tystlidande

Nu är det inte speciellt många minuter kvar på 2010
Gott nytt år på er allihopa!

Jag hostar fortfarande, mer än igår och har blivit förkyld också. Ska köpa vitaminer när jag får chansen, det kanske hjälper så jag inte blir sjuk lika ofta?

Min kompis som för ungefär 2 veckor sen ringde och berättade för mig att hon gått tillbaks till sitt ex skickade ett sms till mig där det stod "Du hade rätt, de kommer aldrig förändras". Hon berättade för mig att han redan nu börjat visa gamla sidor och hon tror att det tillslut kommer bli som förut. Det är så tråkigt att det blev så när hon i 1 år klarat sig utan honom, men när hon flyttade tll egen lägenhet kände hon sig väldigt ensam och tog kontakt med honom en kväll när hon kände att hon inte stod ut mer. I de där djupa dalarna måste man kämpa och stå ut, inte ge efter tankar man innerst inne vet är fel men som för tillfället låter så bra och är "lösningen" på ens ensamhet.

Ha en reservplan för vad du ska göra när de tankarna kommer och sen gör du det bara, utan att tänka efter. Tankarna försvinner tillslut, det brukar inte ta speciellt lång tid och då är man glad för att man inte ringt det där samtalet. En kurator sa till mig att man t.ex. kan bestämma sig för att duscha, träna eller ringa någon annan varje gång man känner att man börjar få dåliga tankar så man distraherar sig själv.

Åker tillbaks till det skyddade boendet senast 9 januari, ska träffa psykologen 10 januari och sen får jag se när jag åker tillbaks, men senast 16 januari hade jag tänkt. Där jag är nu vågar och vill jag inte gå ut alls så jag ska passa på att vara kvar där några dagar så jag kan gå ut på stan lite, köpa sånt jag behöver och gå runt och kolla på kläder. Just nu hjälper några mig att handla men det är tråkigt att inte kunna göra sånt själv.

1 januari åker jag också bort i några dagar med några släktingar och hitta på lite saker, det ska bli kul.

Jag har blivit sjuk igen, inget allvarligt men jag hostar och känner mig allmänt svag. Mitt immunförsvar verkar knappt exictera, jag är redan helt utmattad och alla sjukdomar jag har suger den sista kraften ur mig.

Jag längtar verkligen till 2011, bara några dagar kvar. Det känns som mitt nya liv börjar i samband med det nya året. Det har snart gått 5 månader sen jag lämnade honom och jag har kommit långt i det känslomässiga avslutandet, men att ta tag i livet och börja om från början har varit svårt för man har alllt det gamla med sig och det känns så färskt. Det är svårt att ta sig vidare när livet står still, därför ska jag börja tänka ut vad jag vill göra av mitt liv och sätta upp små mål. Oftast blir man lite för överambitiös och har för orealistiska drömmar som inte går att nå på t.ex. någon månad och då orkar man inte kämpa när man känner att man är så långt ifrån målet istället för att bli mer och mer taggad för varje gång man mår sina mindre och realistiska mål.

Jag vill så gärna ha ett vanligt, normalt liv. Jag har ingen aning om någonting just nu, men jag måste hitta mig själv och komma på vad jag vill, för hur ska jag annars kunna gå vidare? Det blir min största uppgigt och jag måste lära mig att sluta tänka negativt, bara för att man inte lyckas med allt betyder det inte att man aldrig kommer lyckas.

Somnade halv 3 i natt och vakande nog runt halv 11 i morse. Har varit jätte trött hela dagen men har gjort ganska mycket; städat, bakat, spelat på datorn och umgåtts lite. Har inte duschat på flera dagar så jag ska ta och göra det strax, måste bara samla lite kraft.

Han fortsätter att höra av sig, inte speciellt ofta men med jämna mellanrum. Jag vet inte vad han får ut av att höra av sig, han skriver inget speciellt, bara korta meningar och får aldrig något svar tillbaks. "Det sista som lämnar en människa är hoppet", det kanske är därför han fortsätter försöka. Jag undrar vad han tänker? Vad han vill? Fast jag bryr mig egentligen inte, men ibland kan man bara undra...

Har äntligen köpt en ny dator så hädanefter blir det mer uppdatering om dagarna. Köpte en ganska billigt på mellandagsrean idag, den var kraftigt nedsatt så jag tycker det var ett riktigt kap.

Har inte skrivit på flera dagar för jag haft mycket att göra och jag har varit jätte trött. Nu när jag är i en annan miljö så har jag ett mer normalt liv och mer att göra så jag har börjat bli trött av mig själv och bestämde mig för att sluta med sömntabletterna. Det har gått två dagar och första natten somnade jag 6 på morgonen och vaknade 3 timmar senare men andra natten (alltså i natt) så somnade jag klockan 2 och vaknade halv 10.

Någon gång i veckan ska jag skriva om min födelsedag, jag fyllde nämligen år för ett tag sen under tiden jag bodde på skyddade boendet, men vill dock inte avslöja vilket datum av många olika skäl.

Tänkte bara skriva att jag inte kommer blogga 23 och 24 december då jag är upptagen med massa julfirande. Har fått låna pengar så jag kommer kunna köpa en ny dator på mellandagsrean, då kan jag uppdatera oftare.

 God jul på er allihopa och hoppas ni får en bra julafton.

