tystlidande

Idag är det bättre, de jobbiga känslorna försvann under natten... vaknade tidigt i morse och träffade J vid 12.30 för att kolla på växter, därefter träffade jag M och vi gick en promenad till ett naturreservat och satte oss där och pratade. När vi kände att det började bli lite för kallt gick vi hem till henne och åt och fortsatte prata och sedan tog jag bussen hem vid 19.20. Sitter nu med datorn i knät i soffan och har på tvn, tänkte kolla klart på avsnitten i säsong 15 av Unga mödrar Danmark på datorn strax (finns på http://kanal5play.se/).

 

Har sån ångest. Kom hem nästan precis 00:00, har varit med M och hennes barn hela dagen, från 11.30 till nu. N (son till M) skulle flytta ihop med sin flickvän och jag hjälpte till, inte så mycket med bärandet utan mest städandet i N lägenhet. Mot kvällen samlades alla i den nya lägenheten, M:s familj och tjejens familj... och sen jag där mitt uppe i allt. Vi drack lite champagne och åt god vegetarisk mat och satt sedan i vardagsrummet och pratade. Fast jag pratade väl egentligen inte så mycket, mest med tjejens pappa vid matbordet men sedan satt jag tyst och bara lyssnade på de andra, kände att de inte riktigt var där för att lära känna mig direkt. Det var första gången M träffade tjejens familj och hon var nog nervös.

 

Varför jag har ångest vet jag helt ärligt inte, kanske är ledsen över min egna livssituation? Såg att det låg en bok på någons väska där det stod "våldsutsatta kvinnor - samhällets ansvar", var lite märkligt att en bok med just den titeln låg där, tänk om de hade vetat vad som hänt mig, att jag är en av dessa våldsutsatta kvinnor som lever med skyddad identitet. Man märkte ganska tydligt att barnen (vuxna barnen) i familjen kanske inte riktigt varit med om vad jag kallar "stora problem" och då satt jag och undrade varför just jag var tvungen att få ett så tufft liv så tidigt? Jag kan inte ens träffa min familj när jag vill och kan känna mig väldigt utanför, det är dom där och sen är det jag här, jag missar så himla mycket av saker som händer och det känns som vi har så olika liv. Ett syskon till mig ska gifta sig i sommar men jag kan inte gå på bröllopet eftersom chansen är alldeles för stor att mitt ex får reda på det och dyker upp eller följer efter mig... jag får bara höra om allt sånt här, jag får inte vara med, vara där, uppleva. I allt de förverkligar i bilder fattas jag, det är som att jag inte finns, som att jag är död...

 

Vaknade vid 8 idag och bestämde redan igår när jag var och kollade på blommor i en affär nära jobbet att jag skulle dit idag när de öppnar och köpa en stor växt att ha mellan fönstret i vardagsrummet och en byrå jag har där. Började dammsuga 08.40 för det behövde verkligen städas, tänkte att grannarna kanske blev störda av dammsugaren så tidigt men jag gör aldrig annars väsen av mig, är nog en av de lugnaste här så de fick de ta. Nu är det rent och fint här i alla fall och då känner jag mig alltid lugn. Gick iväg till blomaffären vid 10.00 och när jag kom fram såg jag att det stod massa människor utanför trots att de borde öppnat, jag ringde affären och då sa de att de öppnar 11 idag så det var bara att vänta... jag gick iväg till en busshållsplats i närheten och satte mig i solen och låtsades vänta på bussen i 40 min. Väl i affären gick jag runt länge och försökte hitta en lämplig växt, hade egentligen tänkt mig en specifik jag kollade ut igår men när jag kom dit idag och såg den tänkte jag att den nog inte skulle passa så bra ändå eftersom den var så lik en annan växt jag har hemma. Det blev tillslut en jätte fin "Benjaminfikus" med mörka blad som är runt 110 cm hög och ser lite ut som ett träd, den passade perfekt hemma och jag tycker att hela hemmet fick mer liv med den. Är riktigt nöjd. Hade tvättid 12.00 och vid 14.30 somnade jag och sov till runt 17.00, var så himla trött. Snart ska jag lägga in en inpackning i mitt hår som blivit jätte torrt helt plötsligt och sedan ringa J och prata lite.

