tystlidande

Efter att jag sett tjejen från min hemstad för några veckor sen här i närheten där jag bor så var jag väldigt orolig och mådde väldigt dåligt, men släppte det mer och mer efter ett tag och lugnade mig själv med att det kunde varit värre. Men värre har nu kommit och det här är det jag har fasat mest för sen jag lämnade han, många har lugnat mig med "hur stor är chansen egentligen?", och har själv ansett att den chansen inte har varit så stor. Man måste ha maximal otur för att det ska hända, men världen är mindre än vad man tror och idag såg jag en av hans kompisar på parkeringen utanför mataffären här i närheten, och han såg mig också mycket klart och tydligt och jag märkte att han kände igen mig. Först reagerade jag konstigt nog inte, men när jag gick in i affären och såg att han gick efter, det var då som det slog mig. "Nej", tänkte jag, "det här händer inte". Men jo, det hände och jag fick panik. All rädsla är tillbaka, all dödsångest och oro. När ska det ta slut? Kommer det sluta med att han dödar mig? Just nu är jag bara i chock och vet inte vad jag ska ta mig till, men imorgon är det första jag gör att ringa polisen och ordna med larmtelefonen igen.

Jag känner mig helt ensam i det här för det finns ingen som är i en liknande situation som jag kan prata med. jag är jätte orolig för min säkerhet och för vad som kan hända. Den här vännen som jag såg är inte en av hans närmaste, tack och lov, och jag vet inte hur mycket kontakt dom har idag, men de är ändå vänner och det är bara ett telefonsamtal bort så vet han vart jag är. Jag måste nu göra om mina rutiner och absolut inte gå tillbaka till den mataffären igen och försöka ta omvägar så jag inte går alltför synlig bland bilar på större vägar... ush allt blev så krångligt på bara några sekunder. Jag är rädd för att jag kommer stänga av känslorna och inte orka agera, för det känns som att det börjar bli för mycket. Jag har nu gömt mig i 10 månader och hur länge orkar man egentligen? Måste jag flytta utomlands för att kunna få ro igen? Det borde inte behöva vara så!

Jag är så rädd för att dö, att nån ska hugga ner mig eller tortera mig till döds. Jag vill inte leva i det här längre... jag vill inte mer!

Vaknade med jätte ont i halsen, får hoppas på att det bara är tillfälligt och att jag inte håller på att bli sjuk, kände mig dålig igår också och hade lite feber men trodde det berodde på den eventuella matförgiftningen jag fick i lördags efter att jag ätit på en restaurang. Har sen dess haft svårt att äta och mått illa, men idag känns det bättre.

Min psykolog ringde mig på morgonen, och sa att hon hade tänkt på det vi pratat om och att hon hade pratat med överläkaren. Jag pratade även med överläkaren som bl.a. sa att jag ska försöka motionera 3 gånger/vecka och 40 min varje gång och det ska vara något som får igång pulsen lite/göra att man blir lite svettig och det är p.g.a. att jag börjar må sämre och kan ibland få enorm ångest, och motion kan motverka att det blir så starkt som jag känner det.

Jag är lite besviken över att livet inte blev som jag tänkt mig efter att jag lämnat, men att jag mår dåligt handlar inte riktigt om mitt förhållande med han, utan det är så mycket annat som spelar in så jag vill inte att de som läser min blogg ska bli rädd för att lämna bara för att jag mår dåligt. Det är så olika för alla. Och trots allt är livet mycket bättre nu. Bara det att man inte behöver trippa på tå och vara rädd för att bli slagen gör att det jag går igenom nu är värt det, för det blir bättre, är man kvar blir det aldrig någonsin det...

Fick sms av optikern om att glasögonen redan (!) var klara idag, så jag gick och hämtade dom innan jag gick till psykologen. Behövde nog glasögon mer än vad jag insåg för det är verkligen skillnad på hur jag ser nu, förut var det som en suddig hinna framför ögonen, det kändes ibland som att det var typ dimma mellan mig och det jag kollade på men nu ser jag detaljer och allt tydligt. 

Hos psykologen gick det bra, vi pratade 25 min längre än vanligt för jag hade så mycket jag ville ta upp. Uppskattar att hon tog sin tid och inte avslutade samtalet mitt i allt, vissa är ju noga med att man ska prata max 45-50 min. Mår mycket bättre efter vårt samtal och hon gav mig många råd och tips på hur jag ska försöka tänka och hantera saker och ting.

Jag ska strax ta mig ut och gå en längre promenad och handla lite mat efter. Borde varit trött igår när jag inte hade sovit så många timmar men det kom idag istället.

Jag börjar tappa tron på att jag någonsin kommer träffa en kille igen, och tron blir ännu svagare när jag på ett sätt förstår att jag inte är en person man älskar. Jag tycker synd om killen som skulle älska mig, han kommer skämmas över att vara med mig. Man kan inte vara stolt när man går brevid mig och jag önskar att jag var så mycket annorlundare. Det här är inte riktigt något jag tyckt innan, men jag märker att det är så andra ser mig. Det känns som att folk skrattar åt mig för att de tycker jag är så ful, och konstig. Jag passar liksom inte in. Jag mår dåligt bland nya människor, jag blir så osäker och är känslig för allt för jag så gärna vill bli omtyckt.

