tystlidande

För att man har skyddad identitet betyder det inte att det är omöjligt att bli hittad, det är du själv som måste se till att du förblir hemlig och är försiktig, här är några tips på vad du kan göra:

Ha två olika mobilnummer, ett som familjen och vänner som du kan lita på har och en som du har i kontakt med myndigheterna. Om du skulle bli hotad via samtal eller sms så har du bättre koll på vart dina uppgifter kan läckt ut och om det finns chans att personen kan få tag i mer känslig information än bara telefonnummret. Skaffa kontantkort, aldrig abonnemang!

Byt bank och stäng dina gamla konton eller eventuellt öppna nya konton på samma bank och då inte personkonto med ditt personnummer, oavsett vilken bank du öppnar konto på. Obs tänk på att varje bankkontor tilldelas ett eget clearingnummer, så var försiktig med vart du öppnar kontot!

Uppge alltid adressen till skatteverket som du får via förmedlingsuppdrag så posten går genom dem. Man ska aldrig lämna ut sin riktiga adress till någon, helst inte till familjen eller vänner heller.

Beställ inte något från internet eller registrera dig på någon sida. Får du paket skickade till posten/närmaste utlämningsställe så ökar det chanserna rejält att klura ut vart du befinner dig.

Byt namn och/eller efternamn beroende på hur hotbilden ser ut. Har du ett ovanligt namn eller efternamn så är det en ännu större anledning att byta då du inte blir "en i mängden" annars.

Gör en makeover och börja sminka dig annorlunda och ha frisyrer som du annars inte brukar ha om du inte vill klippa dig. Man kan även köpa löshår med clips om man har kortare hår. Färga håret i en annan färg, om man har blont kan man t.ex. färga håret brunt eller tvärtom. Köp nya kläder, speciellt ytterplagg som inte är typiska dig och använd inte ytterplagg som du haft innan. Ha inga utstickande färger eller annat som tillkallar uppmärksamhet när det gäller kläder, hårfärg och smink m.m. Skaffa glasögon utan styrka. Alla förändringar man gör ska man trivas i, annars blir det helt fel men man kan ta chansen att förnya sig lite och göra sånt som man tänkt att man vill innan men aldrig orkat.

Kommer fylla på denna lista allteftersom.

På ett sätt är jag faktiskt glad över misstagen som skett, även fast jag blivit mer utsatt pga det kan jag ändå vända allt till min fördel om utgången blir så som jag hoppas och tror, så det var egentligen det bästa som kunde hända. Visst, jag får lida på vissa punkter för det men det är värt det om man tänker på helheten, jag har fått rätt till mer hjälp och skydd än jag hade fått annars eftersom jag valt att inte polisanmäla och polisen vägrar hjälpa mig.

Trots mina positiva tankar har jag varit väldigt deprimerad idag. Det är jobbigt att må såhär dåligt och känna att man tappat livslusten. Jag tänker att jag borde förstått vad lycka var när jag hade den, även fast man inte kan sitta och ändra på det förflutna så önskar jag att jag hade uppskattat livet när jag hade det bra, allt innan det här hände och innan jag träffade honom.

Idag har jag fått mycket gjort, ringt många samtal för att få klarhet i hur allt ligger till och det finns tyvärr en del misstag olika myndigheter gjort i mitt ärende. Alla antar, ger fel information och agerar efter sina antaganden tills de får reda på hur det ligger till och ångrar då vad de ställt till med, men ett misstag kan få en människa dödad. Vissa ska vara proffs på sånt här och specialicerade på sitt arbete, men jag undrar om proffsen är på semester? Men det jag uppskattar är att jag ska få hjälp med högre skydd av en instans som erkänner sitt misstag och förstår min situation.

Min vistelseort är inte lika säkert skyddad som jag trodde pga misstag de gjort. Kommer därför flytta härifrån så småningom och försöka slå mig till ro på en ny ort, men tills dess ska jag ta reda på allt så det inte kan bli fel igen och jag kommer göra saker på mitt sätt, det verkar bara vara då det blir rätt. För första gången verkar det så att man kan komma långt på att ljuga och dölja sanningen.

