tystlidande

Jag kommer byta blogg och här nedan hittar ni en länk till den. Tystlidande startades egentligen redan 2008 men raderades efter ett tag och startades sedan igen 1 augusti 2010 och sen dess har jag skrivit här. Jag har ett tag nu känt att tystlidande var ett sätt för mig att ta mig igenom och dokumentera allt som hänt under de här snart 4 åren, jag ville också dela med mig av min historia för att kanske hjälpa andra i min situation och för att de som inte förstår ska få förståelse för alla som lever/har levt i ett misshadelsförhållande. Jag har gått från kvarskrivning till sekretessmarkering och snart är jag fri, jag är lycklig och förhoppningsvis är snart allt det där bara ett minne. Tystlidande har varit med mig genom tårar och skratt, genom alla händelser som tagit mig dit jag är idag; skyddade boendet, flytten till min lägenhet, min anställning, slutbetyg, min älskade hunds död osv. Nu är det dags för ett nytt kapitel i livet, tystlidande står för det som varit, min nya blogg står för framtiden. Jag kommer fortsätta kämpa med vissa rädslor och annat som är kvar från tiden jag levde med mitt ex, jag kommer alltid att få leva med dessa minnen men målet är att det inte ska få påverka mitt liv jag lever nu.

 

Jag hoppas att ni som läst min blogg och ni som hittar hit efter att jag bytt blogg och som lever med en man som psykiskt eller fysiskt misshandlar er läser och tänker "kan hon så kan jag!" Det är en lång och krokig väg men det är värt det. Ni har mitt ord på det.

 

Tack alla ni som följt mig!

 

 

Nu hittar mig här; http://tankartilldig.blogg.se

Var hos Anders idag och pratade om min ålderskris, det behövdes. Det är inte lika mycket kris nu som innan, Anders hjälpte mig se klarare på vissa saker och att jag ska se lösningar istället för problem. Som det här med att utbilda mig till exempel, finns det någon annan väg att gå istället eftersom jag inte ens vill plugga just nu? Är det något fel i att jag tar mig fram i arbetslivet på något annat sätt? Är jag mindre värd för att jag inte har någon högre utbildning? Jag måste sätta mig ner och tänka, vad vill jag egentligen? Om jag just nu trivs med mina arbetsuppgifter och lönen då kan jag ju fortsätta och njuta av det just nu och börja plugga när det känns rätt om jag nu vill det, och främst när jag vet VAD jag vill plugga. Inte bara plugga och sitta med höga studielån bara för att man ska "ha pluggat". Jag måste uppskatta det jag har, varför kan man aldrig göra det? Man tänker alltid på vad man inte har, eller skulle vilja ha, inte på allt fantastiskt man har just nu. Anders måste bli trött på mig, jag beklagar mig över sånt jag aldrig tar tag i, utan kommer dit gång på gång och säger hur jag önskar att mitt liv såg ut. Vi pratade om att jag önskar att jag träffade någon, jag börjar känna mig redo och jag saknar någon att dela livet och vardagen med... men vad gör jag för att kunna få det? Absolut ingenting. Anders frågade mig hur jag tänker att jag ska träffa någon, och ja sa då att någon som är intresserad av mig tar intiativet och kommer fram till mig, men då frågade han hur jag visar att jag är intresserad så personen vet att han ska komma fram och då fick jag mig en tankeställare. Bra män blir inte serverade på silverfat, de kommer inte gratis. Hur tänkte jag där egentligen? Och varför ska alltid killen ta intiativet, oftast är det ju sådana killar som är som mitt ex, tänk om det är en toppenkille jag är intresserad av och han är intresserad av mig men igen vågar ta intiativet, då blir det ju inget. Nej dags att tänka om! Anders sa många bra saker som jag ska fundera över. Den 16 maj har jag sista träffen med honom innan ett långt uppehåll till ungefär mitten av september, detta p.g.a. att den hektiska sommarperioden drar igång på jobbet.

 

Imorgon ska jag träffa min vän M i stan, det blir kul! Då kan jag fortsätta filosofera och analysera mina tankar med henne medan vi tar en glass och kollar på folk.

