tystlidande

Jag gick till tandläkaren för ett tag sen, tror det var i augusti, för en undersökning för det såg ut som jag hade hål i en tand men det visade sig att det bara var en liten bit av lagningen som hade gått sönder. Eftersom jag inte hade ont eller något så tänkte jag att det inte var så brottom med att fixa det för även om det bara skulle kosta 300 kronor (vilket inte alls är mycket om man jämför med vad det kan kosta) så tyckte jag det var onödigt att lägga dom pengarna på något jag inte hade problem med utan behövde dom till annat. Men nu ångrar jag mig, så klart, för jag började få ont i tanden i lördags och jag har inte alls råd att gå till tandläkaren nu när jag behöver alla pengar till att flytta! Kommer säkert också kosta mycket mer nu när jag väntat plus att jag kanske kommer få betala för en ny undersökning eftersom det ändå gått ett tag. Typiskt.

 Man kan tydligen få vitare tänder genom att gnugga en halv jordgubbe mot sina tänder i några minuter, det är så klart inte permanent med effektivt om man vill ha vitare tänder för en kväll

Idag på förmiddagen tog jag tåget hit där jag nu ska vara i 11 dagar. Miljöombyte uppskattas alltid. Jag känner att jag är färdig med det skyddade boendet samtidigt som jag får lite separationsångest. Ett nytt kapitel i mitt liv börjar och flytten känns som ett så stort steg. Ibland kan jag känna att misshandlad kvinna blivit min identitet, det är svårt att förklara vad jag menar men det beror väl på att allt handlat om misshandeln det senaste 6 månaderna. Därför är det svårt att försöka bli någon annan nu och lägga det livet bakom mig. Jag kommer inte kunna berätta för människor jag träffar, i alla fall i början, vad som gjort att jag hamnat där jag är idag och jag känner ändå att det är en viktig del av mig. Men det är inte min identitet, jag är så mycket annat också. Jag har svårt att skilja på vem jag egentligen är och vem han ville att jag skulle vara och det är något jag vill jobba på, men det är svårt när jag fortfarande inte kan vara mig själv. Miljön är så viktigt för att man ska kunna förändras och utvecklas och där känner väl jag att jag inte har de bästa förutsättningarna, men jag tror det kommer hända mycket med mig när jag kommer ha mer kontinuerlig kontakt med psykologen för jag är övertygad om att hon kan ge mig de bästa verktygen för att förändras i den miljön jag befinner mig i. Hoppet är det sista som lämnar människan, som man brukar säga.

Har hållit på att packa hela dagen, både inför resan och flytten och är jätte trött nu. Ska nog gå och lägga mig i sängen strax och läsa klart min bok som jag köpte för ett tag sen (pinocchio effekten), ska köpa en ny när jag får tid för jag tycker det både är kul och rogivande att läsa. Det kan också vara skönt ibland att ge sig in i en annan värld när ens egna blir för mycket ibland. Men om man börjar läsa och råkar stöta på en dålig bok som inte alls passar en ska man inte sluta och tro att alla böcker är likadana, utan fortsätt läs tills du hittar den genren som tilltalar dig för det finns så mycket olika. En bra bok gör mer än man kan ana.

Jag har så svårt för när andra ber mig om hjälp, jag blir irreterad och ibland nästan arg. Det känns som att jag knappt hjälpa mig själv ibland och andra lägger sina problem på mig och tror att jag ska orka. Jag har sagt till många; bara för att det inte syns fysiskt att det är något fel på mig betyder de inte att det inte är det. Jag får många gånger upprepa "jag är faktiskt sjukskriven av en anledning" och man blir inte sjukriven hur som helst om man inte mår dåligt eller är sjuk. Jag vet att jag ibland tror folk bara ska förstå, utan att man behöver säga något för det är så självklart, men det gör de flesta inte så jag vet inte hur jag ska förklara? Det känns som jag hela tiden måste be om ursäkt för att jag inte orkar, och jag tycker det är fel men ändå gör jag det för annars tror folk att jag bara är lat och inte vill om jag bara skulle säga "jag orkar inte".

Jag borde inte bry mig om vad andra tycker kanske? Men jag är osäker på mig själv, jag vill inte att nån ska tycka illa om mig. Fast alla har rätt att säga vad de tycker, inte behöva anpassa sig till andra och spela någon man inte är och vara andra till lags. Tyvärr gör jag just det. Och jag börjar bli trött på det.