Ibland stannar jag plötsligt upp och saknaden bara slår mig. Varje gång är lika förvånande, den kommer sådär som en blixt från klar himmel, den smygen sig inte fram utan kommer helt utan förvarning. Jag är ingen superwoman, även fast jag ibland önskar det. Vissa känslor finns kvar trots det enorma hatet, sveket och rädslan jag samtidigt känner, det är bara mänskligt. Jag är så van att älska honom, jag vågade inget annat.

Efter att han slagit mig älskade jag honom ännu mer än jag annars brukade, jag ville vara nära honom, att han skulle krama om mig och trösta mig, trots den enorma skräck jag hade känt bara några minuter tidigare. Jag tror det var för att jag inte kunde hantera rädslan, som om att jag tänkte "håll dina vänner nära men dina fiender ännu närmare" undermedvetet, jag vågade inte känna något annat än kärlek för det här monstret. Hade jag låtit mig kännas vid rädslan tror jag att jag hade tappat kontrollen helt, det hade varit olidligt att utstå och inte ens nu vet jag att jag har släppt på alla känslor runt det han gjort mot mig, jag är så rädd för att bryta ihop helt.

Han var alltid misstänksam mot mig, trodde jag ljög för honom stup i kvarten och jag sa alltid till honom: "jag ljuger aldrig för dig, skulle aldrig komma på tanken därför tror jag desamma om dig och litar på dig, men eftersom du tror allt och alla ljuger för dig måste det betyda att du själv ljuger för du vet vad du är kapabel till"... och jag hade rätt. Han levde ett helt annat liv än han påstod bakom ryggen på mig.

Pratade med polisen idag igen, de ringde och försökte prata bort mig, tjatar och spelar på mitt samvete. Tack och lov har jag lärt mig hur polisen fungerar, jag kan deras metoder... annars hade dom kunnat dra ner mig till botten. Att de inte själva kan se att de kan förstöra en ung människas liv, hur kan de tycka det är värt det? De får allt att låta så fint, som en vecker sång i öronen, det är nästan som att de lovar att jag får ett bra liv bara de får som de vill. Jag är påläst, jag vet vad de kan och inte kan göra därför har de inga svar när jag argumentarar med dom om varför, de har ingen vacker sång att komma med längre, de ger upp. Jag hoppas jag ger dom en tankeställare om sitt egna arbete och att jag berör dom djupt i hjärtat med min ärlighet, det kanske hjälper en annan kvinna i min situation...

Tänker på vad han gjort mot mig och kan inte sova... hur kunde han?

Har gått från att i början sova 3 timmar/natt till att nu de senaste dagarna sova 12 timmar/natt, trots att jag också sovit några timmar mitt på dagen. Men jag föredrar att sova såhär mycket än lite, jag får glömma problemen och bara gå in i drömvärlden för ett tag...

Har varit hos läkare i veckan men har inte gått till någon i den staden jag befinner mig i, skulle aldrig riskera att det kommer fram vart jag befinner mig och speciellt inte nu när det blivit som det blivit med polisen och att det finns chans att jag blir nekad ett väldigt viktigt skydd jag ansökt om, vilket chockar mig! Jag åkte till en annan stad som ligger en bit härifrån och träffade läkare där. Har hört att privata läkare kan hjälpa en patient att vara hemlig och inte ens skriva in en i systemet, är inte riktigt säker på hur det fungerar men privata läkare är mycket flexiblare på många sätt. Jag behövde träffa läkare snabbt så jag hann inte höra mig för angående det men ska se till att göra det.

Jag är så nere, det finns så mycket jag vill skriva men jag har ingen ork... jag orkar ingenting längre, har tappat lusten för allt. Jag försöker se positivt på saker och ting men hur ska man orka fortsätta hoppas när ingenting blir bra?

Idag fick jag ett samtal från polisen som jag inte alls blev glad över. Det känns som hela systemet försöker lura mig, det är liksom jag mot dom och den som blåser den andra bäst vinner. De utnyttjar mig för att de ska få sin vilja igenom, de tänker inte på vad de kan få för konsekvenser för mig och att jag kanske får gömma mig hela livet pga deras agerande. De erkänner att de inte kan skydda mig på det sättet jag skulle behöva, men ändå sätter de mig i en väldigt farlig situation. Är det inte dom som ska skydda oss? Ska de verkligen vara dom som gör oss ännu räddare?