Idag hade cheferna fullt upp med att diskutera löneförhöjningar (endast med varandra än så länge), de ska tydligen välja ut några som gjort extra bra ifrån sig och ge de personerna en högre löneförhöjning och gissa hur glad jag blev när jag fick veta att en av personerna som är aktuell är jag! Min avdelningschef hade sagt att han var riktigt nöjd med mitt arbete och jag har ju verkligen kämpat och drivit på olika projekt, man vet ju aldrig hur andra ser på ens arbete men det är tydligen mycket uppskattat. Vanligtvis få vi väldigt liten löneförhöjning eftersom dom istället lägger krut på bonusarna som alla tillsvidareanställda får 1 gång/år och det här året får jag en bonus på 24.000 men nästa år ligger den på runt 60.000 - 70.000 kronor.

 

Jag behövde lite bra nyheter efter att ha vaknat med världens ångest vid 05.30 i morse, har ingen aning om varför jag helt plötsligt fick en ålderskrisångest, så tidigt på morgonen också... jag började reflektera över att jag börjar närma mig 30 och inte har "något". Egentligen har jag ju massor, men det där "något" som innefattar man, utbildning och barn lyser med sin frånvaro. Jag fyller 26 år i år, jag börjar få lite smått panik över det här med att jag inte träffat någon och att jag inte har utbildning och i nuläget inte har planer på att studera (p.g.a. många olika skäl). Kommer jag någonsin träffa någon? Det känns inte som det, jag vet liksom inte ens hur det ska gå till. Jag trodde jag skulle ha allt det där jag drömt om nu, runt 25, men jag är inte ens i närheten. Ibland brukar jag tänka att sånt där kan gå så snabbt, att man träffar någon och sen bara rullar det på men just nu kan jag inte se det framför mig. Det finns en kvinna på mitt jobb som är 40 år och ännu inte träffat någon, hon mår jättedåligt eftersom hon så gärna vill ha barn men nu fått reda på att hon kanske inte kan få det. Jag är så rädd för att sen hamna i samma sits som henne, att tiden bara går och man aldrig träffar rätt.

Från och med idag och till ej exakt specificerad tid har jag 2.120 kronor att leva på (dock förhoppningsvis till senast nästa vecka). Mitt bankomatkort går ut nu sista april och jag har sett i internetbanken att ett nytt kort ska ha skickats men inget har kommit så jag ringde till min bank och frågade om det och fick då veta att det skickades i slutet av mars. Det betyder alltså att min post har kommit bort, antagligen hos skatteverket, vilket med min erfarenhet kan betyda att någon annan med skyddad identitet har fått det. Aja, borta är det i alla fall och kortet spärrades och de har beställt ett nytt med ett nytt kortnummer eftersom man inte vet vem som har tillgång till det dom skickade. Detta betyder att det gamla kortet som jag har nu också spärrades eftersom det kortet och det borttappade kortet har samma kortnummer). Det tar normalt mellan 3-5 bankdagar för att få ett nytt kort men eftersom min post går genom skatteverket tar det längre tid, har jag riktigt otur så kommer mitt brev bort igen eller fastnar extra länge hos dom som hanterar posten. Jag håller tummarna för att det här går smidigt.

Idag har jag mått mycket bättre och förkylningen är under kontroll. På förmiddagen gick jag ut och satte mig i solen med min ena katt i nästan 1 timme innan jag gick in igen. När vi är ute håller sig katten vid mig hela tiden på lite olika avstånd, hon kan lägga sig i skuggan i någon buske, strosa omkring, lägga sig brevid mig i solen, spana på några fåglar, äta lite gräs eller fånga flugor. Ibland sätter hon sig precis framför mig och håller koll på vad som händer runtomkring, nästan som att hon vaktar mig lite. Hon är så fin min katt, blir så lycklig över att se hur glad hon blir när hon nu får komma ut i sol och värme när hon legat hemma hela vintern.

