev verkligen en fullträff!

 

Det enda jobbiga jag kan känna efter en sån här bra helg är att jag vill ha det mer såhär, jag vill inte sitta ensam utan istället få känna alla dessa underbara känslor oftare... men jag vet att just denna helg aldrig kommer tillbaka, vi kan göra samma sak nästa helg men just den här helgen kommer ändå inte tillbaka, nästa gång blir det annorlunda och verkligheten gör sig också påmind, man är upptagen, har annat att göra, något händer som tar upp hela ens tid osv. Jag önskar att jag kunde ha det såhär varje helg, till och med varje dag, men så kommer det inte bli och det kan göra mig ledsen, jag har fått en smak av hur man kunde ha det men sen tas det ifrån mig, jag blir påmind om vad jag inte har, det är som att ta en klubba från ett barn. Kanske låter flummigt...?

 

Kom för en liten stund sen hem efter en heldag med min vän M, vi träffades vid 11.10 och jag kom hem 00.40. Vi har shoppat, handlat och lagat mat, druckit vin och ätit snacks. Det har varit en helt fantastisk dag. M son D var med och hennes son N och hans flickvän var också där ett tag. Känner mig så lyckligt lottad som lärt känna denna fantastiska familj. Jag köpte två par skor och M köpte fem (!), jag köpte även en scarf och en dekoration till gardinen på Indiska.

 

Måste gå och lägga mig nu så jag orkar med imorgon, ska inte göra något speciellt förutom att tvätta men det är så himla jobbigt att vara trött och jag verkar inte kunna sova längre än till 8 nu för tiden.

 

Åh vad jag verkligen vill se Beyoncés dokumentär "Life is but a dream", här är trailern;

 

 

 

 

Tycker den är så mäktig och man blir rörd av det lilla man ser. Jag ryser. Den får mig att tänka på mitt liv, fast på ett annat sätt... jag vill bli fri, jag vill att allt ska bli en del av min historia, minnen, sånt man bara berättar om och inte upplever här och nu. Jag sa till min vän J för ett tag sen "du kanske inte tänker på det för att det är så självklart för dig, men när du mår dåligt tänk på att du är fri och känn dig tacksam för det, du kan gå vart du vill, prata med vem du vill och göra exakt vad du vill, jag skulle kunna betala hur mycket som helst för att kunna få leva just så". Jag kommer ihåg friheten jag hade innan allt började, jag var aldrig tacksam för den för jag tog den för givet, jag förstog inte att friheten är en gåva.

 

Jag vill vända allt jag varit med om, göra något med det, hjälpa, utbilda, rädda... jag vet inte men något. Jag vill inte att jag ska ha behövt gå igenom allt för ingenting, jag tror det finns en mening att jag hamnade där och att jag hittade styrkan inom mig och tog mig därifrån. När jag tänker på det, att jag kunde lämna honom, får det mig att inse hur jävla stark jag är. De som inte varit i den situationen förstår inte, men ni som varit det, ni vet.

 

Jag blir arg när jag påminns om att jag fortfarande inte är så pass fri att jag är den person jag en gång var. Stress, trauma, minnen, mardrömmar, obalans, rädsla... allt det kommer i vägen. Allt det hindrar så mycket i mitt liv, jag kan inte ens följa mina drömmar... Han går fri, som om ingenting hänt, han som utsatt mig för så mycket smärta. Jag känner knappt igen skillnaden mellan mardrömmarna och verkligheten, mitt liv med honom var som i mardrömmarna...