Helt plötsligt slocknade ljuset för mig och livet blir kanske inte alls som jag trodde och det gör mig förkrossad. Jag började verkligen acceptera att jag är där jag är och att livet ska förändras, men nu kanske jag inte ens kan bo kvar och allt jag byggt upp här kommer raseras. Jag blir så arg över att alla har svikit mig, att bara vara i en sån här situation är tungt men jag får kämpa så himla mycket mer för att ens kunna leva... allt jag kämpar för borde vara en självklarhet.

Det finns så mycket ilska och hat inom mig och det bara växer för varje dag som går. Jag har blivit så bitter och kall. När någon kramar mig känner jag inget längre och det gör mig så ledsen. Alla känslor som är underbara att ha finns inte inom mig, det är bara hatet och sorgen kvar, jag kan verkligen inte känna det andra i något sammanhang alls. Och allt pga en människa som påstod sig älska mig. Jag mår inte alls bra just nu...

Förut när jag täkte på att jag en dag skulle behöva lämna Han mådde jag jätte dåligt, jag tänkte att det här livet jag lever nu inte skulle vara ett värdigt liv och jag ville ha tillbaka det livet jag hade innan han. För vad väljer man helst; att bo i en egen lägenhet och ha sitt liv så som man alltid känt till det med vänner och familj eller gömma sig på ett skyddat boende långt hemifrån bland massa människor man inte känner? Jag tror nog alla skulle välja alternativ ett om de nu skulle få chansen att välja. Det jag inte tänkte på var ju att i mitt gamla liv kommer han alltid finnas, oavsett om jag vill eller inte och jag skulle aldrig kunnat avslutat relationen på ett bra sätt och levt vidare det livet. Därför saknar jag inte mitt gamla liv, för det jag saknar kommer ju aldrig någonsin finnas om man tänker realistiskt. Jag skulle inte ens kunna gå utanför dörren om jag flyttade tillbaks.

I det här livet jag lever nu och har framför mig finns det hopp, i det gamla livet visste jag att det aldrig skulle bli bättre men jag insåg inte då hur underbart det här livet kunde vara, jag trodde det skulle vara hemskt och värre än det liv jag levde. Bara smaken av friheten gör mig euforisk och jag vill ha mer av det här, jag kan inte sluta längta och drömma om den dagen jag har min egna lägenhet, vänner och kan göra det jag vill.

Man ska tänka utifrån den situationen man är i och inte utifrån andras "normala" liv, det här är det bästa som kunde hända mig eftersom jag levde i ett helvete med honom. Jag ser det här som en stor chans som har givits till mig och inte ett nederlag. Jag tog mitt pick och pack och drog till ett bättre liv som jag inte trodde exicterade.

Var hos en kurator idag och det kändes väldigt skönt att få prata med någon men vi bestämmde oss för att inte fortsätta ha kontakt utan hon ska hjälpa mig med att att få kontakt med en psykoterapeut som är inriktad på den här typen av problem som jag har för kuratorn kände att hon inte kunde hjälpa mig på det sättet jag behövde. Efter att jag varit där märkte jag vilket behov jag har att få prata med en professionell person om det här och inte bara andra "vanliga människor" som jag inte känner kan förstå mig på samma sätt, ge rätt råd eller få mig att utvecklas och gå vidare. Andra kan bara lyssna, men en psykoterapeut/kurator kan ge en så mycket mer.

Det har blivit bättre med sömnen, jag somnar fortfarande vid 4 tiden på natten men sover ca 7 timmar. Har inte lika mycket mardrömmar men det händer. På nätterna på fredagar och lördagar brukar det vara ganska mycket liv här utanför och då är det alltid svårare att sova.