 

Innan jag cyklade till mataffären gick jag ut och satte mig i solen en liten stund till, men nu ligger jag i sängen med mina katter precis brevid och har lite ångest över att gå till jobbet imorgon. Försöker dock tänka på att det endast är en 4-dagars arbetsvecka både denna vecka och nästa vecka. På fredag slutar jag också 14.45 och nästa tisdag ska jag på ansiktsbehandling vilket jag ser fram emot, fick ett presentkort av kollegor när jag fyllde år på 600 kronor som går ut i maj så det var på tiden att jag tog tag i det och bokade en tid.

Hela Sverige har nog varit ute i det fina vädret idag förutom jag som mått dåligt och sov i flera timmar på eftermiddagen. Fortfarande dunderförkyld och idag har jag känt mig svag i kroppen och haft lätt huvudvärk, ska gå och lägga mig i sängen strax och förhoppningsvis mår jag bättre imorgon.

 

 

Jag som trodde jag höll på att bli frisk har nu blivit riktigt dunderförkyld, började känna det igår på morgonen och på kvällen slog det till ordentligt. Det betyder alltså att jag fortfarande inte kan träna vilket är jättetråkigt, jag hade egentligen tänkt satsa på träningen nu under påsk och verkligen kört hårt men så blir det tyvärr inte. Jag får försöka uppskatta vilan och lugnet istället.

 

Jag har förut skrivit en del om att det har varit jättejobbigt när en kamera åker fram och någon vill ta kort, vilket gör att man inte har någon kontroll alls över vem som ser bilderna eller var de hamnar, speciellt nu för tiden när alla lägger upp sina bilder på instagram, facebook, bloggar osv. Herregud vad jag hatat de där kamerorna, de har framkallat sån nervositet och panik... men jag kan faktiskt säga att de inte gör det längre. Jag kom och tänka på det idag när en kollega som jag grillade med sa att hon ville ta kort till sin blogg och riktade kameran mot mig, jag log bara mot kameran och sen fortsatte äta. Ingen panik, ingen ångest, ingenting. Jag finns även med på två bilder på instagram och säkert någon på facebook, men jag bryr mig inte riktigt längre. Mitt säkerhetstänk är inte längre som det en gång var, då tänkte jag t.ex. att mitt ex kanske känner nån som känner personen som lägger upp bilden på mig och blir tipsad om det och sedan letar upp mig, men nu tänker jag mer "det skulle vara ren otur om han skulle råka se bilden, och man vet inte, han kanske inte ens bryr sig längre". Det är så skönt att kunna släppa på allt man i detalj tänkt på förut, lägga sina tankar och energi på sånt som betyder något istället. I augusti har det gått 4 år sedan jag lämnade honom, hela 4 år. Förstår inte hur det kunnat gå så snabbt, mitt liv har förändrats så otroligt mycket sedan 2010 så ibland kan jag känna att hjärnan inte riktigt hängt med haha. Från början gick tiden i snigelfart, man bara längtade efter att åren skulle gå så de värsta skulle vara över, man visste knappt hur morgondagen skulle bli och allt var en enda stor dimma, men tillslut så vänder det. Ni som lever i ett förhållande där ni blir misshandlade, psykiskt och/eller fysiskt, va inte rädda för att lämna! Va inte rädd för separationsångesten och tomhetskänslorna. Man överlever. Tro på dig själv! I början är det jobbigt men det är bara en liten period i ens liv, det är så värt det när man sen ser vad framtiden har att erbjuda. Jag är så glad att jag den där dagen jag sa till mig själv att "nej nu räcker det, aldrig mer".

Min pappa + 4 personer har varit här och hälsat på, de kom vid 11 och åkte vid ca 16.30. Vi hann besöka många olika ställen, bland annat ett naturreservat och djurkyrkogården. Det blev även en sväng förbi IKEA och en annan inredningsbutik där jag köpte en jätte fin prydnad som föreställer en ballerina som sitter på en pall, den passade perfekt på min byrå. Det har varit konstigt väder idag, molnigt, soligt och regn. Regn är dock mysigt, önskar att jag hade en balkong jag kunde gå ut och sätta mig på och lyssna på regnet och filosofera. Det är så rogivande.

 

Hostan är fortfarande kvar men det är mycket bättre, verkar dock som att jag börjar bli förkyld... får se hur det utvecklar sig.