Där jag bor för tillfället har jag ett sovrum med egen TV. Äntligen kan jag ligga i sängen och kolla på tv tills jag somnar som jag brukade göra, det är en av de saker jag verkligen saknat och längtat efter. Förut följde jag olika program från det att jag vakna tills jag gick och la mig men nu har jag så mycket annat att göra så det blir mest tv tittande på morgonen och innan jag somnar. Har nog innan glott på tv för flera år framöver.

I går natt var jag vaken till 3 och satt och pratade med en person jag känt länge. Det känns så skönt att vara bland människor jag känner och inte bara okända hela tiden för det känns som man inte riktigt kan vara som man vill då eller helt vara sig själv.

Vaknade 13.00 idag, men ska försöka hålla normala sovtider och gå och lägga mig vid 12 varje kväll och vakna vid 9-10 tiden. Jag går inte alls ut här och det kan vara ganska påfrestande men jag känner att det blir för mycket för mig, jag orkar inte med alla känslor som kommer. Med tiden kommer jag sakta börja leva normalt men jag har inte brottom någonstans så det får ta sin tid.

Jag vill inte alls tillbaks till det skyddade boendet så jag kanske stannar här flera månader men åker tillbaks då och då. Miljön trivs jag inte alls i och jag känner verkligen att jag inget annat än mår dåligt där. Jag kan fortfarande inte blir trött av mig själv och måste äta sömntabletter för min hjärna går på högvarv hela tiden, ibland blir jag orolig för att jag aldrig ska bli som vanligt igen men alla säger att det kommer bli bättre när allt lugnat ner sig.

Han har försökt kontakta mig igen, det har varit tyst ett tag och trodde att han givit upp den biten med att försöka kontakta på det sättet, men där hade jag fel. Ibland tänker jag att han träffat någon annan eller är upptagen med sitt egna liv så han struntar i mig, men när jag kommer på hur han är som person så släcks den tanken ganska snabbt. Han vill ha tag i mig och ju längre tiden det går blir han mer deperat för jag vet exakt hur han tänker; för varje dag jag är med någon som kan "hjärntvätta" mig att hata honom (han tror inte jag är kapabel till att känna sånt själv) desto viktigare är det att han hittar mig och fjäskar järnet när han tar kontakt så han ska kunna komma åt de känsliga punkterna han vet att jag har. Men de är inte känsliga punkter längre, det är det han inte förstår.

Jag mår dåligt psykiskt, men jag är ändå så lycklig. Jag är lycklig för att jag har ett så mycket bättre liv nu trots att jag inte riktigt har någonting än det hemska liv jag hade med honom. Jag kommer aldrig ångra att jag lämnade honom.

Tråkigt att jag inte kan skriva lika ofta här längre, men efter nyår ska jag ordna en ny dator så då blir det lättare att skriva. Just nu använder jag en dator där man inte  kan sitta ostörd och eftersom det jag skriver är väldigt privat vill jag hålla det för mig själv just nu tills jag är redo att visa allt jag skrivit för människor som känner mig.

Där jag är just nu har jag saker att göra hela tiden och det är såhär livet borde vara, det känns som skyddade boenden bara är "förvaring", ingenting annat. Jag vet att när jag väl flyttar där ifrån för gott så kommer de riktigta känslorna över att bo så att komma, nu vill jag inte ens fundera över hur det känns eftersom jag inte har något annat val än att befinna mig där. Jag mådde dåligt ganska lång tid efter att jag bott på ett skyddat boende 2007, ibland kunde jag inte prata om det för även den upplevelsen var traumatisk på sitt sätt. Det finns så många olika boenden och ibland har man verkligen oturen att hamna på fel ställe, och har man hamnat fel ska man inte vara rädd för att byta för det har man rätt att göra.

Jag är nästan helt frisk nu, känner bara att jag fortfarande har lite feber men det är nog borta tills imorgon. Där jag är nu känner jag att jag mår riktit bra psykiskt, just nu i alla fall, och det är i en sån här miljö jag behöver vara för att komma vidare med mitt liv.

Det här är fjärde gången jag blivit sjuk på bara 4 månader, det måste nog vara rekord. Jag vet inte ens vartifrån jag blir smittad, jag går inte ut speciellt ofta och de jag bor med är aldrig sjuka. Trots att jag är sjuk åkte jag ändå iväg från skyddade boendet idag för jag kände att jag inte klarade att vara där en dag längre, ville bara bort.

Min dator verkar vara omöjlig att fixa så jag måste köpa en ny på något sätt, men hur vet jag inte hur det ska gå till. Jag får ju inte ta på avbetalning eftersom jag har skyddad identitet och jag har absolut inte så mycket pengar kontant så jag kan köpa en bara sådär.

Nu vill jag bara bli frisk så jag kan njuta av tiden jag är borta och ordna allt jag vill.

Har blivit magsjuk och min dator har pajat. Skriver igen i helgen, antingen imorgon eller på söndag.

Har börjat packa nu inför helgen, just nu känns det bara skönt att komma här ifrån men det som är lite jobbigt är att jag nu har kommit igång med psykolog kontakt här och ska då åka härifrån på obestämd tid, det var dålig timing. Vet inte hur jag ska göra för att kunna gå dit varje vecka, men jag kommer ju fortfarande ha kvar mitt rum här på det skyddade boendet så jag får kanske åka hit en gång i veckan eller något och stanna en natt. Aja det får jag ta efter jul och nyår och se hur jag gör, det beror ju också på hur det känns där jag är om jag stannar eller inte.

