tystlidande

Kom hem med en lagad tand rikare igår, har fortfarande ont efter sprutorna eller vad det nu är som gör att det gör ont. Det gör inte ont vid tanden utan längst bak i käken och ända sen bedövningen släppte har jag haft ont i halsen.

På arbetsrehabiliteringen igår pratade vi om PTSD och utmattningssyndrom, en väldigt givande föreläsning där föreläsaren förklarade det hela på en djupare nivå och även hur hjärnan fungerar vid dessa tillstånd. Efteråt insåg jag hur viktigt det är att ge sig tid och vila upp sig, stressar man fram ett tillfrisknande är man snart tillbaka på djupet igen och måste börja om. Detta ska jag absolut ta med mig när praktiken börjar, för jag vet hur jag är som person, har hög arbetsmoral och ibland pressar jag mig själv mer än jag egentligen orkar, jag måste alltid prestera 110% även om det bara är praktik och inget vanligt jobb med anställning. Jag ska försöka gör allt annorlunda den här gången, tänka på mig själv i första hand och ta det hela i min takt så jag tillslut orkar och kan ha ett heltidsjobb. Jag vill inte vara beroende av nån, vill kunna tjäna mina egna pengar och leva ett självständigt liv, kunna göra vad jag vill och åka vart jag vill, nästan i alla fall.

Det är den milstolpen jag jobbar mot.

Nej, nu har jag bestämt att det räcker med julprylar efter idag, man kan ju köpa ihjäl sig av allt fint som finns men man egentligen inte behöver. Köpte en adventsstjärna, en röd girlang till granen och även en till trådgardin. Det räcker bra för mig.

Imorgon ska jag till tandläkaren, hoppas verkligen att jag inte har några fler fel som måste fixas än de jag redan vet, då kommer jag undan billigt...

Det blev en liten vit gran, just nu är det silvergirlang och silverkulor som pryder den men jag funderar på att köpa några färgade kulor, fast jag tycker den är fin som den ser ut nu också, lite neutral sådär. Hittade ingen julstjärna (adventsstjärna) som jag fastnade för men imorgon ska jag gå runt och kolla i lite fler affärer efter arbetsrehabiliteringen, tänkte då även kolla efter några fler julsaker... får se om jag hittar något som passar här och förhöjer julstämningen lite till.

Köpte en trådgardin idag också som jag först trodde att jag skulle ångra att jag köpte, satte upp den tillsammans med mina vanliga gardiner och blev positivt överraskad av att den passade så bra och att det inte alls såg sådär stelt och konstigt ut som jag tycker sådana gardiner kan ge intryck av.

Julklapparna ska jag försöka handla i tid så man slipper stressa sista dagarna, åker bort den 22 december och kommer tillbaka någon dag efter jul så hoppas på att ha klart klapparna till absolut senaste 1 vecka innan jag åker, finns så mycket annat jag måste tänka på att det skulle vara skönt att ha det avklarat.

När det har kommit på tal om julen har många frågat om jag ska julpynta hemma och jag hade bara tänkt att sätta upp en till julstjärna och inte pynta så mycket mer, "vad onödigt" har jag tänkt, men igår när jag läste igenom gamla inlägg här i bloggen insåg jag ju att jag hade lovat mig själv att ordna en ordentlig jul det här året med massa julstämning. Jag tycker det är jätte viktigt att uppfylla sina drömmar, oavsett om det är flera år senare och man kanske inte längre känner lika starkt för det, uppfyller man det när man har möjlighet infinner sig en speciell känsla av att man har lyckats, och att man kommer lyckas med sina drömmar och mål man har nu också.

Förra året längtade jag inget hellre än efter att få sitta i min egna lägenhet och få julpynta den, förra året på skyddade boendet gjorde jag mitt bästa för att pynta rummet jag bodde i, men det är inte samma sak som att få pynta sitt egna hem - hur man vill. Så idag ska jag till stan för att köpa en liten plastgran att ha i vardagsrummet (sitter och funderar på om jag vill ha en vit eller grön?), en julstjärna att hänga i köksfönstret och sen får jag se vad jag hittar. Har kvar en del saker från förra året som jag hade glömt bort att jag hade som jag tog fram idag. När jag fick syn på ljusen som föreställer tre små isbjörnar med glitter på som jag köpte på åhlens för några år sen påmindes jag om min vän som jag inte kan ha kontakt med längre, jag köpte dom när jag var tillsammans med henne, hon skulle köpa julpynt till sin nyköpta vita gran. Jag minns det jätte tydligt. Saknar dig och hoppas du har det bra. Hittade också en sak jag gjorde förra året på skyddade boende, ett hjärta i rött och silver som jag gjort av piprensare som man kan sätta i en kruka som dekoration, en sån enkel sak står för så mycket för mig, kommer alltid ha kvar den. Sätter nog sen in en bild på både isbjörnarna och hjärtat, bara för att de betyder så mycket för mig...