Varför känns det ibland som jag är född med sån otur och att den har förföljt mig hela livet? Jag är den som alltid är med om saker som bara vissa har oturen att hamna i och folk blir aldrig förvånade att höra att just jag hamnat där. Samtidigt ser många mig som en stark person, som ser till att klara allt... jag tar mig alltid dit jag vill tillslut, men jag får bara ta det den hårda vägen. Jag har aldrig varit den som åkt på en räkmacka genom livet, men det kanske finns någon mening med allt?

De senaste dagarna har jag varit jätte lättirreterad och blivit arg för ingenting och kände att ångesten började komma igår kväll. Hela dagen idag var okej, var i alla fall på bättre humör än dagarna innan men ändå känt att ångesten finns där och nu på kvällen blev det värre.

Jag är orolig över många saker i mitt liv just nu. Kommer jag kunna få ett normalt liv efter det här? Kommer jag någonsin kunna bo ensam utan att behöva vara livrädd? När vet jag att allt är över?... Jag är så rädd för att tro att allt lugnat ner sig och att jag ska börja leva ett vanligt liv och så dyker Han plötsligt upp där mitt framför mig. Jag ser just ni ingen lösning på det här, jag förstår inte riktigt hur det ska kunna blir bra. Jag kommer ta mig igenom det här, jag kommer en dag må bra men det är rädslan som oroar mig. Jag kan inte göra något för att få bort rädslan ur mitt liv, jag kan inte påverka den. De lösningar som finns som alternativ ser jag inte som lösningar för de sätter mig i en ännu värre sits.

Jag vet innerst inne att en dag kommer allt lösa sig, men det är bara så svårt att se det framför sig just nu, nu är allt bara en enda stor röra.

Ibland kommer det plötsligt upp så konstiga känslor inom mig, precis när man tror att man kunnat komma över vissa saker så bubblar de upp igen. Jag har alltid sagt att både hat och kärlek är en känsla för någon, och jag vill inte känna något av dom. Man vet att man glömt personen när man inte längre kan känna något, varken bra eller dåliga känslor. Har jag fel?

På senaste tiden har jag bara känt ett stort hat, mot både honom och mot mig själv. Jag anklagar mig själv mycket för det som hänt. Han kunde dödat mig, jag lät mitt liv ligga i hans händer och jag kunde varit död. Död. Och jag accepterade det på något sätt. Jag brukade "skoja" med människor runt omkring mig hur jag ville ha det. En vit kista på begravningen, en speciell låt som betyder mycket för mig skulle spelas, jag ville absolut bli kremerad och att de skulle sprida ut min aska för att ingen skulle kunna komma ihåg mig. Mitt olyckliga liv skulle inte få finnas mer.

Han sa alltid "vaddå är det inte värt att dö för mig?" och fick det att låta som att det var ett privilegium att få dö för hans skull...för det var så han såg det. Han var också noga med att påpeka att han absolut inte skulle komma på min begravning, han skulle ut och fira istället och sen kissa på min grav.

Jag var djupt deprimerad i början av förhållandet då han som mest psykade och hjärntvättade mig, jag var i chock. Jag hade ångest och grät varje dag i 6 månader och jag önskar att jag hade förstått då att det var Han som framkallade alla känslor, det var inte han som kunde hjälpa mig och få det livet jag drömt om som han påstod. Han var så grym, så elak! Vill inte ens tänka tillbaks på vilka tekniker han använde på mig, det gör för ont att inse att man blivit behandlad så. Jag önskar att jag hade sett igenom honom som jag gör nu, att jag kunde se det mörka som gömde sig i hans blick.

Även om människan besitter en fantastisk förmåga till återhämtning, kan ibland intryck från en livshotande händelse präglas starkt men fragmenterat, så att minnen, tankar och rädslor inte släpper sitt grepp trots att månader eller år har förflutit. När man har svårt att få sitt liv att åter fungera efter en svår händelse på grund av påträngande minnen, mardrömmar och rädsla, kan man ha drabbats av posttraumatiskt stressyndrom.

PTSD kan utvecklas efter en/flera skräckfyllda händelser som innehåller faktiskt eller upplevt hot mot den drabbade.

Symtom

Intryck och bilder från händelsen blixtrar ibland förbi, med en påtaglig här och nu-känsla.