 

I onsdag skrev jag ett mail till både skatteverket och Justitiekanslern angående posten som hamnat fel, fick ett svar tillbaka av skatteverket igår där de bland annat skrev "...det var tråkigt att höra att du råkat ut för problem med posten igen. Skatteverket lägger ned mycket arbete på att få rutinerna kring skyddade personer att fungera på ett säkert sätt varför vi är tacksamma för att du kontaktar oss...", ska kontakta sektionschefen nästa vecka för att prata om det här problemet. Hoppas på svar från Justitiekanslern snart men jag tror inte det gör något åt det här, de vill nog ge skatteverket lite mer tid på sig att förbättra hanteringen.

 

 

 

 

 

Endast en arbetsdag kvar, sen har man ledigt i fyra dagar! Kommer vara en underbar känsla när klockan slår 17:00 imorgon och man får gå hem. På lördag ska jag hjälpa M son (N) att flytta, han och hans flickvän ska flytta ihop, och på söndag är jag bjuden på påsklunch hos M.

 

Idag fick jag en annan persons post, för tredje (!) gången. Trots att jag sist skrev till justitieombudsmannen som drev ärendet vidare och skatteverket fick förklara sig. Blir så förbannad över dessa fel de gör, okej en gång det är mänskligt men det har blivit fel alldeles för många gånger och jag förstår inte att de inte bli noggrannare när de fått tillsägelse. Ska kontakta justitieombudsmannen igen och höra vad de säger om detta.

 

Tog fram cd-skivor med gamla bilder som jag har här hemma för att leta efter gamla bilder på mig och han som jag tänkte visa M, när någon berättar saker får man ju upp egna bilder i sitt huvud så som man tolkar det som sägs, men som inte riktigt eller inte alls stämmer överrens med hur det verkligen var och ibland kan bilder säga mer än tusen ord, vissa av bilderna säger mer än jag någonsin kan förklara. M har ju samma historia som jag och jag har fantiserat ihop bilder i huvudet av det hon sagt men när hon visade en bild på mannen hon varit ihop med så fick jag en helt annan förståelse på något jätte konstigt sätt... jag förstod liksom allt hon berättat bättre. Jag trodde hennes fd pojkvän var en blond "anabola torsk" men jösses så fel jag hade! Vet inte riktigt vad jag fick det ifrån...?

 

Ibland kan det kännas enklare när någon får se hur han såg ut, hur vi interakterade med varandra, hur oycklig och livlös mina ögon såg ut, men samtidigt ibland lyckan när jag var med honom. Jag hittade även två videofilmer jag helt glömt bort, korta videofilmer som egentligen tillhör han och som han har filmat. Jag kollade på de båda och på den ena pratar han i slutet... de orden, den rösten, det är så bekant, när jag spolade tillbaka gång på gång kan jag inte fatta att den underbara rösten slog mig, torterade mig, ville se mig död och totalt blåste mig. När jag hörde orden så blundade jag och kände hur ont det gjorde inom mig. Jag ville tillbaka, till den killen han var i just den stunden, jag ville höra de där orden igen, få den frågan "ska vi åka eller?" och höra det där speciella hmmm:andet han gjorde efter... jag ville tillhöra igen, vara en enhet, vara något för någon. Jag ville vara viktig igen, precis som jag var för den gruppen då, jag ville sitta där igen, skratta, känna att de bryr sig. Saknaden och sorgen sköljer över mig när jag skriver det här, det gör så jävla ont och mitt hjärta och min kropp bara skriker efter det där igen, jag vill känna allt det underbara som jag gjorde i stunderna med dom. Hela mitt liv kommer jag leta efter det igen, det bra i det förhållandet och i det livet som jag lämnade och jag vet att jag nog aldrig kommer hitta det igen... det kommer endast förbli minnen och en enorm sorg i mig och tanken förgör mig inifrån.