Ibland tänker jag på om jag skulle använda alla inlägg jag skrivit här, utveckla dom och göra en bok. Kommer nog aldrig hända men jag leker med tanken ibland. Flera som jag pratat med säger att mitt liv är som en bok, sådant man egentligen bara läser om och som man inte tror händer på riktigt...J brukar säga "allt du berättar är som en spännande bok, man vill bara veta mer och mer och samtidigt kan jag inte fatta att du, du som sitter här framför mig och ser så glad ut, har varit med om allt det här, det går liksom inte ihop. J vet nog mer om mig än någon någonsin gjort och det är efter att jag lämnade mitt ex som jag har lärt mig att prata om tankar och känslor istället för att hålla allt inom mig, för tex 3 år sedan skulle jag knappt ens erkänna för någon att jag mådde dåligt, det spelar ingen roll om det var en nära vän eller en främling. Jag känner mig så blottställd och sårbar när jag delar med mig av mina tankar och känslor, jag kan få ångest om jag känner att jag berättat för mycket och visat för mycket av mitt riktiga jag och så har det varit i hela mitt liv, hela mitt liv har jag försökt dölja kärnan av mig själv och jag vet inte riktigt varför, men någon dag förstår jag väl...

 

Jag kämpar med att bli fri från allt som hindrar mig i vardagen, sånt som jag kan påverka. Stressen i min kropp tror jag är ett av de största problemen, den förgör mig inifrån och det är svårt att ta kontrollen när stressen har haft en i ett järngrepp så länge, men jag försöker. Jag kämpar. Jag ger inte upp.

 

Det gör jag aldrig.

 

 

Fick sätta igång med de nya arbetsuppgifterna idag och ska fortsätta imorgon, kommer kombinera det jag gjorde idag och det jag har gjort tidigare på arbetsplatsen beroende på vart jag behövs mest. Mina nya arbetsuppgifter går än så länge ut på att ringa ut samtal, men ska även senare ta emot samtal. De jobbigaste måste nog ändå vara att andra hör vad man säger, känns jätte larvigt men det är det som gör mig mest nervös, idag satt jag i ett eget rum med stängd dörr men imorgon tänkte jag nog sätta mig på den plats de ordnat till mig (försöker samla mod haha). Jag har ända sedan jag var liten drömt om ett jobb där jag får sitta vid ett eget skrivbord med egen dator, telefon, mail osv, precis som min pappa gjorde men har aldrig haft ett sånt typ av arbete förut, nu har jag chansen och ska därför inte låta rädslan vinna! Rädslan för att prata i telefon framför massa andra människor. Jag driver mig själv, försöker ta det lugnt, slappna av och tänka på vad jag får om jag "rider ut känslan" istället för att ge upp. Man dör ju inte direkt av det här, jag har varit med om värre...

 

 

 

Vaknade 08.11 imorse, hade vaknat flera gånger innan och somnat om men kände att det var dags att gå upp eftersom jag ändå fått 9 timmars sömn. Hade massa saker stående i kassar i hallen som jag plockade ihop förra helgen när jag städade så jag kollade myrornas öppettider för att se om jag skulle hinna dit och lämna allt innan eller efter att jag tvättat (har tvättid mellan 12 och 15) och såg att de öppnade redan vid 10 så jag tog bussen 09.45 och kämpade mig dit med de tunga kassarna. Känns så skönt att ha det gjort nu. Gick och kollade lite i de affärer som var öppna och gick förbi apoteket för att köpe en salva till mina extremt torra och kliande läppar. Köpte med mig två smörgåsar från subway hem, hade en kupong där man fick två 15 cm smörgåsar med meny till priset av en så jag slog till nu när jag inte orkar laga mat så har jag både lunch och middag.

 

Känns som jag hunnit massor innan ens halva dagen har gått!

 

 

 

Igår på jobbet frågade M om jag ville komma till henne efter psykologen och hjälpa till med hennes soffa som affären skulle leverera på eftermiddagen och som hon väntat på i flera månader. Var tänkt att jag skulle komma runt 16.45 men när jag kom till psykologen visade det sig att hon var sjuk (de hade försökt få tag på mig från privat nummer och jag fick aldrig tid att svara) så då gick jag till M istället och kom precis när de höll på att bära in soffan. När soffan var klar och vi flyttat om lite i vardagsrummet satte vi oss i köket med en av hennes söner och åt varsin wienerbrödssemla. Vi tre satt och diskuterade lite allt möjligt och hade jätte trevlig. Tog bussen vid 20.05.