Julbak ska jag absolut försöka hinna med, är sugen på att göra ett pepparkakshus och stora pepparkakshjärtan att hänga upp. Även apelsiner med nejlikor i. Oj, helt plötsligt blev julen lite roligare när man inser hur mycket kul det finns att göra.

Ha en trevlig första advent!

Har varit jätte trött och seg idag, tog flera timmar för att samla kraft för att orka gå till mataffären. Gick hem och lagade kycklinglasagne med färska lasagneplattor, blev hur gott som helst.

Drömde mardrömmar i natt och har sovit dåligt, vaknade flera gånger. Ska nog gå och lägga mig om en stund, jag behöver sova!

Hade jätte svårt att sova i natt, somnade kanske 01.30 (efter att jag prövat alla möjliga sovställningar minst 100 gånger) och vaknade 04.30 och var vaken till ca 05.30 och gick sedan up 06.35. Trots detta har jag varit pigg idag och inte känt av avsaknaden av sömn, men det är inte kul att inte kunna sova och veta att man ska upp tidigt.

Igår natt drömde jag en jätte konstigt dröm och jag vaknade med uppspärrade ögon och nästan flög upp ur sägen, kände panik och stress. Jag drömde inte de vanliga "jagad" drömmarna, drömmen innefattade inte ens han, utan drömmen gick ut på att det fanns två killar jag skulle välja att flytta ihop med, men det var inte jag som skulle välja utan ett syskon till mig och en gammal vän jag hade under ungdomsåren, jag satte all tillit på att de skulle välja killen jag ville flytta ihop med men de valde den andra och jag gick då och ångrade att jag inte berättat för dom vem jag ville att de skulle välja. Killen jag flyttade ihop med hade en jätte jobbig familj som var på mig hela tiden, och jag kände hela tiden starkare och starkare att jag måste få vara med den andra killen, men det gick inte för valet gick inte att ändra. Vi alla (killen, jag och hela hans stora familj) skulle bo grannar i radhus som satt ihop som i en fyrkant och i mitten var själva gården där alla var hela tiden. Familjen uppträdde hotfullt när de fick reda på att jag inte ville bo med deras son och paniken kom närmare och närmare hela tiden.

Jätte konstig dröm, återigen, vart kommer allt ifrån?

Det gick toppen på mötet idag, kommer aldrig sluta vara tacksam för vilken tur jag haft, har fått chansen att träffa så många underbara och hjälpsamma människor här. Det är helt otroligt. Visst, allt har inte gått mina väg, men sjutton vad bra det blivit ändå. Ni som är i samma situation som jag; kämpa och sluta aldrig kämpa! Tillslut så vänder det, jag kan till och med lova det. Följ bara det där djupt inom dig som säger dig vilken väg du ska gå, ge inte efter för känslorna, härda ut så kommer allt att ordna sig. Man får offra mycket, men det ger utdelning och det är det man aldrig får glömma, många säger "lev i nuet" men just när det gäller det här säger jag "lev i framtiden" så kommer du klara allt. Se framför dig det du vill ha och som du inte har nu, se framför dig hur underbart livet kommer bli och hur fri du en dag kommer leva. Längta till den dagen du får berätta allt du varit med om som en historia, man kommer vara så stolt över sig själv och känna sig så stark. Lär dig älska livet så kommer livet älska dig tillbaks.

Preliminärt är det planerat och tänkt att jag kommer praktisera inom ett område jag själv valt någon gång efter jul 3 gånger i veckan och då 3 timmar/dag. De resterande två dagarna kommer jag fortsätta gå på arbetsrehabiliteringen på speciella kurser som jag tycker varit givande och det är viktigt för mig för att fortsätta ha min trygghet och det sociala jag har där. Förhoppningsvis kommer jag också få utbildning på den arbetsplatsen om det blir aktuellt med anställning, vilket jag såklart hoppas på, men först vill jag komma upp i 100% eller 75% arbetstid.