Det var lugnt och skönt på jobbet idag och jag fick fixa med det jag tycker är roligast, vi hade även besök/möte möte med ett företag som vi sammarbetar med vilket förgyllde dagen lite extra. Jag hade jättesvårt att sova i natt eftersom jag hade sån hosta, tillslut fick jag ta en tablett för att kunna sova även fast man egentligen inte ska när man har slemhosta. Men vid 03.30 kände jag att jag behövde få sova några timmar i streck för att orka en hel arbetsdag. Just nu håller jag på att tvätta och lite senare ska jag städa, får besök över dagen imorgon och då måste det ju vara fint.

Det är sjukt hur bra jag lyckades med fisken, smakerna var perfekt kombinerade och fisken hade superb konsistens. Jag har dock svårare att äta fisk som jag själv tillagat än någon annan tillagat i många fall, det var samma sak när jag åt kött. Jag vet inte varför men jag har svårt för att se och ta på olaga kött och sen när jag ska äta det blir det en liten spärr i huvudet, men jag åt fisken och försöker rehabilitera mig själv från problemet. När jag hittade tre små ben i fisken fick jag verkligen kämpa och säga till mig själv att det bara var att äta på och låtsas som om det aldrig hänt. Jag ska frysa ner några portioner och så har jag även lagt fisk och potatis i en matlåda jag ska ha till jobbet imorgon, på jobbet kommer jag vara så hungrig att det är enklare att tänka bort "spärrarna" Till efterrätt åt jag jordgubbar med vispad grädde, det var väldigt goda jordgubbar för att vara den här årstiden måste jag säga.

 

 

Imorgon går jag till jobbet och jobbar jag 8-17 (till skillnad från de flesta andra som har halvdag eftersom det är skärtorsdag). Jag är helt bra i halsen och mår mycket bättre, det är endast hostan som är kvar. Jag är inte lika trött som igår då jag somnade några timmar på dagen och jag har varit iväg till affären och handlat lite.

 

Jag har precis lagat färsk koljafilé i ugn med matlagningsgrädde, timjan, citron, tomat och olika kryddor. Jag är inte så förtjust i fisk men jag vill lära mig tycka om det. Väntar bara på att potatisen ska bli klar så hoppas jag det smakar lika gott som det luktar.

 

 

Stannar hemma från jobbet idag eftersom halsen blivit värre och att svälja gör så sjukt ont men jag är inte så dålig att jag måste ligga i sängen. Förhoppningsvis blir det inte värre än såhär och att jag blir frisk till påsk så jag kan träna och hitta på lite roliga saker.

 

Nu blir det te gjort på citron och ingefära!

 

 

Jag har inte varit sjuk sen januari 2012 men nu är det nog dags. Vaknade med halsont som har hållit i sig, jag har dock inte känt mig så dålig att jag någon gång under dagen funderat på att gå hem. Jag tar paus från gymmet idag så får jag se hur jag känner mig imorgon men troligtvis blir det ingen träning imorgon heller, det är bättre att avvakta några dagar än att träna i mitt skick och sen bli så dålig att man inte kan träna på flera veckor. Igår körde jag hårt på gymmet, både styrketräning och kondition så jag känner mig rätt nöjd ändå.

 

Igår började jag göra om lite hemma, tog bort, tog fram och flyttade saker. Städade även som en galning. Jag fick ett sånt där "ryck" som man kan få ibland då man kännar att man är trött på hur det ser ut hemma och behöver förnyelse och nya intryck. Efter jobbet gick jag förbi blomaffären och köpte en vit kruka som jag hängde i fönstret och satte i en lyktranka som jag passade på att plantera om samtidigt, blev hur fint som helst! Igår såg jag också på tv att man kan plantera toppen av en ananas (bladen) i jord och på så sätt få en växt. Jag var bara tvungen att pröva så jag gick förbi mataffären och köpte en annanas och vred av toppen, tog bort några blad längst ner (vilket gör att man kan se små prickar som är rötterna som kommer växa fram) och stoppade ner den i jord och vattnade. Jag har en speciell lampa hemma som jag ska låta den stå under och sedan bara hålla tummarna att det tar sig, skulle vara jättekul!

