tystlidande

I går efter jobbet åkte jag med två kollegor till stan för att handla en present (till firandet jag ska till i helgen) och sedan satte vi oss på en restaurang/bar och åt mat. Vi satt där och prata, skratta och skvallra ända till ca 21.30 men sedan var det dags att börja röra sig hemåt. En av kollegorna som var med vet om allt med min skyddade identitet men den andra har inte haft en aning fram till igår. Det är inget riktigt problem att berätta om det där längre, fler och fler vet det nu och jag känner mig inte alls orolig över det, vilket jag gjorde förut... jag ville inte att någon skulle veta. Man vill kanske inte att alla ska veta, men de man pratar med och umgås med då och då de får gärna veta känner jag för då slipper jag ljuga och det är skönt att andra kan hjälpa till att skydda en och förstå i vissa situationer varför jag blir mer orolig eller rädd än vad som är "normalt". När jag berättar om allt som varit får jag ibland kommentaren "...det där är ju sånt man bara ser på tv" och det var vad kollegan sa igår och hon såg helt chockad ut. Men jag kan också förstå att det blir en chock och att många frågor kommer upp i huvudet.

 

Jag somnade alldeles för sent igår, som vanligt, och i morse var jag tröttare än någonsin. Satte in två linser i samma öga och det tog ett tag innan jag förstod det haha, trodde det var något fel på linsen på det ögat eftersom jag såg så konstigt och när jag märkte att det inte var någon lins i andra ögat så trodde jag att den mystiskt förvunnit för jag var ju helt säker på att jag hade stoppat in en lins. Ni förstår kanske hur trött jag var? Kunde inte ens tänka klart.

Sitter med färg i håret, en mörkbrun nyans som jag alltid brukar använda. Håret är ju verkligen snyggast nyfärgat!

 

Även idag fick jag vara på andra avdelningen på jobbet, stressade runt och har nästan inte suttit ner alls i dag. Ikväll ska jag lägga mig tidig, jag behöver sova ordentligt så jag slipper vara så trött på morgonen som jag varit de två senaste dagarna.

En efter en går kollegorna hem från jobbet, de är förkylda, har ont i halsen, känner sig hängiga och har feber. Jag har inte varit sjuk på 2 år och jag hoppas verkligen att jag inte blir sjuk nu med tanke på att jag ska bort i helgen! Jag har inte känt mig helt hundra i dag men det kan bero på att jag la mig för sent i går, pratade med M i telefon lite för länge. Eftersom vi är underbemannade på jobbet så har jag fått vara på en annan avdelning både i fredags och idag, men i morgon hoppas jag på att få göra mina vanliga arbetsuppgifter för det är det jag trivs bäst med.

 

Förresten så har jag äntligen mitt pandora-armband! Herregud vad det har krånglat. Eftersom jag ville ha armbandet med karbinlås istället för vanliga låset så fick de beställa armbandet men det blev fel hela tiden, först var det för litet, sedan var det sönder, tredje gången var det för stort och fjärde gången då var det helt slut och gick inte att få tag på (eftersom den låsningen på armbandet var utgående). Tillslut blev det de vanliga armbandet, om jag ändå hade tagit det från början hade jag sluppit vänta 1 månad! Men nu har jag det i alla fall, bättre sent en aldrig, och nedan är en bild på de charms jag har. De två till vänster köpte jag i lördags, det var 30% rea på dom så jag slog till. Dett finns charms i olika prisklasser så man väljer själv hur mycket armbandet ska kosta och hur många man vill sätta på armbandet.

 

För att hitta Pandoras produkter kan ni gå in här; http://www.pandora.net/sv-se/

 

 

Tågbiljetter är bokade och outfiten till nästa helg är nog klar, det blir svarta kostymbyxor, vit skjorta, en grå kostymjacka och högklackade svarta skor. Jag har inte köpt någon present än men det ska jag göra nu i veckan, kanske i morgon om jag orkar.

 

Tvättade 4 maskiner tidigare idag men annars har jag inte gjort något speciellt, ska dock iväg till mataffären snart och handla lite. Ska bli så skönt att gå och lägga sig om några timmar, efter den jobbiga natten behöver jag verkligen sova.

Somnade tidigt i fredags kväll, var så trött efter en jobbig arbetsdag. Vår avdelningschef mådde dåligt och var så stressad i torsdags att han var tvungen att gå hem och det har skapat lite kaos på jobbet. Börjar han inte stressa ner snart och att andra får ta över vissa av hans ansvarsområden kommer han definitivt gå in i väggen eller få en hjärtinfarkt.

 

I går efter frukost städade jag lägenheten (även ordentligt under soffan och skakade vardagsrumsmattan), sedan gjorde jag mig i ordning och tog bussen till stan för att köpa lite saker jag behöver. Eftersom jag ska på två stora fester nästa helg gick jag och letade efter kläder till det igår, tänkte ha kostymbyxor och sedan får jag se vad jag har till det, men alla byxor jag hittade satt riktigt illa. Vid 13.45 träffade jag J och tog en sallad på vanliga cafét, när vi var klara där följde J med mig till Sisters där jag hittade jättefina kavajbyxor, de var dyra men satt perfekt så dom var värda priset. På MQ hittade jag en vit skjorta som jag kanske har på mig tillsammans med en kostymjacka, men jag får se.