Orkade inte gå till mataffären och handla eller hade lust att laga mat idag så det fick bli mat som blev kvar från igår till lunch och på vägen hem från stan köpte jag med mig en smörgås från Subway. I stan köpte jag jeans (äntligen) och ett vanligt svart linne. Det var länge sen jag gick i jeans, förut var jeans nästan ett måste men i och med att jag gick upp i vikt så passade inte dom jag hade och då blev det lättast att köpa och använda andra byxor. Idag prövade jag faktiskt några av de gamla jeansen och fick dem på mig, känns lite som att allt "soon are back to normal" - men mycket bättre än det var förr. Då menar jag inte bara vad det gäller kläder, det är bara en liten del, utan jag menar hela mig, insida som utsida.

Det är mycket som har känts konstigt och "inte jag" och det har faktiskt gjort mig ledsen för det var som att allt hade tagits ifrån mig den där dagen jag bestämde mig för att fly, som att han hade tagit det ifrån mig och jag aldrig skulle kunna få tillbaka det utan honom. Det beror nog på att man ofta identifierar sig med mannen som misshandlar en, det gjorde jag i alla fall, jag såg oss inte som 2 utan 1. Man känner sig vilsen utan den andra och det är som att tappa en stor del av sig själv, jag hade inte många egna åsikter efter ett tag och tillslut blev jag nästan han. Tur att man alltid har kvar kärnan av sig själv där långt inne som bevaras och börjar växa när man tillåter sig själv att hitta den igen.

Glöm aldrig att: man aldrig ångrar att man lämnat, men man ångrar alltid att man stannat

Satt kvar och pratade med några andra från arbetsrehabiliteringen ända till 13.30 idag så det fick bli hämtmat från en asiatisk restaurang på vägen hem, fick så mycket att det räcker både till lunch och middag, skönt!

Ringde för att spärra mina uppgifter i patientdatajournalen och ska nu vänta på att få hem ett papper som jag ska fylla i och skriva på för att sedan lämna på ett ställe där jag visar upp min legetimation. Ingenting är lätt, det tycks höra till livet när man har skyddad identitet. Det borde finnas en manual fullproppad med hur man hanterar och gör saker och ting när man blir beviljad det för det är så svårt att veta och man kan inte sitta och ringa skatteveket stup i kvarten vid minsta fundering. Vet inte alls hur jag ska hantera situationen när jag ska börja på min praktik, vad säger man till arbetsgivaren t.ex.? Vad måste dom veta?

På fredag har jag möte där vi ska prata lite om framtiden, hur mycket jag klarar av att jobba, var jag ska jobba och sånt där. Får se vad vi kommer fram till men jag hoppas vi kommer fram till något bra.

Var hos psykologen idag efter att inte ha träffat henne på 2 veckor, mådde väldigt dåligt igår och idag var det nog första gången det verkligen kändes riktigt tungt när jag gick därifrån och jag var nära på att gråta flera gånger på vägen hem. Kommer ihåg att jag en gång innan kände liknande känslor när jag gick därifrån, men den här gången var det annorlunda... jag har riktigt svårt att prata om känslor och har inte känt att jag har kontakt med det som finns där djupast inom mig, jag har svårt att känna t.ex. sorg även fast jag kan säga att jag är ledsen men idag så kände jag det på riktigt. Jag kunde känna den känsla jag beskrev. Jag blev rädd och försökte blockera att det gick "överstyr", jag vill inte känna allt för jag vet att det gör för ont och jag vet inte om jag klarar av det. Jag är rädd för att må dåligt för jag vet hur djupt man kan komma och jag är ju på väg framåt jag har inte tid för att ligga apatisk i sängen! Med EMDR som vi ska börja med så snart jag är redo så tror jag att jag kommer kunna släppa fram det för att jag kommer veta hur jag ska hantera det... det vet jag inte alls nu.

Vi pratade också om mina mardrömmar jag haft på sistonde och den ökade rädslan, vilket hänger ihop med obearbetade minnen som hjärnan tar fram i drömmarna för att kunna bearbeta dem.