 

För några veckor sedan frågade en av cheferna mig om jag ville flytta till en annan avdelning och lära mig det dom där håller på med eftersom det är brist på personal på just den avdelningen, sa att jag ville tänka eftersom det innebär helt andra arbetsppgifter men idag kände jag att jag ville pröva något nytt (eftersom det jag gjort innan, bortsett från mitt ansvarsområde, inte till 100% passar mig som person) och tänkte att det även kan gagna mig i framtiden (arbetslivserfarenhet) så jag sa till den ansvariga att jag kunde tänka mig prova. Får se när upplärningen sätter igång, eventuellt måndag och/eller tisdag då det är mindre att göra.

 

Gick till Blomsterlandet efter jobbet idag igen, gick runt där i nästan en timme. Blev ingen blomma idag men däremot en ganska liten kruka(urna) i betong som passade jätte bra på min byrå! Satte en liten murgröna i den men får se om jag ska ha den eller något annat där i.

 

Är trött och måste ta hand om disken och fixa lunchlåda till imorgon, blir potatisbullar med lingonsylt, precis som idag. Orkar inte anstränga mig.

 

Hade en långtråkig dag på jobbet idag så efteråt bestämde jag mig för att gå förbi Blomsterlandet för att kolla lite på krukor och blommor (älskar blommor) för att pigga upp mig själv. Har velat göra om i mitt vardagsrumsfönster länge och jag hittade en kruka som är i samma serie som en kruka jag har på golvet så jag bestämde mig för att köpa den trots att det pga ekonomin hade varit bättre att vänta till nästa månad, tyckte jag förtjänade det. Direkt när jag kom hem planterade jag om blomman (en doftranka) som jag tänkte ha i krukan eftersom det började bli snålt om jord för den och satte fast krukan i fönsterbrädan med häftmassa (annars är risken stor att den åker i golvet när katterna få för sig att de ska emellan fönstret och krukan). Tyckte det blev mycket finare i fönstret men gardinen störde jag mig jätte mycket på och har gjort ett bra tag nu, har vit gardin för att rummet ska se större ut men jag tycker det känns väldigt kalt och kallt med den så jag prövade att byta till en annan gardin, en svart, och det blev helt perfekt! Blommorna kommer fram bättre och jag tycker det blev mysigare stämning i hela rummet.

 

Ska stänga av datorn nu, lägga mig i sängen, kolla på tv och bara ta det lugnt. I går gick jag en promenad till kyrkan på morgonen, fikade med J och gick sedan en promenad hem också. Hemma passade jag på att färga håret och noppa ögonbrynen och som vanligt gick jag och la mig för sent, "jag ska bara...". Drömde hemska mardrömmar i natt och vaknade mitt i natten av ett ljud från gallret i ugnen (gallret liksom skakade) och jag fick gå upp och ta ut det för det slutade aldrig låta (väldigt konstigt).

 

 

Blev så trött på mig själv igår, hade inte städat på två veckor och lägenheten såg allt annat än fräsch ut så i morse tog jag tag i det och storstädade jag hela lägenheten. När jag var klar med städningen fick jag för mig att piffa upp med lite undanlagda prydnadssaker och medan jag höll på med det kom jag på att jag lika gärna kunde rensa ut saker jag inte längre behöver och som bara ligger och tar plats. Blir så inspirerad när jag går hem till M och ser hur fint och mysigt hon har fixat i sin lägenhet! Vi har precis samma smak på inredning och hon lyckas verkligen skapa den där speciella "mysfaktorn".

 

Tänkte köpa nya gardiner (har helvita nu och tycker de är tråkiga, vill ha något som livar upp) och någon bra liten byrå/bokhylla jag kan ställa lilla tvn jag har i sovrummet på och samtidigt få undan lite saker (gäller att komma på smarta lösningar när man bor litet). Sen är det också några småsaker jag vill köpa och fixa lite med (tex nya krukor, ljusstakar, prydnader osv).