 

 

 

Imorse körde jag 1 mil på crosstrainer och slog mitt personbästa med 10 minuter så jag tog milen på 50 min istället för 60 minuter. Kändes skitbra! Var helt opeppad när jag kom till gymmet och tänkte att det blir ett lugnt träningspass men efter ca 15 minuter fick jag värsta energin och bara körde på.

 

Igår kväll kom det några tårar innan jag gick och la mig, behövde verkligen få ut lite känslor som legat och bubblat. Idag har jag känt mig gladare och på bättre humör och det var kul att träffa kollegorna över en lunch. Nu sitter jag i soffan med ena katten på soffans kudde bakom mig och andra katten på en sittpuff framför mig. Mina älskade fina djur, jag önskar ni kunde få leva för evigt. Tanken på att de en dag inte kommer finnas, att det kommer finnas en sista dag då jag får stryka min hand över deras mjuka päls får mig att gå sönder inombords. Jag försöker dock uppskatta den tiden vi fått och nu har, ta tillvara på alla stunder och ge all kärlek medans jag kan. Det är väl det som är det värsta med livet, att den någon gång tar slut för alla.

 

Jag var så himla trött när jag kom hem från stan att jag direkt gick och la mig i sängen och sov i 1 timme, nu är jag jätteseg och orkar typ bara sitta här men jag ska försöka samla kraft och städa lite.

 

 

 

 

 

Jag tror jag har gått och blivit lite bitter eller något. Jag blir så lätt irriterad och stör mig på småsaker. Kan t.ex. verkligen störa mig på vissa personer på jobbet som jag vanligtvis inte gör. Vet inte hur länge det kan ha varit såhär, två veckor kanske? Känner mig för övrigt ganska ostabil, mår bra ibland och känner mig väldigt deppig kort efteråt. Upp och ner hela tiden. Försöker klura ut vad det är som gör det. Jag känner lycka, samtidigt som det är något oförklarligt som hela tiden stör den känslan. Jag finner inte ord för det men jag känner det i kroppen.

 

Under kvällen har jag torkat på hyllor, runt fönster, lister, skåp osv och jag ska fortsätta imorgon. Man mår bättre av att ha rent runt sig (i alla fall jag) och det var ett tag sedan jag städade riktigt ordentligt. Jag brukar kalla det "flyttstädning", man städar alltså varenda litet hörn och vrå i lägenheten så det ska kännas som när man flyttade in. Imorgon ska jag träffa några kollegor och ta en lunch vid 13, innan det tänkte jag hinna träna. Förhoppningsvis orkar jag ta mig upp vid 8 så jag har god tid på mig.

 

Ska borsta tänderna nu och sedan lägga mig i sängen, kanske göra några mindfullnessövningar och försöka slappna av så mycket jag kan innan jag somnar och förhoppningsvis vaknar upp med en mindre smärtande nacke.

Vaknade med en konstig känsla i nacken och har haft ont hela dagen. Det började egentligen med att jag fick kramp i nacken för några dagar sedan (kan ha varit i helgen) och sedan ännu en gång till när jag sträckte på mig och efter det hade jag lite känningar men nu har jag ont. Vrider jag på huvudet så känns det verkligen och när jag känner på två ställen på nacken gör det ont. Jag kanske har spänt mig konstigt när jag tränat?

 

Snart två veckor utan socker och igår hade jag ett riktigt sug men idag känner jag snarare tvärtom. Ikväll blir det morotsstavar med dipp och mango. Har även köpt nya Loka Crush som är hur god som helst! Den innehåller inga konserveringsmedel, sötningsmedel eller färgämnen.

 

 

Jag känner att det kommer ta ett litet tag att vänja mig vid att mina uppgifter är mer offentliga nu, jag är så van vid att skydda all information om mig själv att jag kan få lite ångest när jag ser eller hör (om jag t.ex. ringer till sjukvården) att någon har många uppgifter om mig. Idag när jag hämtade ut krämer från apoteket såg jag att det stod mitt namn och efternamn på tillsammans med de 6 första siffrorna i personnumret, tidigare har det endast stått "Personuppgifter skyddade" och det fick mig att reagera och jag tänkte "hjälp vad har jag gjort, nu kommer han ju kunna hitta mig!", men bara jag lugnar ner mig så kan jag tänka mer klart. Jag vill ju inte leva med skyddad identitet hela livet så jag måste ta mig igenom det här, jag måste tänka på hur jag vill att mitt liv ska vara, vad jag vill lägga min energi på.