Jag skulle vilja börja på en kurs eller ha någon sysselsättning så jag kommer igång lite. Det känns inte bra att bara sitta hemma, men att jobba är just nu inte ett alternativ tyvärr. Jag är under 30 år, men är helt utbränd. Det känns så fel när jag tänker på det, en person i min ålder ska inte ha de här problemen.

Jag märker att jag ibland kan glömma mina problem men ändå känna att jag mår riktigt dåligt och kan då inte riktigt komma på varför jag inte mår bra, det är ganska komiskt. Men för några dagar sen när jag gick hem från mataffären och kom på det; jag är mordhotad, någon vill se mig död och jag lever i rädsla, just därför och p.g.a. så mycket mer mår jag dåligt, det är inte så konstigt att jag ibland känner att jag inte orkar med det här livet.

Idag ringde en tjej som jag lärde känna här och som jag kom nära, hon flyttade för 2 månader sen men vi har haft mycket kontakt efter det. Hon berättade att hon gått tillbaks till mannen hon gömde sig för. Hon var den sista personen som jag trodde skulle gå tillbaks, hon hade börjat få ett ordnat liv, hade fått en lägenhet och trivdes i staden där hon bodde. Det hon sa till mig rev upp många känslor inom mig, och jag blir även rädd. Rädd för mig själv. Tänk om jag också får för mig att ringa någon dag när jag mår jätte dåligt och känner mig ensam?

Jag är så rädd att hamna där igen, som den där gången 2007 när jag hade lämnat honom men gick tillbaks. Jag vet hur jag tänkte, jag hittade på massa saker för mig själv som jag trodde på. Jag lurade mig själv och trodde vi skulle bli lyckliga. Hon sa samma saker till mig som jag sa då till folk runt omkring mig. Men jag sa det till henne jag hade behövt höra i den situationen, och det är jag glad för. Jag kommer aldrig spela med så som folk spelade med mig, men man måste säga det på rätt sätt så att personen inte ska känna sig anklagad och förklara att man alltid finns där för den ändå.

Hade jag haft ett annat liv hade jag försökt hjälpa henne på bästa sätt, men det känns inte som det är rätt tid för att lägga hennes problem på mina axlar. Vi är vuxna och tar våra egna beslut och jag känner att det bästa för mig är att minska kontakten med henne tills jag får ordning på mitt egna liv. Jag känner mig självisk men jag orkar inte dras med i allt det där, jag orkar inte höra, jag vill inte höra. Jag vill gå vidare och inte höra sånt som för mig tillbaka i tiden för jag vet att jag är svag men jag vill bli stark. Jag måste tänka på mig själv i första hand, för det finns ingen annan som tänker på mig om inte jag gör det.

Idag fick jag mitt namnbevis på posten från Patent- och registreringsverket, det var verkligen ett flott papper, såg nästan ut som jag fått diplom för någonting. Trodde det bara skulle vara ett vanligt papper där det stod: "Du heter nu....".

Såhär ser det ut:

Klicka på knappen för att följa min blogg

 

Jag tycker det är riktigt jobbigt att det är så många som inte förstår sig på psykologin bakom misshandels förhållanden. Visst kan man förklara för folk och få de att förstå, men man orkar inte dra samma historia 20 gånger, tillslut tröttnar man. Jag önskar verkligen att människor hade mer kunskap om det här, både för sin egna skull och för de som varit/är utsatta. Kvinnomisshandel är ett samhällsproblem som inte nämns ofta, men det finns så många kvinnor som blir slagna varje dag. Jag tror att om världen hade mer förståelse hade man kunnat förebygga problemet och kunna möta kvinnorna på ett bättre sätt för oftast säger människor i kvinnans närhet saker som får henne att bli ännu mer fäst vid mannen och det är ett stort problem i sig enligt mig själv. Jag är övertygad om att om jag hade mötts på rätt sätt hade mitt förhållande inte gått så långt som det gick. Visst, problemet ligger inte i att andra gör fel, det är kvinnan som måste inse mycket och samla kraft innan hon lämnar, men det är ändå ett stort kliv på vägen.

Någon dag ska jag skriva ett inlägg om exakt varför jag inte gick tidigare, så att fler förstår. Vi är inte dumma i huvudet och det är inte rätt åt oss att vi blir misshandlade bara för vi stannade så länge, det finns så mycket psykologi bakom så om ni skulle ta er tid att läsa om det så skulle ni kanske tänka "det där skulle till och med kunna vara jag". Sparka inte på dom som redan ligger, hjälp oss upp istället.

Jag var en av dom som förut sa "jag skulle ALDRIG kunna vara med en man som slår mig, jag skulle dra direkt om han ens höjde handen". Men jag hamnade här och jag vet varför det blev så, men då trodde jag inte kvinnor som mig kunde hamna med en sån man. Jag var inte "som dom", men det finns ingen mall på vilka kvinnor som hamnar här, det kan hända vem som helst.

Har varit och fixat så jag får nytt bankkort, id kort och hela köret. Bilden på mitt förra id kort var jag riktigt missnöjd med, men den här gången blev den jätte bra så det känns toppen att kunna vara nöjd med den och inte behöva skämmas när man visar den för folk. Det finns mycket viktigare saker i världen, det vet jag, men just nu vill jag verkligen att allt ska flyta på, det känns som minsta lilla grej som går fel kan få mig att bryta ihop.