 

Jag kom hem vid 18 och fick ett sms från en kollega som ville att jag skulle följa med på inflyttningsfesten en annan kollega hade i går. Jag hade egentligen bestämt mig för att inte gå men när jag fick smset tänkte jag att jag lika gärna kunde vara där nån timme och sedan åka hem. Jag måste börja göra annat än att bara sitta hemma, jag har pratat mycket om det med Anders, jag måste förändra mitt sätt att leva för att få det jag vill ha i livet. Men istället för att gå hem efter nån timme slutade det med att jag kom hem vid 02.30 från krogen. Kände att det var en sån där kväll då jag hade lust att följa med dom ut. Sov dock jätte dåligt i natt vilket har varit jätte jobbigt, kände liksom aldrig att jag riktigt somnade eller sov speciellt djupt.

 

 

När jag fick höra att Katie Piper, tjejen som blev attackerad med syra 2008 (av en man på uppdrag av hennes dåvarande pojkvän) och som blev känd genom dokumentären My beautiful face, är gravid och ska få en dotter blev jag verkligen glad. Hon är en fantastisk kvinna och en stor inspiration.

 

 

Igår efter jobbet blev jag hembjuden till en kollega, tänkte att det kunde vara kul att göra något annat än att bara sitta hemma även fast jag egentligen hade lust att åka hem. Vi mötte upp en annan tjej som sommarjobbade på företaget jag jobbar på förra sommaren och vi gick förbi mataffären innan vi åkte hem till kollegan. Vi kollade på Disneys film Frost som var sååå bra och fin! Kommer nog kolla på den igen för den var verkligen något speciellt.

 

Kom hem vid 22-tiden igår och somnade sent så jag var riktigt trött imorse, orkade knappt gå upp. Min ena katt som väntade på mat tröttnade på att jag aldrig gick upp (låg kvar i 30 minuter i sängen) och bet sönder sladden till mobilladdaren haha, som tur var fick jag en laddare av en kollega som hade flera likadana hemma.

 

 

Blev en promenad på över 1 timme igår, det var riktigt skönt. Det var kallt ute men jag var bra klädd, kanske lite för bra (svettades som en galning efter ett tag). Ska försöka ta mig ut på en promenad imorgon också. Idag cyklade jag till och från stan så jag har fått en liten dos motion idag också.

 

Var hos Anders idag, pratade om att jag känner att jag sitter fast. Jag kommer inte framåt. Livet har liksom stannat upp. Vi bestämde att vi ska börja träffas mer sällan för jag tror en anledning till att jag inte riktigt tar tag i att knyta fler kontakter är att jag är så bekväm med att gå dit, men jag måste hitta en Anders i "riktiga livet". Eller snarare flera Anders... jag vill hitta vänner som förstår mig, som jag kan lita på och prata om sånt som man bara kan prata med nära vänner om.

 

Har lust att skriva så mycket mer idag men jag är så himla trött, känner hur jag måste kämpa för att hålla ögonen öppna... sängdax snart med andra ord.

En kollega på jobbet har två vänner som jobbar på transportstyrelsen och då och då berättar min kollega om roliga saker som händer där eller så jämför vi våra arbetsplatser på ett skämtsamt sätt. Idag kom vi av någon anledning in på att man kan begära ut handligar över trafikförseelser, vilket är offentliga handlingar. De på transportstyrelsen får inte berätta något över telefon, men man kan få papper hemskickade till sig. Gissa vad som kom upp i mitt huvud då? Jo mitt ex. Jag och kollegan ringde en av hennes vänner på lunchrasten och bad om att få ut alla offentliga uppgifter om mitt ex. Det finns över 100 sidor på olika trafikbrott han gjort vilket är helt sjukt, eftersom det är så mycket måste de handlingarna beställas och om några dagar kommer de komma hem till mig. Detta är handlingar som jag kommer skicka till skatteverket om jag får avslag på min ansökan om sekretessmarkering som ännu ett bevis på att han har svårt att respektera lagarna och verkligen inte visar att han har lust att följa dom. När man ansöker om sekretessmarkering på nytt kan man använda sig av domar och andra handlingar som styrker bilden av att personen är farlig om man inte har någon ny händelse kring en själv som hänt att hänvisa till. Allt olagligt mitt ex har gjort sedan jag lämnade honom är alltså till fördel för mig.

 

Det finns personer som är farliga men inte lever ett lika aktivt kriminellt liv eller ständigt bryter lagar som mitt ex gör. Det finns många kvinnor som blivit mördade av någon som knappt har några anmärkningar, men hur skulle de ha kunnat bevisa för skatteverket att mannen är farlig? Att det finns chans att han gör verklighet av sina ord? Jag har också haft tur att jag kan prata för mig, men dom som inte kan det? Ska inte de få samma möjlighet som jag?

 

Nej nu ska jag ut på en promenad, behöver röra på mig.

 

 

Imorse när jag vaknat av väckarklockan 09.00 låg jag kvar i sängen och funderade lite. Det här jag ska berätta nu låter säkert konstigt men jag önskade att allt hat mot mitt ex försvann och att jag bara fick minnas den kärleken jag kände för honom. Jag önskar att han vore död så jag slapp allt det jobbiga som är förknippat med honom, verklighetens rädsla, men i mina fantasier hoppas jag att jag en dag endast minns de fina känslorna och allt annat som fick hela mitt ansikte att le. Satt precis och kollade på Stjärnorna på slottet, på Maria Lundqvists dag och de satt och åt kakor och en gräddtårta. Malena Ernman hade lite grädde i ena mungipan och det fick mig att tänka på videoklippet jag fick se efter mitt ex bästa väns barns dop. På den tiden var jag helt inne på att jag skulle vara smal, inte för hälsans skull utan bara för att känslan gav mig en kick. Jag kände mig kvinnlig då. Innan dopet hade jag varit i stan, vet inte om det var för att handla en klänning till dopet eller om det var något annat jag skulle göra där men jag hade i alla fall inte ätit på hela dagen och köpte med mig en smörgås från Subway hem. Säkert den med tonfisk, min favorit. Jag fick bråttom med att fixa i ordning mig när jag väl var hemma så jag hann inte äta så mycket av smörgåsen för sminkningen tog så lång tid.