En lukt, en plats, eller olika situationer kan utlösa återblicken och det känns som att man återupplever händelsen. Det kan kännas som om man tappar kontrollen. Ibland är det väldigt svårt att i efterhand förstå vad som utlöste den obehagliga återblicken.

Sådant som förknippas med händelsen väcker ofta obehag och blir någonting man helst undviker.

Man kan också tappa intresset, känna håglöshet och uppleva vissa känslor som avstängda.

Man kan vara lättskrämd, rycker till mer än vanligt vid plötsliga ljud och finner det obehagligt att inte ha ryggen fri. Tidigare föreställde man sig kanske att man var relativt trygg, men nu upptäcker man många faror i omgivningen.

Man får svårt att koncentrera sig och komma ihåg saker.

Det är inte heller ovanligt att man känner skuld eller skam för det inträffade, eller att man är lättirriterad.

Om man har utsatts för våld från en annan individ kan man tappa tilliten till andra människor. Detta kan leda till speciellt svåra konsekvenser om man som liten eller ung har utsatts för någonting.

Orsaker till PTSD

Det finns ingen entydig orsak till varför symtomen kvarstår hos vissa drabbade. Det är dock tydligt att undvikande av obehagliga, men ofarliga, påminnelser spelar en stor roll.

Eftersom det kan vara smärtsamt att tänka på händelsen eller möta sådant som påminner om den, är det förståeligt att man som drabbad försöker att undvika detta. Men även om man genom att försöka undvika minnen och sådant som påminner om händelsen får lindring för stunden, och man upplever viss kontroll, fungerar denna strategi sällan.

Om minnet av händelsen inte sorteras och bearbetas, riskerar man att fastna i obehagliga återblickar och undvikande: Det kan ses ungefär som om intrycken har lagrats överallt i minnesbanken, utan tillhörande information om när, hur och var – och därför är ständigt aktuella.

Källa: Psykologiguiden

Allt jag gör, gör jag på mitt sätt. Jag litar inte för en sekund på att systemet fungerar eller ska skydda mig och det är upp till en själv att se till att man håller sin adress och vistelseort skyddad. Man kan absolut inte säga till någon, varken till någon myndighet eller sjukvården vart man befinner sig eller sin nya adress för när den väl blir känd hos någon så blir den aldrig hemlig igen och man måste flytta.

Jag ska till läkaren nästa vecka men jag skulle aldrig boka tid här, utan jag åker hellre 1-2 timmar bort ifall Han på något sätt skulle få reda på vart jag varit, då letar han där och jag är trygg här. Jag är också noga med att inte dra några medlemskort i någon butik eller ens lämna mitt namn och efternam någonstans, jag hittar på ett annat. Jag ska stänga mina nuvarande bankkonton och öppna nya när jag bytt efternamn, allt för att försvåra för Han att hitta ett kryphål.

Man måste tänka själv, ingen gör det åt dig som sagt.

Jag blir så frustrerad över att alla säger "ja jag förstår, vad hemskt, vad jobbigt, kan tänka mig det...bla bla bla" och man tror verkligen att de fattar men sen när det kommer till kritan så förstår fan ingen ett enda skit! Hur kan man inte förstå varför jag är rädd? Hur kan man inte förstå att jag har mardrömmar och är traumatiserad efter allt jag gått igenom? Är det vardag att ens pojkvän försöker döda en? Jag fattar verkligen ingenting. Jag har en stor hotbild riktad mot mig och alla vet vad Han är kapabel till, men ändå förstår det inte varför jag är rädd och inte lever på som vanligt?! Jag gömmer mig inte för att det är roligt, för att kunna leka katt och råtta leken, utan för att jag inte vill dö.

Jag är så glad att jag lärt mig vara stark ensam, jag behöver igen annan som gör mig lycklig utan jag kan göra det själv. Det är bara jag som tänker på mig själv i slutändan, därför är det jätte viktigt att vara rädd om sig och se till sitt eget bästa först innan man bryr sig om andra för ingen räddar dig innan den räddar sig själv.

