tystlidande

Tog idag äntligen tag i att rensa ut datan och mailen på bilder och dokument och överförde allt jag ville ha kvar till cd-skivor. Har sparat en hel del mail länge och det har varit viktigt för mig att kunna gå tillbaks och se hur det var då, när allt började, men nu fick det vara nog. Jag vill lägga det där bakom mig nu och gå vidare, blicka framåt. Ut med det gamla och in med det nya helt enkelt. Det är så mycket som har förändrats 2011, det har varit ett toppen år och det första hela året sen 2005 då jag inte haft han i det.

Imorgon är sista dagen på 2011 och nyårsafton, jag får besök som stannar till söndag så det blir kul. Nyårslöften är inget för mig, jag lovar istället mig själv att göra det bästa av livet och inte låta någon hindra mig från att uppfylla mina drömmar.

Både igår och idag har jag stått och bakat bröd, igår blev det någon form av rågfrallor och idag grahamsbullar. Båda bakningarna blev riktigt lyckade och jag är sugen på att pröva baka ännu ett annat bröd, men det skulle kanske vara bra att få plats med något annat än bröd i frysen.

Fick precis ett sms om att ett speciellt program går på tv och fick då underbara flashbacks tillbaka till för ett år sen som är förknippat med just det programmet och det fyllde mig mig med massor av härliga känslor. Det kunde vara bra även i de dåliga stunderna. Jag har egentligen inga riktiga "skräckminnen" från året som varit, inte vad jag minns i alla fall, men efter allt har jag fått en helt annan syn på mig själv - jag är stark. Jävligt stark om jag själv får säga det. Det är alltid tufft att ta sig ur ett misshandelsförhållande, men man klarar det bara man aldrig ger upp. Vad är 1 tufft  år av hela ens framtid? Ingenting.

Som jag alltid säger: Kämpa för dig själv, ingen annan kommer göra det åt dig.

Lämnade hyrbilen vid 11 och åkte direkt efter det till ett stort köpcentrum för att kolla efter en stavmixer på mellandagsrean. Det var så mycket folk som också var på väg dit för att shoppa så första bussen var så full att jag och några andra fick vänta på nästa. Gick in i flera affärer tills jag till slut hittade den perfekta stavmixern; Braun Multiquick 5 MR 530 Bolognese. Som man kan se på bilden nedan fick man med både en visp och hackare och den har 15 olika hastigheter, precis vad jag letade efter. Hade tid hos psykologen 14.15 och efteråt åkte jag förbi mataffären och handlade ingredienser så jag kan göra smoothie imorgon. Tvättade 18.00 - 20.00 och ska snart lägga mig i sängen, är hur trött som helst.

Kom hem vid 15 tiden idag och hade massa packning med mig så jag fick gå till bilen och hämta grejer flera gånger (samma sak när jag åkte men nu var det ännu mer). Hade inte ätit på hela dagen så jag köpte med mig hamburgare från Max och åt innan jag åkte till mataffären för att handla mat, de hade inte allt på den första mataffären så jag fick åka förbi en annan också. Tänkte det var lika bra att handla nu när jag har bil så slipper jag släpa de där tunga kassarna på bussen även fast jag egentligen hellre hade velat kasta mig i soffan och ligga där hela eftermiddagen och kvällen, är ganska slut nu efter julhelgen och lite sömn. Måste lämna bilen ganska tidigt imorgon så jag får inte sova ut då heller och efteråt kommer jag vara på språng igen.

Har precis kollat på Victoria secrets fashion show som är en tradition sen 2005 då jag kollade första gången. Det året var det Seal som uppträdde och den showen tycker jag fortfarande är den bästa av alla de jag sett.