 

Dopet var fint. Kul att uppleva något annorlunda då föräldrarna är ortodoxer. Efteråt åkte vi alla till en stor festlokal. Vi började med att äta mat, kommer inte alls ihåg vad vi serverades men jag kommer ihåg att det inte var någon favoriträtt direkt. Sedan var det tårta, efter att de öppnat doppresenterna. Av mig och mitt ex fick barnet 5000 kronor som han får när han är 18 (sattes in på ett speciellt konto), det var många som gav pengar på samma sätt som vi. Det var mycket dans, musik och alkohol. Dopbarnets pappas syster hade en son på kanske 2 år med sig som är en av de sötaste barnen jag sett, hade träffat honom flera gånger innan och då alltid lekt med honom och bärt runt honom. Satt och pratade med mamman till barnet ett tag och när han somnat i vagnen ville mamman dansa lite och då sa jag att jag kunde sitta vid vagnen och passa honom. Mitt ex såg jag inte så mycket av, han kom då och då och kollade vad jag gjorde och prata lite med mig för att se så att jag hade kul, sedan försvann han igen. Han kom flera gånger under tiden jag satt på en barstol med barnvagnen framför mig och rullade den fram och tillbaka och jag kommer aldrig glömma den stoltheten jag såg i hans blick när han såg mig. Jag vet att han såg framför sig att det lika gärna hade kunnat vara vårt framtida barn där i barnvagnen på ett dop och han var stolt över att alla såg att jag är ordentlig och inte tycker om att festa och dricka. Det där var viktigt för honom som jag berättat innan. Jag var mitt ex stolthet, hans vänner sa att jag var den bästa tjejen han någonsin kunde få och eftersom många av de hade flickvänner som var mycket "vildare" än jag så såg många av hans vänner upp till mig. De sa att jag var en drömtjej.

 

Vad har det här med grädden i Malena Ernmans mungipa att göra? Jo, de filmade hela dopet och festen, efteråt fick jag se filmen och kameramannen lyckades fånga mig i högsta hugg med en andra tårtbit där på barstolen som jag slängde i mig sådär slafsigt som man gör när man inte ätit på hela dagen. Fick lite grädde på handen och använde ingen servett utan tog bort det med munnen. Jag vet att jag trodde att ingen direkt såg mig äta eftersom alla var upptagna med att dansa, men så fel jag hade haha. När jag såg det där tänkte jag "där är en smal utsvulten tjej mitt i sin hetsätning", för det var verkligen så. Den kvällen tillät jag mig äta hur mycket jag ville och jag hade varit extra hård med maten innan dopet för att jag inte skulle se pluffsig ut. Jag var ju där för att representera mitt ex och då var jag tvungen att vara i min bästa form. Den där känslan när han såg mig där med vagnen sitter i alla fall fortfarande kvar än, och i den stunden var jag så stolt över mig själv och jag var lycklig. Det var en perfekt kväll.

 

Det är sånna minnen jag vill ha, jag vill glömma alla tårar och smärta. Jag vill komma ihåg kärleken och stoltheten. Jag önskar att mitt ex hade varit allt det där han hade kunnat vara. Vi var så lika, vi båda älskade att skämta och skratta, ligga i sängen och fundera ut lösningar på stora livsfrågor eller små obetydliga funderingar. Vi trivdes så bra i varandras sällskap, när jag inte gjorde något som irriterade honom och han inte slog mig... Vi båda hade en känsla av utanförskap, vi båda behövde varandra. Det är så synd att han inte var den han hade kunnat vara.

 

Jag önskar verkligen att jag skulle kunna slippa rädslan, slippa skräcken. Min önskan skulle vara att träffa honom om några år och få ett förlåt. Se honom visa ånger. Det här är bara drömmar, fantasier. Jag vill egentligen inte träffa honom alls, jag vet att han aldrig kommer förändras men jag önskar att hela den här historien skulle kunna få ett fint slut.

 

 

Nu har brevet till skatteverket blivit postad, antagligen så har brevbäraren tömt brevlådan och är nu på väg mot sin slutdestination. För mig är det här jätte stort, sedan 31 juli/1 augusti 2010 har jag levt gömd, men blev officiellt beviljad kvarskrivning (den näst högsta skyddsgraden - den högsta är att byta personnummer och andra personuppgifter helt) december 2010. Jag har varit väldigt skonad från förföljelse till skillnad från många andra kvinnor, jag har inte sett mitt ex en enda gång sedan jag lämnade honom. Jag vet inte om det beror på att jag från dag 1 sett till att skydda mig själv så bra jag bara kan, bröt bl.a. med alla gammla vänner förutom en som han knappt visste vem det var och som jag träffade när jag gick på komvux, jag såg till att min familj och släkt visste så lite som möjligt, åkte jag till samma stad som han finns i såg jag till att aldrig synas på allmänna platser och ingen visste att jag skulle dit förutom de som behövde veta det. När jag åkte bil eller liknande där i staden hade jag alltid solglasögon och/eller keps eller något annat som gjorde det svårare att känna igen mig. På vintern när det är kallt är det lättast att dölja ansiktet, det är bara att ha en stor luva eller mössa och stor halsduk framför munnen, eller om det är riktigt kallt ha den ända upp över näsan (ser konstigt ut om man döljer ansiktet mer än vädret kräver). Jag hade nästan aldrig på mig ytterkläder som mitt ex har sett mig använda och kan känna igen. Eftersom jag hade så långt hår såg jag till att sätta upp det så det såg kortare ut eller på annat sätt dölja det, ett tag hade jag också mycket mörkare hår än han senast sett mig ha. Skickade jag sms skrev jag aldrig någonsin något känsligt som tid eller plats där man skulle träffas eller andra uppgifter som obehöriga kunde se om personen glömt radera sms:et. Jag är inte på något sätt koplad till adressen jag bor på (skriven på ett påhittat namn och mitt personnummer finns inte med på något papper), dock vet jag inte riktigt hur det blir nu när kvarskrivningen försvinner, om jag på något sätt måste ha mitt namn på dörren/postfacket för att posten ska kunna komma rätt? Får prata med skatteverket och hyresvärden för att se hur vi kan lösa det. Ingen som har varit på besök här har fått någon adress eller fått skriva in min adress på GPS, utan endast fått gå på vägbeskrivning. Det är inte förens de senaste månaderna jag berättat för människor på mitt jobb osv vart jag bor utan har lyckats undvika det genom att låtsas ha världens sämsta lokalsinne eller skämtat bort frågan.