Många säger att jag tidigare umgåtts med en del människor som inte är värda mig, men problemet är att det bara är med dom jag känner att jag passar in. Jag är inte som dom men jag vet att de uppskattar någon som jag, andra människor gör inte det. Jag är rädd för att göra om samma misstag, och även fast jag är medveten om det så kan det mycket väl hända. Fast på ett sätt ändå inte, men i de stunderna jag tycker att jag inte är värd nått, det är då det kan hända.  

Vad är det som håller på att ske egentligen? Jag känner att jag snart kraschar, att jag kommer ge upp och "flippa ur". Att jag kommer börja leva destruktivt för jag tycker att jag förtjänar det... och det gör mig rädd.

Idag körde en bil fram till ungefär där jag satt och vevade ner rutan och kollade jätte konstigt på mig, i vanliga fall hade jag blivit orolig, men nu tänkte jag bara "skjut mig då om du tänker göra det". Ibland orkar jag inte bry mig, det kanske skulle vara lättare om han bara dödade mig...

Kom hem för en liten stund sen och mår inte speciellt bra, det har hänt en hel del saker idag som utlöst att jag mår som jag gör. Och just nu önskar jag att jag bara kunde få vara någon annan, orkar inte vara jag. Behöver verkligen prata med min psykolog och tack o lov så har jag tid där på måndag. Allt börjar bara skita sig.

Den här veckan med dagarna som hittills passerat har jag hart haft saker att göra varje dag och varit ganska upptagen, jag önskar att det kunde vara så varje dag. Det är inte lätt att vara hemma hela tiden, det är inte som "semester" som alla tror. Det kanske inte är speciellt fysiskt påfrestande men väldigt psykiskt. Jag längtar tills arbetsrehabiliteringen börjar och jag hoppas att jag lär känna någon där, fick en borschyr på mötet i måndags om vad som ingår i rehabiliteringen och det verkar vara jätte roligt och ett bra sätt att komma tillbaka till arbetslivet.

Färgade håret och känner mig mycket fräschare, imorgon ska vi ut och fira en tjej så det ser jag fram emot. Har också bokat tågbiljetter och kommer åka bort nästa helg för att träffa nära och kära, när jag kommer tillbaka får jag försöka göra något bra av tiden tills min sjukskrivning går ut i september, mår inte alls bra av att bara vara hemma.

Hos optikern visade synundersökningen att jag har brytningsfel, är både närsynt och översynt (ser alltså dåligt på både nära och långt håll, men sämst på långt håll). Jag behöver dock endast använda glasögon när jag t.ex. läser eller kör bil, inte hela tiden. Hittade ett par bågar som jag verkligen fastnade för och som inte var speciellt dyra som jag beställde, får dom någon gång nästa vecka. Känns riktigt bra att ha fått det här gjort och även operationen, nu är det bara tandläkaren kvar. Har inte haft speciellt ont efter operationen men i morse sprack såret och började blöda så efter det har det varit ömt och jag har haft svårt att prata till och från.

Det var nästan exakt sånna här jag beställde

Var i stan och bokade tid till optikern imorgon 10.30 då det inte fanns någon ledig tid idag. Prövade lite glasögon när jag ändå var där och det fanns inte speciellt många som passade mig och de som gjorde de hade ett ganska saftigt pris. Får se hur jag gör imorgon, om det är värt att betala extra för några man verkligen tycker om...?

Köpte hårfärg, tänkte färga håret imorgon och så köpte även ett speciellt nagellack (Sally Hansen "No more breaks") som jag hoppas hjälper mina naglar att bli starkare så jag får långa igen, ända sen jag flyttade till lägenheten har mina naglar fått jätte dålig kvalité och det är svårt att få dom långa.

Fikade också, för min del blev det en fruktsmoothie, men jag är så sugen på ordentlig mat och inte bara massa flytande.

Att komma ut och träffa och prata med människor har större betydelse än vad man tror, att nån bara pratar med en gör att man känner att man har betydelse och ensamheten känns inte lika stor, spelar egentligen ingen roll vem den personen är. Det är skönt att jag börjar må bättre och att jag även har mer saker att göra och fixa med, det ger ju också livet en lite större mening. Ska till optikern imorgon och fika med en tjej efter, tänkte passa på att kolla efter målarsaker då också.

Är hemma nu och operationen gick bra, men den här gången gjorde de det inte riktigt på samma sätt som förra gången. Jag slapp sprutan och fick olika bedövningssalvor och spray istället, det kändes mer men var inte alls lika farligt som jag trodde det skulle vara. Har inte lika ont nu efter som förra gången och jag ångrar inte en sekund att jag gjorde om det.

Operationen är om 2 timmar och ska börja göra mig i ordning nu, är inte speciellt nervös men det vet jag att jag kommer bli när jag sitter i väntrummet och de ropar upp mitt namn. Jag har rustat upp hemma med glass och drickyoghurt som jag ska äta i några dagar och jag ska försöka äta ordentligt nu så jag inte blir hungrig direkt efter som jag blev förra gången.

De orden jag hittade var "Secrets", "Sorg" och "Lust"...

