tystlidande

Åkte till min hemstad igår för att tvätta kläder eftersom det inte finns någon tvättmaskin där jag är och det är närmare att åka dit än hem till mig. Mådde inte bra av att vara där alls, var på helspänn och hela tiden orolig.

Fick frågan om jag ville stanna i helgen, men jag känner att mitt psyke inte orkar det och det är lite känsligt att vara där för mig just nu när det var den här helgen för 1 år sen allt hände. Jag kan vara vart som helst bara jag slipper vara där alla mina hemska minnen finns. Mår så bra här, rädslan exicterar inte och problemen är som bortblåsta. Ibland funderar jag på om man ändå inte skulle trivas bäst på landet, där man har naturen utanför dörren och allt är så mycket lungnare och fridfullare. Men det är väl vintrarna som kanske kan vara ganska jobbiga när man bor såhär på heltid...

31 augusti är sista dagen på min sjukskrivning, är inte alls redo att börja jobba, speciellt när jag inte hunnit förbereda mig som jag velat eftersom min psykolog är på semester, men jag känner att jag absolut inte klarar att sitta hemma hela vintern. Jag kommer få panik av mörkret och avsaknaden av social kontakt, man hamnar ju alltid i en svacka när mörkret kommer och det blir bara värre av att sitta ensam. Vet dock inte vad som är bäst, att bara köra på och se vad som händer eller sjukskrivas 1 månad till för att försäkra mig om att jag inte gör något som sätter för stor press på mig och får mig att må dåligt? Jag kommer fortfarande vara sjukskriven så det kommer ta ett tag tills jag blir helt "friskförklarad", men när man väl börjar gå ner i procent i sjukskrivningen finns det ingen återvändo.

Jag har suttit och funderat fram och tillbaka väldigt länge på om jag ska skriva ut det exakta datumet när allt hände för ett år sen. Sista gången jag blev misshandlad och jag lämnade honom har olika datum och det är nu i dagarna det är 1 års dagen. 1 år i frihet eller på flykt, det beror på hur man ser det, men det datumet har hur som helst enorm stor betydelse för mig. Hade jag stannat är jag helt övertygad om att jag hade varit död nu, och jag är så glad över att jag lever, jag har fått en andra chans.

2 augusti var dagen jag flyttade till den nya staden, jag gjorde rätt val, men just då kände man alla känslor man kan känna på en och samma gång. Jag sa nästan inget på vägen dit, men jag kommer ihåg att hjärnan gick på högvarv. Jag ville undvika att bo på skyddat boende så gott det gick, kämpade första dagarna med att försöka hitta lägenhet och fick ett erbjudande som jag gärna hade tackat ja till men den låt på bottenvåningen vilket var och är helt otänkbart. Kommer inte riktigt ihåg varför jag slutade leta, verkligheten kanske kom ikapp och min energi gick till annat? Jag är glad nu över att jag inte fick en lägenhet, sammhörigheten och det sociala på skyddade boendet har varit oerhört viktigt och det är aldrig bra att sitta helt själv efter att man varit med om något sånt och inte känner en enda kotte i stan. Jag är så tacksam för allt, att jag har kommit dit jag är.

Tyvärr har en del svikit mig på vägen, de få som man trodde skulle göra allt för en, men jag är van. Jag är van vid att göra allt ensam. Jag är van vid att inte ha någon, att ingen bryr sig om någon annan förutom sig själv. Jag önskar ibland att det hade kunnat vara lite lättare i det svåra, men ju svårare allt är desto starkare kommer man ut på andra sidan.

Oj, det var ett bra tag sen jag skrev sist, tiden har gått så snabbt. Fick besök där jag är nu i lördags och de åkte hem idag, tror jag själv ska stanna antingen fem dagar till eller vara här ytterligare några veckor, har inte riktigt bestämt mig än. Åkte till Ikea igår och kollade runt där och handlade lite saker, har även köpt en brödrost och en vattenkokare (det var på tiden) och fick tag i dom till bra pris. Tänkte även kolla efter toaster och elvisp nästa månad, ett våffeljärn kan också vara bra att ha.

Släktingen som jag skulle träffat i onsdags när jag åkte iväg till ett annat ställe hade inte möjligthet att komma, men jag var med några andra familjemedlemmar där istället och de var också trevligt.

Var iväg och handlade lite mat efter att jag lämnat av gästerna vid tåget och tänkte ta och äta strax, har ingen aning om vad jag ska hitta på ikväll, känns lite tomt att vara ensam men jag vänjer mig snabbt.

Har suttit i bil sammanlagt 4 timmar idag, men började köra vid 14 tiden och kom fram för 30 min sen för jag hade några stopp på vägen. Jag älskar när det lite fart och hålligång som nu, man har inte tid och sitta och tänka på allt negativt. Jag ska vara där jag är nu i 2 dagar och sen åka iväg till ett annat ställe då jag även ska få träffa en släkting som jag stått väldigt nära tidigare och som jag inte haft möjlighet att träffa på jätte länge.