 

Jag var så rädd för ensamheten, för att förlora tillhörigheten... livet är enklare nu än jag föreställt mig, men jag känner mig så vilsen...

Vi hade väldigt trevligt hos M igår, kom dit vid 18.30 och kom hem 01.45. Vi satt och pratade massor om allt mellan himmel och jord, det blev aldrig någon film för vi hade fullt upp med våra diskussioner och berättelser. D var inte där så det var bara jag och M, hennes son Js gick ut och träffade några vänner men kom hem vid 12 igen men han satte sig aldrig med oss. När jag vaknade i morse hade jag nästan ångest för att jag berättat så mycket för M, saker som knappt någon vet och som är extremt blottande. Jag tycker det är jobbigt att berätta sina innersta tankar och känslor för de visar verkligen vem man är, bakom allt annat. Jag är rädd för att hon ska döma mig, tycka mindre om mig...eller något. Dock så berättade även M mycket för mig, vi har en speciell kontakt som man sällan får med personer man träffar och M säger alltid att jag är speciell för henne och att jag är som en del av hennes familj. Nästa vecka eller veckan efter det ska jag och M skicka en bukett med bud till den fantastiska arbetsförmedlaren som medvetet förde oss samman, både jag och M är så enormt tacksamma för det och vi vill visa det men en stor bukett till honom. Tror att han kommer bli jätte glad.

 

I morse vaknade jag efter 6 timmars sömn och var för pigg för att somna om men för trött för att ens orka öppna ögonen, tvingade mig ändå upp och kände mig illamående, har inte känt mig som människa förens nu. Träffade J vid 13.30 och fick verkligen anstränga mig för jag var så trött att jag knappt orkade prata. Inte kul alls.

 

Fick ett sms från tjejen som mitt ex var ihop med innan mig igår, hon jag pratade med i telefon för två månader sen. Hon frågade om allt är bra med mig och jag tyckte faktiskt det var ganska jobbigt att se smset från henne, på något sätt vill jag lägga mig det med henne bakom mig och trodde faktiskt att vi aldrig skulle höras igen. Svarade på sms idag eftersom jag såg det så sent igår men hon har inte svarat än...

 

 

Vilken ångest det var att gå till jobbet idag, sov inte alls bra i natt och kände hur spänd hela min kropp var för att jag låg och tänkte på att jag skulle dit. Men jag överlevde, det är ändå skönt att komma ut bland människor igen och få rutiner men det var jobbigt att jag kände mig så slö och trött idag, orkade inte med något egentligen men kämpade mig igenom dagen.

 

Ser verkligen fram emot morgondagen, ska till M efter jobbet och kolla på film (första Johan Falk filmen som handlar om infiltratören Peter Rätz som jag skrivit om tidigare), dricka vin, äta ostbågar och olika mörka choklader som jag köpt. Köpte en mörk choklad med smak av "caramel with a touch of seasalt" (bild nedanför) och den var helt ljuvlig! Tjuvsmakade igår för att jag blev så nyfiken och köpte en till idag så jag inte tar med en choklad som är halvt uppäten :)

 

 

Tummarna mot ögonen; ett effektivt självförsvar

Om du har händerna fria så tryck tummarna mot ögonen med all kraft, detta kommer garanterat slå ut honom och kan inte klassas som övervåld om du blir överfallen. Riv annars i ögonen vilket lätt orsakar förstörda hornhinnor, vilket för det mesta läks utav sig själv med tiden. Riv med naglarna över hela ansiktet. Det ger DNA bevis.