De senaste dagarna har varit rätt så fullspäckade och jag har haft det riktigt bra. Det har varit ganska jobbigt innan den här resan, mycket mardrömmar och ångest men jag försöker lära mig att inte oroa mig för mycket och sluta tänka katastrofscenarion innan något har hänt för då går det åt så mycket tid och kraft till sånt som inte finns, i alla fall inte än. Har man hakat upp sig på något får man tänka fram en lösning på det scenariot (absolut inget jätte avancerat, det ska vara en lösning som går snabbt att tänka ut) och sedan släppa det och inte börja analysera hur trolig den lösningen är och om den fungerar i praktiken m.m. Det kanske inte funkar för alla men oftast funkar det för mig.

Kom hit för en liten stund sen och ska försöka gå och lägga mig snart, träffade en "ingift" släkting tidigare idag och på kvällen var jag hos en familjemedlem och spelade spel och pratade. Har ätit julmat två gånger i jul och det tycker jag har varit lagom, däremot har det blivit mycket fika, godis och choklad så det känner jag mig inte alls sugen på, vill nästan inte se en enda chokladask till. Har fått många fina julklappar och allt har varit sånt jag verkligen behöver.

Imorgon någon gång på förmiddagen bär det hemåt. Känns lite tråkigt samtidigt som jag saknar mina djur oerhört mycket. De säger ju att man ska gå när det är som roligast...

God Jul på er alla. Har haft mycket att göra de senaste dagarna men det har bara varit roligt, resan gick jätte bra och på måndag bär det hemåt igen. Företaget som jag hyrt bilen av sa att jag kunde ha bilen en dag extra utan att det kostar något så jag ska försöka utnyttja tiden så bra det går och fixa sånt man bara kan göra när man har bil.

Igår träffade jag en gammal granne som blev jätte glad när hon såg mig och det gjorde mig glad. Blev varm i hjärtat av det hon sa. Idag ska jag träffa olika släktingar och bara njuta av julen.

Blev precis klar med att rensa pärmar med gamla papper från 2008/2009, slängde en hel del onödigt men sparade också en massa, tycker det är kul att kunna kolla tillbaka och minnas. Gick ner och slängde påsen med de papprena jag inte ville ha på direkten, ville bara bli av med det. Ska rensa och fixa alla mina pärmar någon dag när jag orkar och organisera dom lite bättre också.

På torsdag åker jag och det kommer bli lite stressigt att hinna med allt; hämta hyrbilen, äta, packa in i bilen (har mycket att ta med), hämta upp en person på vägen... jag vill komma fram innan det blir mörkt och bilen ska hämtas 11.00 så det kan nog bli ganska taight med tid, allt tar ju alltid längre tid än man tror. På kvällen ska jag på en föreställning som jag sett fram emot att se.

Handlade idag när jag ändå var i stan så det är skönt att jag slipper springa och irra runt imorgon. Det var massa rea och jag hittade en kavaj jacka för halva priset, precis vad jag behövde!

Jag börjar berätta mer och mer om han hos psykologen nu, de senaste 3 gångerna har handlat mycket om hur mina tankar/beteende/känslor påverkas av det jag varit med om. Innan har det varit annat som legat i fokus och det är bara enstaka saker som kommit på tal på samma sätt som nu. Det var väl i samband med att mardrömmarna kom tillbaka och rädslan började öka och allt annat runtomkring har börjat lugna ner sig som jag kände större behov av att börja bearbeta det.

Efter att jag berättat om den enorma stress jag levde med under 1 år med dödsångest nästan dagligen så frågade psykologen hur jag känner såhär efter när jag har lite distans till det, jag sa att jag bara hade lust att leta upp honom och skjuta ner honom. Jag förstår inte hur jag orkade leva i det där helt ärligt. Hur orkade kroppen? Det är konstigt att jag inte kollapsade eller något. När vi pratade om det sa psykologen att hon såg att jag var ledsen över det, men jag har ändå inte kontakt med dom känslorna, jag släpper inte fram dom. Det måste vara svårt för många att förstå, när man pratar om riktigt svåra traumatiska händelser och så sitter man ganska obeörd när andra skulle sitta och storgråta utan att få fram ett enda ord.