Har fått låna en bil i 2 veckor, känns så befriande att kunna åka vart man vill när man vill och slippa vara rädd för vem som ser en. I en bil känner jag mig mycket mer skyddad och gömd mot vad jag gör i en buss t.ex. Åkte och städade och gjorde i ordning bilen idag på en benisnmack eftersom jag åker iväg imorgon, vet inte alls hur länge jag blir borta, tar bara dagarna som de kommer. När jag kommer tillbaks tänkte jag ta en dag då jag åker runt till olika affärer och handlar saker jag behöver till lägenheten.

Känner mig helt slut i huvudet, ska bli skönt att sova snart. Många tankar flyger runt i huvudet och jag tänker tilllbaks på hur mitt liv var för 1 år sen och vad jag exakt gjorde vid vissa tidpunkter. Just de sista veckorna i förhållandet kommer jag ihåg som om att det vore igår och jag kan nästan känna både den fysiska och psykiska smärtan som jag kände då.

Mitt liv är både bättre och sämre än vad jag trodde och förväntade mig när jag lämnade allt, jag trodde jag skulle ha lärt känna fler personer och att jag skulle jobba/plugga vid det här laget, men jag hade aldrig trott att jag skulle få en så fin lägenhet och trivas så bra i den här staden. Jag har kunnat haft bättre kontakt med min familj än vad jag någonsin kunnat föreställa mig och fått otroligt bra hjälp av vården och även fast det är en ganska lång väg kvar är jag ändå ett steg närmare mitt mål för varje dag.

Den psykiska misshandeln har inte ett så hårt grepp om mig längre, men den fysiska misshandeln ger mig plågsamma minnen och  är den mest smärtsamma delen av det hela. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta att bli "frisk" från den posttraumatiska stress jag lider av, men när jag börjar med kris och traumabearbetningen på riktigt kommer det nog hända en hel del med mig, är bara rädd för att börja må mycket sämre i början när jag ska prata om allt sådär djupgående. Hos psykologen jag går nu pratar vi mest om nutiden och hur jag ska få vardagen och framtiden att fungera.

Jag saknar varken han eller förhållandet mer än att jag tycker det är synd att det inte blev som jag drömde om, och jag kan känna mig ensam ibland, inte för att jag inte är med han utan för att jag har så få människor i mitt liv, men det är inte alls lika farligt som jag hade föreställt mig att det skulle kännas.

Jag har fortfarande problem med en skada jag fick sista gången han attackera mig, men det börjar bli lite bättre än vad det varit innan.

Åkte hem idag tidigt på morgonen istället för igår och åker iväg igen på måndag eller tisdag. Var så trött när jag kom hem att jag var tvungen att sova 3 timmar, håller på att tvätta nu och när jag är klar ska jag åka och handla.

Har gjort saker från morgon till kväll så jag har inte haft tid att gå in här, men nu fick jag en stund över så jag passar på. Jag har verkligen njutit och kunnat koppla av under den här tiden, kommer komma hem som en ny människa. Nästan.

Imorgon är det ett år sen en jätte jobbig händelse då han skadade mig väldigt allvarligt, har tänkt på det hela veckan. Det var sista gången han slog mig och bara några veckor senare lämnade jag honom. Har aldrig ångrat mig, det gör man aldrig...

Imorgon tidigt på morgonen åker jag iväg och blir borta till nästa fredag. Ska till en lugn och fridfull plats där man glömmer alla sina problem och rädslan inte exicterar. Ska bli skönt. Jag kommer ta med mig datorn så jag kommer kunna skriva här men vet inte hur mycket det blir eftersom jag nog kommer vara ganska upptagen med att bara finnas till...

Fick för en stund sen ett samtal till en av mina mobiler, den mobilen jag har till familj och vänner, från privat nummer. Jag brukar inte svara när det inte står något nummer, men fick på något sätt för mig att göra det ändå den här gången. Jag var lite osäker så jag gjorde min röst ljusare och sa "hallå" när jag svarade, men jag fick inget svar tillbaka. Jag sa "hallå" 2 gånger och la sedan på. Personen i andra änden måste hört mig eftersom jag hörde att han/hon stod vid en bilväg eller något så det var alltså inget fel på mottagningen och jag tycker det är konstigt att personen inte ringt igen. Blir lite orolig över vem det var...

Idag fick jag verkligen tvinga mig ut på en 40 minuters promenad, blev bara några korta promenader förra veckan och ingen igår så jag gav inte mig själv något annat val än att ta mig ut. 