Han har börjat ganska intensivt att försöka kontakta mig och det gör mig lite orolig... även fast jag vet hur han fungerar fick jag för mig att han sakta men säkert börjat gå vidare för han är så noga med att inte ta ner sin "stolthet" och speciellt inte visa mig att jag betyder något och att han inte behöver mig. Att han tagit sig ner till den nivån är oroväckande och visar på att han börjar bli desperat.

Om jag bara hade fått gå vidare... nu handlar så mycket om han. Man måste tänka på varenda steg man tar, varenda ord man säger och vart man kan synas och inte. Det känns som jag kvävs. Ibland blir jag riktigt ledsen när jag tänker på att jag aldrig kommer kunna åka tillbaks där jag kommer ifrån, inte kunna hälsa på släkten eller fira olika högtider och händelser med dom. Jag kommer alltid bara få höra om det, och visst de kan komma hit men det är inte samma sak.

Missuppfatta mig inte, jag är faktiskt samtidigt väldigt glad att jag är där jag är och jag hade kunnat flytta hit även om det inte hade varit pga han. Jag trivs här och jag ser det som en stor chans i mitt liv, men de tankarna om att jag inte kan vara där jag vill ibland gör mig arg, ledsen och besviken för att det endast är pga han och inget annat. Ingen borde få ta någon annans frihet.

Ibland tror jag att mitt liv är som alla andras, jag vill inte acceptera att jag hamnade med en galning som kommer påverka mitt liv på ett eller annat sätt många år frammåt, men han kommer dock aldrig någonsin styra mitt liv igen eller ta över det, jag är en egen person nu! Det är när jag tror mitt liv är som alla andras jag blir ledsen över vart jag är, men när jag tänker på sanningen, vad jag har för alternativ så är jag överlycklig över att vara här.

Jag trodde det skulle vara massa krångel med röstningen när man har skyddad identitet, men det är bara att gå till närmaste röstlokal som finns i området och ta med sig sitt röstkort och id kort (körkort, pass eller vad det nu kan tänkas vara) och så röstar du som vanligt, det spelar ingen roll om du är skriven på en annan ort. Dock när du personröstar så kan du endast rösta på personer som representerar den ort du befinner dig i eftersom du röstar för den kommunen och landstinget. Har ingen aning om hur det fungerar när man poströstar.

Det har börjat bli bättre med sömnen, jag börjar lättare känna mig trött och sover fler timmar (dock inte mer än 5 timmar/natt) men jag sover ganska oroligt fortfarande och vaknar flera gånger. Med mardrömmarna har det blivit lite bättre, de är inte lika intensiva och obehagliga som innan men det är jobbigt att det ibland kan vara folk som skriker utanför fönstret eller en bil som gasar upp och det får mig att vakna med plötslig panik och jag får för mig att han står precis brevid mig eller får "flashback" på en viss händelse jag känner igen ljuden ifrån...

Fick ett mail om att TuvaForum har slutat fungera och att det nu finns ett annat forum dit man kan vända sig om man blivit/blir utsatt för kvinnovåld och vill utbyta erfarenheter och stötta varandra

kvinnovald.egetforum.se

Jag har bestämmt mig för att inte åka bort. Resan har framkallat enorm ångest och stress för mig och jag vet inte varför... men jag känner att det är bättre att göra den när jag känner mig redo än att utsätta mig för sånna känslor i onödan när jag inte kan hantera det, det blir bara värre då. Det var meningen att jag skulle byta miljö och komma bort men det framkalla verkligen något obehagligt inom mig och även fast det är lite jobbigt att den redan är betald och det inte blir som det var planerat så känner jag mig så stark, jag känner verkligen att jag börjar ta mig upp. Jag gör inte längre saker för att bara andra ska må bra, jag har för en gångs skull börjat tänka på mig själv och börjat bry mig om hur jag mår och vad som gör mig lycklig. För mig är det ett jättekliv i rätt riktning.

Tanken att bli lämnad, av vem som helst som jag bryr mig om, är riktigt jobbig. Den gör mig rädd. Det är en annan kvinna här som jag fått jätte bra kontakt med och som jag pratar och umgås med varje dag som ska flytta härifrån till en stad jag inte kommer kunna åka till för att hälsa på henne. Jag tycker inte om när livet förändras, när någon man bryr sig om inte kan vara nära en, och man blir lämnad ensam... jag vill inte vara ensam mer! Jag vet att livet är såhär, men jag har så svårt att acceptera det.