Jag känner mig så lättad efter att ha prata om det jag gjorde idag, hjärtat blev pyttelite lättare men det där pyttelilla känns. Det där livet var så sjukt svårt att leva, så mycket smärta och så mycket olycka. En sak som verkligen slog mig i dag var att: När du förstått att det inte är ditt fel att han slår, att du inte behöver skämmas och det inte är du som gjort/gör fel, då har du kommit långt. Och med det i sina tankar kan man komma långt också. I Sverige är det förbjudet att slå någon, oavsett hur provocerad man blir, kom ihåg det nästa gång du blir slagen och beskyller dig själv eller blir beskylld för att du "provocerade" eller "gjorde honom arg".

Somnade om efter att väckarklockan ringde 11.00 och vaknade 2 timmar senare! Tänkte att jag bara skulle ligga och blunda lite men självklart somnade jag om. Eftersom klockan var så mycket när jag vaknade och jag skulle hinna laga mat och allt sånt där så struntar jag i att hitta på något idag, det är för mörkt ute nu och jag ska ändå ut en sväng imorgon då jag ska till psykologen.

Har följt musikhjälpen den här veckan så ofta jag bara kunnat på tv och genom datorn och det känns så tråkigt att programmet slutade idag, skulle kunna kolla på det året om. Ett bra program för en bra sak och det är väldigt underhållande.

Tog en tur till mataffären och handlade lite mat, köpte naturligvis med mig kronärtskocka hem och satt och mumsa på framför tvn. Tänkte ta och göra pizza med det på någon dag, skulle nog bli riktigt gott. Om jag fick välja mellan kronärtskocka och godis skulle jag välja kronärtskocka, och då är jag ändå en godisgris! Synd bara att de är ganska dyra (i alla fall de inlagda jag tycker om ur "färksdisken"), man får 6 stycken för ungefär 23 kronor och äter man det varje dag blir det ju väldigt dyrt i längden.

 

Kronärtskocka är en av de mest fiberrika grönsakerna som finns.

Tiden har gått alldeles för snabbt idag, trots att jag inte gjort så mycket mer än att färga håret så hann jag inte ens med att städa men jag vet inte vart tiden försvann. Jaja så kan det gå ibland. Tråkigt att inte ha någonstans att gå på måndag men på torsdag åker jag iväg och blir borta till 26 december.

Ska gå och lägga mig strax så jag inte börjar vända på dygnet. Vet inte alls vad jag ska hitta på i morgon eller de kommande dagarna, kan ju inte bara sitta hemma...

De 8 veckorna är nu avklarade och idag hade vi avslutningslunch, det var riktigt mysigt och jag satt kvar ända till 15.30 och pratade med några andra från gruppen. Bytte nummer med de som jag kommit närmast och vi har bestämmt oss för att träffas allihopa efter nyår, det är jag som ska styra upp det hela och fixa med "träffen". Det är så sorgligt att det nu är över, det är dags att gå vidare till en annan fas och det känns ganska otryggt; vad kommer jag träffa för människor sen? Vart kommer jag jobba? Kommer jag trivas? Hur kommer vardagen och livet se ut? osv...

Trodde aldrig jag skulle få vänner på arbetsrehabiliteringen, trodde aldrig jag skulle ha någon att ringa om jag behöver sällskap under en promenad eller vill gå och fika efter att jag gått där. Jag hoppades såklart, men jag vågade inte drömma för jag vet hur besviken man kan bli och det kändes inte som att det skulle bli såhär bra. Jag är nog inte så ensam längre? Jag har länga varit helt övertygad om att jag inte passar in någon annanstans än i den "gruppen" jag ingick i när jag var med han, i den hade jag min identitet och jag kände mig trygg och uppskattad där, jag blev sedd på ett speciellt sätt som jag nästan sörjt över att jag aldrig kommer få uppleva igen... men det där var inte riktigt sanningen, inser jag nu. Jag har och kommer få uppleva det där igen, många gånger, det gäller att bara hitta rätt slags människor där man passar in och inte försöka passa in i en grupp som inte är rätt för en själv.