 

 

 

Tips på vad du kan göra för att skydda dig mer än med skyddade personuppgifter;

• Spärra din patientjournal - för att ingen obehörig ska kunna läsa din journal eller se vart du sökt vård.
  
  Du får en blankett hemskickad och måste sedan personligen lämna blanketten och du måste lämna in den personligen och styrka din identitet. Det går inte att begära spärrning via e-post, telefon eller brev. Spärr- och loggservice kan hjälpa dig med så kallade loggutdrag, listor som visar vilken hälso- och sjukvårdspersonal som har läst i din journal. Nödöppning granskas särskilt noga. Du kan ta bort spärren när som helst.
  
  Vill du spärra din journal eller ha mer information?
  Ring Spärr- och loggservice på 0774-44 10 10 eller kontakta din vårdcentral / klinik
  
  Här kan du läsa mer om regler och rättigheter gällande patientjournalen http://www.1177.se/Skane/Regler-och-rattigheter/Patientjournalen/

Man märker att det börjar bli ljusare och ljusare, runt 16-tiden är det knappast mörkt ute. Men det börjar skymma. Jag har som jag skrivit tidigare inget problem med mörkret, det får gärna stanna ett tag till.

 

Jag är nu klar med ansökan, det blev tre hela A4 papper där jag skrev kommentarer till de tre dokument jag skickar med som styrker att jag fortfarande kan anses som hotad, motivering till varför jag anser att jag fortfarande är i behov av skydd och annat som också bör tas med i bedömningen. Konstigt nog känner jag mig inte alls orolig över att jag bara ansöker om sekretessmarkering och inte kvarskrivning, känns snarare som en befrielse. Jag är inte rädd, tankarna är mer "du skulle bara våga komma hit din jävel". För bara 6 månader sen tänkte jag helt annorlunda men det är skönt att jag kommit fram till det här beslutet. Jag vet att polisen kan få för sig att göra en anmälan mot mitt ex mot min vilja p.g.a. det jag skriver (de säger att de måste upprätta en anmälan om de får kännedom om brott) som de gjorde för 3 år sedan när jag ansökte om kvarskrivning men då hade jag ingen aning om att skatteverket lämnade över papper till polisen. Mitt ex fick dock aldrig reda på anmälan eftersom utredningen las ner. Det måste finnas fler kvinnor än jag som just nu håller på att ansöka om förlängt skydd och vissa av oss kommer bli nekade skydd, vissa av oss kommer kanske skadas till följd av det. Tycker det är konstigt att samhället inte har någon bättre lösning på det här, varför offra oskyldiga kvinnor? Börja offra de män som förpestar våra liv om nu någon ska offras istället. Låt de får lida istället för oss, vi som bara haft oturen och träffat på dessa monster.

 

 

Nästan tre A4 sidor är nu skrivna till ansökan, har lagt till, ändrat lite och tagit bort det som inte behövdes. Förhoppningsvis är jag helt klar om bara någon timme så jag kan skicka iväg alla papper någon gång nu under helgen. Har ingen aning om vad jag ska hitta på ikväll, somnade helt matt igår vid 22 och vaknade 10 av väckarklockan imorse. Det har varit en jobbig arbetsvecka.

Igår kväll satt jag och skrev ett helt A4 (kommer bli mer) som jag ska skicka till Skatteverket tillsammans med ansökan där jag skriver motivering till varför jag är i behov av sekretessmarkering. Jag kommer även skicka med 2 eller 3 dokument som styrker det jag skriver. Det finns ju faktiskt en chans att jag blir av med skyddet helt, att skatteverket anser att jag inte har någon hotbild mot mig så därför måste jag verkligen lägga ner tid på det här och inte ta för lätt på det och tänka "det är klart de förstår att jag behöver skydd från den galningen". Ska försöka bli klar till söndag så jag har det gjort och kan släppa det, sedan är det bara att vänta på ett vitt kuvert igen.

