tystlidande

Idag hade cheferna fullt upp med att diskutera löneförhöjningar (endast med varandra än så länge), de ska tydligen välja ut några som gjort extra bra ifrån sig och ge de personerna en högre löneförhöjning och gissa hur glad jag blev när jag fick veta att en av personerna som är aktuell är jag! Min avdelningschef hade sagt att han var riktigt nöjd med mitt arbete och jag har ju verkligen kämpat och drivit på olika projekt, man vet ju aldrig hur andra ser på ens arbete men det är tydligen mycket uppskattat. Vanligtvis få vi väldigt liten löneförhöjning eftersom dom istället lägger krut på bonusarna som alla tillsvidareanställda får 1 gång/år och det här året får jag en bonus på 24.000 men nästa år ligger den på runt 60.000 - 70.000 kronor.

 

Jag behövde lite bra nyheter efter att ha vaknat med världens ångest vid 05.30 i morse, har ingen aning om varför jag helt plötsligt fick en ålderskrisångest, så tidigt på morgonen också... jag började reflektera över att jag börjar närma mig 30 och inte har "något". Egentligen har jag ju massor, men det där "något" som innefattar man, utbildning och barn lyser med sin frånvaro. Jag fyller 26 år i år, jag börjar få lite smått panik över det här med att jag inte träffat någon och att jag inte har utbildning och i nuläget inte har planer på att studera (p.g.a. många olika skäl). Kommer jag någonsin träffa någon? Det känns inte som det, jag vet liksom inte ens hur det ska gå till. Jag trodde jag skulle ha allt det där jag drömt om nu, runt 25, men jag är inte ens i närheten. Ibland brukar jag tänka att sånt där kan gå så snabbt, att man träffar någon och sen bara rullar det på men just nu kan jag inte se det framför mig. Det finns en kvinna på mitt jobb som är 40 år och ännu inte träffat någon, hon mår jättedåligt eftersom hon så gärna vill ha barn men nu fått reda på att hon kanske inte kan få det. Jag är så rädd för att sen hamna i samma sits som henne, att tiden bara går och man aldrig träffar rätt.