Igår fick jag något "återfall" och fick för mig att trycka i mig massa onyttigt vid 23 tiden, och det blev en hel del. Vet inte om det var för att dämpa ångesten eller nått. Gjorde så nästan varje kväll när jag bodde på skyddade boendet när alla hade gått och lagt sig och jag var ensam i köket. Har 2 kg kvar att gå ner, men jag ligger hela tiden på den här vikten jag gör nu och det är svårt att komma under, de sista kilona är alltid envisast. Men jag ska bli envisare.

Efter att ha fått tid att tänka och fundera över mitt liv så mår jag mycket bättre än jag gjorde när jag skrev sist, och en kommentar jag fick till det inlägget fick mig även att tänka om helt. Jag har insett att jag måste acceptera att jag inte har det så som jag vill ha det just nu, men en dag kommer jag få det. Livet är inte slut, det finns så mycket kvar jag kan göra med mitt liv och jag har fortfarande chans att få det bra och lyckas. Det känns ibland som mitt liv står helt still och att jag står och trampar på samma ställe och har gjort det de senaste året, men jag kommer ju inte alltid vara kvar här. Efter sommaren börjar jag arbetsrehabiliteringen vilket jag egentligen inte känner mig helt redo för men jag tror det verkligen kommer vara bra för mig att komma in i arbetslivet igen, jag kommer känna att mitt liv har börjat sättas i rullning. 

Jag tror jag har för höga mål, det är därför jag känner att jag inte kommer någonstans för de är så långt borta och jag vill lyckas nu. Jag känner mig misslyckad om jag jobbar på ett jobb som i andras ögon inte är speciellt bra, men jag måste lära mig att inget i livet är beständigt, bara för att jag inte börjar utbilda mig nu betyder det inte att jag aldrig kommer göra. Alla börjar någonstans och alla gör saker i olika ordningsföljd, men ingen är sämre för det. Man ska nog inte jämföra sig så mycket med andra, det enda som betyder något är att man gör saker som man själv blir lycklig av.

Min vän har åkt och det känns jätte jobbigt, jag känner mig så ensam. Det är jobbigt att hur alla har någon vid sin sida, utbildar sig och deras liv går frammåt, medans jag sitter här och är i en situation som jag inte valt själv. Jag missunnar ingen framgång eller lycka, jag blir glad av att höra att det går bra för andra, men varför fick jag aldrig det livet som dom har? Är jag en sämre människa? Förtjänar jag det inte? Jag blir så ledsen när jag inser vilken situation jag verkligen är i, och det känns som jag aldrig kommer ta mig upp igen. Jag kommer alltid vara sämre än alla andra.

Jag vill bara ge upp allt just nu. Jag önskar i det här ögonblicket att jag slapp leva, jag orkar inte kämpa längre. Jag har gråtit ända sen jag kom hem från att ha lämnat av henne vid stationen. Det känns skönt med det gör också så ont, jag vill inte gråta, jag vill kunna vara lycklig på samma sätt som det känns som att alla andra är. Jag vill lyckas, vara någon, komma någonstans i livet, men jag sitter här utan något. Jag har en lägenhet, det är allt. Jag önskar att jag hade så mycket mer. Det finns de som bryr sig om mig, det vet jag men samtidigt har de sina liv, de har inte alltid tid för att bry sig om hur jag mår. Det finns ingen jag kan gråta ut hos eller verkligen prata med, ingen som stöttar mig oavsett vad.

Jag ska träffa psykologen om 5 veckor för hon har tagit semester men jag skulle verkligen behöva prata med henne. Nu. Jag har ju ingen här. Om jag bara hade någon att gå till just nu så skulle det kännas mycket bättre, jag vill inte vara själv med alla dessa jobbiga tankar och känslor. 

Vad kan jag tänka eller göra för att må bättre? Om ni har några förslag, ge mig allt ni har just nu! Jag är rädd för att det jag känner nu ska fortsätta i flera dagar och att det ska bli svårt att ta sig upp igen.

Det känns otroligt skönt att äntligen fått träffa min vän igen, efter mer än 1 år. Vi har suttit och pratat om allt som varit det senaste året, både för mig och henne. Jag frågade också henne om hon någonsin förstod hur det låg till, och hon svarade "nej jag kunde aldrig ana, jag tyckte ju han verkade lite knäpp men trodde aldrig att han gjorde något sånt för man märkte det aldrig på dig".

Jag får sån kraft av att prata med henne, hon får mig att vilja så mycket och det känns så underbart att kunna känna den känslan igen. Det känns bara så sorgligt att hon inte bor här, skulle verkligen behöva henne i mitt liv igen.

Hon somnade för lite mer än 1 timme sen men jag är vaken lite längre eftersom jag inte är van vid att lägga mig sådär tidigt, men jag ska försöka sova nu så skriver jag mer imorgon kväll.