 

En knytnäv mot strupen orsakar fruktansvärd smärta

En attack mot strupen med knytnäve eller armbåge orsakar fruktansvärd smärta och kan även orsaka medvetslöshet. Slå så hårt du kan rakt fram emot struphuvudet för maximal effekt. Använd gärna armbågen med att slå från sidan mot struphuvudet. Över och underarmsbenet är mycket hårda. Rotera höften åt det håll slaget skall träffa och låt armbågen följa med tills du når ditt mål. Du kan även bita överfallsmannen i halspulsådern, det ger effekt.

 

Ett ordentligt tag om testiklarna kan orsaka medvetslöshet

En attack mot testiklarna orsakar smärta, chock och medvetslöshet. Bland det mest effektiva man kan göra är att ta ett ordentligt tag om testiklarna, klämma åt, vrida och dra, gör du det ordentligt, kommer mannen antagligen svimma efter ett par sekunder. Sparka med fotens ovansida eller med vristen rakt upp mot angriparens testiklar. Gör det fort, då hinner gärningsmannen inte få tag i din fot. Mannens penis är känslig med, men det ger inte samma effekt trots detta, du kan ta tag i den och slit till allt vad du orkar, eller bita i den, det brukar slå ut gärningsmän.

 

Attack mot knäna kan göra honom oförmögen att gå

En attack mot knän ger kraftig smärta samt gör personen oförmögen att gå. Det behövs inte mer kraft än den en 11 åring kan få om personen sparkar mot knäet, för att det skall bli allvarligt skadat och personen skall förflytta sig krypandes.

 

Slå mot öronen med båda dina händer

Slå med all din kraft mot angriparens öron med dina handflator. Du kan kupa händerna något och hålla ihop fingrarna, så du bildar två täta ”lock”. Orsakar smärta och spruckna trumhinnor.

 

Taget från http://www.bodyguard.se

 

Har varken haft linser eller glasögon idag och har jätte ont i huvudet nu, sån där spänningshuvudvärk. Rädslan från igår när det ringde på dörren satt kvar även idag, ett tag funderade jag på om jag skulle strunta i att gå ut alls eller ringa polisen så nån kunde komma och kolla så det inte var någon i porten men jag bet ihop, samlade mod och försökte att inte tänka på att jag var rädd när jag klev utanför dörren. Jag blir så arg för att jag blir så rädd, arg för att han på ett sätt fortfarande påverkar mig... när jag var hos M idag så pratade jag lite med henne och hennes son D om detta och hennes son fick mig att inse att jag måste hitta en lösning, jag kan inte gå och vara såhär rädd, jag kan inte ge mitt ex det. Fick några förslag som jag verkligen ska tänka på, jag måste främst skaffa mig ett självförtroende som gör att jag tror på mig själv och inte blir handlingsförlamad i hotfulla situationer, jag måste tro på att jag kan skydda mig själv.

 

Fan vad jag hatar när det ringer på dörren, låt mig va! Stör inte mig!

 

J kom hit vid 15 och 18.30 ringde det på dörren och tätt efter följde några snabba knackningar, J och jag satt och prata och jag tystnade direkt, ställde mig upp och smög lite hukad direkt mot nycklarna till gallergrinden och låste den. Pulsen steg och jag skakade, jag behövde inte säga något för J förstår varför jag reagerar som jag gör och att jag blir så himla rädd. Efter ca 15 sekunder gick jag mot dörren igen för att titta i titthålet, ville se vem det kunde vara men personen var försvunnen. Fan alltså vad jag tycker det där är jobbigt, jag får upp hemska bilder och tankar i huvudet och är jätte rädd för att något ska hända, att han har hittat mig och är ute efter att döda mig... psykologen säger att det är just det här som är posttraumatisk stress, jag trodde faktiskt inte jag hade det längre, vet inte varför men jag trodde det liksom hade "gått bort" eftersom jag inte har lika mycket mardrömmar längre osv. Jag sa till J att jag inte vågade följa med till bussen den här gången eftersom det är obehagligt att gå hem själv, tror inte ens jag skulle våga gå in i porten för jag skulle tro att han stod och väntade på mig där. J har stor förståelse för mig och min situation och det känns skönt.