Det är väldigt jobbigt att hela tiden veta att man är så nära den där gränsen, att det inte krävs mycket för att man ska bli helt nere och att det kan hålla i sig i flera dagar. Speciellt när man känner sig glad och något händer så blir det ännu värre. Jag blev mycket bättre ett tag på att inte hets äta på kvällarna men nu när jag mår sämre och har mycket ångest så börjar det igen, men det kanske beror på att jag har en kumpan och det är roligare att äta när man är två och inte har något bättre för sig. Ska gå och köpa frukt idag så jag kan äta det istället för massa skit mat.

Varje gång jag får ett brev med mitt nya namn kollar jag på det och tänker "är det där jag?" och jag känner liksom inte igen det. Undra hur lång tid det tar tills man vänjer sig vid vad man heter? Och tills man aldrig skriver fel namnteckning och verkligen känner att det gamla namnet inte är jag? Men jag är faktiskt nöjd med namnbytet trotts allt, det känns som jag får lägga mitt gamla liv bakom mig och den jag var då och bli en helt ny människa.

Jag kanske inte kommer fira jul där jag helst hade önskat, men jag får i alla fall fira jul med de flesta av mina närmaste och det betyder mycket. Förra julen var den värsta någonsin så allt kan bara bli bättre än den.

Har lust att skriva mer men jag är jätte trött och ska sova nu, imorgon är det fotografering som gäller. God natt på er.

Nu har skatteverket registrerat namnbytet så nu återstår bara att ändra namnet på alla kort man har. Jag hade fått fel information och man behöver alltså inte skicka in beslutet man får från PRV till skatteverket, utan det sker automatiskt. Jag ska ordna nytt pass också när jag ändå håller på, det är lika bra så slipper man tänka på det sen om man ska åka någonstans.

Ett tips är att alltid ha ett överfallsalarm nära till hands när du går ut. Helst ska du ha det så lättillgängligt att du kan rycka bort sprinten med endast en hand. Man kan ha den hängande i ett nyckelband runt halsen, inte i väskan eller i fickan för du hinner aldrig få upp den om något plötsligt händer. Ett sånt här alarm är väl inte den ultimata säkerheten men bättre än inget alls då det uppkallar uppmärksamhet om du av någon anldening inte kan skrika, vill skrämma bort anfallaren eller om du helt enkelt blir överfallen och vill att folk ska reagera.

Överfallsalarm finns att köpa på bl.a. teknikmagasinet och Clas Ohlson men man kan även få ett av polisen.

Ett annat tips är också att skrika "ring polisen" istället för "hjälp" om något händer eftersom männsikor som ser kan bli chockade och inte rikitgt veta vad de ska göra och då är det bättre att skrika vad man vill att de ska göra än att bara skrika att man behöver hjälp för de kanske inte riktigt förstår hur de ska hjälpa. Jag själv har skrikit "hjälp mig" många gånger utan att en enda person har reagerat och eftersom ingen hjälpt mig har jag aldrig vågat skrika "ring polisen" för jag varit rädd att situationen då skulle bli värre om ingen ringde när jag skrek så.

Jag kommer aldrig någonsin låta rädslan för han styra mitt liv. En dag ska jag kunna gå förbi honom utan att känna en enda känsla för honom, han ska ha lika liten betydelse som alla andra människor som går förbi mig. Det kan ta lång tid tills man kommer till den punkten, men man ska alltid jobba på att komma dit och aldrig ge upp.

Jag är inte lika rädd för han nu som för 4 månader sen, då styrde rädslan mig men det gör den inte längre. Vill jag göra något så gör jag det, han ska aldrig mer få stoppa mig. Jag kanske inte kan göra det på samma sätt som vanliga människor men jag gör det så det blir bra för mig på mitt sätt. Vissa saker får man offra för det helt enkelt inte är värt att riskera något, men man ska ändå aldrig gå runt och vara rädd, bara undvika de där mindre säkra situationerna för ens egen skull.

Jag sitter inte längre och tänker på att jag kan stöta på honom när jag går ut, jag tänker bara att om jag ser honom och han attackerar mig så ska jag göra allt jag kan för att skydda mig själv, han ska aldrig få skada mig igen. Man kan också se till att man har med sig olika saker i väskan som man känner sig säker med, t.ex. överfallsspray.

Den 17 december har jag fått tid hos en psykolog och då ska jag börja med kris- och traumabearbetning. Det är skönt att jag fick tid såhär snabbt och just nu då det är så mycket känslor som börjar komma upp och ett tag så var det bättre med att jag inte tänkte så mycket på det som har hänt men nu är det nästan det enda jag tänker på.

Jag är också väldigt arg, på honom, på mig själv och ibland också folk runt omkring mig. Jag undrar om det är fler som också är arg på andra och inte bara lägger skulden på sig själv? Jag skuldbelägger mig mycket, men jag kan också känna att varför reagerade ingen när dom visste vad som pågick? Varför sa ingen något till mig? Jag önskar att alla inte bara hade blundat.

Skönt att äntligen fått gråta ut ordentligt, det är ofta jag vill gråta för jag vet att det känns bättre men jag har inte kunnat, det kommer inga tårar.