Idag hade jag ett möte som gjorde livet lite lättare för tillfället, fick veta att jag har rätt till mer hjälp än vad jag får nu och det betyder hur mycket som helst. Jag behövde det här, hela dagen har jag kännt mig glad och lättad på ett sätt som jag inte gjort på ett tag.

Jag ska gå till både tandläkaren och optikern såfort jag blivit återställt efter mig operation som jag ska göra imorgon. Det är dags att ta tag i det där nu och måste försöka boka tid imorgon förmiddag eftersom jag inte kommer kunna prata ordentligt på några dagar, vill ordna med det så snabbt som möjligt nu när jag har orken. Tänkte även färga håret i veckan och kanske klippa mig, behöver lite förändring.

Jag måste försöka hålla fast vid det jag känner nu och tänka positivt, vill inte falla tillbaks till hur jag mått innan utan försöka fortsätta på det här spåret... vissa dagar har inte alls varit bra och jag har inte kännt någon direkt livslust, men nu hoppas jag det vänder. Jag orkar inte må dåligt.

Gästerna har precis åkt hem och varje gång någon åker härifrån känns det jätte jobbigt. Jag känner mig ensam för det blir så tomt, jag saknar att ha människor runtomkring mig.

Jag har haft en jätte bra helg, det var roligt att åka till Göteborg och gå runt där, egentligen var det tänkt att jag skulle ha flyttat dit några månader efter att jag bott på skyddade boendet här men bestämde mig tillslut för att stanna. Det hade varit kul att bo i Göteborg, men det hade varit svårt att flytta och behövt börja om från början ännu en gång. Jag trivs också väldigt bra här så jag är glad att jag är där jag är, jag tror dock inte jag kommer stanna mer än 10 år men allt beror väl på vad som händer i framtiden.

Idag får jag gäster, imorgon åker jag till Göteborg över dagen och på söndag händer också en hel del, så det betyder att jag inte kommer uppdatera något förens söndag eller måndag. På tisdag är det dags för operation igen, är nervös inför sprutan men jag försöker att inte tänka på det.

Trevlig helg på er.

Har nu bott här i lägenheten lite mer än två månader men det känns som jag bott här i evigheter. Tiden från skyddade boendet är som bortblåst ur minnet. Har bott i den nya staden i lite mer än nio månader och det känns bra här, jag saknar inte min hemstad direkt utan det jag saknar är mer det jag hade där, inte staden i sig alls. Det har varit svårt att bara helt plötsligt släppa allt man har och flytta. Fly. Jag var som en robot när det hände, jag visste vad jag skulle göra och gjorde det bara, stängde av alla känslor för jag visste att jag ändå inte hade något val. Jag packade det jag visste att jag behövde och kunde klara mig på ett tag för jag visste inte när jag skulle kunna komma tillbaka för att hämta mer. Jag packade allt i en sportbag och det som inte fick plats i en plastkasse, tog pengarna jag hade lagt undan, 4000 kronor, för att kunna betala för hotell och mat... och sedan gick jag för sista gången, för att aldrig mer återvända.

Sista gången jag pratade med han var på första hotellet, jag stod i korridoren eller trapporna. Jag hade precis betala och inte hunnit komma in i rummet. Han hade ringt mig non-stop i kanske 30 min och skickat massa sms men jag svara inte på något vilket man märkte gjorde honom oerhört frustrerad på det han skrev i smsen. Han fick panik, han förstod allvaret och jag tror han insåg att jag höll på att rinna ur händerna på honom. Jag kände medlidande för honom på ett sätt, men ändå inte. När jag svarade sa jag något i stil med "det kommer aldrig bli vi igen, allt är förstört, DU har förstört det, låt mig bara vara nu", kommer just nu inte ihåg så mycket mer av konversationen men vill inte minnas den heller. Efter det skickade han många hot sms, bl.a. om att han skulle åka hem till min familj och döda dom och att han skulle döda mig. Vi smsade fram och tillbaks ett tag, argumenterade och uttryckte båda vårt hat. Tillslut såg jag ingen mening med det vi höll på med och avslutade det hela med att skriva "jag kommer aldrig förlåta dig". Morgonen efter skickade han sms igen, men nu med en helt annan ton. Han sa förlåt, sa att han älskar mig och inte ville förlora mig.... jag svarade och han skrev tillbaks några gånger och det hela avslutades med att han skrev något som jag alltid velat höra honom säga, det förändrade ingenting men det kändes bra, som ett bra avslut. Jag svarade för en sista gång och bytte sedan nummer.

Tog en promenad och hittade ett jätte mysigt område här i närheten idag, hade ingen aning om att jag hade så nära till den riktiga naturen, tog max 10 min att gå dit. Det är helt underbart. Kommer gå dit många fler gånger, där känns det som att man verkligen kan slappna av. Jag älskar att kunna komma bort lite från alla människor (och alla problem) och bara kunna sitta där och titta på alla djuren, skulle kunna göra det i timmar. 