Imorgon hade jag tänkt ta sovmorgon och sen börja packa ner allt i rummet här på skyddade boendet så det är klart. Jag börjar bli mer positiv till att flytta nu när jag börjat handla grejer till lägenheten, det blir mer verkligt och övetygelsen om att man kommer få ett bra liv blir ännu starkare nu när man vet att man är på väg någonstans.

Jag har börjat sitta och fundera över vart jag kommer vara och hur jag kommer ha det om några år. Jag kommer ihåg 8 mars 2007, internationella kvinnodagen, då bodde jag på skyddat boende och satt och fundera över hur jag trodde livet skulle vara några år senare. Då trodde jag att jag skulle vara lyckligt och ha ett bra och stabilt liv vid det här laget men jag gick ju tillbaks till han så det var ju knappast det bästa utgångsläget, fast jag tycker ändå jag kommit långt om man tänker på hur det kunde slutat. Jag tog mig ur det här förhållandet med livet i behåll och det är det som räknas. Även fast jag har ett liv som ingen skulle välja att ha frivilligt, är jag ändå lycklig för att jag trots allt mår så bra som jag gör och har hela livet framför mig. Jag är fri och allt jag varit med om har gjort mig till den jag är idag.

Jag ogillar verkligen när jag får sånna där dagar som jag hade igår, de kommer lite då och då. Men tack och lov för det kanske? Skulle vara jobbigt att känna så varje dag. Måste försöka lära mig hantera det bättre när de där känslorna kommer, då blir det mycket enklare för de där dagarna gör mig helt nere som det är nu och jag påverkas negativt i flera dagar efter det.

Idag var och köpte en damsugare från electrolux på elgiganten som hade kostat 1495 :- och kostade nu 699 :-, var riktigt jobbigt att bära hem men det var det värt det. Hade även tänkt köpa möbler idag och beställa hemkörning så jag skulle slippa stressa sen men man kunde endast göra det 6 dagar i förväg så jag får göra det den 10e helt enkelt som det var tänkt från början.

Det var denna dammsugare jag köpte:

Kände att jag var tvungen att komma ut så jag gick en promenad till en stor mataffären som ligger lite längre bort. Köpte lite städartiklar och sånt som behövs. Känner mig enormt understimulerad och rastlös så jag tror jag ska gå ut igen och köpa en mopp så jag har det gjort och kolla runt lite. Men ikväll blir det jobbigt om jag känner samma rastlöshet... Känner mig som ett barn men just nu har jag lust att bara lägga mig ner och gråta. Behöver bara få ut de där känslorna.

I morse vaknade jag nog på fel sida för idag har jag en riktigt dålig dag. Är inte på humör, mitt hår är fult hur jag än fixar det och sminket blir bara kladd.

När jag var hos psykologen i måndags så ritade hon upp en slags "karta" över de genetiskt närmaste personerna i min familj upp till mormor/morfar och farmor/farfar, sen fick jag förklara våra relationer både när jag var liten och nu. Efteråt frågade hon mig hur det kändes att se det, och sa att det kunde väcka starka känslor hos många. Jag sa "jag vet inte, det känns nog inget speciellt", men jag ljög. Jag tyckte det var riktigt jobbigt att se men jag vågade inte säga något för jag var rädd för att jag skulle börja gråta. Det känns så fel att jag inte sa sanningen till henne, jag är ju där för att få hjälp inte för att sitta där och ljuga för då kan jag ju omöjligt utvecklas. Problemet är bara att jag har så svårt att gråta framför andra, jag tycker det är oerhört pinsamt och jobbigt. Eftersom jag inte sa hur det kändes, så finns de inte och det är därför jag unviker att prata om sånt som är känsligt för mig. Jag låtsas som att jag inte bryr mig för skulle jag öppna en enda känsla, ens ha de jobbiga orden på min tunga så brister hela jag.