I natt tänkte jag vara vaken längre än vanligt, brukar annars somna vid 11 men jag vill passa på att göra lite vad jag vill i huset utan att hela tiden bli störd nu när det inte är så många "hemma" och alla som är här sover. Ibland kan det vara jobbigt att ha folk runt omkring sig exakt hela tiden, speciellt när det är sånna man inte känner så bra.

Nästa helg kommer jag åka härifrån och vet inte hur länge jag blir borta, men jag ta med mig datorn så jag kommer fortsätta blogga. Jag behöver vara i en annan miljö just nu när jag mår såhär dåligt, det känns som det bara blir värre här speciellt också när de jag verkligen trivs med kommer flytta härifrån precis innan jul. Då blir jag väldigt ensam och det är det sista jag behöver.

Någonting jag ska göra medans jag är borta är att försöka hitta mig själv, klura ut vad jag vill med livet. Just nu känns det som jag inte vet någonting om mig själv och det är ganska läskigt, jag vet inte vem jag är. Frågar nån vissa frågor om mig själv kan jag inte svara, för jag vet inte. De säger att jag befinner mig i en livskris och det håller jag med om.

Jag har bestämt för att beslutet jag står inför får vänta, jag måste ha mer tid att tänka över det och skriver det istället när det är 100% säkert, det blir bäst så. Det finns så mycket vilja, så många idéer jag har och så mycket jag vill ska hända.

Efter alla känslor igår finns det så mycket inom mig som har förändrats. Jag tänker mycket på vad han har och vad jag har. Varför är det jag som ska offra när jag inte gjort något fel. Jag har inte misshandlat någon, jag har inte försökt dödat någon heller men det är ändå jag som sitter här, i huset som gud glömde, som jag brukar kalla det. Igår var jag nära på att bryta ihop, men idag gjorde jag det verkligen. Jag bara grät, brydde mig inte om vem som såg eller hörde men jag kände verkligen att jag inte orkar längre. Jag orkar inte hålla alla känslor inom mig och låtsas må bra för jag mår ju skit. Det gör ont ska ni veta, det gör så ont.

Allt han gjort mot mig gör på något sätt fortfarande ont, jag har ont i kroppen och känner mig svag. Jag kan ibland känna slagen, men inte smärtan. Det spelar upp sig i mitt huvud som en film och jag kommer ihåg hur hjälplös jag kände mig då. Det är som om att jag ser mig själv, och tänker att jag önskar jag kunde rädda den tjejen som ligger och tar emot alla slagen även fast hon inte gjort något fel, men det går inte.

Vad har jag gjort i mitt liv som gör att jag förtjänade det här? Det måste vara något fel jag gjort, varför skulle det annars hända mig? Jag hade ett bra liv, jag hade allt framför mina fötter och alla förutsättningar i värlen, men han kom i min väg. Jag valde honom.

Jag lärde mig mycket av det här, men varför fick just jag lära mig den hårda vägen?

Idag har jag varit på stan och handlat lite julklappar. Vaknade vid 12 tiden och gjorde mig i ordning sen gick jag ut direkt så dagen har gått snabbt, kom hem nyss...

Jag har under några veckor suttit och funderat fram och tillbaks på ett stort beslut jag tänkt ta. Innan har jag varit helt emot att göra detta men jag har funderat över fördelarna och nackdelarna och jag tror jag har kommit fram till vad jag vill, vad jag måste göra för att kunna lägga det här bakom mig. Skriver senare ikväll vad det är för beslut jag står inför.

 

 

Jag har haft ont över hjärtat i några timmar, nästan som att något krampar ihop sig i närheten av hjärtat. Jag vet att det inte är något fysiskt fel på mig, har fått så många gånger och det beror på att jag mår dåligt. Ibland kan det även kännas som att någon står på bröstkorgen och det händer ganska ofta att jag får svårt att andas, speciellt när jag ligger ner. Då lutar jag alltid bak huvudet och försöker andas djupa andetag, sedan går det över ganska snabbt. När jag springer och jag känner att mitt hjärta börjar slå fort kan jag få panikkänslor och måste lugna ner mig. Jag känner igen de där stunderna när hjärtat började slå snabbt, när jag var så där rädd för honom. Det framkallar paniken, kroppen känner igen känslan och de snabba hjärtslagen och får mig att känna som jag gjorde alla de gångerna.

Han har gjort mig väldigt illa, både på insidan och utsidan. Att känna såhär efter att jag lämnat honom är väldigt påfrestande och jobbigt. Jag vill inte känna allt det här. Jag vill gå vidare och aldrig mer påminnas om vad han gjort. Jag vill glömma. Men som en psykolog sa till mig; man kommer aldrig glömma, men man lär sig att acceptera det som hänt och går vidare.

Jag sitter och tänker på hur mitt liv är nu, och vad jag hade förut. Allt snurrar i huvudet och jag bara gråter. Hur länge till ska jag orka???

Idag har jag gått och funderat mycket på precis allt. Den här dagen har väckt många känslor inom mig och jag känner mig så ledsen. Jag vet vart jag hade varit just nu om jag fortfarande hade varit med honom, och det är inte honom jag saknar utan de andra. Tänker de på mig? Pratar de om mig? Undrar de vart jag tagit vägen eller vad som hänt med mig? Vad har han sagt om allt, om mig till dom?... Helt plötsligt är jag tillbaks mitt i verkligheten och jag har svårt att hantera känslorna.

