tystlidande

Har nu sen en vecka tillbaka (på vardagarna) ställt väckarklockan på mellan klockan 07.30-08.00 och gått upp och kollat på vakna med the voice till 09.00, ätit frukost och sedan har dagen börjat rulla på som vanligt. Det är jätte skönt att äntligen ha normala sovtider och bli trött vid 23 tiden och gå och lägga sig vid midnatt. Vet dock inte varför jag varit så trött i kroppen men det börjar bli bättre nu när jag tvingat mig ut på promenader även fast hela kroppen skrikit "nej".

Gick till stan och tillbaks idag, funderar på om jag ska ta en promenad till psykologen imorgon också. Känns som jag inte har så mycket att säga när jag är där sen jag kom hem, vet inte varför det tagit stopp helt plötsligt, sist var det nästan bara psykologen som pratade de första 15 minutrarna. Jag har mycket inombords men det sitter liksom fast där inne för tillfället.

Gick en 1 timmes promenad mitt på dagen idag i ett område här i närheten som jag aldrig varit i tidigare men hört mycket om. Miljön var så underbara och i det området skulle jag absolut vilja bo i framtiden... antingen i det området jag bor i nu fast i större lägenhet eller där. Älskar den här sidan av stan och uppskattar verkligen lugnet som finns här.Vet inte varför jag på sistone börjat kolla på lägenheter och tänker på när jag ska flytta om några år, jag vill spola fram till framtiden och slippa den här mellantiden jag är i nu, tiden mellan dåtid och framtid. Fast samtidigt njuter jag ju av den, jag vill vara här men är väldigt nyfiken på hur livet kommer vara om några år... vad har framtiden att erbjuda?

Gick även efter middagen till affären för att handla yoghurt till frukosten och vaniljvisp som jag tänkte äta till mellanmål imorgon med blåbär som jag plockat i sommar och fryst ner.

Kom för några dagar sen att jag inte har något av det som kan behövas när man blir sjuk hemma och eftersom jag inte känner någon här som skulle kunna hjälpa mig när jag är sjuk med att handla mat, gå till apoteket m.m. så är det ju extra viktigt att jag har ett litet förråd här hemma. Har nu i alla fall sett till att skaffa det mest "akuta"; panodil och imodium plus (ska även köpa vätskeersättning) och i matväg har jag pulversoppa, köttsoppa och coca cola (hjälper alltid när jag blir magsjuk). Febertermometern måste jag bara köpa nytt batteri till, har inte hittat just det batteriet jag behöver än och hittar jag inte det snart så får jag köpa en ny helt enkelt.

Ska fylla på med lite mer mediciner nästa månad, men jag känner mig lugn över att jag har det viktigast och det sista ska jag ordna med imorgon.

Fick besök igår, vi gick till en sushi/kinesisk restaurang och åt jätte god mat och köpte sedan chips, dipp och godis och gick hem och hade "lördagsmys". Vi båda blev trötta ganska tidigt och somnade vid 12 och i natt drömde jag om att jag började tappa mina tänder, först i nederkäken och sen överkäken. Jag kände att de var lösa och blev rädd men tänkte att de kanske bara var tillfälligt, men sen hade jag plötslig massa tänder i munnen som jag spottade ut i handen... och så fortsatte det så - upptäckte att tand efter tand var lös och fick sedan spotta ut den när den ramlat av. Värst var det när jag tappade framtänderna, då fick jag panik och försökte leta efter en tandläkare som kunde fixa mina tänder men jag hittade aldrig någon.

Jag har hört att det betyder något när man drömmer om att man tappar tänderna så jag sökte lite på internet och har hittat lite olika drömtydningar, men den förklaringen som hela tiden återkommer är att det betyder att man står inför en stor förändring i livet, och det stämmer ju. Mitt liv håller på att förändras totalt, det är lite läskigt men jag ser fram emot det!

Idag uppstod det en konflikt som tagit alla mina krafter, ibland blir man så trött på att det finns fler problem än man borde ha, det borde räcka med allt som varit det senaste åren och framförallt det senaste året. Känner mig dock starkare än någonsin, jag kan stå på egna ben och är inte beroende av någon. På det sättet känner jag mig inte lika utsatt och är mer stabil i mig själv, jag behöver inte någon. Det enda jag tänker göra nu är att kämpa för mig själv och måste jag gå den här vägen ensam så tänker jag göra det, det finns liksom inte så många andra val.

Mitt mål är att börja jobba, spara ihop till handpenningen till en lägenhet och sedan köpa en. Jag vill även försöka spara ihop till en bil, så jag kan ta mig vart jag vill obehindrat. Jag vill ha en lägenhet som jag äger, med en fin balkong där jag kan plantera lite olika saker på sommrarna och där mina djur kan ligga hela dagarna och njuta. Det är det här målet jag försöker kämpa mot just nu och det är det som driver mig och får mig att orka. Jag vet att jag kommer få kämpa hårt, men det är värt det när man sen står där och har allt man önskat sig.

Försökte få tag i min handläggare idag men hon är tydligen fortfarande på semester och kommer tillbaks 5 september så jag vet inte hur det blir med arbetsrehabiliteringen förens då. Det blir alltså "semester" i 2 veckor till, minst, så jag får ta och hitta på något annat under tiden jag väntar... vet inte riktigt vad bara. Ska i alla fall ta tag i mina promenader igen och börja träna med mina hantlar.