 

För er som undrar vad kvarskrivning och sekretessmarkering är, och vad det är för skillnad mellan de båda skydden:

 

Sekretessmarkring
Om du har en sekretessmarkering är dina personliga uppgifter i databasen hos skatteverket och andra myndigheter markerade med sekretess vilket innebär att de ska vara försiktiga med att lämna ut uppgifterna. Det är som en hemlighetsstämpel på dina papper. Vanligtvis är allas personuppgifter, så som namn, personnummer och adress offentliga (öppna för allmänheten) och alla har tillgång till dem, men inte om man har en sekretessmarkering. Vid en sekretessmarkering ska skatteverket och andra myndigheter pröva om uppgifterna kan lämnas ut utan att du riskerar att råka illa ut. Sekretessmarkering kan du ansöka om hos skatteverket, och det brukar omprövas en gång om året. Exempel på när man kan få sekretessmarkering är om man är utsatt för våld eller hot. Det brukar krävas intyg från socialtjänst eller polis.

 

 

Kvarskrivning betyder att du fortsätter att vara skriven på din gamla ort när du flyttar. Din nya adress förvaras på ditt skattekontor och din post kommer då via skattekontoret istället. I folkbokföringsregistret finns bara skattekontorets adress. Detta är ett starkare skydd än en sekretessmarkering eftersom din nya adress aldrig förs in i folkbokföringen, och lämnas aldrig ut till andra myndigheter. För dig som har kvarskrivning innebär det ett större skydd mot att dina uppgifter hamnar i fel händer, däremot kan det uppstå svårigheter i vardagen eftersom en del tjänster i samhället är knutna till bostadsort. Det är till exempel sjukvård och rätt att rösta. Kvarskrivning kan du ansöka om hos skatteverket. Beslutet omprövas var tredje år.

 

Taget från; http://dinarattigheter.se

Vaknade och var riktigt pigg imorse vilket var riktigt skönt så jag jobbade från 7-17. Gör det även imorgon men sen är det äntligen helg!

 

Idag kom brevet. Jag visste direkt vad det var när jag såg det, de skickar nämligen alltid sånna där jobbiga saker i vita kuvert. All annan post får jag i bruna kuvert. Jag pratar förstås om brevet från skatteverket där det står att om jag inte skickar in en ny ansökan om sekretessmarkering eller kvarskrivning innan 31 januari 2014 så kommer de ta bort skyddet helt eftersom det gick ut 31 december 2013. Skatteverket kallar det hela "övervägande" och jag har tänkt mycket på det här, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och jag har tillslut bestämt mig för att ansöka om sekretessmarkering som är den lägre skyddsgraden. Varför? För att jag inte längre orka leva som jag gör nu. Kvarskrivningen styr mitt liv på ett sätt som får mig att känna mig instängd... jag vill ut, jag vill vara fri. Att ha kvar kvarskrivningen är som att fortfarande låta han styra mitt liv och jag kan inte ha det så, jag vill kunna göra vad jag vill, precis vad jag vill utan att min skyddade identitet stoppar mig. Det är dags att ta tillbaka mitt liv och min rätt att leva ett fritt sådant. Det är läskigt att ta steget på många sätt, men jag måste göra det, så är det bara.

 

 

Jobbade över 1 timme idag och om jag orkar ska jag till jobbet 7 imorgon. Jag är trött redan nu så det blir perfekt om jag går och lägger mig snart så jag orkar gå upp 05.30.

 

Äntligen är det ordentligt med snö ute! Tar längre tid att ta sig till jobbet eftersom jag måste gå istället för att cykla men det är mysigt och det blir ljusare på morgonen/kvällen vilket piggar upp en.

 

 

Fick i lördags den briljanta idén att jag skulle lägga upp lite komvux böcker till försäljning på nätet eftersom dom bara ligger och tar plats. Igår fick jag 3 böcker sålda och eftersom det gick så snabbt och smidigt fick jag blodad tand och la upp mitt keyboard till försäljning eftersom jag inte använt den på över 1 år och då jag bor litet har jag inte plats för sånt jag inte använder. Tog kanske 1 timme så hörde en kvinna av sig och sa att hon var jätte intresserad eftersom hennes son hade börjat spela piano och idag efter jobbet träffade jag henne. Lättförtjänta pengar måste jag säga! Tror jag ska lägga undan de 1.250 kronorna tills jag ska köpa ny cykel.

Väckarklockan ringde aldrig vid 09.30 så jag vaknade 11. Det blir katastrof för min sömn i natt men det var skönt att vakna utvilad. Hade fåttt ett sms från M om att hon blivit förkyld och inte kunde träffas idag, Kände mig nere i morse så jag funderade fram och tillbaka på om jag verkligen skulle gå till katthemmet själv eller inte, men till slut tänkte jag att ingen annan ska få stoppa mig och jag behöver komma ut och träffa lite nya människor. Människor som tänker som jag.

 

Ångrar (såklart) inte en sekund att jag gick till katthemmet. Djur gör mig lycklig och alla katter där fick mitt hjärta att le. Jag hade med mig godis till katterna (100% frystorkat kött) och jag blev riktigt poppis! Fastnade speciellt för en honkatt som låg på sin plats under hela tiden jag var där och såg så förståndig ut. Jag gick fram till henne och räckte fram en godisbit som hon tog så försiktigt och jag såg hur hon lyste upp en aning, fick en lite livligare blick. Gav henner några fler bitar och lämnade lite i hennes bås också. Hon hade hittats ute, väldigt mager i kyla och regn och försökte följa med in i portar för att få värme. Jag önskar att jag hade kunnat ta hem henne, ge henne allt hon behöver och förtjänar för resten av hennes liv. Hade jag inte bott så litet som jag gör hade jag adopterat henne om hon hade gått ihop med mina andra katter, utan tvekan. En ur personalen sa att de tillfälligt givit henne lugnande eftersom hon varit stressad och börjat slicka bort päls. Stackars liten, vem vet vad hon varit med om?