Jag förlorade mycket i samband med att jag lämnade honom och jag är ledsen över att det finns så många som jag inte fick säga hej då till. Speciellt en person har jag dåligt samvete över, det känns som jag lämnade och övergav henne och jag kommer aldrig få möjlighet att förklara till henne varför jag bara försvann. De här människorna var de som fick mig att orka utan att de ens själva förstår det. De betyder mycket för mig och det känns verkligen i hjärtat att jag inte har någon möjlighet att ha de kvar i mitt liv längre.

Jag vill dit, jag vill vara där. Ta mig tillbaks.

Jag märker att det inte är bra att gå hemma för mycket och inte ha någon sysselsättning, man hakar upp sig på småsaker och man tänker på obetydliga saker som man annars inte har tid att fundera över. Speciellt när det gäller utseendet. Man har för mycket tid över så man kollar sig ofta i spegeln och tänker på vad som är fel med det man ser i spegelbilden, man nästan analysera varenda litet hårstrå och millimeter på kroppen och hakar upp sig på de småfel man hittar. Jag vet inte om det är på grund av att jag inte vet hur jag ska hantera alla mina känslor som jag lägger ner så mycket tid på mitt utseende och fokuserar på det eftersom jag inte har något annat att göra och inte vill att känslorna ska komma fram. Jag distraherar mig själv liksom.

Men jag vet också att en hel del beror på allt han sa till mig och att jag hela tiden försökte leva upp till hur han ville att jag skulle se ut. Han kommenterade alltid hur jag sminkade mig och sa hur jag borde sminka mig. Han gick nästan ner på mikroskopsnivå när han var som värst. Jag glömmer aldrig när jag ibland kunde kolla mig i spegeln och tänka att jag såg bra ut innan jag träffade honom, men sen efter att vi träffats när jag kollade mig i spegeln igen kunde jag tycka att jag var så ful att jag tyckte synd om honom för han var ihop med en så ful tjej som mig. Jag drog naglarna hårt mot mitt ansikte  och grät för jag tyckte jag var så ful. Ibland ringde jag honom också och grät och sa att han borde hitta en tjej som är vackrare än mig så han inte behöver skämmas.

Det gör så ont när jag tänker på det här...

Idag har det varit en sån där konstig dag när inget känts som det brukar. Och hela dagen har det känts som om att jag inte riktigt varit vaken på något sätt. Imorgon hoppas jag brevet från PRV kommer.

Nej nu ska jag sova, god natt på er allihopa.

Jag har gått ner 1 kg på 1 vecka. Det är inte så att jag slutat äta för jag mår dåligt eller något utan jag fick lite panik över min viktuppgång så jag bestämde mig för att sluta äta chips, godis och kakor på veckorna och endast äta sånt på fredagar och bara göra hemlagad mat. Fast läsk kan jag inte klara mig utan så jag dricker en 33 cl burk varje dag. Vill gå ner 1 kg eller max 2 kg till sen får det räcka, alla säger att jag var jätte smal när jag kom hit och att jag passar bättre såhär. Och jag trivs bättre i min kropp när jag inte är för smal.

Jag har inte börjat med sit ups eller armhävningar än pga en skada jag fortfarande har från när han en gång slog mig rejält, men jag hoppas jag kan börja snart.

 

 

Ibland önskar jag att jag jobbade och inte bodde här. Jag vet hur det känns, jag vet vad man har för tankar och jag vet vad det är man behöver höra. Personalen här är duktiga på sitt sätt, men det är ibland svårt att prata med  och känna sig förstådd av någon som inte varit i den här situationen, det är en sak att läsa i böcker och en annan sak att ha upplevt. När någon ny kommer så vet jag exakt vad jag ska göra, för jag vet själv vad jag hade behövt när jag kom hit. Jag tror tyvärr att jag aldrig kommer jobba inom det här området, men jag vet att jag ändå på något sätt kommer hjälpa andra som är i min situation i framtiden.

Jag börjar bli otålig på att vänta på beslutet från PRV. Jag har fått mitt efternamnsbyte godkänt efter många om och men, men nu väntar jag på att få det hemskickat så jag kan skicka in beslutet till skatteverket som slutligen ska genomföra bytet. Jag har väntat en vecka så jag undrar hur lång tid det kommer ta egentligen. Men sen blir det mycket jobb med att byta ut bankkort, id kort, pass, medlemskort och vad det nu kan vara. På alla handlingar där man har bild på sig själv måste bilden uppdateras med ett nytaget kort.

Här kan du läsa mer om efternamnsbyte: http://www.prv.se/Personnamn/

Kom på efter att jag läst en kommentar att jag inte skrivit något om vilken psykologisk hjälp jag fått. Jag har inte kommit så långt i själva hjälpen, det som har hänt är att jag fick träffa ett läkarteam för någon vecka sen inom psykiatrin som gjorde en utvärdering om vilken typ av hjälp jag behöver och hur snabbt m.m. Egentligen skulle de inte ta emot mig men de gjorde ett undantag pga av en person som har hjälpt mig med det här och hon hade egentligen ingen plikt att hjälpa mig utan gjorde det från sitt hjärta och det är jag väldigt glad och tacksam för. På utvärderingen fick jag prata om mitt liv från det att jag var liten, hur min och hans relation var och hur den utvecklades i stora drag och hur jag mådde. På mötet kom de fram till att jag behöver få hjälp med kris- och traumabearbetning så snabbt som möjligt för om man väntar för längre kan det ta längre tid att "komma tillbaka" eftersom jag just nu är heltidssjukskriven pga posttraumatiskt stressyndrom och depression.