Jag börjar längta till hösten och vintern, de flesta brukar bli lite nedstämda/deprimerade när vi går mot mörkare tider och tänker på allt man inte kan göra och hur kallt det kommer bli, men jag tror man ska försöka se det som något positivt annars kan vintern bli riktigt tung. Man ska försöka planera in roliga saker på helgerna (och även kanske något på vardagarna om man har tid/ork) så man har saker att se fram emot. Det finns ju också en hel del mysiga saker man kan hitta på hemma när det blir kallare och man inte har lust att vara ute; pyssla, baka, hyra en bra film, spela spel, ligga under ett varmt täcke och läsa en bok och bara koppla av... ja det finns egentligen massor bara man är lite kreativ.

Fick besök idag, hon åker imorgon men i helgen är det dags för besök igen. Idag hade jag det mest givande samtalet med psykologen någonsin, helt underbart. Gick där ifrån med en sån stor lyckokänsla som har suttit kvar hela dagen och kvällen. Fick även veta att jag fått plats på den nya enheten i oktober, och den ännu bättre nyheten är att min nuvarande psykolog ska byta till den enheten så jag kommer alltså få fortsätta träffa henne.

Promenaden gjorde mig gott, kände mig så uttråkad och behövde rensa tankarna.

Har varit på väldigt dåligt humör de senaste dagarna; lättirriterad, otroligt kort stubin (nästintill obefintlig) och allmänt arg. Vet inte alls vad det kan bero på, jag vill inte vara så men hur mycket jag än försöker tänka positivt så finns ändå de där känslorna där. Trots detta så mår jag bra, kanske låter som jag mår hur dåligt som helst just nu men jag tycker ändå det går ganska bra allting, några farthinder på vägen men framåt kommer jag...

Den här sommaren har varit helt underbar, det är en av de bästa somrarna någonsin och det var 5 år sen jag ens hade något som kunde kallas sommar. När jag tänker på det inser jag hur sjukt långt jag kommit, från ingenting till det här. Jag kan inte vara annat än tacksam för livet, och för att jag får leva det...

Imorgon ska jag träffa psykologen och jag har bestämt mig för att börja arbetsrehabiliteringen så fort som möjligt, blir galen av att gå hemma, jag vill träffa folk och sysselsätta mig med något... att dagarna ska få någon mening och ha något att gå upp till varje dag. Jag saknar det.

Kom hem igår kväll, trodde inte jag skulle få sån ångest av att vara tillbaka, jag längtade ju efter att komma hem och fixa och göra alla de där jag hade fantiserat om att jag skulle göra. Men allt dog ganska snabbt. Nu tänkte jag ta en promenad så jag blir på lite bättre humör.

Har de senaste dagarna haft problem med revbenen igen, har varit väldigt öm runt stället där ett av revbenen bröts och haft konstant molande värk, även ett litet blåmärke dök upp en dag efter att smärtan började. Jag trodde det skulle vara slut med problem med revbenen eftersom det var ett tag sen jag hade det minsta ont sist, jag har alltid haft ont när man känner på ställena där benen bröts men kunnat göra en hel del fysiska aktiviteter utan att känna av något. Jag tror de är 4 läkare nu som vägrat röntga mig för att se om det är något som är fel då de påstått att det är normalt att känna smärta efter såhär lång tid, men kollar man tex på min bröstkorg kan man se att den skadade sidan ser intryckt ut och jag har aldrig fått en ordentlig undersökning som gjort att de kan avfärda att något av benen skulle sitta fel eller att det är någon nerv som ställer till problem.

Jag är hemma igen den 20 augusti och kommer antagligen inte skriva här innan dess, men som det ser ut nu kommer jag börja arbetsrehabiliteringen någon gång efter 1 september och det ser jag fram emot. Bara den senaste veckan är det mycket inom mig som förändrats, jag mår så himla mycket bättre nu än jag gjorde innan jag åkte iväg och allt går verkligen åt rätt håll. Jag har fått nytt perspektiv på saker och ting, gnistan inom mig har tänds till en låga och livslusten är starkare än den någonsin varit.

Jag träffade psykologen första gången efter sommaruppehållet den 8 augusti då jag åkte hem och sov i lägenheten 1 dag. Skönt att komma igång med det igen.

Ska ordna lite i lägenheten när jag är hemma igen så den blir riktigt mysig när mörkret och vintern kommer. Har redan handlat lite saker på Ikea som jag ser fram emot att fixa med. Fick en dag för mig att plantera en mangokärna och lite citronkärnor och mangokärnan har redan börjat växa även fast det bara var en vecka sen jag planterade den. Hoppas det blir något av citronkärnorna också.

Igår var det 1 år sen jag flyttade till den nya staden, ett hastigt val av vilken stad jag skulle till men ett av de bästa jag gjort. Tänk, nu är jag här 1 år senare, och jag som hela tiden satt och undra hur allt skulle vara då... Jag visste ingenting, bara att jag skulle försöka överleva. Ett tag var det uppe på tapeten att jag skulle flytta utomlands - Danmark, Spanien eller England, men jag tror det var ett bra val att stanna i Sverige, dock kan jag absolut tänka mig att flytta utanför Sverige om några år, beroende på hur tillvaron och livet ser ut då.

Jag jublar inombords över att jag klarat allt det här, det har varit jätte svårt men jag har klarat det!

Jag kommer ihåg hur jag precis efter flytten satt och bläddrade 1 år frammåt i almanackan, det var så många sidor och det kändes verkligen tungt... jag visste hur mycket smärta jag skulle behöva känna innan jag kom till det sista bladet, hur svårt det skulle vara på vägen men jag var så nyfiken på hur allt skulle bli att det fick mig att orka. Jag är fortfarande nyfiken på vad som kommer hända härnäst, vart jag kommer stå om ytterligare ett år. Jag har inte kommit i mål än, men dit ska jag!