En bild jag tog idag

Idag var jag tvungen att fixa lite papper som ska skickas in, så jag fick ta mig utan trots att lusten inte alls fanns där. Jag har fått mycket stressutslag i ansiktet som jag får när det blir för mycket och när det blir så blir lusten ännu mindre till att visa sig ute. Skulle egentligen gått hemifrån vid 12 men drog ut på tiden till klockan 2. Ångrar dock inte alls att jag till slut kom ut, tog en lång promenad och känner med gladare och mår bättre. Känner också att allt börjar lungna ner sig lite efter några jobbiga dagar, saker börjar komma på sin plats. Men jag vet att den här månaden och nästa kommer vara jobbiga, det är mycket som händer och förändras och det kommer ta lite tid tills jag kommer i balans igen.

Jag är så uttråkad ibland att det nästan blir jobbigt. Jag vill göra något på dagarna som har en mening, någon aktivitet där man kan se och träffa människor. Jag är rädd och orolig inför sommaren, jag orkar snart inte ha tråkigt mer! Men vad är egentligen roligt? Jag vill inte ha tråkigt, men vet samtidigt inte vad jag skulle tycka var roligt. Det var på ett sätt så mycket lättare förut, jag hade i alla fall någon. Jag blir ibland rädd för att jag ska få för mig att kontakta honom för ibland tänker jag hur skönt det skulle vara att bara prata med någon som känner mig så som han gör, och jag vet att han kommer lyssna eftersom han ju inte vill något annat än att ha tag i mig. Jag vill absolut inte träffa honom, jag hatar honom, han ska aldrig få komma åt mig och egentligen vill jag inte ens höra hans röst, men jag vet att jag känner såhär för att jag inte har någon annan. Jag blir nästan desperat, jag vill bara ringa till någon och gråta och berätta hur förjävligt jag mår.

Har kännt mig pigg och glad under dagen idag och trodde att mitt mående var på väg uppåt, men när kvällen började närma sig var jag tillbaks där jag varit innan. Jag försöker tänka positivt men det är svårt när det finns saker som man inte vill ska hända, men man vet att det kommer ske. De positiva tankarna dras ner av de negativa. Det är jobbigt att känna sig ensam och känna att ingen bryr sig om mig. Jag vill bli sedd och uppskattad, att någon ska bry sig om en sån liten sak som vad jag gör. Jag känner mig bortglömd... som att min exictens inte betyder något för nån längre. Jag blir också arg för att jag inte kan visa mina känslor, alla tror att jag mår så bra men inombords är jag halvt död. Jag vill att folk bara ska se igenom mig så jag slipper säga något, men ingen gör ju det. Förutom psykologen.

Jag har börjat klia upp sår på ryggen och överarmarna som gjort att jag fått fula ärr och även fast jag försöker att inte göra det så går det inte alltid. När jag känner mig stressad eller orolig så börjar jag direkt klia. Gjorde även så för några år sen, men slutade med det för jag mådde så dåligt över ärren för jag aldrig kunde gå med linne eller något som visade ryggen/armarna. De går bort snabbt bara jag slutar och med hjälp av lite sol, men jag måste komma på något annat jag kan göra, något jag kan sitta och pilla med och minska stressen så istället.

En sånhär stressboll kanske?

Jag skrev för ett bra tag sen om Katie Piper som blev attackerad med syra i ansiktet (läs det inlägget här) och om dokumentären som gjorts om henne; Katie - Förlorad skönhet (Katie - My beautiful face) och tänkte lägga upp den här för de som vill se den (dock finns det ingen svensk text). Den är i 6 delar.

OBS! Känsliga tittare varnas.

Idag när jag pratade med en tjej kom vi in på det här med intressen, hon berättade att hon tycker om att pyssla och måla och visade mig saker hon gjort och det väckte verkligen en gnista i mig. För några år sen gick jag på bildterapi, dock endast några gånger, men det gav mig jätte mycket. Jag fick ut massor känslor genom målningen och jag kommer ihåg att jag var jätte skeptisk i början men det kändes så bra när jag väl gjorde det. Bild var ett av de roligast ämnena jag visste i skolan och jag har alltid velat lära mig mer, men aldrig haft tid, lust eller ork. Kollade om det fanns någon kurs jag kunde gå under sommaren (ett bra sätt att träffa nya vänner också) men det fanns det tyvärr inte. Men jag funderar på om jag ska gå och köpa hem lite färg, pänslar m.m och måla själv? Känner att jag måste börja göra något av min tid, jag går ju bara runt och skräpar just nu och gör inget meningsfullt i vardagen. Ska dock tänka några dagar på vad jag helst vill göra så jag inte gör något förhastat (för det kostar ju en hel del), ibland vill man mer än man kan/orkar men jag tror nog det här kan vara bra för mig.

Somnade 05.30 igår natt (i morse) och vaknade vid 11.30, var inte alls trött och hade lite svårt att sova trots att jag hade varit vaken i nästan 20 timmar. Hade tänk att åka till en mataffär idag och handla men just nu känns det som världens procedur att bara ta sig utanför dörren så jag lyckades aldrig ta mig dit, men ut tog jag mig faktiskt ändå på kvällen... en tjej hade under dagen frågat om jag ville följa med henne och träffa några kompisar här i närheheten, även fast jag egentligen bara ville vara hemma så tog jag mig i kragen och gick, det är viktigt att komma ut bland folk och speciellt när jag inte gör det så ofta. Det är svårt att vara sjukskriven för det känns som avståndet mellan en själv och samhället hela tiden ökar, man fungerar inte lika bra socialt och jag kan känna att det kommer vara väldigt svårt att gå från den här vardagen till en helt annan som jag sen kommer att göra.