 

Ikväll ska jag tvätta och innan det hade jag tänkt att hinna till mataffären och handla lite mat, har tvättid 18.00 så jag får skynda mig om jag ska hinna med det!

 

Har inte orkat eller hunnit skriva här, i måndags kväll pratade jag med hans ex (Jo) i 1 timme och 26 minuter, direkt efter ringde jag min vän J och pratade nästan lika länge. Efter samtalet har det varit mycket att ta in och tänka på. Igår gick jag tidigare från jobbet eftersom jag hade tid hos psykologen 15.30 och efter att jag varit där gick jag hem till M som bor alldeles i närheten av psykologen, vi åt och fikade och jag tog bussen hem vid 21.

 

Samtalet med Jo gick jätte bra, hon hade så många pusselbitar i den här historien som jag saknade. Vi kommer jätte bra överrens och när vi pratade var det så naturligt, blev aldrig pinsam tystnad eller att det kändes konstigt på något sätt, det var som att vi hade känt varandra hur länge som helst. Hon är egentligen den enda som förstår vad jag gått igenom eftersom hon vet vem han är, hon vet precis som jag hur han fungerar och tänker. Vi båda berättade om hur våra förhållnanden hade varit med honom, hur vi träffade honom och vad som hade hänt under förhållandet (både misshandel och annat), vilka av hans kompisar man fått träffa, hur förhållandet utvecklade sig, hur det tog slut o.s.v. Hon berättade även om hur han ringde henne under 3 år i perioder efter att de gjort slut, och under dessa tre år var han ihop med mig (och sa till mig att hon terroriserad honom när det egentligen var han som gjorde det mot henne)... hon berättade även vad han sa till henne när han ringde, han hade bl.a. ringt henne och sagt att han hade fått en son tillsammans med mig och hittat på ett namn på "vårt barn". När jag berättade vad han hade sagt/berättat om henne så blev hon jätte förvånad eftersom allt var påhittat (förutom vissa få detaljer), allt är något han hittat på i sitt huvud. Jag har blivit jämförd men någon som inte ens finns, alla hans berättelser hur perfekt hon och hennes familj var, hur bra de hade haft det tillsammans och hur mycket han önskade att jag var som henne... det var något han sa för att... ja, jag vet inte? Jag kommer nog aldrig helt förstå.

 

Det är hemskt att inse att man egentligen inte har varit ihop med den personen man tror att man varit, jag vet inte vem han är, han är en främling. När han och hon träffades ljög han om sitt namn i ett år, och berättade sitt riktiga namn efter en händelse då han var tvungen att berätta det, jag undrar varför man måste ljuga om sitt namn? Och varför alla dessa historier om en perfekt tjej och en perfekt familj? Hennes familj hatade honom, men han påstod att hennes mamma älskade honom, att han ofta blev hembjuden dit och var med de på julen o.s.v. men sanningen är att han inte ens var välkommen där. Han påstod att hon var bästa kompis med en av hans kompisar, det stämmer inte heller, hon känner inte honom mer än jag gör. Det finns så många lögner, han har ljugit om nästan allt och jag har bara varit en bricka i hans spel, han använde mig för att ta sig dit han ville, jag offrade 5 år av mitt liv till en människa som utnyttjade mig.

 