Det kan vara köer på upp till 2 år inom just kris- och traumabearbetning men läkaren skulle se till att jag fick hjälp så snabbt som möjligt, max 2 veckor tills jag skulle få en tid.

Det blev ingen antenn idag, ska köpa den efter jul istället när jag har bättre med pengar, just nu är det finanskris på kontot. Istället fixade jag lite med mig själv och konstigt nog fick det mig att må mycket bättre, även fast jag vet att den här känslan är tillfällig känns det bra.

Idag när jag stod och tvättade händerna tittade jag plötsligt upp på spegeln framför mig och såg mitt ansikte, jag log åt mig själv och tänkte "jag är inte ful, jag är helt okej, till och med söt... men varför älskade han inte mig? Hur kunde han hata mig så mycket?". För jag tror verkligen han hatade mig, för när jag tänker på någon jag älskar och att jag skulle göra det han gjorde mot mig mot den personen går det inte ihop. Hur kan man fortsätta slå någon som kollar in en i ögonen och säger "snälla sluta, förlåt,  jag älskar dig"? Jag sa alltid att jag älskade honom när han slog mig, för jag trodde det skulle få honom att sluta, och sen första gången jag sa de orden när han slog mig har ordet ingen mening för mig, det är inget fint eller speciellt ord.

Idag tänkte jag gå och kolla om jag kan köpa en digital innomhusantenn till min tv så jag i alla fall har några kanaler på rummet på kvällarna innan jag går och lägger mig och de dagar man inte har lust att se folk utan bara vill vara på sitt rum. Får se om tvn jag har klarar av att ta emot digitala signaler, men jag hoppas! Sen tänkte jag ha en liten minidag för mig själv, det behövs.

Det är ganska underligt att man ibland kan känna att man ändå mår ganska bra, men att man efter en tid tänka tillbaks och säga till sig själv "fy vad deprimerad och dåligt jag mådde då". Man kan liksom aldrig i stunden känna att man mår sådär dåligt. I alla fall inte jag...

I natt sov jag dåligt igen, det känns som jag inte sov alls. Jag har haft så mycket problem med sömnen och har svårt att bli trött av mig själv så jag har fått sömntabletter som gör mig trött och som ska göra så att jag sover normalt länge varje natt eftersom jag ibland bara sover 3-4 timmar, men i natt funkade de inte konstigt nog. Kunde inte somna och låg och vred mig flera timmar och vaknade sen flera gånger hela natten occh morgonen. Så idag är jag halvt död.

Jag brukar alltid undvika alla typer av tabletter, även ipren och alvedon om det inte är ett "måste" och det är inte många gånger per år, och sömntabletter har jag aldrig ens trott att jag någonsin skulle använda men eftersom jag har så stora problem så kan det vara skadligt för hjärnan om man inte få tillräckligt mycket sömn och det påverkar även depression negativt så jag känner att jag inte har så mycket val.

Nu är jag klar med flyttningen till det andra rummet, är hur trött som helst men dagen har gått snabbt eftersom jag haft mycket att göra så därför är jag på bättre humör än vad jag annars brukar vara på helgerna. Annars brukar ju dagarna gå sjukt sakta.

Jag trivs mycket bättre i det här rummet, det ligger inte "mitt i" som det andra så jag kan vara mer ifred och så är det roligare utsikt utanför fönstret också. Jag har ställt fram lite julsaker och det är verkligen hemtrevligt nu.

I natt sov jag jätte dåligt, vaknade flera gånger och drömde om att jag hade gått tillbaks till han, fast inte av egen vilja utan han hade tvingat mig och jag försökte hela tiden komma på hur jag skulle kunna ta mig ifrån honom.

Förut tyckte jag det inte alls var viktigt med saker och jag förstod inte människor som sa att de blev lyckliga av att shoppa, och det spelade inte så stor roll vad de köpte bara de köpte något mådde de bättre. Jag tänkte alltid att det enda viktiga för mig var att jag var bland människor jag älskar och som älskar mig tillbaks, sen spelade det inte så stor roll vad jag ägde, hur mycket pengar jag hade eller vart jag ens bodde. Jag blev gladare av folks närvaro i mitt liv än saker jag fick, för de hade inget värde för mig så som människor har. Jag fick i perioder mycket saker av han och han förstod inte varför jag ändå klaga på varför han inte umgicks med mig istället för sina vänner, men jag sa alltid att pengar eller annat inte gjorde mig lycklig, men han förstod aldrig vad jag menade; "alla tjejer älskar bara pengar, får de pengar eller saker är de nöjda".

Visst, nu har jag fortfarande kvar mina värderingar på vad som är viktigt, men jag börjar även tycka matriella saker och annat jag inte tyckte förut är viktiga. Det känns som jag börjar förlora allt jag tyckte var bra med mig själv, och han sa alltid "det är jag som har skapat dig, utan mig skulle du vara en hora", och det börjar känns som att han gjorde mig till en bra människa, och utan honom är jag den där dåliga tjejen som aldrig kommer bli något. Jag tyckte verkligen om hur jag tänkte förut, jag var stolt över mig själv och mina åsikter. Nu känns det som jag börjar bli hon jag inte ville bli.