 

Efter en sån här "händelse" vågar jag inte gå ut förens dagen efter, jag är så uppskrämd trots att jag vet med all sannolikhet att det inte var mitt ex som ringde på, det är ett automatiskt "system" i kroppen som sätter igång och som jag inte kan styra. Jag undrar dock vem det var som stod bakom dörren, vem vill mig något? I morgon ska jag hem till M efter psykologen, blev så glad när hon idag frågade mig om jag ville komma, mår bra av att vara med henne och hennes barn.

 

 

Ska vara hemma till torsdag så det blir bara två arbetsdagar den här veckan, jag kommer inget annat än njuta av tiden jag har till att göra vad jag vill. Idag har jag planterat om några blommor och tagit sticklingar på en blomma och imorgon kommer J hit och hämtar några växter som inte passar hos mig längre men som J gärna ville ha. Har även städat idag och snart ska jag iväg till affären och handla lite frukt och plastpåsar så jag kan frysa in portioner av den mat jag gjorde idag, kanske även köper ingredienser till en lasagne så jag kan frysa in några portioner av den också. Här ska det bunkras!

 

Fick sms av M idag, hon var helt slut efter den långa flygresan och skrev att hon var väldigt tacksam över mailen jag skickade medan hon var borta, jag höll lite koll på vissa saker åt henne så hon kunde känna sig lite lugn under sin semester... Vi bestämde att vi ska ha en vinkväll nästa helg så får hon berätta allt om resan, ser fram emot det. Tror förresten att jag börjar få en vagel i nedre ögonlocket på vänster öga, det är mindre kul...

 

Kom på att jag nu har bott i den här lägenheten i 2 år nu, om 4 månader är det 3 år sedan jag flydde från min före detta pojkvän.

 

Jag har det jobbigt med mig själv just nu känner jag, mycket blandade känslor i kroppen och en oro för framtiden. Jag blir arg för att jag har problem med vissa relationer och att jag har så stora tillitsproblem, jag känner mig ensam och på ett sätt tänker jag ensam är stark samtidigt som jag inget hellre vill vara en del av en gemenskap, men jag är så himla rädd för att bli lurad. INGEN ska få mig att känna att jag inte klarar mig utan personen igen, jag vill aldrig gråta och känna den där smärtan igen när man förlorar någon man verkligen tycker om, ingen ska få lämna mig, ingen ska få ljuga mig rakt upp i ansiktet och gå bakom min rygg, ingen ska få skratta åt mig, utnyttja mig och sparka på mig... jag försöker skydda mig mot allt det där och det gör mig ensam och misstänksam mot alla, så fort jag anser att någon bryter mot vissa "moralregler" jag har tappar jag direkt respekten för personen och tillåter inte han eller henne komma nära mig... fast det är inget personen får reda på, jag fortsätter som vanligt men börjar passa mig för vad jag säger och undviker att umgås mer än nödvändigt.

 

Jag tror hela världen är min fiende, jag tror alla vill skada mig på något sätt, jag tror att alla (vänner) kommer sälja mig till djävulen så fort de får chansen. Ibland blir min syn på världen nattsvart och det stör mig, jag fösöker förändra mitt sätt att tänka, ifrågasätta om det jag känner verkligen är rätt men jag tycker alltid människor "bevisar" för mig att jag måste skydda mig mot dom. I vissa typer av relationer undrar jag om jag har för höga förväntningar, att det är därför jag alltid blir besviken? Men vad är rätt? Och vem bestämmer det? Ska man gå emot eller lyssna på sina känslor?

 

Har njutit varenda minut av dagen, stannade hemma, behövde det mer än någonsin... Hade en liten "ta-hand-om-mig-själv-dag" och noppade ögonbrynen, färgade dom och färgade även ögonfransarna, pulade lite med ansiktet, tog en lång dusch, målade naglarna (dock endast genomskinligt lack) och låg sedan i sängen och kollade på tv. Tvättade vid 15.00 och ska snart gå till affären och köpa något gott att ha framför tvn ikväll.