Jag ska åka bort i veckan, behöver byta miljö ett tag och komma ännu längre bort från Han, känns som det verkligen behövs och att jag måste fokusera på något annat ett tag. Vet inte hur länge jag bli borta men några dagar i alla fall.

Jag tänkte uppdatera lite om hur det är att bo på det skyddade boendet för de som vill veta. Jag trivs som fisken i vattnet, vi kvinnor som bor här är som en familj och alla bryr sig om varandra. Man känner sig aldrig ensam, det är alltid någon i t.ex. köket eller tv-rummet som man kan sätta sig ner vid om man vill prata eller bara ha någon i närheten och i sitt rum får man vara helt ifred om man känner att man behöver det. Visst, ibland uppstår det konflikter mellan vissa men jag kommer bra överrens med alla och bara man lär sig respektera de andra och anpassa sig efter de ändå få reglerna som finns så är det inga problem.

Personalen som jobbar här är väldigt trevliga och man känner verkligen att de är förstående och bryr sig. Man får hjälp med att t.ex. ringa telefonsamtal, ta reda på nummer eller hur olika saker fungerar och har även samtal 1 gång/vecka om man vill och kan även prata med dom när som helst om man känner att man är lite orolig eller bara behöver prata av sig om något hänt m.m.

Gå in här för att hitta ett skyddat boende/kvinnjour nära dig, dit kan du även vända dig för att prata om din situation och få råd och stöd (utan tanke att flytta in).

Just nu känns det som hela mitt liv står på paus, och det får det göra ett tag till. Var egentligen tänkt att jag skulle börja på ett jobb i oktober där man kan jobba mycket hemifrån och där jag kan flytta på mig snabbt om det skulle behövas men ju närmare oktober jag kommer känner jag att jag inte klarar av det just nu. Jag har troligen posttraumatiskt stressyndrom och panikångest och det känns som jag måste ge mig mer tid för att läka.

Jag har bestämmt mig för att byta namn för att känna mig tryggare och inte lika lätt kunna bli hittad, men vet inte om jag helt kommer byta ut alla namn eller vissa. Förut har jag känt ångest över den här biten, att behöva byta namn men nu känner jag att jag gör vad som helst för att få ett bättre liv och för att tillslut kunna kunna leva ett normalt liv.

Vet bara inte hur jag ska kunna välja, det måste vara namn jag trivs med eftersom det kommer hänga med mig ett bra tag. Det måste kännas lite som jag, men självklart kan det ju aldrig kännas helt rätt för jag är den personen jag är född till att heta och det är det som är jag.

Det polisen kan erbjuda misshandlade kvinna i samband med polisanmälan är: besöksförbud, rundgång (civilklädda poliser går och rastar en hund runtomkring huset några gånger varje dag) , nödtelefon (dina personuppgifter installeras in i din mobiltelefon så du endast behöver ringa 112 och blir direktkopplad förbi alla växlar och de ser direkt vem du är och skickar ut en polisbil på prio 1 larm), skydd till och från rättegång (polisen kör dig dit och till en säker plats efter) + stöd under hela rättegången och har tillgång till telefonkontakt med poliser dygnet runt som är speciallicerade på denna typ av brott/förföljelse/hot. Polisanmälan gör det även lättare att få beviljat skyddade personuppgifter (främst kvarskrivning) men det kan även beviljas utan men då måste man kunna styrka brott/bevisa att personen är farlig på annat sätt med intyg från annan myndighet. Polisanmälan krävs för besöksförbud.

Polisens skydd har verkligen förbättrats under åren och jag tror verkligen att det hjälper många kvinnor, bara för att det inte hjälper mig betyder det inte att det inte hjälper dig. Alla människor är i olika situationer och har olika hotbilder riktat mot sig. Man kan få hjälp av polisen att göra en bedömning på hotbilden.