När jag tänker på det, vad mycket som förändrats på bara 8 veckor - 2 månader. Jag är så tacksam för alla möjligheter jag fått, för alla underbara och hjälpsamma människor jag stött på och för livet, för att jag får leva det.

Ett nyckelord som är så viktigt när man befinner sig i en svår situation, oavsett vad det gäller, är: Positiv inställning. Med positiv inställning kan man klara allt... Nästan.

Idag kom ett bakslag som absolut inte ska få golva eller suga musten ur mig. Jag borde ha lagen på min sida och någon måste ta ansvar, så är det bara. Jag ska kämpa för det jag behöver för att "komma tillbaka", det är inget snack om den saken för ingen ska få köra över mig och jag ska inte ge mig för att jag skäms och inte tycker jag förtjänar det, för det gör jag! Jag tänker aldrig mer låta tankar som "jag ska inte vara till besvär", "jag är inte värd det, andra behöver den hjälpen bättre" eller "då kan jag lika gärna ge upp" dyka upp i huvudet. Jag vet att jag har min psykolog bakom mig vilket är en stor trygghet.

Väntar på att en enhetschef ska ringa mig, så jag får ta och sitta här tills det samtalet kommer och då hoppas jag att vi kommer fram till något vettigt, om inte så får jag ta andra vägar. Jag ger mig i alla fall inte.

Det är mycket kring media kring kvinnomisshandel just nu vilket jag tycker är jätte bra. Det är ett samhällsproblem som måste få ta mer plats.

Har varit helt seg i kroppen hela dagen, trots att jag sovit 2 timmar mer än jag brukar. Mina fötter kändes tunga som bly under promenaden jag tog med en deltagare från rehabiliteringen (vi bestämde oss för att gå i friska luften istället för att vara med på gympapasset) och var helt slut efteråt. Har även känt mig lite nedstämd nu på kvällen men jag har peppat mig själv bäst jag kan och påminner mig om allt psykologen sagt som får mig att må bättre och tänka i andra banor.

Jag tycker det är helt rätt att fotbollsspelaren Alexander Gerndt stängs av från spel i landslaget efter att han dömts för misshandel av sin förra hustru.

"Beslutet togs av en enig förbundsstyrelse. - Vi vill markera att det inte är rätt med kvinnomisshandel, säger ordförande Lars-Åke Lagrell"

Läs hela artikeln: http://www.skanskan.se/article/20111214/SPORT/111219854/1162

Straffet: villkorlig dom, skadestånd och 80 000 kronor i dagsböter blev straffet för Alexander Gerndt efter att han bland annat ha tagit strypgrepp på sin dåvarande fru.

Alexander Gerndt

Efter att jag varit hos psykologen idag så skulle jag gå förbi djuraffären och på vägen dit träffar jag på en tjej från rehabiliteringen, samma tjej som följde med mig och köpe ljusstaken förra veckan. Vi stod och pratade en liten stund  och sedan föreslog hon att vi skulle gå och ta en fika och vi gick till ett riktigt mysigt café och satt och pratade ett bra tag. Uppskattar att hon tog det intiativet och det gjorde mig väldigt glad. Det känns naturligt och avslappnat att att vara med henne för hon är inte så nyfiken och ställer inte jobbiga frågor som man måste slingra sig ur utan jag kan verkligen känna att jag kan vara mig själv till den mån det går och bara berätta det jag vill om vad som hänt, vilket inte är speciellt mycket. Hon vet inte att jag blivit misshandlad och inte att jag har skyddad identitet, men jag är ju mycket mer än bara det...