Jag mår bättre efter vårt samtal, min psykolog är helt underbar. Hon berättade för mig att man kan spärra sina uppgifter i patientdatajournalen så att ingen kan komma åt dom, inte ens läkarna, och då är man mycket svårare att spåra. Nu kan läkarna läsa journalen (har man skyddad id så syns även det med en markering) och se vart jag sökt vård och även fast det är sekretess inom läkarvården så vet jag inte om han kan ha kontakter inom vården som kanske bryter mot den. Jag har aldrig gått till samma vårdcental två gånger så det är svårt att veta vart i staden jag bor, men man förstår att jag befinner mig här vilket är ett orosmoment. Det problematiska med att spärra sina uppgifter är om man måste få akutvård, det är svårare att behandla en patient man inte vet något om och det kan vara till nackdel för en själv. Så man får överväga helt enkelt och denna spärr går att ta bort när man vill.

Det har absolut funnits bättre dagar än idag, hjärnan går på högvarv för att byta ut de negativa tankarna mot positiva.

Gick på arbetsrehabiliteringen även fast det verkligen var lockande att sova vidare när väckarklockan ringde, var med på träningspasset och det var helt okej, till och med lite kul och jag ångrar inte att jag gick dit idag men tyvärr så började jag känna av revbensskadan efter ett tag och fick ta det lungt. Glömde mitt i allt bort att jag fortfarande inte kan röra mig som innan även om det blivit bättre och jag sällan har ont när jag gör vardagliga rörelser.

Har lyckats få upp tre tavlor idag och det var lite knepigt med mätande och sånt eftersom de skulle hänga bredvid varandra i samma höjd och jag är en sån som kan störa mig otroligt mycket på om de hänger en gnutta ojämnt eller om de är olika avstånd mellan mittentavlan och tavlorna som hänger vid sidan om men jag lyckades få till det. Funderar på om jag ska åka och köpa en tavelhylla i massiv ek imorgon och sätta i sovrummet. Skulle fortfarande inte säga att jag är helt klar i lägenheten, det är inte riktigt likt mig att ta sån här tid på mig men alla möblerna är ju på sin plats så det enda som är kvar är några tavlor, en stor klocka och kanske en taklampa, men jag har inte riktigt hittat rätt än så jag vill inte köpa bara för att få det gjort och sen spelar ju också pengar in, jag har så lite pengar över varje månad så jag måste alltid prioriera det som är viktigast och då hamnar inte heminredning först på listan.

Rädslan börjar sakta krypa tillbaka, och jag förstår inte vad det är som utlöser det hela. Någonting gör att jag påminns vid varenda ljud, varenda röst eller skrik. Och varför har han börjat komma in i drömmarna igen?

Vaknade så sent idag så jag har inte hunnit med så mycket, gick bara till affären för 1 timme sen och köpte gurka och morötter och gick hem och dippade med dippen som blev över igår. Imorgon hoppas jag att jag lyckas ta mig iväg för att köpa en hylla som jag ska ha i sovrummet och på kvällen är det städning som gäller och så har jag tid i tvättstugan.

Har inte missat en enda dag av arbetsrehabiliteringen, men den kommande veckan är det enbart träning som står på schemat och jag har verkligen ingen lust för det, har gått promenad med några de andra gångerna och det tar emot att gå dit på måndag då det verkar som alla ska vara med på passet och jag inte vill promenera själv... på ett sätt vill jag vara med, känner mig bara så osäker och det är det som gör att jag helst slipper. Jag är rädd för att göra fel även fast alla är "nybörjare" och det inte är sådana personer gruppen som dömer andra, men jag ska försöka gå emot känslan och bara köra på och hoppas på att det blir bra ändå.

Ännu en dröm om han i natt, skulle inte kalla det mardröm men det var ingen rolig dröm...

4 veckor har gått av arbetsrehabiliteringen och har nu alltså kommit halvvägs, tiden har gått så otroligt fort och det känns lite ledsamt att det snart är över. Det har varit så kul att få komma ut träffa människor, sitta och prata och utbyta tankar och känslor, det är nästan det som betytt mest med arbetsrehabiliteringen och att jag vet att många där håller med mig.