 

Anmälde mig som volontär och fick bra kontakt med en kille som jag pratade med som var volontär och hjälpte till där väldigt mycket. Han hade haft en katt som gick bort förra julen som han sa fortfarande satt i, och nu brann för att hjälpa katterna på katthemmet. Det var många besökare där som trodde att jag var en ur personalen och som började prata med mig om de olika katterna och fråga saker, ibland kan jag se sånt som ett tecken på att jag "ska" vara där. Att det är där jag hör hemma.

 

Var på katthemmet i 2 timmar och sedan gick jag till mataffären för att köpa räkor, får se om jag lyckas peta in min katts medicin där så hon får i sig den. Jag har försökte på många olika sätt men min katt är envis, hon förstår inte sitt eget bästa.

 

 

Idag har jag mått dåligt, väldigt dåligt. Har inte gjort någonting sedan jag vaknade, bara kollat på tv och suttit vid datorn. Inte orkat gå ut förutom med soporna. Oron över katten hänger kvar, även fast det värsta är över. Allt det där skrämde mig, väckte känslor som är jobbiga. När jag knöt ihop soppåsen och sedan tog på mig jackan tänkte jag "jag kanske bara ska gå och aldrig mer komma tillbaka, inte behöva veta vad som händer sen utan bara lämna det här..." och så kollade jag på mina katter som båda låg i soffan och kollade tillbaka. Vet inte vart jag fick de tankarna ifrån men det är väl att det är jobbigt och lite övermäktigt alltihop. Det är första gången på länge jag verkligen känner att jag behöver hjälp och inte vill behöva kämpa ensam. Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte direkt flytta dit min familj bor, och de kan inte flytta hit. Nej idag har jag inte mått bra, men jag hoppas på en bättre dag imorgon.

 

Idag vaknade jag förresten med ett vitt täcke utanför fönstret, jag älskar snö så det förgyllde min dag lite grann i alla fall.

Jag känner mig som världens lyckligaste just nu! Veterinären såg inget konstigt med levern eller något annat i buken förutom ett lite ljusare område på ena njuren men det var inget man behövde oroa sig för. En enorm lättad, går inte ens att beskriva. Var så glad att jag ville gråta. Min katt var så duktig och låg still under hela tiden veterinären höll på med ultraljudet, hon skakade (vet inte om det var för att det var kallt?) men hon låg på rygg med huvudet på min arm och jag pratade med henne för att hon inte skulle bli orolig. Jag höll i hennes framtassar och kliade henne på hakan med ett finger, det tyckte hon var skönt. Veterinären fick raka nästan hela magen så det ser lite dramatiskt ut men snart har det nog växt ut igen. Det hade blivit en missuppfattning med blodprovet som jag väntade svar på så vi fick ta ett blodprov denna gång också (gratis), det visade inget speciellt förutom en aning förhöjt värde vita blodkroppar och lite tecken på uttorkning. Fick tips av veterinären att katter egentligen inte tycker om att äta och dricka på samma ställe eftersom de naturligt inte gör det, så jag har flyttat vattenskålen och även ställt ut en till vattenskål i lägenheten.

 

Jag ska dit igen 7 februari för att följa upp levervärdet, har fått med mig speciella tabletter för levern med aminosyror som jag ska ge 1 gång/dag. Aminosyrorna hjälper till att bygga upp levern och reparera den skadan som kan vara på den (men som inte syns). Frågade förresten hur allvarlig förhöjningen var och veterinären sa att det var en låg förhöjning vilket känns skönt. Jag fick med mig ett foderprov med lightmat hem för att se om min katt tycker om, hon behöver gå ner lite i vikt för att skona leder osv, eftersom hon är steriliserad (sedan många år tillbaka) så lägger hon lättare på sig vikt och därför ska jag vara extra noga med maten nu så hon får en bra vikt och bra hälsa.

 

Jag är så tacksam för att det gick så bra idag. Det jag känner nu är ren lycka, lyckan när den är som bäst. M har varit så snäll och skjutsat mig och stöttat mig båda de här gångerna, hon är en underbar människa.

 

 

Var så skönt att prata med Anders idag, känns mycket bättre nu och jag har fått ett annat perspektiv på det hela. Det är är jobbigt med veterinärbesöket imorgon men jag känner mig starkare. Klockan 15.00 ska vi dit, håll tummarna för att hennes lever ska se bra ut. Jag har lovat mig själv att sjänka pengar till två olika organisationer som tar hand om hemlösa hundar respektive katter som oftast haft det tufft bara allt går bra imorgon så att de pengarna finns. Mår mina djur bra vill jag hjälpa de som inte har det lika bra. Imorgon är det 6 månader sedan min hund/familjens dog. Den 10 juli 2013 var en riktigt tung dag.

Det var tufft att gå till jobbet i morse, kände mig så ledsen och nedstämd. Det blev dock bättre under dagen och tiden gick snabbt efter lunch. Ringde veterinären och fick tid för ultraljud av levern på fredag, försöker hela tiden se framför mig att jag kommer få ett positivt besked, att allt ser bra ut, men ibland är det svårt. Bara allt det här fixar sig så är jag världens lyckligaste.

 

Har haft ont i mitt vänstra knä sen igår kväll, hade känningar i knät under joggingturen men när jag väl hade tagit mig ut ja då skulle jag fasen springa också. Får skylla mig själv för att jag är så envis. Längtar till jag ska träffa Anders (psykologen), jag behöver det verkligen. Jag önskar att jag hade haft en tid på eftermiddagen så jag slapp gå till jobbet efteråt, för jag vet att det kommer bli ett jobbigt samtal med massa tårar... kommer knappt hinna sätta mig i stolen innan tårarna rinner. På ett sätt önskar jag att jag fick prata med M, min gamla psykolog. Hon förstår mig när det gäller djur, med Anders vet jag inte...