Apropå förra artikeln kan jag intyga att man inte ofta får bra betmötande från vården när man kommer in som misshandlad kvinna, de har glömt att dokumentera skador de gånger jag sökt hjälp och jag har inte haft orken att säga till eftersom jag skämdes pga att jag märkte hur de såg på mig så jag ville bara därifrån så fort som möjligt.. Träffade en överläkare förra året som sa så hemska saker till mig att jag borde anmält henne! När jag brutit revbenen gjorde de generalfel som lät han gå in med mig i undersökningsrummet och när de märkte hur han satt och suckade borde de skickat ut honom och pratat med mig ensam.

Jag har även på ett skyddat boende blivit extremt dåligt bemött där jag var den yngsta som bodde där och personalen inte trodde på det jag sa! De menade på att jag överdrev och tog inte den psykiska misshandeln på allvar och jag märkte tydligt att de ville att jag skulle flytta ut därifrån så att någon annan kvinna som behövde platsen kunde få den. Förstår inte ens hur det kan få hända på ett sånt ställe av alla. Man har varit med om många svek på vägen hit...

Ett dåligt bemötande och misstro gör att kvinnan hamnar i ett ännu fastare grepp i mannens klor och kommer längre och längre ifrån tankarna att lämna honom, vilket i sin tur leder till att kvinnan är i ett sämre skick än hon borde den dagen hon lämnar, om hon nu någonsin gör det.

Ännu en artikel (denna gång kolumn) i aftonbladet om mäns våld mot kvinnor.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/monicagunne/article14069690.ab

"Mellan 30 och 50 procent av  kvinnorna i västvärlden har  erfarenhet av våld. I relationer där man fortfarande håller  ihop säger 5–11 procent av  kvinnorna att de är ”utsatta  för våld.”

"En enda kvinna som har blivit misshandlad av sin partner kostar i runda slängar samhället 240 000 –  500 000­ kronor per år. Det är hon värd. Inget snack om saken. Men är mannen det?"

 

Ingen har väl missat den här artikeln i aftonbladet?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14065574.ab

Fakta:

-Förra året anmäldes omkring 27 200 fall av misshandel mot kvinnor över 18 år i Sverige.

-Andelen kvinnor som uppger att de utsatts för våld eller hot har ökat påtagligt. Mellan 2000 och 2007 var ökningen 31 procent.

-Ungefär två tredjedelar av de kvinnor som anger att de utsatts för våld, uppger att det orsakat kroppsskada.

-Cirka två tredjedelar av kvinnorna uppger att de blivit misshandlade av en bekant gärningsperson.

-Cirka 85 procent av de som misstänks för misshandel mot kvinnor är män.

-Två kvinnogrupper är mer utsatta än andra. Ensamstående mödrar och kvinnor som blir utsatta för våld i yrkeslivet.

-Varje år mördas runt 15 till 20 kvinnor av sin partner. Av dem har vid tidigare tillfälle sökt vård för att ha blivit misshandlade.

Källa: BRÅ

Nu är vi inne på sista veckan i arbetsrehabiliteringen och på fredag har vi avslutningslunch, känns tråkigt att den här gruppen nu ska splittras och att vi inte kommer fortsätta gå tillsammans (förutom vissa som inte känner sig redo för praktik och ska gå en omgång till och jag som kommer gå på några föreläsningar samtidigt som praktiken), men vi ska försöka träffas efteråt allihopa och ta en fika eller något och jag hoppas verkligen det blir av, skulle vara jätte kul.

Gick runt på stan lite innan jag åkte hem för att kolla efter vantar, gick in i massa olika affärer men hittade ändå inga som jag tyckte passade eller så var de alldeles för dyra, hittade dock en jätte fin ring som jag köpte. Har letat efter en ring ett ganska bra tag, har några ringar hemma som jag tycker väldigt mycket om men eftersom de ger för många minnen när jag kollar på dom så vill jag inte ha de på mig, samtidigt som jag inte vill göra mig av med dom heller. De får ligga i lådan och "skräpa" så länge och så får jag köpa nya helt enkelt.