Jag gör inte mycket om dagarna, men mycket händer i mitt huvud och det känns som jag inte har en enda minut över... men trots allt känner jag mig lycklig nu. Jag är rädd, men inte för den jag älskar och som borde älska mig, jag är bland människor som säger att jag är vacker och jag tror alltid att de pratar med någon som står bakom mig när de säger det. Jag?! Vacker!? Jag är ju en hora, jag är så ful att ingen annan kille förutom Han vill ha mig och jag ska vara glad för det, jag är den man skämms att synas ute med för att jag inte är lika fin som alla andra tjejer. När jag ser mig i spegeln ser jag en jätte ful människa, jag undrar vad det är de tycker är vackert... men jag blir så lycklig innerst inne, att få höra sånt gör hela min dag och även fast jag inte förstår vad de menar så är det en skön känsla. Jag är vacker.

Det är lycka att bara få vara, ingen som sätter press på en och man måste inte gå runt på tå för att man inte ska trampa på en mina så Han exploderar. Jag styr mitt egna liv nu, jag tar mina egna beslut och jag får vara mig själv, ingen tar längre mina tankar och åsikter ifrån mig, det är en sån otroligt underbar känsla!

Jag vet att även om de kommer ta lång tid så kommer jag någongång nå målet, allt kan inte bli bra på direkten man måste ha tålamod, och just nu står jag ut för jag vet att jag en dag står där med ett stort leende på läpparna och är sådär lycklig som alla människor förtjänar utan den där rädslan hängande över en.

Det har varit dålig uppdatering pga så mycket händer just nu. Jag börjar må sämre och sämre för verkligheten kommer ikapp, jag får ångest och ibland rejäl panik och det kommer oftare och oftare och jag har svårt att sova, sover ca 3 timmar/natt och sover då jätte oroligt.

Jag har märkt att jag känner en viss avsky till män och jag litar inte på någon, såfort en man är nära mig, försöker att ta kontakt eller vad som helst så får jag panikkänslor och tror han ska göra mig illa, att alla spelar snälla men innerst inne är de samma monster som Han var. Jag kan gråta jätte länge och börja tänka på vad Han gjorde mot mig och jag tror att vilken man jag än träffar kommer han vilja skada mig på samma sätt. Det som skrämmer mig mest är att inte kunna ta mig ur situationen jag är i, det gör mig så livrädd för jag kommer ihåg varenda känsla de gånger när jag blev inlåst och jag var hjälplös och jag visste att han inte slutar förens han skadat mig riktigt rejält eller svimmar av (eller ännu bättre dödar mig).

Jag känner mig så förstörd, han har tagit så mycket från mig och ibland känns det som jag aldrig kommer bli "normal" igen, de här minnena kommer jaga mig för resten av livet och jag kommer aldrig kunna ha en normal/sund relation till en man. Jag kommer alltid vara misstänksam och bli rädd såfort han höjer rösten, hur ska jag kunna lita på någon igen? Hur ska jag veta vad som döljer sig bakom ytan? Och hur ska jag kunna lära mig vad som är rätt eller fel i ett förhållande? Jag har blivit så nedtryckt och normaliserat allt han gjorde mot mig att jag inte vet vart gränsen går, jag vet inte vad som är fel längre.

Jag har gått och blivit sjuk så jag sov hela dagen igår och har lust att sova hela dagen idag också men har en hel del samtal som jag måste ringa.

Nästa vecka har jag möte med polisen om vilket skydd jag kan få, ska bli intressant och se om de kan hjälpa mig lika lite som jag gissar på. Jag vet inte om det finns fler än jag men jag känner inte alls någon trygghet med polisen, jag tycker de kan göra riktigt dumma grejer som sätter en person i fara, och det skulle vara en sak om de verkligen kunde skydda den personen efter de gjort sina "nödvändiga åtgärder" men det verkar som att det inte gör något förens personen är halvt ihjälslagen eller död. De tycker nog inte riktigt om förebyggande arbete, utan det måste hända något efter att man gått till polisen för att man ska få riktigt skydd även fast de vet att personen är farlig och bevisligen kapabel till grova brott. Kolla bara på vittnesskyddet, katastrof.