Igår tyckte jag lite synd om mig själv. Har egentligen bestämmt att bara äta godis och sånt på helgerna eftersom det blivit lite fritt fram för vikten att öka den senaste tiden, men igår så fick jag sån lust att sätta mig ner med en godispåse och chips och bara ta det lungt. Så det fick helt enkelt bli så. Tror inte det kommer bli lika mycket tröstätande när jag flyttar härifrån så jag tänkte inte vara så noga med der förens jag flyttar, det är ju ändå så kort tid kvar och det viktigaste är att jag mår bra, och mår jag bra av att äta gott mitt i veckan (utan att det går överstyr) så tänker jag göra det. Varför jag tyckte lite synd om mig själv igår var för att jag hade så ont i magen och även på ett annat ställe som är en skada jag fått efter misshandeln som inte verkar vilja läka, så jag myste ner mig i sängen och tog det lungt, det behövde jag efter all stress jag kännt. Har blivit enormt dålig på att hantera minsta lilla stress, men det är bra att jag vet hur jag ska varva på kvällen om det blivit för mycket på dagen, annars är det lätt att man fortsätter stressa utan anledning och mår ännu sämre av det. Jag har lärt mig att stänga av och det är väldigt skönt, kan bli lite apatisk då men ibland kanske det kan vara bra på sitt sätt också? Kroppen visar att den behöver lugn och ro.

Jag har suttit i telefon hela morgonen och fixat inför flytten. Gick och postade brev också och passade då på att köpa en soptunna till badrummet som passar perfekt där. Längtar tills jag åker till IKEA för att handla möbler, tror det blir på torsdagen den 10 mars så jag kan få de hemkörda dagen efter, då har jag hela helgen på mig att montera och fixa. Har en del möten inbokade de dagarna men det ska nog gå att få ihop det.

Blev förvånad över hur pass billigt det var att teckna hemförsäkring, trodde det skulle kosta flera hundra i månaden men det blev runt 50-lappen. Det är klart värt att skaffa en sådan.

Det är konstigt att man kan uppfatta en sak på ett visst sätt, och sen när man ser det igen tycker man att det inte alls ser ut som det gjorde förra gången. När jag klev in i lägenheten idag igen tyckte jag inte det såg ut så som jag kommer ihåg det, även fast ingen möbel eller något flyttats. I och för sig kollade jag nog inte ens 1 min förra gången, när jag kom in genom dörren kände jag direkt att jag ville att denna lägenhet skulle bli mitt hem och utropa direkt "jag vill ha den!". Jag vet redan nu exakt vilka möbler jag vill ha, har kollat på IKEAs hemsida där jag tänkt köpa alla större möbler, men nu vet jag inte om jag måste tänka om lite så jag inte köper massa saker som inte får plats där jag tänkt att ha dem. Idag såg jag till exempel att matbordet och en hylla i badrummer som jag tänkt köpa inte alls passar där. Jag är alltid så snabb när jag ska göra något, snabbt ska det gå, men den här gången ska jag försöka ta de lungt, jag har ju inte brottom någonstans och det är bättre att det tar lite tid att ordna allt och att det i slutändan blir riktigt fint än tvärtom.

Imorgon ska jag till psykologen tidigt på morgonen och sedan till lägenheten igen för att ta mått på dörrkarmen och prata med den nuvarande hyresgästen. Har även en hel del att fixa efter det också så imorgon kommer jag vara hel slut, är inte van med att ha ett så fullspäckat schema. Men allt måste fixas innan jag åker på lördag så jag bara kan flytta mina saker och handla alla möbler när jag kommer tillbaks. Den 14 mars kommer vara min sista dag det på skyddade boendet, då har jag bott här i 203 dagar.

Läste igår att Carla Saados ex man, som dödade henne med 27 knivhugg mot kroppen och ansiktet, fick livstidsstraff - lagens strängaste straff. Med all rätt. Kanske det här är ett steg i rätt riktning? Jag läser allt för ofta om män som får skamligt låga straff för kvinnomord och kvinnomisshandel, som om vi inte var något värda.

Läs artikeln här

Det har nu fixat sig med gallergrinden och jag ska få hjälp med att betala den. Det känns så skönt att veta jag att jag i alla fall kommer kunna känna mig trygg i mitt egna hem. Varför en gallergrind är så viktig för mig beror på många faktorer, men det känns extra viktigt för mig eftersom jag vet att han bryter sig in genom en vanlig dörr på bara några minut och polisen brukar ganska ofta ta god tid på sig innan de dyker upp när det händer något och det är ingen bra kombination. Lägenheten jag ska flytta till ligger högt upp vilket har många fördelar, men samtidigt kan jag ibland tänka att om något händer så är jag fast i lägenheten eftersom jag omöjligt kan hoppa ut genom fönstret. Men nu när jag vet att jag kommer kunna installera en gallergrind känner jag mig trygg med att chansen minskar avsevärt att jag hamnar i en sådan situation.