 

Grytan jag gjorde igår blev jätte god, frös in 5 portioner så jag har till lunchlåda till jobbet. Ska även försöka laga mer mat i helgen som jag kan frysa in så har man ett litet lager. Får se vad jag hittar på i helgen annars, har inga speciella planer och det är jätteskönt. M kommer hem från sin resa idag, har saknat henne! Blir kul att höra hur hon hade det.

 

Sist jag var hos psykologen (i tisdags) var jag på jätte dåligt humör, blev till och med lite irriterad på psykologen själv. Vet inte vad det var med mig. I alla fall, vi pratade om relationer och den saknad som ibland sköljer över mig efter den grupp människor jag umgicks med förut, under tiden jag var ihop med mitt ex (alltså hans vänner). Jag saknar lojaliteten, tryggheten, respekten och den "plats" jag hade. I den miljön vet jag hur jag ska bete mig, hur jag ska prata och vilka "regler" som gäller. Nu är allt så komplicerat, jobbigt, ansträngande. Jag känner mig inte riktgt "hemma" i någon grupp och jag känner en stor sorg och saknad efter det gamla, saknar känslan av att man vet att man alltid får uppbacknig, att det alltid är någon/några som skyddar en och att man är "speciell". Jag pratade med J om det här förra helgen, men jag märker att det är svårt att förstå för personer som inte levt det liv jag levt och som inte rört sig bland de människor jag har. Känner mig så ensam med mina tankar och känslor för att jag inte kan prata om det här med vem som helst. Jag har umgåtts med kriminella och jag märker att det är laddat att prata om det, det blir lätt missförstånd och jag känner att jag blir dömd. De förstår inte att jag skiljer på människor och handling. Jag har dock fått insikt om vad det är som dragit mig till en viss typ av människor som andra aldrig skulle beblanda sig med, och den insikten är viktig för att kunna förändras och fylla den saknad och det tomrum som finns inom mig.

 

Jag hoppas inte heller ni som läser den här bloggen dömer mig för det jag skriver...

 

 

Känner mig så utmattad, igår somnade jag vid 22 (gick och la mig i sängen redan vid 21.20) och då hade jag kämpat ett tag för att hålla mig vaken. Jobbade på en mässa igår från 8 till 14 och sedan åkte jag och en annan tillbaka till jobbet eftersom vi var kort om folk på hemmaplan. Det blev över massor med smörgåsar efter mässan och jag och en till från jobbet åkte och lämnade dom till ett härbärge i närheten, har aldrig varit på ett härbärge förut men det kändes bra att skänka mat till människor som behöver den bättre. Det var jag som insisterade på att vi skulle åka dit istället för att slänga allt.

 

Håller just nu på att koka vita bönor som jag ska ha till en gryta, känner att det börjar bli dag att laga mat istället för att köpa massa färdigt! Har inte haft lust, tid eller ork men nu får jag skärpa mig helt enkelt, jag älskar ju egentligen att laga mat...

 

Imorgon funderar jag på att stanna hemma, behöver vila upp mig. Det var en på jobbet som kom fram till mig förra veckan och sa att jag kommer gå in i väggen om jag fortsätter som jag gör, han har nog rätt...

 

Har legat i sängen hela dagen, om man bortser från att jag gick upp 09.00 och tvättade till 12.00 och färgade håret samtidigt. Somnade någon timme mitt på dagen men har annars legt och spelat i mobilen och kollat på tv. Min vän J var här igår och vi kollade på melodifestivalen tillsammans, åt gott och drack massa te. Det blev en väldigt sen kväll och J tog den sista bussen som gick vid 01.30 och jag somnade nog vid 03.