 

Idag var det en situation, eller rättare sagt kommentar, på jobbet som gjorde mig riktigt arg. Jag har en ny kollega som började i början av mars och som jag håller på att lära upp. Jag har jättesvårt för henne, det är många egenskaper jag inte riktigt klarar med henne men det är bara att bita ihop och tänka på annat, typ. På morgonen kom iallafall en kollega (M) fram till mitt skrivbord där vi satt och började prata med mig, av någon anledning börjar den nya (A) dra upp att jag bytt efternamn vilket hon gjort minst 7 gånger innan också eftersom hon inte verkar kunna släppa det sen hon fick reda på det (vilket var igår). Min kollega M som inte har vetat det reagerar inte speciellt mycket förutom att hon frågar om jag bytt mail och om hon ska lägga in den i sin dator. Den nya börjar då ifrågasätta varför jag bytt namn, och jag säger till henne att jag bytt till min pappas efternamn eftersom det jag hade var så vanligt och att det betyder mycket för min pappa och så börjar A skämta om det samtidigt som jag och M kollar konstigt på henne och så säger hon plötsligt "Vaddå har alla här två identiteter? Har då någon efter dig? Är du stalkad av någon galning eller?" och så skrattar hon och jag bli helt paff. Jag kollar bara på henne och får först inte ut några ord, sedan kollar jag på henne och försöker visa att hennes kommentar var korkad och säger "va?", även min kollega ser ut som ett frågetecken men bryr sig inte så mycket och försöker fortsätta prata med mig medan A fortfarande är helt inne på att vi ska diskutera varför jag bytt efternamn men jag och kollegan ignorerar henne helt och bara fortsätter prata och hon blir tyst. M vet inte något alls om det här med mitt ex och skyddad identitet men kunde ändå hjälpa mig tackla det hela. När jag skriver om det här kokar jag inombords, jag känner att jag bara vill skrika "jävla idiot" till A och få henne att förstå hur opassande hennes beteende är. Vad är hennes problem? Vem skämtar om något sånt? Och hur kan man ta sig friheten att ifrågasätta någons namnbyte? Hon har absolut ingenting med det att göra och jag önskar nästan att jag hade sagt det. Inte ens de jag umgås med på jobbet och som inte vet om min situation ifrågasätter efternamnsbytet, alla säger bara "aha okej". Jag blev så arg att mina händer skakade och det är inte ofta man blir så arg, samtidigt försökte jag inte visa något utåt utan fortsatte som vanligt bäst jag kunde. Jag har så svårt för henne alltså och jag är inte den enda på jobbet som känner så, det värsta är att hon verkar tycka jättemycket om mig och säger alltid "du är så rolig" osv medan jag inte vill ha henne i närheten av mig.

 

Tänkre precis skriva "Hej", som om att jag var på jobbet och skulle skriva mail. Arbetsskadad eller vad? På tal om jobbet så var det en stor dag för mig idag. Idag var det första gången som jag officiellt gått ut med mitt riktiga efternamn och bett avdelningschefen ändra i alla register och min mailadress. Även min adress och mitt personnummer ska registreras. För mig är det här jättestort, äntligen får jag vara jag, äntligen känner jag att jag fritt kan säga vart jag bor, mitt personnummer och andra detaljer som jag förut velat hemlighålla. Jag kommer dock inte säga sanningen om "efternamnsbytet", jag har haft ett falskt efternamn på jobbet men jag ska fortfarande låtsas som att jag har hetat det men nu valde att ändra till ett annat släktnamn eftersom det jag hade var så vanligt. Jag hade inte planerat att säga det idag, men jag kände bara att det var rätt just då när jag gick fram till avdelnigschefen. Det första han sa var "jag måste bara få fråga, varför har du haft skyddad identitet?", och det lät verkligen som att han har funderat länge på det. Jag svarade att det var p.g.a. en tidigare pojkvän, då sa han något i stil med att de männen är idioter och sen sa han "men han har släppt dig nu?" och jag svarade "jag tror det, förhoppningsvis" och då sa han "annars får vi ringa någon som fixar det", hahaha. Känner mig verkligen glad i kroppen idag, det där har varit en tung sten i hjärtat som lättat. Nu är det jag som tar kontrollen över mitt liv, inte rädslan och därmed indirekt mitt ex. Jag SKA få leva fritt, jag vill inte ljuga mer, jag vill bara få vara jag.