Jag åkte in till akuten vid 20.00 eftersom smärtan blev värre och de på sjukvårdsupplysningen tyckte det var bäst att kolla upp vad det var eftersom hela buken var uppsvullen. Fick vänta i nästan 3 timmar och göra lite prover då och då under tiden jag satt och vänta på att få träffa läkarenmen så det var inte så farligt tycker jag, tiden gick snabbt. Trodde jag skulle få vänta hela natten eftersom de sa att de hade mycket att göra.

Domen blev: En blödning i ena äggstocken. Det är inget allvarligt, skulle inte smärtan lägga sig om några dagar måste jag åka in igen, men läkaren sa att det var ganska ovanligt att den inte försvinner av sig själv.

Vaknade med sån kramp i magen att jag nästan inte stod ut, började kallsvettas, mådde jätte illa och det blev jätte tungt att andas. Tog en Ibumetin för 3 timmar sen som tog bost det mesta av värken och när jag ligger ner känner jag inte så mycket av det men när jag ställer mig upp och försöker gå gör det ont och jag kan inte gå normalt. Har inte orkat ta mig till telefonen för att ringa sjukvårdsupplysningen och rådgöra om de tycker jag ska åka till sjukhus eller inte, men jag ska nog vänta lite till och se om det går bort av sig självt.

Jag har blivit beviljad larmtelefon från polisen i samband med att jag flyttar vilket känns väldigt bra och tryggt. Jag har ju som jag nämnt tidigare valt att inte berätta detaljer för polisen vad jag varit utsatt för eftersom jag inte vill göra en anmälan men de vet att jag blivit misshandlad och av vem (man måste uppge vem är hotad av när man vill ha larmtelefon) och personalen på det skyddade boendet har bekräftat för polisen att det handlar om väldigt grov form av misshandel och att skyddsåtgärder är nödvändiga. Jag ska ha möte med dom om några veckor och då ska de även aktivera min telefon. Jag vet inte hur lång tid jag kommer bli beviljad att ha den men det återstår att se.

Sjutton vad livet ska vara komplicerat. Jag vet att det blir bättre, jag gick och tänkte på det för någon dag sen och om 5 år kommer jag ju förmodligen ha vänner och ett bättre liv, men den fasen jag är i nu är riktigt svår och jobbig ibland. Jag har också mycket att ta mig igenom som inte riktigt handlar om händelser jag fått gå igenom, utan spärrar jag har som inte riktigt borde vara där som kan vara ett stort hinder ibland. Jag har en bild av mig själv att jag alltid måste vara perfekt och han hade en bild av hur han tyckte jag skulle vara och den bilden vill jag fortfarande förverkliga för mig själv. För det är så jag vill vara.

Pratade idag om de här med personalen här, och det hela kan bero mycket på att alla relationer jag hade under tiden jag var med honom har varit onormala och därför ser jag mycket annorlunda på vissa saker än vad andra gör. Egentligen har jag bara levt i en väldigt speciell "värld" med mycket sociala spel men för mig är det ju så jag tror att verkligheten är. Ibland kan jag känna att det kommer vara svårare att komma över den här tröskeln än andra.

Jag har varit så rastlös idag även fast jag gjort mer än jag brukar. Idag fick jag lite panik och kände jag att jag bara ville komma här ifrån så jag gick till mataffären och köpte en matlagningsgrädde, bara för att. Men när jag kom tillbaks var jag nästan ännu mer rastlös.

Börjar känna att jag inte vill flytta här ifrån, har alltid tänkt att det är det här stället som gör att jag ibland får sån panik och bara vill härifrån, men det hela handlar egentligen om att jag tycker det är jobbigt att ibland vara så understimulerad och bara sitta inne. Det är mer situationen som skapar paniket, och inte det här huset. Så idag slog det mig att det ju kommer kännas ännu värre när jag flyttar, det kommer inte bli bättre, för då har jag ingen att prata med eller umgås med när jag känner såhär. Här har man ju alltid någon. Det är svårt att helt plötsligt efter att ha bott här 6 månader behöva klara sig helt själv i livet.

