tystlidande

Jag känner att det kommer ta ett litet tag att vänja mig vid att mina uppgifter är mer offentliga nu, jag är så van vid att skydda all information om mig själv att jag kan få lite ångest när jag ser eller hör (om jag t.ex. ringer till sjukvården) att någon har många uppgifter om mig. Idag när jag hämtade ut krämer från apoteket såg jag att det stod mitt namn och efternamn på tillsammans med de 6 första siffrorna i personnumret, tidigare har det endast stått "Personuppgifter skyddade" och det fick mig att reagera och jag tänkte "hjälp vad har jag gjort, nu kommer han ju kunna hitta mig!", men bara jag lugnar ner mig så kan jag tänka mer klart. Jag vill ju inte leva med skyddad identitet hela livet så jag måste ta mig igenom det här, jag måste tänka på hur jag vill att mitt liv ska vara, vad jag vill lägga min energi på.

 

Idag var det en situation, eller rättare sagt kommentar, på jobbet som gjorde mig riktigt arg. Jag har en ny kollega som började i början av mars och som jag håller på att lära upp. Jag har jättesvårt för henne, det är många egenskaper jag inte riktigt klarar med henne men det är bara att bita ihop och tänka på annat, typ. På morgonen kom iallafall en kollega (M) fram till mitt skrivbord där vi satt och började prata med mig, av någon anledning börjar den nya (A) dra upp att jag bytt efternamn vilket hon gjort minst 7 gånger innan också eftersom hon inte verkar kunna släppa det sen hon fick reda på det (vilket var igår). Min kollega M som inte har vetat det reagerar inte speciellt mycket förutom att hon frågar om jag bytt mail och om hon ska lägga in den i sin dator. Den nya börjar då ifrågasätta varför jag bytt namn, och jag säger till henne att jag bytt till min pappas efternamn eftersom det jag hade var så vanligt och att det betyder mycket för min pappa och så börjar A skämta om det samtidigt som jag och M kollar konstigt på henne och så säger hon plötsligt "Vaddå har alla här två identiteter? Har då någon efter dig? Är du stalkad av någon galning eller?" och så skrattar hon och jag bli helt paff. Jag kollar bara på henne och får först inte ut några ord, sedan kollar jag på henne och försöker visa att hennes kommentar var korkad och säger "va?", även min kollega ser ut som ett frågetecken men bryr sig inte så mycket och försöker fortsätta prata med mig medan A fortfarande är helt inne på att vi ska diskutera varför jag bytt efternamn men jag och kollegan ignorerar henne helt och bara fortsätter prata och hon blir tyst. M vet inte något alls om det här med mitt ex och skyddad identitet men kunde ändå hjälpa mig tackla det hela. När jag skriver om det här kokar jag inombords, jag känner att jag bara vill skrika "jävla idiot" till A och få henne att förstå hur opassande hennes beteende är. Vad är hennes problem? Vem skämtar om något sånt? Och hur kan man ta sig friheten att ifrågasätta någons namnbyte? Hon har absolut ingenting med det att göra och jag önskar nästan att jag hade sagt det. Inte ens de jag umgås med på jobbet och som inte vet om min situation ifrågasätter efternamnsbytet, alla säger bara "aha okej". Jag blev så arg att mina händer skakade och det är inte ofta man blir så arg, samtidigt försökte jag inte visa något utåt utan fortsatte som vanligt bäst jag kunde. Jag har så svårt för henne alltså och jag är inte den enda på jobbet som känner så, det värsta är att hon verkar tycka jättemycket om mig och säger alltid "du är så rolig" osv medan jag inte vill ha henne i närheten av mig.