 

Efter att jag skrev sista ordet på det senaste inlägget började jag gråta. Mår jätte illa nu och det känns som att jag ska kräkas men känner mig lättare och fick energi av att släppa ut lite. Kom och tänka på att det inte känns likadant att gråta ensam... jag vet att jag egentligen behöver någon jag kan blotta mina innersta känslor för, någon som lyssnar och förstår. Någon som tröstar. Jag har alltid fått trösta mig själv, det är väl därför jag inte gråter så ofta längre, jag känner mig ännu mer ensam när jag gör det. Det är som att stå i ett ljudisolerat rum och försöka skrika till dom utanför - ingen hör. Även fast det var skönt att gråta känns det meningslöst, det är bara jag som hör och känner smärtan. Allt skulle vara lite enklare om man slapp bära det själv.

Om ni bara visste hur svårt allt är just nu, jag skulle vilja skriva det här men det går inte. Det är inte lika mycket fokus på misshandeln, utan mer på hur mitt liv varit i helhet, jag börjar pussla ihop pusselbitar som ger mig förklaring till varför. Jag befinner mig i en livskris just nu som är svår att hantera, jag mår jätte dåligt men har inte riktigt kontakt med mina känslor. Där inne i mig finns så mycket sorg och ilska, jag skulle bara vilja gråta och skrika just nu, det fick gärna ta några timmar om det skulle behövas, men jag är rädd. Jag är inte säker, men jag tror jag är rädd för att få självmordtankar, eller känna att jag inte orkar leva. Jag tror jag håller tillbaka allt så gott det går för jag är så rädd för att spåra ut, jag vill bli frisk nu, jag har redan varit sjukskriven alldeles för länge och även fast det behövs kan jag inte acceptera det, samtidigt som jag inte klarar av att jobba. Men jag kanske måste spåra ut för att kunna bli frisk?

Jag blir arg på mig själv för att jag inte vågar erkänna hur det egentligen känns för psykologen, men jag får panik när jag är nära till gråt. Gör allt för att hindra det. Jag kan inte ens säga vissa ord för det gör för ont så jag förmildrar det för att slippa höra mig själv säga det. Jag vill berätta för henne hur det ligger till, men bara att förklara det skulle få mig att gråta.

Ni får ursäkta mig för att jag inte skriver lika ofta just nu, men jag är inne i en dålig period och det är så mycket som snurrar i huvud att jag inte orkar göra mycket mer än att tänka och fundera. Kommer komma igång igen när allt lagt sig lite, men jag skriver när jag känner att jag orkar helt enkelt. Det är konstigt hur det ibland kan vara så lungt, och sen kommer allt plötsligt på samma gång som en blixt från klar himmel. Jag orkar egentligen inte med allt nu, men jag har ju inte så mycket val än att bara fortsätta kämpa.

Har haft en dålig dag idag och det blev inte bättre av att socialtjänsten ringde mig på morgonen och sa att jag måste pröva ansöka om pengar hos försäkringskassan istället. Jag har varit jätte stressad över det sen vi la på och inte orkat gå ut för jag bli så matt av allt. När det blir för mycket stänger bara kroppen av. Det är så jobbigt med alla papper som ska in och så blir jag också orolig över det här med att jag måste lämna ut uppgifter om mig själv, vill att så få som möjligt ska ha dom och när jag skickar in ansökan till försäkringskassan måste jag ju skicka med sjukskrivningen - där det framgår vilket sjukhus (och alltså vilken stad jag befinner mig i) som utfärdat det. Jag klarar inte riktigt det här, jag behöver ta det lungt så jag kan bli 100% frisk för jag vet att med ansökan till försäkringskassan medföljer massa strul som kommer stressa upp mig. Ibland får jag bara lusta att skrika"låt mig va!". Hade egentligen ett möte med socialtjänsten idag också och hade kunnat ta upp det med dom då, men eftersom det tar så lång tid för mig att få min post hade jag inte hunnit fått kallelsen så jag missade det. Skulle behöva hjälp från någon med allt sånt här så skulle jag slippa känna att det är så tungt och jobbigt.

Lyckades tvinga mig ut vid 19 tiden och gick till affären och handla lite, annars har jag inte alls gjort mycket idag. 

Jag har verkligen kännt mig säker här, både i lägenheten och i området... tills igår. Det finns en person här som jag känner igen från staden jag kommer ifrån (vad världen är bra liten) och som jag vet också känner igen mig. Hennes brors kompis är ytlig vän med mitt ex, dock vet inte hon om vem mitt ex är. Jag får sån ångest och panik att jag bara vill fly härifrån. Mitt efternamn står inte på dörren, så det är en trygghet men jag är ändå så orolig. Jag hade arbetat så hårt för att inte vara rädd här, för att kunna slappna av och känna att han inte kan komma åt mig, men nu är jag tillbaka på ruta ett och jag kommer aldrig känna mig lika trygg nu när jag har vetskapen om att någon vet vart jag befinner mig som inte borde. Hon har även sett vilket hus det är jag bor i. Jag är så ledsen över det här, vet varken ut eller in. Jag har från dag ett sagt till min psykolog att jag är jätte orolig över att behöva flytta härifrån för att jag trivs så bra, jag tror inte jag skulle orka att börja om ännu en gång... han får bara inte ta ifrån mig allt en gång till!