 

Jag försöker i alla fall vara positiv, njuta av livet, tänka på allt fint jag har i det.

 

 

Det blev faktiskt en joggingtur idag, sprang 4,4 km med ett snitt på 5:58 min/km. Helt okej när jag suttit i soffan i 2 månader, ätit onyttigt och inte rört mig ett dugg. Har gått upp ca 3,5 kg på den tiden, mycket på grund av tröstätning och konstant sockersug (det blir så när jag börjar dricka coca cola). Dags att förändra det för tänk att jag inte för så länge sedan sprang 1 mil och det gör man inte med cola och kakor i kroppen!

 

När jag kom hem satte jag igång med storkok och väntar nu på att sista maskinerna ska bli klara i tvättstugan. Resten av kvällen ska jag bara ta det lugnt och njuta av de sista timmarna av ledigheten.

Gick och la mig för sent igår, klockan vet jag var minst 1 på natten innan jag la mig i sängen och imorgon jobbar jag... men jag ställde väckarklockan på 09.15 så jag har varit vaken sen dess så jag hoppas att jag är tillräckligt trött för att somna tidigt ikväll. Har lust att ge mig ut och springa, var 2 månader sen sist och det skulle vara intressant att se hur mycket jag orkar nu. Men jag får se hur jag gör, kanske blir en lång promenad istället. Gick i alla fall upp 09.15 och gav katterna mat men la mig sedan i sängen igen och låg kvar där till ungefär 12, min äldsta katt hoppade upp i sängen och la sig precis brevid mig och därför låg jag kvar så länge (det är inte alltid hon vill ligga så nära). Det känns som hon förstår att jag behöver henne, hon ger mig tröst och lycka när allt bara känns svart. Igår när jag vaknade såg jag att hon satt på min ena huvudkudde och kollade ner på mig vilket gav mig ett stort leende på läpparna.

 

 

Gick upp och åt frukost vid kanske 10 men sedan gick jag och la mig i sängen igen, läste lite och somnade en stund. Gick upp igen vid 13-tiden för att göra lunch, blev tomatsoppa med pastaskruvar, även lite hummus med tunnbröd. Jag är så trött, skulle kunna ligga i sängen hela dagen men då får jag det jobbigt i natt. Ska gå till mataffären lite senare och handla så jag kan göra storkok och frysa in, på köpet får jag lite frisk luft också.

 

Om några timmar går lånetiden på e-böckerna jag lånat ut och jag kan låna nya! Economista har jag varit nyfiken på så den tänkte jag läsa, synd att Sockerbomben - i din hjärna inte finns att låna för den skulle jag verkligen vija läsa men jag får kanske köpa den istället. Skönlitteraturen får nog vänta tills jag är sugen på att läsa en sådan bok.

Jag började ganska nyligen släppa taget om att jag ska vara så hemlig och icke existerande som möjligt, jag orkar liksom inte hålla på och krångla. Efter nästan 3,5 år så tröttnar man och vill bara kunna göra som alla andra, i vissa situationer gäller det självklart att vara försiktig men i andra orkar jag inte bry mig inte lika mycket längre. Som till exempel hos veterinären, jag uppgav mitt personnummer när jag kom dit även fast det sa att det kanske inte behövdes beroende på om recept skulle skrivas eller inte, men jag struntade i vilket och uppgav personnummer ändå. Nu hade de ju ändå behövt mitt personnummer eftersom jag fick en ögonkräm utskriven men i sådana situationer vill jag bara kunna göra som alla andra och blir så irriterad på att jag inte kan rabbla personnummer, adress och allt vad det är. Tänk på det nästa gång ni hamnar i en situation där någon ber om personnummer och adress, le för er själva och uppskatta den friheten! Jag önskar verkligen att jag kunde göra en sådan "obetydlig" sak.

Var och såg Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann idag, vilken rolig film! Skratt ska vara bra när man mår dåligt och filmen framkallade en hel del skratt så det var nog bara bra för mig. Var ju på bion med M och hennes sons flickvän och efteråt fikade vi på ett café i närheten, vi satt och pratade och hade trevligt. Jag mådde dåligt i morse och ville egentligen inte gå hemifrån men det var bara att bita ihop och tänka att jag inte vet något än. Jag behövde komma på andra tankar men flera gånger kände jag hur tårarna kom i ögonen under filmen, efter ett tag kunde jag dock koppla bort det nästan helt. De har inte kontaktat mig än och givit svar på de sista blodproverna, de skulle ringa idag men det kan ju ha blivit någon försening då de skulle skicka proverna eftersom deras maskin var sönder.

 

 

Det svider i ögonen, har gråtit nästan konstant sedan jag fick samtalet. Är tacksam över att jag har en familj som förstår, som känner samma sak som jag när det gäller djur. Min syster ringde och frågade om jag ville att de skulle komma, eller att bara hennes man skulle komma (jag och hennes man har varit nära vänner i över 10 år och var vänner innan de blev tillsammans) och jag brukar säga att det inte behövs, men nu behöver jag det nog.

 

Imorgon vid 13 ska jag på bio med M och en annan tjej, känns sådär. De ska ringa om de sista provsvaren imorgon också så jag hoppas jag slipper ta samtalet är jag är med dom. Jag ber till Gud att det ska se bra ut och jag hoppas av hela mitt hjärta att min älskade katt endast behöver byta foder eller liknande. Snälla håll tummarna för min katt, jag vet inte hur jag skulle kunna klara mig utan henne...