Jag har börjat köpa mycket saker, ibland går jag ut och köper något bara för att, inte för att jag behöver det eller egentligen ens har råd med det. Jag börjar bli som de människorna jag inte förstod och inte ville vara som heller, och det gör mig ledsen. Även fast jag är medveten om det så är det ändå svårt att ändra mig, för det jag köper gör att jag mår bra för stunden och ibland behöver jag verkligen få känna så som jag gör då. Förut hets åt jag ett tag på natten och åt endast väldigt fet mat hela tiden, men eftersom jag började få ångest över min vikt så slutade jag med det och började köpa frukt och förbjöd mig själv att äta på kvällen efter klockan 10. Men det känns som jag måste få ut mina ohanterbara känslor på något sätt och därför har jag börjat shoppa mycket, och slutar jag med det börar jag med något annat.

Jag hoppas att det kommer vända snart, att jag kommer börja må bra. Jag är så rädd för att det ska gå för långt, att det ska ta flera år att ta sig upp. Min högsta önskan är att jag i slutändan ska bli den personen som jag vill vara och kunna vara stolt över vem jag är.

Första gången på länge som jag verkligen längtat efter helgen. Jag har för en gångs skull mycket att göra eftersom jag ska byta till ett större rum, i det här rummet jag bor nu känns det som att väggarna klättrar på mig och är mer som ett förråd med fönster och inget ordentligt rum. Jag har så mycket grejer med mig från förra lägenheten så därför blir mitt rum ännu mindre än vad det egentligen är (har dock inga egna möbler). Det andra rummet är mer hemtrevligt och det finns fönsterbräda där man kan ställa blommor och göra det riktigt mysigt.

Igår julpysslade vi alla med personalen och de hade köpt jätte många olika saker man fick välja mellan att göra och så hade de fika efter med glögg, bullar och kakor. Det borde vara mer av sånna gemensamma aktiviteter för det upskattas verkligen, alla var glada och tyckte det var riktigt roligt.

Vilken ångest jag har, ush det är jättejobbigt. De som jag trivs bäst med här och som har gjort livet roligt ska flytta härifrån inom en månad, och jag blir ensam kvar. Jag hatar att vara ensam och jag hatar att bli lämnad. Jag förstår inte hur mitt liv ska kunna bli bra, för jag vet att jag kommer bli ensam. Vem vet om jag hittar nya vänner? Tänk om jag inte gör det då sitter jag där i en lägenhet och mitt liv blir en mardröm. Det känns som mitt liv bara kommer bli en sorglig berättelse utan ett lyckligt slut.

Jag tror aldrig jag kommer träffa en ny kille, för jag kan inte ens förstå varför någon skulle vilja vara med mig. Visst jag är bra på vissa saker men långt ifrån en sån tjej man vill gifta sig med. Och hur ska jag kunna få nya vänner? Jag har i princip bara umgåtts med en person i flera år, det känns som jag inte har utvecklats på det sociala planet eftersom jag hela tiden var instängd så jag känner mig efterbliven på något sätt. Jag känner mig inte som alla andra. Jag har sagt till personer som känner mig att jag känner så här men de säger att det är tvärtom, att jag fått för mig det, men vad ska jag göra? Det är så jag känner och jag önskar att jag kunde känna annorlunda.

Jag var ensam i 5 år, han var där när han hade lust och det var inte ofta. Jag hade aldrig roligt, det bästa som kunde hända i mitt liv då var om det kom ett bra program på tv, det var roligt för mig. När jag tänker på hur mitt liv var för bara 6 månader sen får jag rysningar, det var ett hemskt liv och jag hoppas ingen ska behöva ha det så som jag hade. Nu känns det som att allt han sa till mig är sanningen, när jag kollar mig i spegeln ser jag det han sa. Jag blir ibland livrädd för att han ska ha rätt så jag gör saker för att i mitt huvud motbevisa honom.

Jag hoppas han att han får lida så som jag lidit för allt han gjort mot mig och alla sår som det har satt i mig. Han har gjort mig så illa, både kroppsligt och i själen, men han fortsätter leva sitt gammla vanliga liv medans jag sitter här och känner att jag inte orkar leva i den här skiten. Och ska jag vara helt ärlig önskar jag livet ur honom. Jävla idiot, jag hatar dig!

Jag tror starkt på att de människor som gör andra illa någongång i livet kommer få tillbaks sitt fast kanske på ett helt annat sätt, och det är väl den tron jag lever på just nu...

Ännu en till månad har gått, tiden går ändå rätt snabbt även fast det ibland känns som en dag här är flera månader, som att dagen ibland vägrar ta slut och man bara sitter och väntar på att få gå och lägga sig. 23 dagar kvar till jul och nu är det bestämmt att jag inte ska fira jul ensam utan jag kommer åka iväg, men egentligen har jag ingen lust, vill bara att jul och nyår ska vara avklarade. Samtidigt som man längtar härifrån så är det jobbigt att hela tiden vara hos andra och känna att man inte har ett eget hem och det väcker många känslor.

Igår kväll när jag skulle sova kände jag verkligen att jag inte ser någon framtid, jag förstår liksom inte hur allt ska gå ihop och jag är också så rädd för att ta ett steg frammåt. Tänk om allt jag drömmer om och längtar efter inte blir som jag tänkt. Här går jag och drömmer om ett perfekt liv, men vad händer om det blir tvärtom, om jag inte blir lycklig ändå, hur ska jag klara av det?