Märkte i morse att mina vitamintabletter (multi tabs) som jag började med för lite mer än 1 månad sen börjar ta slut så jag hade tänkt gå och köpa nya för tycker faktiskt de hjälpte. Nu vet jag inte om det är psykologiskt eller om de faktiskt hjälpte, men i vilket fall som helst tänkte jag fortsätta. Jag blev bara magsjuk precis när jag hade börjat med dom men annars har jag hållt mig ovanligt frisk. Även fast det varit personer nära mig som varit sjuka har jag inte blivit smittad, förut blev jag smittad bara någon sa ordet sjuk. Jag känner mig också piggare så de är några vitaminer jag rekommenderar.

Hela dagen idag har de där tjejerna varit här och fixat oss som bor på huset. Jag klippte mig bara men de flesta både klippte sig, fick håret stylat och blev sminkade. Jag tycker om att fixa sånt själv så därför valde jag att endast klippa. Man märkte att alla blev gladare/piggare efter mini makeovern och sånt blir man gladare själv av att se. Ibland är det så nedstämt här att det kan bli jobbigt.

Fick idag veta att jag blivit beviljad 2000 kronor från en fond jag ansökt om pengar från för att kunna börja på någon hobby/träna. Blev jätte glad när de berättade det för mig! Funderar på om jag ska börja gå på gym eller någon sport kanske?

Jag har varit så deppig idag och jag vet inte riktigt varför. När jag mår såhär dåligt blir jag alltid så hungrig och bara vill stoppa i mig massa mat för att vara upptagen med annat än mina tankar. Och allt som ändå kändes helt okej... vad hände?

I natt drömde jag om Han igen. Jag drömde om att han dök upp vid samma tid varje dag utanför min mammas lägenhet där jag gömde mig för honom. Jag var inte alls rädd, jag tyckte mer att han bara var jobbig som inte lät mig var i fred för jag visste att han inte kunde komma åt mig när jag var där inne och det var andra människor där med mig. Sista gången han kom dröjde det lite längre tid än de andra gångerna, men den här gången hade han med sig 4 baguetter. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag kom åt baguetterna, men jag kommer så väl ihåg att jag drömmde att de 4 baguetterna låg där på golvet och en person frågade mig "vad ska du göra med dom?" och då kände jag hur hatet växte inom mig för baguetterna blev han, och så jag bad en hämta en mixer så jag kunde döda dom och förstöra de till så små bitar som möjligt för att de aldrig någonsin skulle kunna bli hela igen.

Låter kanske lite roligt att jag drömde att jag skulle döda baguetter men de där baguetterna symboliserade honom på något konstigt sätt och jag ville verkligen döda honom. Det som kändes så bra med drömmen är att jag inte alls var rädd för honom, jag kände bara hat men ingen rädsla. Jag hatar hellre än är rädd för rädslan har gjort mig galen ibland.

I natt drömde jag om Han. Det var ingen mardröm som det brukar vara, utan jag drömde att vi fortfarande var ihop och att han hela tiden pratade med en annan tjej i telefon framför mig som gjorde mig olidligt svartsjuk. Den känslan gjorde nästan fysiskt ont och skar i hjärtat. Jag har tänkt på det hela dagen och när jag satt och åt middag tänkte "tänk om han var här och kunde smaka min mat". När jag kom på mig själv med att tänka den tanken så började jag tänka på alla dåliga sidor hade för att få bort den jobbiga saknar känslan. Jag är så rädd för den känslan, det känns som den kan få mig att impulsivt handla på ett mycket dåligt sätt när jag mår dåligt. Jag vill inte börja sakna nu, jag vill gå vidare.

Alla känslor som börjar känna kanske grundar sig i att jag är rädd för att behöva vara ensam efter flytten. Även fast jag var med honom kände jag mig så ensam i alla år, så vill jag inte känna igen men ibland glömmer jag hur vårt förhållande verkligen va, jag får för mig att han är den enda som kan göra mig lycklig. Flytten närmar sig med stora kliv och om 3,5 veckor bor jag ensam. Helt ensam.

Jag kommer hädan efter svara på era kommentarer i min blogg pga lite olika skäl. Men är det något privat så svarar jag i er blogg eller helst via mail; [email protected]

Idag var det volontärer här som bakade rulltårta och satt och pratade med oss. Det är alltid kul när det kommer andra människor hit än att man bara se de som bor här dygnet runt. Jag är en social person som tycker om att prata och ha människor runt omkring mig, därför börjar jag få lite panik över hur jag kommer klara av att bo ensam utan en enda människa i min närhet. Måste hitta någon sport eller något som jag kan börja på så jag kan träffa människor!