 

Imorgon får jag besök så jag ska snart gå till affären och handla lite mat och sedan gå hem och städa, städade igår så det är bara lite finputsning jag ska göra. Är sugen på att åka till ICA Maxi och handla, men det är en liten bit bort... det var så länge sen jag var där men det är min absoluta favorit mataffär! Tror inte jag orkar åka men inom kort måste jag försöka ta mig dit.

 

Oj nu går klockan fort, kollade recept medan jag skrev här och då kan tiden försvinna. Förresten så har jag varit vegetarian i 5 månader nu, ett val som jag är väldigt nöjd över att jag tagit. Har aldrig varit så förtjust i kött så det föll sig egentligen lite naturligt.

 

Grattis alla kvinnor på vår dag! På jobbet idag sa en kvinna att de i Rumänien firar kvinnodagen helt annorlunda än i Sverige, där köper cheferna blommor till de kvinnliga anställda och de får även gå tidigare från jobbet, männen uppvaktar kvinnorna och verkligen firar dagen. Här hör man bara att det pratas om det på radio typ... för 6 år sedan satt jag på en kvinnojour denna dag och det tror jag alltid jag kommer förknippa med denna dag.

 

Resan med jobbet igår gick bra, väckarklockan ringde 04.00 och jag kom hem 22.10, resan tog sammanlagt 8 timmar. I morse när väckarklockan ringde 06.15 var jag inte pigg kan jag säga. Var intressant att åka till en stad jag aldrig varit i och jag tycker det var så fint, mycket vatten (i alla fall där jag var) och fina promenadstråk, måste jag flytta från staden jag bor nu så vet jag vart jag ska ta vägen.

 

Lyssnade på en intressant dokumentär på tåget igår, en dokumentär om Peter Rätz som var infiltratör för polisen under 9 år. Här är en länk för de som vill lyssna: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=5463156

 

 

Brukar sluta 15.00 på tisdagar eftersom jag har tid hos psykologen 15.30, men idag kände jag att jag behövde gå tidigare för att få ta det lite lugnt så jag gick redan vid 14.00. Efter psykologen passade jag på att kolla efter en klocka i stan som jag kan ha på jobbet, den jag hade innan gick sönder för några veckor sedan och jag är så van att ha klocka att jag kände att jag behövde en ny. Skulle egentligen köpt en billig och simpel men sedan tänkte jag att det var lika bra att köpa en ordentlig som jag verkligen tycker om, annars är det helt slöseri med pengar. Köpte en som hade kostat 800 kronor men nu var nedsatt till 400 kronor, en tålig klocka som samtidigt var riktigt stilig och som man även kan använda utanför jobbet.

 

I söndags prövade jag och J fem olika lösteer, det var riktigt roligt! Det var vitt, grönt och svart te i lite alla möjliga smaker. Vi träffades i stan först och åt lunch på det vanliga fiket och tog sedan bussen hem till mig. Gick själv i stan lite innan jag och J bestämt träff för att leta efter byxor, hittade ett par jeans som satt helt perfekt så äntligen får man känna sig lite snygg haha har känt mig så skruttig ett tag nu...

 

Ska skriva ett mail till min vän M nu och sedan sätta mig i soffan, kolla på tv, och bara ta det lugnt. Laddar inför torsdag då jag måste gå upp vid 04.00 (!!) och sedan väntar en heldag med tågresande och hårt arbete.

Gissa om jag hajade till när jag läste detta, äntligen!

 

"I går morse sköts en 45-årig kvinna till döds i Västra Frölunda. Senare under dagen i går greps en misstänkt gärningsman som varit sambo med kvinnan. Kvinnan hade redan i januari ansökt om kontaktförbud för mannen, men fått avslag på den ansökan.

Skyddet skiljer sig åt

Redan i går kunde SVT berätta att möjligheten för kvinnor att få hjälp med ett kontaktförbud skiljer sig kraftigt åt beroende på var man bor i landet. Oacceptabelt, anser Folkpartiets rättspolitiska talesperson, som kräver en omedelbar samordning av polisens skydd för kvinnor.