Drömde mardrömmar hela natten så jag har inte alls sovit bra, vaknade flera gånger och kände mig jätte rädd...

Äntligen! Är klar med julklapparna, har slagit in alla vart eftersom jag köpt dom så även det är klart. Nu ligger de i en påse i hallen hela 13 dagar innan julafton, det måste nog vara rekord för mig. Gick runt lite i stan också och kollade på kläder till julafton, hittade inget speciellt som jag fastande för och hittar jag inget får jag ta något som jag har hemma helt enkelt, vill inte köpa något bara för att. Tänkte färga håret lagom tills jag åker och jag har även klippt en annan frisyr vilket jag absolut inte ångrar, de i rehabiliteringsgruppen tyckte det blev stor skillnad trots att väldigt lite hår klipptes och vissa hade svårt att känna igen mig vilket får mig att känna mig mycket tryggare.

Började känna mig sjuk igår efter att jag var klar med pepparkakorna och stod och dekorerade dom, jag kände mig så trött och slö gick jag och la mig vid 23.30 och eftersom jag vaknade vid 12 igår var jag ännu mer övertygad om att nån sjukdom var på G annars brukar jag aldrig bli trött sådär och absolut inte när jag inte ens varit ute på dagen. Men jag vaknade 11 och känner mig inte speciellt sjuk, dock ganska trött trots att jag sovit så mycket.

Ska göra mig i ordning nu och åka iväg och handla julklappar, har inte bestämt än om det blir i stan eller lite längre bort, får se vad jag orkar när jag ska ta bussen.

Vaknade 12 och låg kvar i sängen till 12.30 och har inte orkat ta mig ut än, orkar nog inte gå ut alls idag. Tänkte ta och baka pepparkakor istället och städa lite.

Det finns några dagar varje år som är speciella, då jag funderar extra mycket på vad jag hade gjort den dagen om jag inte hade lämnat han. Idag är en sådan dag och förra året kände jag mig väldigt ledsen, i år kan jag acceptera det hela mer men jag undrar fortfarande på om de tänker på mig? Pratar de om mig? Saknas jag? Om allt hade varit bra hade jag velat vara där.

Livet går vidare, snart kommer det inte finnas färskt i mitt minne längre, tankarna ersätts av andra tankar och jag kommer längta tillbaks till annat. I slutet av denna månad är det 2 år kvar på min skyddade identitet innan jag måste ansöka på nytt, 11 mars är har jag bott i min lägenhet i hela 1 år, livet rullar på hela tiden, dag för dag...

Har handlat några fler julklappar idag och börjar med andra ord snart bli klar, funderar på om jag ska handla klart alla imorgon, eller åka till ikea och kolla lite, eller kanske göra något helt annat? Träffade en tjej från rehabiliteringen i en affär och hon följde med mig till en annan affär där jag skulle köpa ljusstake till matbordet, har känts så tomt på bordet och på den väggen där matbordet står så ljusstaken var lite pricken över i. Några ljust till den har jag inte köpt än, ska fundera lite på vad jag ska ha för färg först.

Tjejen som följde med mig insisterade på att jag skulle låta expediten slå in ljusstaken och se det som att jag gav en julklapp till mig själv, tycker det var lite gulligt tänkt, varför gör man inte sådana saker för sig själv oftare egentligen och visar uppskattning till sig själv?

På rehabiliteringen firade vi en av våra föreläsares födelsedag i förskott idag, vi satt på puffar på golvet i en ring med släckta lampor och tända ljus i mitten och fikade med lussebullar och pepparkakor. Jätte mysigt. När vi satt där kollade jag runt på gruppen och tänkte att jag verkligen kommer sakna dom...