Det finns ingen läsk jag tycker om mer än coca cola, dricker det i perioder varje dag. Läste på svt.se att det hemliga coca cola receptet nu är avslöjat: "den amerikanska websajten thisamericanlife.org att man funnit originalreceptet, som blandades av apotekaren John Styth Pemberton 1886 i Atlanta. Det unika receptet ska ha hittats på ett fotografi från 1979 i tidningen Atlanta Journal-Constitution där en man håller upp en bok med, vad som ser ut att vara, Pembertons originalrecept. Genom att studera fotot har man lyckats identifera både ingredienser och de exakta mängderna som ska användas..."

Receptet
• Flytande extrakt av Coca 3 drams USP (okänt mått)
• Citronsyra 90 ml
• Koffein 28 gr
• Socker 30 (oklart hur stor mängd som behövs)
• Vatten 9,5 liter
• Lime juice 10,8 dl
• Vanilj 28 gram
• Sockerkulört 45 ml eller mer för färgens skull
• 7 enheter smak (använd 60 ml smakämne per 19 liter sirap)
• Alkohol 2,4 dl
• Apelsinolja 20 droppar
• Citronolja 30 droppar
• Muskotolja 10 droppar
• Koriander 5 droppar
• Neroli 10 droppar
• Kanel 10 droppar

Läs hela artikeln på: http://svt.se/2.22584/1.2327094/coca-colas_originalrecept_hittat

Har hela dagen suttit och funderat på hur jag ska kunna installera en gallergrind i nya lägenheten. Ringde till hyresvärden och frågade om de har några kontakter som kan ordna det och att man sen lägger på kostnaden som en avbetalning på hyran, men det sa att de inte gör sånt utan det får jag ordna själv. Hyrevärden vill även att jag ska ta bort gallergrinden när jag sedan flyttar och att det blir ett problem eftersom borrhålsmärkena kommer bli kvar i dörrkarmen, så när jag flyttar måste jag även betala för en ny dörrkarm. De skull kolla upp hur mycket det kommer kosta men jag hoppas det inte är allt för mycket!

Gick förbi en säkerhetsaffär idag för att kolla på vad priset för en gallergrind är och den ligger på mellan 10.000 - 15.000 och kan även kosta mer för jag kommer behöva lite större grind än vad som är standard eftersom ytterdörren är bredare än normalt. Om jag vill ha säkerhetsklassad grind så kan priset  bli ännu saftigare. 

Siffrorna bara snurrar runt i huvudet, hur ska jag ha råd med detta? Jag får inte ta lån eftersom jag inte har någon inkomst och att spara ihop så mycket pengar kan ta flera år! Jag vill helst ha gallergrind från första dagen jag flyttar in för att kunna känna mig trygg men nu undrar jag hur det kommer bli egentligen.

Den här veckan kommer det komma hit några tjejer som har erbjudit sig att gratis klippa, sminka och styla oss kvinnor och barnen på huset. Det uppskattas verkligen och jag tycker det är en fin tanke. När man bor här har man inte pengar eller ork att ta hand om sig själv även fast man skulle vilja och att de kommer hit och piffar upp oss är jätte kul.

I går kväll somnade jag vid 23.30 och vaknade 12.15 i morse, jag var verkligen trött. Ställde klockan på 9 för jag tänkte gå upp och äta frukost som de bjuder på här men jag kunde inte gå upp ur sängen så jag somnade om. Hade inte ens borstat tänderna eller bytt kläder igår, jag bara slocknade.

När jag satt på tåget påväg hit klev det på en kille som gick och satte sig brevid mig som betedde sig konstigt. Jag märkte att han satt och kollade på mig nästan hela tiden men jag ignorerade det och satt och kollade ner i min mobil som jag spelade på. Efter kanske 20 min så böjde han sig fram och neråt för att kolla in i mitt ansikte och sa "bor du i..." (och så sa han orten där jag bor). Först hörde jag inte vad han sa för han mummlade så jag fick säga "va?" kanske 3-4 gånger tills jag hörde och sa då "ja" och fortsatte sen spela på mobilen. Ville inte att han skulle fortsätta prata med mig så jag försökte visa tydligt att jag inte var intresserad av någon konversation. Sen sa han "ja jag har sett dig där" och sen sa han inget mer på hela resan.