I natt drömde jag att han dog. Jag tycker det är fel att önska livet ur någon, men när jag vaknade trodde jag och önskade för en kort stund att det var sant. Jag hoppas han någon gång kommer straffas för det han gjort mot mig, och det ska kännas för honom precis som det gjorde för mig. Jag tror faktiskt att människor straffas på ett eller annat sätt för allt ont och elakt de gör, jag har alltid trott det men blivit ännu mer övertygad om det efter händelser som skett, ibland precis efter att han misshandlat mig.

Allt börjar upprepas om och om igen i huvudet, väldigt ofta har jag en konversation med någon som jag känner i huvudet där jag berättar vad han gjort mot mig, fast mer i en monolog. Det låter nog galnare än vad det är, men jag tror det beror på att jag egentligen vill berätta men inte kan eftersom det är sånt jag inte alls kan prata med andra om. Eller jag kan det på ett sätt, men väldigt ytligt och helt utan känslor. Det känns som jag pratar om någon annan och jag är helt oberörd utanpå av det jag säger. Det gör för ont att jag inte vill känna. Jag vill inte gråta för jag är rädd för att aldrig kunna sluta. Ingen kommer nog någonsin kunna förstå, inte ens andra misshandlade kvinnor för alla upplever allt olika och påverkas på olika sätt, så därför låter jag det hellre vara osagt. Det är min stora hemlighet.

Skulle egentligen ha tvättat idag på förmiddagen men bokade om tiden till imorgon och åkte till IKEA för att köpa träolja till mitt matbord. Efteråt gick jag en stund runt i köpcetrumet som ligger där i närheten och kollade. Köpte bara bordstabletter till matbordet, sen fick det vara bra. Åkte hem och oljade in matbordet så nu kan jag inte sitta vid det på 24 timmar tills det torkat.

Det är nog bara jag som sysslar med sånna här innomhusaktiveteter när det är så fint väder och solen skiner, men jag har inte bara varit innomhus som det kanske låter som, har också suttit i solen ett tag och gick en liten promenad.

Det har varit problem på blogg.se och det är därför ni inte kunnat se några inlägg igår och idag. Nu är problemet löst och det ska gå att se allt som vanligt.

Är inne i en dålig period och är inte alls mig själv. Är väldigt arg och besviken på allt och alla, känner att jag inte bryr mig om någonting längre. Jag är trött på människor, vill bara låsa in mig i min lägenhet och slippa gå ut. Jag känner inte alltid så, men den tanken börjar ta över lite. Men jag ger inte efter, är bestämd i att försöka ta mig ut varje dag, och någon dag här och där är det okej att jag inte går ut men inte mer än så. Aldrig två dagar i rad.

Tycker allt är så mycket spel, jag vill bara kunna vara mig själv utan att tänka på vad jag säger eller gör för att andra inte ska få en dålig bild av mig. Jag vet inte om det bara är jag som spelar och tror att alla andra gör som jag, eller om det verkligen är så? Mycker i mitt förhållande var ett spel för andra och det lever kvar, så himla djupt i mig. Det han tryckte in i min hjärna om hur jag skulle vara finns kvar och kommer vara det länge, för det är den enda biten jag håller med honom i. Jag vet att han har fel på ett sätt, men på ett sätt inte. Jag vill vara så, så som han ville att jag skulle vara. Problemet är väl också att jag får och har fått många komplimanger för hur jag är och beter mig, som allt är saker han sagt till mig. Det bekräftar för mig att han har rätt och gör att det hela blir en ond cirkel. Jag vet inte om jag finns där under, om det är därför jag tycker han hade rätt? Att det är på det sättet jag tänker, men inte lika extremt? Jag vet att jag måste släppa fram mig själv mer, och inte få panik när jag har andra åsikter än vad som var "rätt" förut...

Vaknade runt 13.30, var inte så sent med tanke på när jag gick och la mig, somnade nog vid 05.30. Igår var jag på stan men en person, köpte lite kläder och fikade efter. På kvällen gick jag hem till henne och vi satt och pratade till 02.00. Gick  en promenad tidigare idag och håller nu på att baka pitabröd som jag ska äta till middag.

Om 2 veckor åker jag till Göteborg över dagen, det ser jag fram emot. Har en sak att ordna men ska även gå på stan och kolla runt där. 

Känner mig ganska nere just nu så därför har jag varit lite frånvarande. Tänker och funderar väldigt mycket, är arg och ledsen i omgångar och har kännt att jag behövt tid för att tänka lite för mig själv. Vissa saker är så svåra när jag har levt på ett visst sätt under så lång tid. Jag är också rädd för att livet inte ska bli som jag tänkt mig, men det är här man måste vara stark och lita på att allt kommer ordna sig till slut.