 

 

Igår precis när jag vaknat fick jag ett meddelande från en kollega som slutade med att vi bestämde oss för att träffas. Jag cyklade till gymmet innan och hann endast gymma 35 minuter innan jag var tvungen att cykla hem för att duscha och göra mig i ordning så jag skulle hinna till stan. Det var jag och två kollegor till som träffades, vi tog en sallad och satte oss på caféts uteservering, men det var lite kallt. När vi ätit klart gick vi lite i affärer och bestämde oss sedan för att ta en mjukglass, jag och min kollega C som har sockerutmaningen "sockerfri månad" tyckte vi kunde unna oss en glass eftersom det viktigaste är att klara utmaningen och bli av med sötsuget, en glass på hela månaden gör knappast någon skillnad. Förresten så går sockerutmaningen jättebra för mig, har inget sockersug och nu har jag klarat 7 dagar! I fredags åt jag chilinötter och vindruvor och drack ren apelsinjuice som kvällssnacks, jag trodde aldrig att det skulle gå såhär smärtfritt. Jag är ju van att dricka cola, äta godis, bullar, chips, pizza osv osv på fredagar som jag haft som ätardag men nu är jag verkligen inne på det här med att äta nyttigt och tänka på hälsan. Idag köpte jag kokossocker från Kung markatta efter gymmet (där jag körde 11 km på crosstrainer - svettigt!) som är ett hälsosamt alternativ till vanligt raffinerat socker, ska pröva det när jag är klar med sockerutmaningen och enligt min vän J är det riktigt gott.

 

 

Jag har nu fått brevet om beslutet från skatteverket och fram till 31 mars 2016 har jag beviljad sekretessmarkering, i regel blir man beviljad ett år i taget och därför blev jag väldigt glad när jag såg att det stod 2016 istället för 2015 så jag slipper ångesten när man ska skicka in ny ansökan. Skatteverket förstår vem jag haft att göra med och mitt behov av fortsatt men lägre skydd. Kände direkt att datumet på pappret får bli den sista dagen jag har skyddad identitet för resten av mitt liv, det får bli dagen då jag lägger allt bakom mig. Två år alltså, under två år har livet mycket fantastiskt att bjuda på. I augusti har det gått 4 år sen jag lämnade honom, när jag skriver det låter det som att det var en evighet sen men i minnet kunde vissa saker ha hänt igår.

 

Det här är sekretessmarkering:

 

Skatteverket aviserar sekretessmarkeringen till andra myndigheter tillsammans med övriga uppgifter om personen. Markeringen innebär alltså inte att sekretessbelagda uppgifter utesluts i aviseringen. När sekretessmarkeringen tas bort aviseras detta.

Sekretessmarkeringen förhindrar inte till exempel rättsvårdande instanser att komma i kontakt med personen. Myndigheter som av legala skäl behöver uppgifterna får det.

Det framgår inte av själva markeringen vilken uppgift i folkbokföringen som kan vara känslig. Det behöver inte bara vara adressen som är den skyddsvärda uppgiften, det kan även vara nytt namn eller uppgifter om närstående.

Det här är kvarskrivning:

Kvarskrivning fungerar som ett adresskydd när du har flyttat till annan, hemlig adress. I praktiken innebär det att din nya, verkliga bostadsort inte framgår av folkbokföringsregistret och därmed inte heller sprids till andra myndigheter.