Idag fick jag den där frågan "...men varför flyttade du hit?", jag svarade "det hände en del saker i min hemstad som gjorde att jag inte trivdes och jag mådde dåligt så jag valde att flytta hit", berättade i ett annat samtal att jag var sjukskriven för posttraumatisk stress och för första gången blev jag inte rädd eller orolig över att berätta om mig själv, jag litar på ett sätt på människorna som är där. Kanske för att de är så olika människor jag känt och därför inte ser de som ett hot? Har väldigt svårt att se att de skulle känna några av de personer jag känner. De andra har också berättat om sina problem, och det gör väl mig tryggare, vi sitter lite i samma båt även fast alla har väldigt olika problem. Jag känner mig också trygg med att de inte frågar eller ifrågasätter så mycket, jag får ta det i min takt.

Nästa vecka är det möten om vad som händer efter det här och planering.

Hade en obehaglig mardröm i natt och vaknade innan väckarklockan ringde och vågade inte somna om. I drömmen stod jag på en busshållsplats och väntade på en buss för att åka och träffa familjen och fira jul tror jag och de bodde här i staden fast i en annan del. På bussen var det en röst som sa "gå av nästa station, annars kommer du se han" men jag tänkte att det var långt kvar till stationen jag skulle av på och jag orkade inte gå ända till familjens hus så jag satt kvar och när bussen hade åkt förbi den stationen rösten ville att jag skulle gå av på och stannade på nästa station tänkte jag att den rösten hade ljugit, jag visste ju inte ens vart/vem rösten kom ifrån men när jag kollar ut genom fönstret på bussen ser jag han stå i kön för att gå på bussen, jag ser hans ansiktsdrag och allt så tydlig... och får panik. Efter det kommer jag inte ihåg så mycket såhär i efterhand, men det var inte roligt att vakna i morse kan jag säga.

Gick till vårdcentralen idag ändå, hade kramp i magen hela förmiddagen men läkaren där hittade ingen orsak till krampen så jag ska avvakta lite och se om det går över annars ska jag söka vård igen där de gör en mer grundlig undersökning.

Går vanligtvis till arbetsrehabiliteringen varannan dag men i morgon har vi en extra kurs som är frivilligt att gå på och jag vill prova hur jag klarar att gå dit 3 dagar i streck, så jag hade tänkt att gå. Tror inte vi kommer bli många men det kan också vara skönt.

Jag känner av något i magen men har inte haft kramper, funderar ändå på att ringa vårdcentralen imorgon för att kolla upp det men om jag känner mig själv rätt kommer det inte bli av. Jag tycker inte om att gå till läkare, det känns som nån slags rättegång på nått konstigt sätt... man blir inte trodd, måste försvara sig och övertyga. Blir inte tagen på allvar. Eftersom jag oftast ser glad ut så tror ingen mig, "man kan inte se sådär glad ut när man har ont"... men jo, jag kan det!! För tusende gången.

Jag har tänkt mycket på döden idag, boken Varför gråter inte Emma? har fått mycket i huvudet i snurr. Döden är så läskigt och jag tänker på om jag hade dött...hur hade det blivit då? Hur hade det varit på min begravning? Hade de dömt honom eller hade det funnits för lite bevis? Hade nån då någonsin förstått hur jag hade haft det när jag inte fanns där för att berätta det? Hur hade min familj tagit det? Det finns så många "hur hade det varit då?", och... vem hade saknat mig?

Tänk att inte leva, inte finnas på jorden, inte fått uppleva glädjen att få barn och allt sånt där annat som kommer med livet och istället ligga där i en kista under marken. Hur är det att vara död? Jag blir rädd av att tänka på det, speciellt när jag vet att hotet fortfarande finns och jag kan bli dödad. Men jag är inte bara rädd för att bli dödad, utan för döden i allmänhet. När den varit så nära känns det som jag aldrig kommer tillräckligt långt bort ifrån den. Jag är ibland livrädd för att jag ska dö i en bilolycka, när jag äntligen fått en andra chans till livet kanske den tas ifrån mig? Jag ser framför mig hur jag blir en sån där sorglig historia, en sån som dog när allt i livet hade börjat ordna sig. Jag vill inte bli en historia, jag vill leva och få uppleva.