Jag tycker det är så konstigt att han kände igen mig härifrån. Det låter inte trolig. Jag har ingen kompis här som har kompisar som jag träffat så han kan varit någons kompis. Jag går 99% av gångerna jag går ut ensam så han kan inte sett mig med någon han känner och jag pratar aldrig med killar när jag är ute. Jag går alltid snabbt och gör det jag ska och går sedan hem. Man lägger inte märket till någon bara sådär som han gjort, varför skulle han lagt märke till just mig av alla människor som bor här? Det är inte direkt litet. Är det bara jag som tycker det här låter väldigt konstigt? Jag är inte rädd eller direkt orolig för det han sa, men jag sitter och undrar...

Kom fram idag vid 1 tiden och är nu på det skyddade boendet. Mycket har hänt sen jag åkte, ändå var det bara lite mer än två veckor sen. 4 kvinnor har flyttat ut och tror det är 3 eller 4 kvinnor med barn som flyttat in. Det har blivit nya regler i huset vilket är skönt, äntligen lite ordning och reda.

Gick och handlade mat efter att jag lämnat mina väskor, var helt slut egentligen men hade ingen mat i kylskåpet så jag hade inte så mycket val, men varför jag valde att gå till den som ligger längst bort kan man ju undra.

Imorse somnade jag klockan 7 på morgonen för jag satt uppe hela natten och pratade med en "vän". Det var ett samtal som inte kunde kommit lägligare. Ibland är det så skönt att få andras perspektiv på saker, vet inte om det bara gäller mig men jag kan känna mig så vilsen och kan ibland inte veta vad som är okej när det gäller tankar och känslor och hur man kan/får agera ut dem. Jag har tendens att tänka mycket mer på andra än mig själv och det är jag som blir lidande i slutändan. Som jag alltid sagt: om man inte tänker på sig själv vem ska då göra det?? Jag kanske borde följa mitt eget motto?

Efter allt vi pratade om igår är jag så taggad till att göra en förändring. Jag vill bli stark, inte låta någon sätta sig över mig och sluta bry mig om vad andra tycker hela tiden. Det tar tid att förändras, men jag ska komma ur det här som en människa jag vill vara och trivs med att vara.

Lägenheten blir ledig 1 mars istället för april som det var meningen från början, men jag kommer inte kunna flytta in möbler förens 10 mars eftersom jag kommer vara bortrest precis då. Måste prata med hyresväden det första jag gör på måndag angående gallergrinden så det kan ordnas så fort som möjligt.

Imorgon åker jag tillbaks till det skyddade boendet, det känns ganska skönt samtidigt som jag på ett sätt vill stanna längre men jag har inte varit ute på nästan 2 veckor och det håller på att göra mig galen.

Jag kollade i min almanacka idag och såg att en person som betytt jätte mycket för mig fyller år den här veckan. Jag önskar jag kunde fira henne, eller i alla fall skicka iväg ett grattis sms, det är det minsta jag skulle kunna göra för henne... men det gör ont att jag inte kan det. Jag glömmer aldrig när hon sa "om ni två gör slut någon dag kommer jag ändå alltid fortsätta hålla kontakten med dig, oavsett vad han tycker om det för du är en jätte bra tjej och jag tycker verkligen om dig, du är speciell". Jag önskar jag kunde haft kvar de alla i mitt liv, de ställde upp mycket för mig. En av hans närmaste vänner sa en gång till mig "om han någonsin rör dig eller ens lägger handen på dig, ring mig så tar jag han om det, lova att du gör det jag blir besviken om jag får höra att han gjort något och du inte ringt mig"... och så gav han mig både sitt mobilnummer och hemnummer. Jag önskar verkligen att de kunde fortsätta var en del av mitt liv.

Jag vet att jag skrivit om det här tidigare i bloggen, men det är så svårt för mig när det känns som att han har tagit allt ifrån mig. Jag tänker ofta på att jag vill kontakta hon som stog mig närmast, men jag vet att det finns risker med det, både för mig och henne. Det kanske ändå är det bästa att man har de minnena man har kvar, går vidare och hoppas att man träffar lika fina människor i framtiden?

En natt hade en man en dröm. Han drömde att

han gick längs en strand tillsammans med Gud.

På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.

Han märkte att vid varje period i livet fanns

spår i sanden av två par fötter:

Det ena spåret var hans, det andra var Guds.

 

När den sista delen av hans liv framträdde,

såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han

att många gånger under sin levnads vandring fanns

det bara ett par fotspår. Han märkte också att

detta inträffade under hans mest ensamma

och svåra perioder av sitt liv.

