tystlidande

Jag som trodde jag höll på att bli frisk har nu blivit riktigt dunderförkyld, började känna det igår på morgonen och på kvällen slog det till ordentligt. Det betyder alltså att jag fortfarande inte kan träna vilket är jättetråkigt, jag hade egentligen tänkt satsa på träningen nu under påsk och verkligen kört hårt men så blir det tyvärr inte. Jag får försöka uppskatta vilan och lugnet istället.

 

Jag har förut skrivit en del om att det har varit jättejobbigt när en kamera åker fram och någon vill ta kort, vilket gör att man inte har någon kontroll alls över vem som ser bilderna eller var de hamnar, speciellt nu för tiden när alla lägger upp sina bilder på instagram, facebook, bloggar osv. Herregud vad jag hatat de där kamerorna, de har framkallat sån nervositet och panik... men jag kan faktiskt säga att de inte gör det längre. Jag kom och tänka på det idag när en kollega som jag grillade med sa att hon ville ta kort till sin blogg och riktade kameran mot mig, jag log bara mot kameran och sen fortsatte äta. Ingen panik, ingen ångest, ingenting. Jag finns även med på två bilder på instagram och säkert någon på facebook, men jag bryr mig inte riktigt längre. Mitt säkerhetstänk är inte längre som det en gång var, då tänkte jag t.ex. att mitt ex kanske känner nån som känner personen som lägger upp bilden på mig och blir tipsad om det och sedan letar upp mig, men nu tänker jag mer "det skulle vara ren otur om han skulle råka se bilden, och man vet inte, han kanske inte ens bryr sig längre". Det är så skönt att kunna släppa på allt man i detalj tänkt på förut, lägga sina tankar och energi på sånt som betyder något istället. I augusti har det gått 4 år sedan jag lämnade honom, hela 4 år. Förstår inte hur det kunnat gå så snabbt, mitt liv har förändrats så otroligt mycket sedan 2010 så ibland kan jag känna att hjärnan inte riktigt hängt med haha. Från början gick tiden i snigelfart, man bara längtade efter att åren skulle gå så de värsta skulle vara över, man visste knappt hur morgondagen skulle bli och allt var en enda stor dimma, men tillslut så vänder det. Ni som lever i ett förhållande där ni blir misshandlade, psykiskt och/eller fysiskt, va inte rädda för att lämna! Va inte rädd för separationsångesten och tomhetskänslorna. Man överlever. Tro på dig själv! I början är det jobbigt men det är bara en liten period i ens liv, det är så värt det när man sen ser vad framtiden har att erbjuda. Jag är så glad att jag den där dagen jag sa till mig själv att "nej nu räcker det, aldrig mer".