Fick sån kramp i magen på kvällen igår att jag vissa stunder inte ens kunde röra benet på samma sida som krampen kom och magen var helt uppsvullen, jag tog smärtstillande i högre dos än på dagen men det hjälpte inte den här gången heller. Ringde till sjukvårdsupplysningen för att höra vad det eventuellt kunde vara men kvinnan i telefonen kunde inte riktigt svara på det då hon berättade att smärta i buken kan vandra så man behöver inte alltid ha ont där problemet ligger. Hon tyckte att jag skulle åka in till akuten men jag kände verkligen att jag inte orkade spendera hela natten där så jag avvaktade för att se vad som hände.

Att ha ont i magen så ofta som jag haft den senaste tiden är inte alls likt mig och jag börjar undra om det är något som är fel, vaknade 6 i morse av att jag hade ont men somnade om och nu har jag lite känningar men det gör inte ont. Kommer krampen igen är nästa anhalt akuten men jag hoppas jag slipper.

Har sedan augusti mottagit 3 samtal från 3 olika okända personer med olika nummer, en ringde dock från privat nummer. Första gången var den en gammal kvinna, andra gången en ung kille, och den sista som ringde nu idag lät som en medelålders kvinna som nästan inte alls kunde svenska och frågade efter "Tanja". Den unga killen frågade efter en kille men kommer inte ihåg vilket namn han sa. Är det här vanligt? Jag säger aldrig vad jag heter när personerna frågar och försöker vara så kort som möjligt. Svarar ALLTID "Hallå" oavsett vem som ringer och jag säger inte ens mitt namn när jag vet att det är en myndighetsperson som ringer och frågar "vem är det jag pratar med?" utan jag säger istället "vem söker du?", förutom till min kontaktperson på skatteverket eftersom jag känner igen rösten väl och hon känner igen min.

Mitt hjärta börjar slå fort varje gång jag ser ett okänt nummer blinka i mobildisplayen, men jag är för nyfiken för att inte svara. Jag vill veta om han fått tag i mitt nummer, eller om det är någon som ringer för att säga något viktigt. Nu funderar jag på att byta nummer pga de här samtalen, men först vill jag veta om det här brukar hända? Är det vanligt att okända ringer fel på det här sättet till en mobiltelefon? Tycker det är så komplicerat att byta nummer så jag vill helst inte göra det om det inte finns något direkt skäl till det.

Började läsa Varför gråter inte Emma? (Om Arbogamorden 2008 skriven av barnens mamma Emma Jangestig, läs mer här) igår innan jag skulle sova och jag trodde inte den skulle vara så tung så tidigt men jag kunde inte sluta läsa och 42 sidor senare var jag tvungen att lägga ifrån mig boken för klockan var så mycket... men det var omöjligt att sova. Jag tänkte på boken och på saker som hänt mig själv och låg och vred och vände på mig länge. När jag läste ett stycke i boken kände jag hur jag nästan fick panikångest, strupen blev mindre och mindre och jag fick svårt att andas men efter några djupa andetag gick det över lika snabbt och överraskande som det kom.

Klicka här för att komma till Emma Jangestigs blogg

I natt drömde jag om han och gamla vänner jag inte kan ha kontakt med längre, och fortsatte tänka på dom, speciellt en tjej som ligger mig nära om hjärtat, hela morgonen. Ibland vill jag inte påminnas eftersom jag vet att jag aldrig kommer kunna träffa dom igen och det känns så jobbigt. Vaknade också med magvärk som har suttit i sen dess och även fast tagit två olika värktabletter har det inte hjälpt, ett tag gjorde det så ont att jag nästan inte kunde sitta rakt pga smärtan.

Gick förbi en klädaffär på vägen hem från arbetsrehabiliteringen och köpte en tröja, ett skärp och en grej till håret... det var nog lite tröstköp... men jag ångrar det inte, ibland behöver man bli tröstad och eftersom jag inte har någon fysisk person här som kan trösta mig få jag hitta substitut, bara det inte går över styr.

Det här är den första riktiga helgen jag har efter att jag började arbetsrehabiliteringen, förra helgen hade jag besök och innan det var jag bortrest. Tiden går så himla snabbt till skillnad från när jag var heltidssjukskriven och det beror väl på att jag nu på helgerna måste börja "förbereda" och planera inför veckan, det behövdes inte alls förr jag gjorde saker när jag ville och styrdes inte direkt av veckodagar på så sätt. Jag måste se till att jag har mat hemma till frukost och även andra måltider om jag ska göra något på dagen och vet att jag inte orkar gå förbi en mataffär på vägen hem och det ska städas och tvättas inför veckan.