 

Han frågade Gud om detta, "Herre, du sa att du

aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen.

Men under de allra svåraste tiderna i mitt liv

har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå,

att du lämnade mig när jag behövde dig mest."

 

Herren svarade: Jag skulle aldrig lämna dig under

tider av prövningar och lidande.

När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

Det var några dagar nu sen jag skrev, har velat gå in här för att skriva av mig men inte haft möjlighet. Alltid när jag skriver ner något här som får mig att må dåligt eller gör mig ledsen så känns det som mitt hjärta blir lite lättare för varje gång.

I morse vaknade jag av att jag drömde en mardröm. Jag har innan varit ganska lyckligt lottad som sluppit mardrömmar, har drömt en mardröm i månaden kanske men nu börjar de komma. Jag vet inte om det beror på att jag oroar mig för flytten eller om det är något annat, men jag har också börjat tänka och grubbla mycket precis innan jag ska sova så ibland kan det ta upp emot en och en halv timme tills jag somnar från det att jag släcker lampan. När jag drömt mardrömmar om han så påverkar det hela min dag och allt som hänt det senaste åren gör sig ännu mer påmint.

I natt låg jag och tänkte mycket och somnade inte förens 4. Jag tänker på att jag egentligen inte riktigt är redo att flytta till en egen lägenhet. Det som ledde till att jag betämmde mig för att leta lägenhet var att jag fick mycket press på mig från olika håll men den avgörande anledningen var att jag inte alls trivs på det skyddade boendet längre. Jag mår riktigt dåligt i den miljön. Jag har bott där i 6 månader nu och de första månaderna trivdes jag verkligen, men när många nya människor började flytta in som inte är i lika allvarlig situation som jag så började jag även känna mig otrygg. Reglerna slutade följas och många började göra på sitt sätt utan att ta hänsyn till andra som bor där och att man äventyrar allas säkerhet genom att vara ovaksam och oförsiktig. Personalen har sagt att det hädanefter kommer bli många förändringar i huset och jag hoppas de tar problemen på allvar och verkligen gör en förändring för man måste ta hänsyn att det kommer kvinnor dit med olika problem av olika grader och man måste försöka anpassa miljön så det passar alla på ett eller annat sätt. Jag flyttar snart men jag tänker på alla de kvinnor i framtiden som kommer flytta dit, att trivas när man kommer till ett sånt ställe är en jätte viktig faktor för att bryta sig loss och kunna ta sig vidare. Utifrån vad jag vet att jag behöver så skulle jag behöva stanna där för att få allt stöd jag behöver och kan få därifrån, men pga miljön och hur jag mår där gör det mig inget gott att vara kvar så därför valde jag att börja söka efter en lägenhet, men redo skulle jag inte säga att jag är just pga det stora rädslan och hotet mot mig som fortfarande finns.

Jag kommer åka tillbaks dit nästa helg men stannar bara 2 veckor för att sedan åka tillbaks dit jag är nu. Jag vet inte om jag tycker det är så jobbigt att vara där just nu för att jag själv kommit ganska långt i min process medans de flesta där är mitt uppe i allt och jag tycker det är väldigt jobbigt att lyssna på vad de kvinnorna berättar för mig. För ibland när någon berättat något kan jag bli väldigt arg inom mig och påminns starkt av vad jag själv varit med om och det gör att jag kan känna att jag går tillbaks i min process istället för att gå frammåt. Många, både kvinnor och barn anförtror sig till mig och det kan bli för mycket för mig eftersom jag har så mycket egna problem som jag inte kan prata med dom om och det känns som det blir för stor tyngd på mina axlar eftersom jag hela tiden försöker hjälpa andra när jag egentligen först och främst måste hjälpa mig själv.

De här senaste dagarna har jag inte gjort någonting, bara funnits till och tagit hand om mig själv. Förbereder mig mycket mentalt på flytten för det känns väldigt jobbigt och påfrestande att bo själv samtidigt som jag inte kan vänta på att få flytta. Det jobbigaste är rädslan och tanken på att något kan hända. Ibland tänker jag att jag vill träffa en kille bara för att nån ska kunna bo med mig så jag slipper vara ensam, speciellt på kvällarna. Men jag vet att det inte är någon bra lösning alls, det är självisk och skulle i praktiken bara göra allt värre.