Din gamla adress tas bort och du registreras som "på församlingen skriven" i din gamla folkbokföringsort. Skattekontorets adress anges som en särskild postadress. En markering om att du har skyddade personuppgifter meddelas ut till andra myndigheter tillsammans med adressen till skattekontoret.

Din post går till ett regionalt skattekontor där särskilda handläggare har din nya adress manuellt förvarad och kan vidarebefordra din post. Du kan få kvarskrivning på din gamla folkbokföringsort i högst tre år i taget efter att du har flyttat.

Kravet för att få bli kvarskriven är att du av särskilda skäl kan antas bli utsatt för brott, förföljelser eller andra allvarliga trakasserier. Omständigheterna ska i princip motsvara de som gäller för meddelande av kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud. 

I oktober 2012 fanns det 2074 personer kvarskrivna i Sverige. En anledning till att det är såpass få, är att det kan vara besvärligt att ta del av samhällsservicen om du är folkbokförd någon annanstans än där du bor. Folkbokföringen har betydelse för exempelvis tillgång till förskoleplats, skolgång eller bostadsbidrag. Dessutom är beskattning och rösträtt knutet till var du är folkbokförd.

Min sockerfria månad går bra, såklart haha. Det har ju endast gått 4 dagar men jag känner inget jättesug direkt och imorgon blir det inte i närheten av så onyttigt som jag brukar äta på fredagar. Det blir t.ex. apelsinjuice istället för cola och nötter istället för chips på kvällen. Jag slutar tidigare imorgon eftersom jag ska till Anders och efter det ska jag träffa J på det vanliga stället och ta en sallad eller något, var ett tag sen vi sågs nu men det blir ju lätt så.

 

Jag har fått en luftrenare vid mitt skrivbord på jobbet, jag har nyst och näsan har runnit och det är antagligen p.g.a. allergi och jag har ju även eksem på läpparna och händerna som kommer och går och som började när jag började jobba där så imorse kom avdelningschefen med en broschyr och sa att jag fick välja vilken jag ville ha. Jag valde den på bilden nedan efter att jag läst på och jämfört olika och avdelningschefen åkte och hämtade den på eftermiddagen och jag monterade ihop den. Blev jättesnygg inrednigsdetalj och nu hoppas jag att den fungerar bra så jag slipper mina problem. På måndag 8.15 har jag tid hos en privat läkare som min arbetsplats har avtal med och som vi får gå gratis till för att kolla upp vad exakt jag är allergisk mot, om dom nu lyckas lista ut vad det kan vara.

 

 

Jag hade rätt, det var något fel med min ansökan om sekretessmarkering till skatteverket och det är därför jag inte fått något svar på så lång tid. Ringde dit idag och frågade om det verkligen ska ta såhär lång och att jag reagerat på att jag inte har fått brev alls på ett ganska bra tag nu. Vi kom fram till att jag skulle ha lagt till c/o i adressen i ansökan eftersom jag har ett annat namn på dörren men jag trodde att det skulle bli så automatiskt eftersom skatteverket redan vet om det men så är det tydligen inte. Det är i alla fall ändrat nu. Den 25 februari kom beslutet och sen dess har jag alltså haft sekretessmarkering istället för kvarskrivning vilket är en lägre skyddsgrad. Det känns bra, lite läskigt om jag tänker för mycket på det för då skrämmer jag upp mig själv men det här är ett steg till att en dag inte behöva skyddad identitet alls. Kan tänka mig att skyddet gäller i 1 år och sedan måste jag skicka in en ny ansökan, jag får se hur det känns då men jag hoppas att jag känner mig redo för att helt bli av med skyddet. Det skulle vara en sån frihet. Jag hade kvarskrivning från augusti 2010 kan man säga (beslutet kom i december men jag hade tillfällig kvarskrivning tills dess) till 24 februari 2014. En smärtsam tid som jag alltid kommer minnas. Vilken resa alltså. Vilken enorm förändring jag gått igenom. Nu längtar jag till den totala friheten, till friheten jag hade innan jag träffade mitt ex, den friheten som de flesta människor i Sverige känner. Det var 8 år sedan jag fick uppleva den, jag är idag 25 år och jag bara längtar till den dagen jag kan skriva "jag är fri"!