 

Jag försöker att inte tänka på det, låtsas som att allt är som vanligt. Om jag någon gång ska ha tur i livet, snälla låt det vara nu, nu behöver jag det mer än någonsin. Jag måste försöka sysselsätta mig så jag inte tänker så mycket, men jag har lust att bara sitta och glo in i väggen. Var stark, säger jag till mig själv, var stark.

 

 

Veterinären ringde nyss för att ge svar på de första blodproverna och jag hörde direkt när hon skulle säga det att det var något som inte var helt 100% bra, man hör det direkt när någon tar en paus innan de ska säga något jobbigt för annars flyter det bara på. Min katts levervärde var inte så bra, hon ska egentligen ha ett värde på 130 men hade 234, men veterinären sa att det andra värdet som hänger ihop med det var helt normalt så då finns det goda chanser att det inte är något jätte allvarligt. Behöver jag säga mer än att mitt hjärta håller på att gå sönder och att jag fick bita mig i läppen för att inte börja gråta? När jag la på forsade tårarna och alla möjliga tankar far runt i mitt huvud... tänk om jag snart bara har en katt och att jag förlorar min bästa vän. Jag vet inte hur jag ska klara de här tankarna, jag får försöka tänka positivt, inte skapa katastrofscenarion i huvudet som jag är så bra på.

 

Men, jag är så himla rädd.

 

 

Kom hem från veterinären för en stund sedan, vi var inne hos veterinären ungefär 1 timme och hon kollade på ögonen och kände om hon kunde känna något konstigt på kroppen. Min katt var jätte lugn, kollade runt och var nyfiken och hon såg verkligen ut att trivas där, tills det var dags för blodprov. Först satte veterinären på henne en tratt eftersom hon kan bitas och det gick ganska lungt till, men medan hon hade kanylen i benet fick hon plötsligt ett ryck och skulle till varje pris ut ur greppet och få av tratten och eftersom kanylen satt i kom det blod överallt så det blev lite drama där några sekunder. De fick kalla på en till veterinär som skulle hjälpa hålla i men inte ens det gick så de fick sätta in henne i en speciell väska som satt åt mot kroppen och tassarna bara stack fram och göra klart proverna. Min stackars katt var helt slut efteråt. Ska få svar på de olika blodproverna idag och imorgon, hoppas hon är frisk som en nötkärna. Veterinären blev väldigt förvånad över kattens ålder (hon är 12 år) och tyckte hon såg mycket yngre ut så det gjorde mig glad, jag är ju så orolig för att hon börjar blir gammal och skruttig. Fick en ögonkräm med antibiotika utskriven som jag ska ge katten i 7-10 dagar. Totalt gick det hela på 1.980 kronor.

AB och M har varit här och vi hade det jätte mysigt. AB kom vid 16.45 men jag och M träffades 15.40 för att kolla på kattbur till veterinärbesöket imorgon eftersom jag inte har någon, köpte en jättefin bur som är svart och korallrosa. Jag bjöd AB och M på tomatsoppa med lite plock till bestående av crostini, tomat, mozzarella, avokado och hummus, myntayoghurt och tunnbröd. Hur gott som helst och gästerna älskade det! Till efterätt blev det te med morotskaka och den tyckte de var fantastisk. Succé med andra ord för att överdriva det lite haha.

 

Annars har jag inte gjort något speciellt idag, städat, handlat mat och sminkat mig. Jag är väldigt intresserad av smink som jag skrivit tidigare, allt man kan göra med det och hur man kan skapa med hjälp av det. Jag har läst och kollat på många klipp om hur man skuggar och highlightar ansiktet eftersom det kan se ganska platt ut när man lagt på foundation så jag övar mig på tekniker varje gång jag sminkar mig och jag tycker det är skit kul.

 

 

Gick ungefär 1 timme med J, det var så skönt! Det var ett tag sedan jag tränade eller ens gick en promenad, vad hände med hon som sprang en mil liksom? Jag ska komma igång snart igen för min hälsas skull, jag har lovat mig själv det.

Gott nytt år allihopa! Hoppas ert 2014 blir fyllt av glädje och införlivade drömmar.

 

Jag somnade 3 igår och vaknade 11 i morse (av alarmklockan, jag kan ju inte sova hur länge som helst). Läste klart de sista sidorna av Zlatans bok direkt när jag vaknat och har nu städat och ätit lunch. Vid 15 ska jag träffa J och gå en promenad, skönt att komma ut lite. Egentligen var det meningen att vi skulle vara hemma hos mig och dricka te, men vi skjuter upp det eftersom han är sjuk (men på bättringsvägen) och nu när jag är ledig till tisdag vill jag INTE bli sjuk. Imorgon kommer M och AB till mig vid 16.30 och jag tänkte bjuda på soppa med lite tilltugg.

 

Igår vid 12-slaget stod jag i fönstret och kollade på raketer, min ena katt hade gömt sig under sängen sedan 23.40 och kom inte fram förens 00.20 och då smällde de inte ens raketer utanför utan de flesta var på håll. Men den äldre katten stod en bit från fönstret och kollade lite nyfiket, efter ett tag lyfte jag upp henne på en hög klösbräda jag har vid balkongdörren och då satt hon där brevid mig och vi kollade på raketerna tillsammans. Det var mysigt. Jag har så bra utsikt från mina fönster att jag ser väldigt långt, till andra sidan stan, så jag såg hur mycket raketer som helst. Kände mig lycklig när jag stod där och kollade och jag är riktigt nöjd med dagen.

 

Nu är 2013 bara ett minne och alla minnen för 2014 ska nu skapas.