Det är 5 veckor kvar på arbetsrehabiliteringen, efter det blir det någon typ av praktik på en arbetsplats man får välja efter intresse. Då kommer man vara på praktikplatsen från 10 timmar/vecka men jag tror jag kommer klara att vara där mer än så efter bara några veckor. Förhoppningsvis.

Idag ska jag till stan och kolla lite, behöver varma vantar och så får jag se om jag hittar några fler byxor.

Vaknade 12 idag och låg kvar i sängen och läste till 1, om ca 2 timmar är det nästan mörkt så idag blir det inte många ljusa timmar för mig.

Färgade håret igår och äntligen har mina ögonbryn växt ut också (efter en incident där jag noppade fel när jag var stressad och rakade sen av dom helt så det skulle bli enklare att fixa dom igen för annars tycker jag det är svårt att få de lika) så nu tar det inte lika lång tid att fixa mig på morgonen, att sakna ögonbryn och försöka få dem att se naturliga ut med hjälp av smink är svårt... gör nog aldrig om det där igen.

Har kommit i kontakt med ett tv/produktionsbolag vilket känns väldigt kul om det visar sig att jag kan göra skillnad/påverka med min historia, hur liten skillnaden än skulle vara, men samtidigt blir jag väldigt skrämd av tanken. De vill ha kontakt med mig via telefon, och det är det som skrämmer mig och nästan ger mig ångest. Jag ser ett skräckscenario framför mig; att någon på produktionen känner han och vet att jag är jag, att de har gillrat en fälla där de spårar min telefon för att sedan leta upp mig... Eller att de ska använda informationen jag ger för att på något sätt utpressa mig eller att de kommer lura mig och använda det jag berättar mot min vilja. Få mig att säga saker jag egentligen inte vill. De kanske till och med på något sätt avslöjar mig för hela världen? Ja ni hör ju, det låter hur larvigt som helst och är ytterst icke troligt, men det är det här jag tänker mig i huvudet som kommer hända. Jag tror alla är efter mig, att alla vill skada och lura mig.

Hjälp mig nu, övertyga mig om att det här inte är något farligt. Jag kommer ju inte berätta vad jag heter eller ens vart jag befinner mig... jag vill ju så gärna, jag vet att jag kommer bli stolt över mig själv om jag försökt och sen om min historia inte passar vad de tänkt sig så har jag i alla fall gjort vad jag kunnat, kommer aldrig någonsin ångra att jag i alla fall försökte.

Jag har funnit en sån ro i läsningen och det ger så mycket mer än att sitta och glo framför tvn eller datorn. Man får möjligheten att komma in i en annan värld för en stund och drömma sig bort. Stressen och problemen blir som bortblåsta. Håller just nu på att läsa Ökenblomman återvänder, som är en fortsättning på boken En blomma i Afrikas öknen, som är skriven av modellen Waris Dirie och är en sann historia om hennes liv. Båda böckerna rekomenderas starkt.

Läste precis boken Självkänsla på djupet av Marta Cullberg Weston som var en väldigt givande bok, som en förlängning av min psykolog och som gav mig ännu bättre förståelse om det här med självkänsla. Förstår man mekanismen bakom är det mycket enklare att förbättra den.

Tänkte snart åka till stan och kolla på och köpa lite kläder, är i stort behov av nya byxor och hittade ett par igår som jag fastnade för, men jag skulle vilja hitta några fina jeans också. Ska köpa hårfärg och färga håret imorgon (tona håret är egentligen det rätta ordet, det är sällan jag färgar med beständig färg då det sliter så mycket på håret). Tycker jag ser för "grå" och tråkig ut nu, vill förändra mig!

Efter att ha börjat med vitaminerna har mina naglar äntligen blivit långa igen, för mig gör naglarna mycket för hur jag känner mig och just nu behöver jag den där boosten utsidan ger när man kan känna sig nöjd med den. Jag kanske också har ett behov av att förändra mig nu när jag känner att jag tagit ännu ett stort kliv från den personen jag var förr och allt som har hänt? Ut med det gamla och in med det nya. Mycket med insidan har förändras och man vill väl ändå att utsidan ska spegla det, har i perioder sett väldigt sliten ut de senaste ca 1,5 åren och haft massor av stressfinnar i ansiktet och på ryggen, slitet hår, gått upp i vikt m.m. Efter att jag lämnade honom tror jag att jag som mest gick upp 13 kg men just nu är jag nöjd med min vikt och jag känner att jag åter börjar "komma i form", och kanske är i bättre form än vad jag egentligen någonsin varit. Jag inser hur bra jag mår när jag möter vissa på arbetsrehabiliteringen som mår mycket sämre än mig och som har längre väg tillbaka, de är där jag var förut, i mörkret.