Efteråt gick jag runt en stund i stan och köpte julklappar, har 4 grejer kvar sen är jag helt klar. Har tagit kort på lägenheten idag också, ska visa bilderna för släktingar så de får se hur jag har det. Tänker att de kan vara skönt för dom att se hur bra jag fått det efter allt som hänt, så slipper de vara oroliga och fundera.

Kokade risgrynsgröt och saftsås på morgonen och ringde hyrbilsfirman för att boka en bil till jul, kom på att jag också måste boka en bil till nyår men det tar jag och gör senare i veckan.

Somnade idag efter att jag kommit hem och sov hela 4 timmar, och jag som inte skulle göra det, det förstör hela sömnen och jag har redan problem. Sov nog lite mindre än 5 timmar i natt, och så har det börjat bli varje gång jag ska till rehabiliteringen.

Var så härligt att gå runt i den stora mataffären idag och komma hem och fylla på kylskåpet med massa god mat. Har fått lite dille på inlagd kronärtskocka som man kan plocka själv, det är underbart gott, men dyrt!

Har haft en hemma dag idag också men imorgon är det dags för arbetsrehabiliteringen igen, kommer bara stanna där 40 min för att sedan gå iväg till psykologen. Efter det tänkte jag åka och handla mat, ska kolla efter recept ikväll för att få lite insperation till vad jag ska laga när jag kommer hem. Det är lite tight med pengar den här månaden så det får bli något relativt billigt men ändå gott. Kanske koka egen risgrynsgröt och gör saftsås någon dag den här veckan?

Skulle egentligen varit i Riga nu men efter lite betänketid efter förfrågan bestämde jag mig för att inte åka, behövde vara hemma eftersom det blir så mycket flyg och fläng runt jul och nyår.

Har inte varit ute alls idag förutom när jag skulle slänga i återvinningen men jag tvättade och städade på eftermiddagen i alla fall, blev av med lite energi så jag kan sova i natt. Gick och la mig vid 03 igår vilket inte var så bra, fastnade framför datorn...

Det finns en del från de skyddade boendet som jag saknar så mycket, önskar att de kunde bo här och att vi kunde haft varandra. Bestämde mig för att ringa en kvinna idag som jag inte pratat med sen i sommras och jag påmindes verkligen om hur mycket enklare det är att prata med nån som varit i samma situation och att man känner en stark samhörighet med personen, den känslan är underbar att känna. Man känner sig inte utanför och konstig som annars, då man måste hålla sig i bakgrunden och tänka på vad man säger, men med henne kan jag vara mig själv och prata om vad jag vill och jag vet att hon inte kommer skada mig. Fick plötsligt en längtan tillbaks till skyddade boendet, till de fina minnena vi har tillsammans därifrån. Tänkte för någon dag sen på vilken tur det var att jag inte fick en egen lägenhet på direkten utan att jag hamnade där, det har hjälpt mig på många områden och var helt nödvändigt för att kunna komma vidare på ett bra sätt, och här är också samhörigheten ett nyckelord. Det finns en mening med allt.

November bara flög förbi, det är redan december! Snart är det 2012, och i augusti 2012 är det två år sen jag lämnade han. Två hela år.

Idag har jag inte fått något vettigt gjort, bara suttit framför datorn sen jag vaknade. Har en mjuk pepparkaka (som sockerkaka men smakar pepparkaka) som håller på att gräddas i ugnen. Jag fuskade och köpte en färdig förpackning man bara blandar med vatten och stoppar i ugnen.

Mår lite upp och ner just nu, ibland känns det bra och ibland dåligt... känslorna avlöser varandra. Min psykolog är ledig den här veckan så jag träffar inte henne förens på måndag, märker att jag har stort behov av att få gå dit varje vecka för att kunna fungera bättre och förrförra veckan var hon också ledig så det har inte blivit så många samtal på sistonde vilket resulterat i lite sämre mående. Men snart är jag nog på fötterna igen.