Vi pratade om skillnaden mellan mig och henne, varför det gick mycket värre för mig och varför jag får lida mer än henne nu, vi kom fram till att det är för att jag blev mer inblandad i hans liv än hon, jag fick träffa hans familj och hans närmaste vänner medans deras förhållande mest bestod av att han åkte in och ut ur fängelse, hon var liksom inte en del av hans "riktiga" liv och hon gick mycket bakom hans rygg vilket han fick panik av (han hade t.ex. vid ett tillfälle ringt och gråtit och sagt att han skulle ta självmord). Hon blev aldrig en bricka i hans spel. Han gjorde mig till en del av hans heder och stolthet, jag blev den som skulle framställa honom som en perfekt människa, allt hängde hela tiden på mig. Han sa ju flera gånger att jag är en förlängning av honom, att jag är hans ansikte utåt. Han är inte den han vill vara, han vet hur liten, patetisk och värdelös han är men han är livrädd för att andra ska upptäcka vem han egentligen är så han använder olika tillvägagångssätt för att inte bli upptäckt. Han lever i en fantasivärld och jag tror att han själv tror på sina egna lögner, problemet i det hela är att eftersom jag har lämnat honom anser han att jag tagit ifrån honom hedern och allt han byggt upp kring mig, att jag lämnade honom, och speciellt på det sättet jag gjorde, är något han nog aldrig kommer komma över. Han anser nog att jag förstört hans liv.

 

Jag inser ännu mer hur farlig han är, hur jävla sjuk han är. Han hakar upp sig på saker och släpper inte. Jo sa "jag tror aldrig han helt kommer lämna mig ifred, han kommer alltid ta reda på vart jag finns och vad jag gör". Hon berättade att någon då och då ringer från privat nummer och är tyst i telefonen, vilket mycket väl skulle kunna vara han, vem skulle det annars vara egentligen? Vårt samtal bekräftade vissa saker jag alltid trott och känt och utan att jag hade sagt något sa hon exakt samma sak som jag alltid sagt om min situation och hans tankar och känslor kring mig. Jag inser att det kommer ta väldigt lång tid för honom att släppa mig, han har inte släppt henne sen deras förhållande tog slut för 8 år sedan... jag måste hålla mig borta från honom, se till att vi aldrig kommer i kontakt med varandra för det kommer få honom att börja tänka på mig ännu mer, ge honom drivkraft till att leta upp mig. Det bästa är tystnaden

 

Blev väldigt mycket text, så jag slutar skriva och fortsätter någon annan gång.

 

Resultatet av bakandet: havreflarn, sockerkringlor, mockarutor/kärleksmums och scones. Fick jätte ont i revbenen som jag skadade för 2,5 år sedan när jag stod och bakade, så ont att jag fick ta smärtstillande. Ska börja göra programmet sjukgymnasten gav mig igen för jag har också börjat känna av revbenen på jobbet.

 

Ska gå och lägga mig strax, känner mig jätte trött. Jag och Jo kommer eventuellt prata imorgon kväll och den natten kommer nog bli jätte jobbig...

 

Jag och J bestämde oss för att ta en långpromenad idag, vi gick väl sammanlagt ca 2 timmar. Fick ett sms om att jag kunde hämta glasögonen (äntligen) under promenad så vi gick förbi stan när vi ändå var i närheten. Köpte även en highlighter/primer i "sminkväg" som jag letat efter länge, hittade en perfekt från L'Oreal (Lumi Magique Primer) som ger ett fantastiskt resultat!

Just nu håller jag på och tvättar och ska strax sätta igång och baka massa kakor! Har mjölk hemma som jag tog från jobbet eftersom det fanns kvar i fredags som skulle gå ut så jag tänkte att jag kunde baka med den istället för att slänga i onödan. Ska frysa in allt och ha när jag får besök.

 

Har inte fått svar på mina frågor av den där tjejen (mitt ex föredetta flickvän, vi kan kalla henne Jo), hon frågade i fredags om vi kanske kunde prata på telefon istället för att skriva på facebook och först tänkte jag "nej aldrig i livet" men när jag funderat lite så bytte vi nummer. Kändes faktiskt lite jobbigt att ge mitt nummer till henne och tanken av att höra hennes röst och "lära känna" henne lite bättre (man får ju en annan bild av en person när man hör rösten, hur personen pratar osv) gav mig ångest. Hon är en länk till honom, jag är en länk till honom och vi båda ska försöka skapa en relation på något sätt, hjälpa varandra och stötta, eller något... Det hela känns så konstigt samtidigt som hon känns som nyckeln till min frihet.