Missa inte repotaget om Emma Pettersson i Efterlyst! Programmet pågår just nu på tv3, repotaget kommer någon gång under programmets gång.

Har de senaste två nätterna drömt om han, drömmarna har utspelat sig på olika ställen med ganska olika handlingar, men ändå varit väldigt liknande i innehåll och känslor. Jag har båda gångerna varit rädd, men inte alls som förut då jag i drömmarna bara känt en nästan outhärdlig skräck. Jag har också försökt gömma mig i drömmarna men blivit upptäckt, dock har han inte skadat mig eller ens tilltalat mig. Även fast jag om jag fick välja inte skulle vilja drömma om han är det skönt att kunna drömma lite mer neutrala drömmar, jag tror det är bra för att minska rädslan i det verkliga livet.

Är helt slut efter helgen, och då menar jag det i positiv bemärkelse. Det har varit en bra helg där det känns som relationer har tagit en ny vändning, man borde oftare prata om tankar och känslor istället för att bara köra på i vanliga mönster och förhållningssätt.

Är jätte trött och har velat gå och lägga mig i sägen igen sen jag gick upp 06.45 i morse, såhär trött var det längesen jag var men jag försöker verkligen att undvika att "sova middag" eftersom det kan förstöra ens nattsömn rejält och det är ju en dag imorgon också. Har inplanerat att träffa psykologen och storhandla efteråt.

Grämer mig lite över att jag för ett år sen inte skrev vart jag trodde jag skulle vara idag, det hade varit roligt att läsa och se hur mycket som införlivats så därför tänkte jag göra det idag. Om 1 år, den 4 november 2012 kommer jag;

• Ha ett heltidsjobb (eventuellt 75% beroende på vad jag kommer klara) och därmed ha en bättre ekonomisk situation
• Bo i samma lägenhet som jag bor i idag
• Ha lärt känna människor som jag kommer kunna kalla vänner
• Fortfarande träffa psykologen, men jag kommer må ännu bättre och ha kommit en bra bit i bearbetningen och med arbetet med mig själv.
• Ha en bättre relation till min familj och släkt
• Inte vara lika rädd
• Inte träffat en kille

Blir så nyfiken på framtiden, vad den har att erbjuda och det blir intressant och se vad som kommer och inte kommer ske i mitt liv.

Får gäster imorgon som stannar över helgen, det blir kul. Har redan dagarna fullbokade med roligheter och det kommer bli en del shopping, behöver saker till både cykeln och inför vintern, även träningskläder då vi nästa vecka ska träna på gym med arbetsrehabiliteringen.

Dagen idag ängnas åt tvättning, städning, inhandling och bokläsande emellanåt.

Tog äntligen tag i att boka en tandläkartid, har tänkt på det sen innan sommaren men det blev aldrig av som det brukar bli med saker ibland. Börjar få lite enklare för att "finnas i systemet" när det gäller saker som är kopplade till staden jag bor i, ger mig inte lika mycket ångest längre men självklart finna ändå rädslan för att bli hittad där hela tiden i bakgrunden även fast det inte styr mig lika mycket nu som förr.

Det har verkligen blivit dålig uppdaterat men just nu använder jag mycket av min tid till annat och försöker ta det lungt och glömma alla "måsten" så gott det går. Har varit jätte stressad så jag måste ta det lungt så jag inte börjar må dåligt vilket är en biverkning för mig när stressen går lite över styr. Jag läser mycket, har börjat lyssna på radio mer och gör endast sysslor som känns rogivande. Dock missade jag bussen till arbetsrehabiliteringen idag så det var bara att ta cykeln och racea till stan så fort jag kunde, fick ont i de skadade revbenen efter och även över hela bröstkorgen och kände att den här situationen/stressen inte var den bästa, men i tid kom jag i alla fall. Det var väldigt passande att vi gjorde avslappningsövningar idag så jag kände mig hur harmonisk som helst efter.