Skriver mer i morgon, klockan är jätte mycket och jag måste sova! Höll precis på att få en normal dyngnsrytm efter 2 väldigt sena nätter kring valborg och har kämpat med att försöka gå upp vid 10 och har lyckats de senaste dagarna men nu är det bara att börja om. 

När jag var ute och gick idag träffade jag på en person jag lärt känna lite, vi hejade och stod och pratade en kort stund. Det gjorde mig glad, det är alltid kul att träffa människor och speciellt när man känner sig lite ensam.

Har mått mycket bättre idag än igår kväll, men jag kände på mig att de där känslorna skulle komma igen för även om jag var glad kände jag mig så ledsen inombords. Jag håller på att bygga upp ett helt nytt liv och det är så mycket som är annorlunda än vad jag är van vid. Det som är vardagsmat för andra ger mig "wow-upplevelse", det som egentligen är småförändringar är enorma för mig. Bara att komma ut och träffa nya människor är hel otroligt för mig. Allt väcker mycket tankar och känslor, och med det nya livet och alla nya händelser påminns jag ofta och mycket om vem jag var och hur jag hade det. 

Ibland skulle jag verkligen vilja berätta hela sanningen för min familj, alla detaljer, helt ocensurerat. Det är verkligen ett sätt att börja lägga det bakom mig och blicka frammåt eftersom de har många frågor när det finns så mycket jag döljer, vilket gör att jag ofta påminns om allt också. Men hur berättar man för sina föräldrar att man nästan blivit dödad? Ibland beskyller jag mina föräldrar och släkt för en del som hänt också, de borde skyddat mig. De sköt mig ifrån sig istället för att närma sig mig när det var som värst, och jag tror de någonstans där inne också visste hur det låg till, men de vågade aldrig göra något... Jag har aldrig pratat med dom om det, men en dag kommer jag göra det när jag känner att det är rätt tid och plats.

Gick en promenad till stan idag, var ett tag sen jag var ute och gick så det kändes jätte skönt. Musiken jag har i mobilen känns lite uttjatad efter att ha lyssnat på samma i flera månader nästan dagligen så därför har jag inte varit så motiverad till att gå ut för musik är nästan ett måste när jag ska promenera. Men när jag kom hem förde jag över massa nya låtar till telefonen så nu ska jag nog komma igång med promenaderna igen.

Läste det här precis: "Samma psykologiska försvarsmekanismer som verkar för överlevnad i det akuta skedet kan i bearbetningsfasen försvåra och fördröja återhämtningen. Så kan exempelvis rationell klartänkthet göra att man handlar rätt och kraftfullt när det gäller. Samtidigt kan känslomässig flackhet och ”styrka” senare tränga undan de smärtsamma känslor som ändå finns, och som är nödvändiga drivkrafter för psykisk läkning..." och förstår nu varför jag känner som jag gör. Det hela handlar om försvarsmekanismer, det är därför jag känner att det finns så mycket på insidan som inte syns på utsidan. Jag att det finns där men kan inte riktigt känna det. 

Mår inte speciellt bra just nu och det började med att jag inte kunde sova, satte mig vid datorn och det var då de jobbiga känslorna började komma. Kan inte ens riktigt förklara vad det är jag känner, därför är det så svårt att få någon att förstå. Jag har blivit ställd i kö och kommer få vänta 11 månader (högst) på att få träffa någon som som arbetar speciellt med traumabearbetning med inrikting på kvinnovåld, det kanske kommer bli bättre då? Men 11 månader... ibland undrar jag hur jag ska klara mig tills dess medans det andra gånger kan kännas som att jag inte behöver det. Det jag känner just nu måste bero på alla underliggande känslor, ibland börjar de pysa ut när det blir för många, men när "locket" åker på är det då jag känner som jag gör när jag tycker att jag inte riktigt behöver bearbeta det jag varit med om eftersom jag inte känner det. Jag tror att jag ofta inte vill inse vad det är jag varit med om.

 

Har suttit och svarat på en hel del frågot till en intervju nu precis, ska tvätta om en timme och tänkte då storstäda i lägenheten samtidigt. Är jätte trött men kom upp 11.30 idag i alla fall, men det var för att jag trodde jag hade tvättid klockan 12 annars hade jag sovit vidare. Skulle vilja komma ut lite idag och kanske ta en prommenad, men det kommer nog inte hända när jag redan är så seg innan jag ens börjat fixa med allt. 

Jag var aldrig på det skyddade boendet förra veckan, dagarna gick så snabbt så jag hann aldrig, men får se om jag går förbi där på fredag om inget annat dyker upp.

Jag märker att jag mer och mer behöver en hållbar historia om varför jag flyttat hit till människor jag träffar, men jag är lite klyven i hur mycket jag ska säga. Jag funderar på att säga att jag flyttade hit från min hemstad för att jag hade problem med min ex-pojkvän och kände att jag behövde komma därifrån och starta om på nytt, eller säga att han inte riktigt kunde acceptera att jag inte ville vara med honom och valde därför att flytta hit för att jag tänkte studera här. Men ska jag verkligen hålla mig så pass nära sanningen? Även fast det är mycket jag utelämnar kan jag ibland känna att det är för mycket, samtidigt som att jag vill att de ska veta lite vem det är de ger sig in på, för jag hade inte uppskattat att någon som är så allvarligt hotad som jag inte sa det för då kan man inte själv ta ställning om man vill ha med den att göra eller inte. Eftersom jag inte alls funderat ut vad jag vill säga i nuläget så hamnar jag i obekväma situationer när jag träffar nya människor och de frågar saker om mig och oftast blir det så att jag måste säga mer än jag egentligen vill för att det inte ska låta konstigt.