 

Påminns fortfarande om hur mycket jag hatade henne och hur dålig jag kände mig när han jämförde mig och henne - hela tiden. Kan känna de känslorna när jag tänker på henne, och tänk om jag känner mig dålig nu när jag pratar med henne, sådär värdelös som jag gjorde då. Jag är också rädd för vad hon ska tänka om mig, hon kanske tycker jag är korkad, har ful röst, är konstig...? Vi skulle pratat med varandra igår men det blev aldrig av, hon hade sitt och jag hade mitt. Jag kan tänka mig att det här är jobbigt för henne också, många känslor som väcks till liv. Hon har också en liten dotter, hon sätter kanske mer på spel? Blir orolig? Undrar om jag är den jag utger mig för att vara?

 

Igår var jag och fikade med 3 tjejer från jobbet, vi hade jätte trevligt och satt på ett cafe och pratade i hela 5 timmar. Berättade då för en av dom (S) om min situation lite snabbt, de andra två vet redan men jag ville berätta för den här tjejen också. Är så trött på att ljuga, jag vill göra mig fri, fri från allt som påminner om det jag varit med om och bara få vara jag. Det är väldigt nyligen som jag har börjat känna såhär på ett så starkt sätt, "nej nu jävlar" tänker jag. I sommar är det tre år sedan jag lämnade honom, han ska inte få styra mitt liv längre! Inte i ens ett år till. I 8 år har han gjort mitt liv till ett helvete, det är slut på det, jag ska kämpa för att få ett liv som är precis som alla andras.

 

 

Var hos psykologen på morgonen och pratade om mitt samtal med mitt ex före detta flickvän som han hade innan mig och mina känslor kring allt som kom fram. Vi pratade även om att man kan försöka se mönster i hans sätt att behandla henne efter att de gjort slut och att jag genom henne kan få en bild av vad han kan tänkas tänka och göra mot mig. Man kan inte endast gå på vad han gjort och inte gjort mot henne, men det finns oftast ett mönster i människors beteende och därför kan jag få en klarare bild av hotet mot mig och kan börja förhålla mig till olika saker på ett annat sätt än tidigare då jag bara kunnat gissa och inte vågat chansa... Den här främmande tjejen som jag har ett gemensamt förflutet med kan vara min väg mot friheten. Kommer ihåg att jag för flera år sen fantiserade om hur ett samtal med henne skulle bli om jag letade upp henne och hittade henne, vad skulle vi prata om? Skulle vi komma överens? Skulle vi kanske till och med bli vänner? Trösta varandra? Hata tillsammans? Eller kanske hata varandra?

 

Den här tjejen har jag fått höra om under hela mitt förhållande med honom, han jämförde oss, och kom SÅKLART alltid fram till att jag var mycket sämre än henne, jag var fulare än henne, tjockare än henne, jag var mobbad medans hon hade massa vänner, jag diskade sämre än henne, lagade äckligare mat, hade en så hemsk familj jämfört med hennes underbara... och det fortsätter i oändligheten. Jag hatade fan henne, jag hatade allt med henne. Jag visste inte vem hon var, men jag hatade henne ändå eftersom hon var allt som jag inte var. Inte i verkligheten, men i hans värld. I hans värld var jag sämre än alla FÖRUTOM när vi var med hans vänner, då var jag den mest perfekta tjejen, snyggare, smalare och bättre än alla andra.

 

Det är inte lätt känslomässigt att prata med den där tjejen, jag har fått veta att han träffade henne under tiden vi var tillsammans och alltså gick bakom ryggen på mig i hela 2 år, han påstod även att hon ringde och terroriserade honom men jag tyckte varje gång att det lät konstigt när han sa vad hon gjorde, det hängde liksom inte ihop logiskt alls och sanningen är ju den att det var han som ringde henne...

 

Jag skrev till tjejen idag igen, ville fråga några saker som kan vara jätte viktiga för mig att veta och hon lovade att svara så snart hon kunde. Är så tacksam för att hon vill hjälpa mig.