– Det är för ojämnt över landet när det gäller vilken hjälp kvinnor får. Jag tycker att vi redan nu ska övergå till ett rent nationellt ansvar för polisen för att ge ett skydd för de kvinnor som är satta under hot, säger Johan Pehrson till SVT Nyheter.

Ska få livvaktsskydd

Det ska understrykas att det är inte säkert att detta hade hjälpt kvinnan i just detta fall men Folkpartiet kräver ändå hårdare tag mot män som utsätter kvinnor för hot och våld. I extrema fall vill Folkpartiet att kvinnor ska få livvaktsskydd och till och med att mannen ska förbjudas att vistas i kvinnans hemkommun.

– Utgångspunkten är att den som hotas ska få ett bättre skydd, och att den som hotar ska få det jobbigare, säger Johan Pehrson."

 

Artikeln är från svt; http://www.svt.se/nyheter/sverige/fp-hotade-kvinnor-ska-fa-livvaktsskydd-1

 

Jag hoppas verkligen att det blir något av detta, den senaste tiden har det skrivits en hel del om kvinnor som blivit svikna av samhället och nekats skydd och sedan blivit mördade av sina fd män. Det borde inte få hända.

 

 

Var det inte precis julafton? Nej tydligen inte, vi är redan inne i mars och jag förstår nästan inte hur tiden kan gå så snabbt. 31 juli i år har det gått 3 år sedan jag lämnade mitt ex, när jag precis hade lämnat honom trodde jag aldrig att jag skulle komma dit jag är idag, jag trodde heller aldrig att jag skulle sluta älska eller sakna honom. Vi människor tror alltid att dåliga saker ska vara för alltid, att det aldrig blir bättre, men fan vad mycket bättre det blir om man bara står ut. Hade jag gått tillbaka, trott att det skulle bli bättre, hoppats på förändring och fortsatt kämpa så hade jag haft ett liv fullt med smärta, jag hade bara blivit värre och värre misshandlad och tillslut kanske det hade gått så långt att jag fått något livslångt men av skadorna. Man kan aldrig bli lycklig med en kvinnomisshandlare. Jag har förstått nu att det jag kallade kärlek inte är kärlek, kärlek är något vackert som kan göra ont ibland, men det ska inte göra ont för att någon slår den andra eller säger fula och kränkande ord, utan det är en helt annan smärta.

 

Jag börjar mer och mer sakna ett förhållande, jag vill uppleva riktig kärlek, jag vill veta hur det känns när någon verkligen genuint bryr sig om en. När jag och M sitter och diskuterar med hennes son D så inser jag hur bra man kan bli behandlad om man bara hittar rätt kille, ett förhållande handlar om att både ge och få, inte bara ge som det var med mitt ex. Jag gjorde allt för honom, men vad gjorde han för mig? Han kunde inte ens göra en sån liten sak som att köpa någon ingrediens som saknades när han var på väg hem, utan det fick jag gå och göra själv även fast han hade bil och det skulle ta honom några få minuter. Han ville att maten skulle vara klar när han kom hem så jag var tvungen att springa till affären och tillbaka för att hinna. När han hade ätit klart så gick han direkt ifrån bordet (även fast jag inte var klar) och satte sig och kollade på tv så jag fick sitta själv och sedan ta hand om allt efter maten själv medans han satt och klagade på att det tog lång tid. Jag har inga problem med att göra sådant, jag tycker inte man måste dela upp alla sysslor men får man ingen uppskattning och respekt och personen totalt skiter i hur man mår så är det inte okej.

 

Håller på att tvätta nu, skulle träffat D 15.00 men han behövde sova. Vet att han sover väldigt oroligt och har mycket mardrömmar så jag förstår att han är trött och i natt hade han inte sovit något alls. Man ska ta hand om sig själv. Vi skulle höras senare när han vaknat så jag ska nog städa lite här hemma och försöka ta det lugnt, behöver ladda inför nästa vecka.