När någon börjar komma nära mig och jag kan lita på personen kommer jag alltid säga sanningen, så mycket som jag känner mig bekväm med att berätta. Både för att jag känner att det är en så stor del av mitt liv och för att det inte är mer än rätt. Jag vill inte behöva ljuga i onödan och det kan vara skönt att en person man umgås mycket med vet sanningen och har förståelse. Men det är svårt att veta exakt när och hur nära man ska vara när man berättar, för man sätter sig i en farlig situation om man berättar för mycket för en person som egentligen inte är så nära som man tror. Det hela är en så svår balansgång och det är just i de här situationerna jag önskar att jag slapp vara jag, jag önskar att jag bara var som alla andra.  

Vaknade alldeles för sent idag, 13.15, och missade min tvättid. Hade en mindre bra dröm i natt, skulle inte kalla det mardröm men något liknande. Ska grilla senare men nu ska jag ta och fixa i ordning mig lite, duscha, måla naglarna och sånt. 

Det var jobbigt att höra Magdalena Graaf berätta det hon varit med om eftersom det väcker så många minnen. Det gör ont när man ser framför sig hur hårt han slog och hur hjälplös man var. När hon berättade om dödsångesten så kom jag ihåg det som igår, när han började slå mig med knytnävar mot huvudet och hur jag försökte skydda mig med mina händer och armar för jag visste att varenda slag som träffade var ett steg närmare döden. Mitt huvud var helt buckligt av alla bulor när jag vaknade morgonen efter och jag kunde knappt ta mig på huvudet utan att det gjorde ont. En gång hade ett blodkärl i ögat brustit efter alla hårda slag mot huvudet och var nästan alltid blodsprängda.

Jag ville alltid att han skulle se och känna vad han gjort, men jag vet inte om det gjorde mer skada än nytta, han kanske njöt av alla märken och sår jag hade, han kanske var stolt? Jag kommer ihåg att han antingen inte ville prata om det och verkade då väldigt besvärad av det eller så skrattade åt det. Några gånger blev han förbannad, men det kan inte tagit så djupt i honom att se det eftersom han alltid gjorde om det, därför tror jag han på något sätt måste varit stolt över det han åstadkommit. Jag har aldrig fått höra ordet förlåt komma från hans mun, och ibland önskar jag att jag bara skulle fått höra det en enda gång. Jag vet att jag aldrig har förtjänat att bli slagen eller att det ens varit mitt fel, men det är jobbigt när man inte får höra det från den som slagit.

Här är ett klipp ur kvällens avsnitt av "Det blir bättre" på tv3. Se hela avsnittet ikväll 21.00. Jag tror faktiskt det kommer vara ganska svårt att kolla på det programmet, men jag tror även det kan ge något fint att ha med sig också.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article12958127.ab

Känner mig helt död idag, somnade vid 5 och vaknade och trodde det var eftermiddag men klockan var bara 11. Igår var jag med några jag känner här och deras vänner. Vi var först och grillade och gick sedan ut. Innan det var jag på en tillställning som hade anordnats här i närheten. Det var härligt att få träffa massa olika människor och jag är stolt över mig själv över hur social jag blivit, jag kan utan problem ta kontakt med människor jag inte känner och jag tar för mig av livet. För några år sen var jag jätte blyg men jag har blivit mer självsäker nu och ser mig själv som en social person, vilket jag alltid har velat vara!

Igår fick jag reda på att en kvinna som jag lärde känna på det skyddade boendet och som flyttade från den här staden ska flytta tillbaks hit om 1 månad. Hon var väldigt viktig för mig när vi bodde tillsammans och jag har alltid tänkt på hur mycket annorlundare det skulle vara om hon bodde här. Kanske inte direkt i vardagen men vetskapen om att det alltid finns någon här att gå till betyder ju så mycket och hon är en väldigt varmhjärtad person som till och med ville att jag skulle fira jul med hennes familj. Två person som jag fått ganska nära kontakt med och som jag har hittat på en hel del med flyttar härifrån i mitten av juni och det har kännts jobbigt för mig att förlora dom men nu när jag vet att jag kommer ha någon här efter det är så otroligt lättande.

Jag har märkt att mycket går hand i hand med varandra, man ska försöka att inte grubbla så mycket över det som händer just i stunden för livet förändras hela tiden och jag brukar alltid tänka att det finns en mening med allt.

Valborg har varit en helt otrolig dag! Det är så många positiva saker som hänt, men jag har faktiskt även upplevt riktigt jobbiga känslor idag. Jag kände någon typ av ångest till och från, men det var mer oro och nedstämdhet så riktig ångest var det inte, men det var så kontsigt att det kunde komma och bara vara några minuter och sen försvinna. Jag hade trots det en väldigt bra dag och en trevlig kväll. Hoppas ni också haft det.